Gong xi fa cai

Nu är det kinesiskt nyår och vi går snart in i drakens år. Jag har överlämnat Hong Bao och mandariner (vars färg ser ut som guld och som symboliserar välgång) till anställda. Ledigheten inleds med en vinmiddag. Fortfarande glad för mailet som trillade ned för länge sedan.

Första vinet har en mogen doft av vedbrasa och mörka bär, med stick av tobak, kryddor och ceder. Vinet är slankt med hög syra i munnen, silkiga ganska nedslipade tanniner och en kärna av söt röd frukt. Otroligt snygg balans och precisionen i uttrycket är exakt. Det vaknar till liv med lite tid i glaset och blir bara bättre och bättre. Snyggt! Gissningarna är ganska vilda, och vi lyckas väl till slut ta oss till Bordeaux, men då till fel strand. 1990 La Conseillante är en mycket stark öppning på kvällen.

Det andra vinet är kvällens klart svagaste kort. Mörk söt och generös frukt, med rikliga doser rostat kaffe och mörk choklad i både nos och gom. Tätt, mörkt och svart skvallrar färgen om vinets ungdom. Vinet klär in hela gommen i en matta av mogen frukt och sandiga tanniner. Faten är fortfarande väl framträdande, men det som är slående i jämförelse med glas ett, och senare nästa vin, är att det saknar definition. Smakerna flyter in i varandra mer än att ligga i lager på lager. Trots det är det inget dåligt vin, bara totalt dominerat av sitt sällskap för kvällen. 2004 Tua Rita Giusto di Notri.

Tredje glaset är min vinnare för kvällen. Mörk tät blåbärs- och cassisfrukt i en mycket solmogen skepnad. Parfymerade drag av handtvål, fuktig tobak, choklad och läder smälter också in i en tät doftmatta. I munnen är vinet tätt och koncentrerat med galet snygg frukt i lager på lager. Blåbär, plommon, svarta vinbär, körsbär om vartannat. Syrorna är höga och tanninerna påtagliga, om än söta och finkorniga, bakom den täta frukten. Längden, strukturen och  balansen är exemplarisk. Den täta mycket mogna stilen har mig irrande utanför Bordeaux, men strukturen borde fått mig dit. Sjukt gott är i alla fall 2000 Château Le Tertre Rôteboeuf just nu, undrar hur det är om tio år?

Sista rödvinet är inte illa det heller. En helt annan stil med fin söt sirlig körsbärsfrukt och övertoner av rosblad, tillsammans med lite rökiga toner av bränt trä. En aromatisk nos där även vissa volatila drag finns med ett tag.  I munnen är det intensivt men finlemmat och breder inte ut sig på samma sätt som övriga viner under kvällen. Otroligt elegant. Frukten är även här exakt och kristallklar, uppbackad av knivskarpa syror. Tanninerna är fortfarande sammetssträva. Alla delar sitter ihop på ett oklanderligt och välbalanserat sätt. Snorgott, och även om jag först är och irrar lite i Piemonte lotsas vi rätt till Chianti, och 1999 Soldera Brunello di Montalcino Riserva.

Nu kunde man ju tycka att detta var nog, men ett vin till kommer fram, och jag kan sätta ytterligare ett kryss i boken. Till efterrätterna får vi ett mycket koncentrerat sött vitt vin. RX-lim i toppen av tätt packad tropisk frukt av aprikoser, persikor och ananas, tillsammans med crème brûlée. Längden påminner om en lärarsemester och vill aldrig ta slut. Jag tycker dock att syrorna inte är riktigt så höga som min begränsade erfarenhet av bra Sauternes vill göra gällande. Men det beror nog bara på att koncentrationen och sötman är så extremt hög i denna 1998 Chateau d'Yquem. Smack va gott!

Tack för en mycket trevlig kväll med lysande viner! Gott Nytt År!

2007 Forman Cabernet Sauvignon

Det är inte ens lönt att försöka få till ett svenskt julfirande i Singapore, och ska sanningen fram är det rätt befriande att strunta i julbordets ganska disparata buffé och istället äta en riktigt god australiensisk rib-eye, med ett bra vin till.

Tanken att inte köpa julklappar till lilleman blev just bara en tanke. Det visade sig lika lätt att låta bli som att undvika att snegla om Natalie Portman skulle sitta bredvid en på planet - naken. Och nej, han varken behövde eller uppskattade dem, men nu har han en uppsättning kläder till. Omslagspappret var såklart roligast.

2007 Forman Cabernet Sauvignon förgyller julafton. Cassis och körsbär står för frukten - ren och klar med vissa parfymerade stråk. På toppen av det lite julkryddor av kanel och kardemumma, samt diskreta drag av rostat kaffe. Det finns även blommiga drag av rosblad och violer i doftmixen, och en del drag av fuktig jord och stall. En aromatisk komplex doft som jag inte direkt, eller alls, skulle placera i Californien blint.

I munnen är vinet väldigt snyggt balanserat med härligt mogen cab-frukt, diskreta fat, väl tilltagna syror, och lätt stadgande tanniner. Frukten är inte så yppig som årgången och Napa-ursprunget kunde låta en ana, utan håller sig ganska stringent och exakt. Munkänslan är slankt silkig med generös frukt. Smaken är uthålligt lång, och stramar till lite med söndertuggade lakritsaltabletter.

Det är öppet, tillgängligt och förbaskat gott. Ett bra julaftonsvin. God Jul!

2007 Tua Rita Giusto di Notri

Kollegan och vännen PB har beslutat sig för att ta nästa steg i karriären. Han går från dammsugarförsäljare till att kränga försäkringar. Med den trenden och tydliga önskan att vara populär, måste nästa jobb vara P-lisa eller TV-pejlare. Hur det nu än blir med det, så har vi en sista middag tillsammans i Singapore innan flighten mot det kylskåp som kallas Stockholm, lyfter.

Vi går på Gattopardo, som förutom att vara en riktigt bra italienare har slopat korkavgiften på tisdagar. Något man annars gladeligen tar drygt 250 kr för. (Ett jobb jag gärna skulle ha är att öppna en flaska vin och diska två glas, för 250 kr paketet). Så jag tar med en egen flaska, och upptäcker då baksidan av myntet. De har inte nog med karaffer, men erbjuder sig tjänstvilligt att dra korken. Vi får i alla fall glas.

Nu hade nog min flaska mått bra av att mellanlanda i en stor karaff ett tag. (Jag kanske ska ta med egen nästa gång?). Om italienska polisen skulle ägna sig åt något annat än att vissla efter kvinnor och dricka espresso, och börja leta efter seriella barnarövare skulle jag ligga risigt till, med dessa unga exemplar. Först en 2004 Produttori Asili Rieserva i helgen, som givetvis hade långt kvar till vuxen ålder. Och nu en 2007 Tua Rita Giusto di Notri som alla med vett och sans låter ligga och samla damm länge än. Men nu hade jag flaskan i Singapore och skeppa den tillbaka till Sverige ligger inte riktigt i korten. Och att carabinieri ändrar arbetssätt hålls ungefär lika sannolikt som att Ranelid vinner melodifestivalen.

Mörk frukt, rikligt av körsbär och blåbär. Blyertspenna, kaffe och läder. Samt lite varma julkryddor. Efter ett tag när vinet fått vakna till liv vill säga. Det har sett en del fat, det här?

I munnen är vinet smeksamt och intensivt. Hela gommen täcks snabbt in i söt, fyllig mörk frukt och av en rejäl dos söta mogna tanniner. Frukten är ung och sötmogen, djupt fyllig och i så stor mängd att tanninerna ligger långt bakom och lurar. I mixen finns en väl tilltagen skopa rostade fat som, hör och häpna, inte stör men skulle må bra av att integreras under några år. Mörkrostad espresso och läder kan vara en attraktiv komponent, som här.

Hela paketet är (stort och) snyggt balanserat och blir varken tungt eller klumpigt trots sin mogna fyllighet. Tanniner och syra ger bra struktur och lyft. Och den rikliga frukten ger bra längd. Lipsmackingly good, helt enkelt. Och såklart bättre om några år. Klart njutbart redan nu för alla som undgått allvarlig querco-allergi.

Någon som behöver en försäkring? Är ditt vin försäkrat t.ex.? Jag vet en kille som vill prata med dig. Skicka ditt nummer!

Avskedsmiddag

Henrys blivande svärföräldrar* har bestämt sig för att flytta tillbaka till den kalla nord, och vi har den sista middagen i Singapore. Förhoppningsvis kommer vi dock ses många gånger innan bröllopet.

Laurent-Perrier Grand Siècle får fungera välkomstdrink och vätskeåterställare efter eftermiddagens fotbollsmatch i Equatorial Leauge. 2x45 minuter i tropisk hetta gör att det krävs något riktigt bra för att komma igång igen. Tyvärr lever denna flaska inte riktigt upp till nivån från förra försöket.

En citrusdriven frukt med betydligt mer brödiga inslag än förväntat i nosen. En len och generös frukt i munnen med bra tryck och en längd som påminner om CSN:s telefonkö. Syrorna är något återhållna och moussen lika pigg som mina ben den sista kvarten. Det är ett riktigt snyggt vin, öppnare och mer expressivt än förra flaskan, men också lite plattare och med mindre stuns. Skumpan lyckas dock få alla känna sig välkomna.

Sedan blir det Cali-cab. 2007 Robert Craig Howell Mountain - en bejublad årgång från en höghöjds-AVA. En doft som formligen väller ut ur glaset med mängder av mogen mörk frukt och lätta toner av rostat kaffe. Och tunga toner av vanilj och parfymerad handtvål - mycket söt vanilj!

I munnen är vinet fylligt och sammetslent med en intensiv, mörk frukt som klär in varenda skrymsle av gommen. De mörka körsbären och blåbären kommer först i en söt attack och får sedan eldunderstöd av en något torrare och strävare munkänsla med blyertspenna, kafferost och grafit i paletten. Under den massiva frukten ligger lite försiktiga sandiga tanniner och lurar, medan syrorna känns något låga för de mångtaliga körsbären och svarta vinbären.

Det är ett snyggt och bra vin med sammetslen söt frukt i överflöd. Men jag går ändå inte riktigt igång på det. Den söta vaniljen och de beskedliga syrorna, och avsaknad av mineraler, gör att jag känner mig rätt kallsinnig. 2007 Shafer One Point Five var mycket roligare.

Anledningen jag bjuder på det är inte bara för att jag är nyfiken och tror det skulle uppskattas av gästerna. Jag ville även hitta en anledning att få med nedanstående videoklipp som jag skrattar åt vare gång. Vinet ovan har fått 96p av Parker.

Om det bråkar hittar ni klippet här.

*Internt tråkigt skämt. Medan Henrys föräldrar har en snittlängd på 165cm klockar Lykkes (som föddes tre månader senare här i Singapore) föräldrar in på i snitt strax under 190cm. Deras dejter kommer att se ut som Danny DeVito meets Blanca Vladic. Typ.

Kinesisk vinmiddag

Man kan tro att en kinesisk vinmiddag ska innehålla oändliga vertikaler av Lafite, och långa diskussioner om hur många lådor av '09 och '10 man fyllt på med. 


Nu blir det inte så. Den största anledningen att mina kinesiska vinvänner brukar ha sina middagar på kinesiska restauranger är att de inte tar ut någon korkavgift. Och att maten fungerar bra med vin, det är ganska långt ifrån fyra små rätter med sötsur sås från den lokala kinesen i Karlskrona, där jag växte upp.

Först en uppvärmning på Henrys egen vinbutik, Artisan Cellar, med det enda blint serverade vinet. Mörkt och opakt, med en tydlig doft av cassis. Djupt och sött, odlat i varmt klimat. På den mörka frukten ligger lager av rostat kaffe, mörk choklad och ett rejält stick av vanilj. I munnen är vinet fylligt och ganska fläskigt med generös utmognad frukt. Syrorna är helt OK och tanninerna påtagliga. Gissningen hamnar på en ung Cab från Californien, med generös fatbehandling. 2007 Spottswoode Lyndenhurst Cabernet Sauvignon har fått 22 månader på 70% nya franska fat, och dessutom knappt 3% Cabernet Franc i brygden.

Väl på restaurangen hälls 2007 Léclapart L'Alchemiste upp i ordentliga bourgognekupor. Efter 15 minuter i glaset öppnas dörren på vid gavel och släpper ut en knastertorr nos av ljusa jordgubbar, smultron och drag av tranbär tillsammans med en del friska örtiga drag och järn. En mycket speciellt doft som lockar och intresserar - långt ifrån hubba bubba.

I munnen är vinet lika torrt som i doften. En stram men intensiv frukt med påtagliga tanniner gör att det lämpar sig mycket bra som en matchampagne. Förutom den klara, rena frukten så är det mest imponerande med vinet de salta mineralerna. Det är som om det är en oändlig mängd mussel- och ostronskal, blandat med krossade saltdränkta stenar från strandkanten med i brygden. Imponerade friskt, och med en ung stram frukt. Jag har aldrig smakat en champagne i denna stilen, eller en rosé med denna klass. Imponerande! Vilken Champagne!

Vi dricker även en Sherry. Equipo Navazos La Bota de Fina 24. Cola, knäck och smör i nosen tillsammans med mandel, ingefära och ett helt julbak. Ett visst uns av alkohol finns även med. I munnen är det torrt och spritsigt med höga syror. Alkoholen är helt gömd i munnen. En lång frisk svans som nästan fungerar som en gomrensare, totalt utan alkholhetta, gör att man snabbt vill ta en sipp till. Jag brukar inte dricka sherry till mat, och även om detta var intressant så kommer jag nog inte att göra det alltför ofta framöver heller.

Sedan kommer vinet jag bidragit med. 1982 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina. Det här vinet sjunger verkligen nu! Rejält utvecklad tegelfärg (och med en hel del upprört sediment). Moget så det förslår, men med en fruktkärna som fortfarande lever i högsta välmåga även om den flyttat in i källaren. En nos som har en botten av söt skogsbär överlagrad av balsamico, menthol, rosblad, svamp och fuktig jordkällare. I munnen är vinet virilt med friska syror, söt röd frukt, och några snälla nedslipade rester av de tanniner som en gång varit. Mjukt och smeksamt med bra längd. Det här kunde nog till och med druckits för något år sedan, och jag ser inte att det kommer bli bättre, även om det har en bra bit till att vika ned sig. Mogen Nebbiolo är riktigt gott!

Vad äter man på en kinesisk vinmiddag? Jag överlåt beställandet med den enda önskan om undvika det mest udda. Det gick bra. Ingen orm eller befruktade ägg - inget speciellt uppseendeväckande ställdes på bordet. Nämnvärt är den riktigt lena och goda kinesiska gåslevern. Den ska tydligen inte tvångsmatas, och kändes inte riktigt lika fet som den franska motsvarigheten. De friterade grodlåren smakade mest som riktigt bra vitfisk. Gott!

Inte en dålig måndag. Nu firar vi Al harri raj raj, eller vad det nu heter = ledig dag. Slutet på ramadan.

Kinesisk gåslever

Friterade Grodlår och Ingefära 

2007 Gaja Sito Moresco

Severe reflux och någon oidentifierad magåkomma gör att tiden att dricka vin är begränsad, och än mer så att skriva om det. Jag trycker dock ur mig en kort rad för att visa att jag lever.

2007 Gaja Sito Moresco provas i småskvättar under en vecka och står vakuumpumpad i kylen däremellan. Den mår inte direkt illa av det och är lika bra i slutet. Nosen bjuds på en doft av mörka körsbär, ljusare vinbär, läder och söt tobak, med lite parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är vinet slankt där det är syrorna som bär vinet ut i en lingonsyrlig eftersmak. Innan dess hinner körsbären och vinbären passera revy tillsammans med lite mörkrostat kaffe och läder. Tanninerna är finkorniga men håller sig i bakgrunden. Ett välbalanserat och proffsigt hantverk.

Fokus har väl inte varit total på vinet, men det har varit en trevlig följeslagare under veckan - på ett okonstlat småtrevligt sätt. Gott, och en bra kombination med mat som kräver lite spjälkande syror.

Om ni har lite tid och pengar över tycker jag ni ska titta in och stödja Faschings kamp mot sina framtida erektionsproblem. Han ligger ganska bra till. Ge honom en hand.

Tignanello 2007

Snabbt ned i karaffen strax innan jag åker för att göra skadecomeback i fotbollen. Tre timmar senare väntar gäster, och luftat vin, på en sliten och ledbruten vinnare. Men belöning finns tillhanda.

2007 Antinori Tignanello har en underbart förförisk doft. Klockren och precis körsbär och cassis i den fruktiga botten. En blommig doft, som i stunder påminner om nebbaliknande rosblad, ringlar i vackra slöjor på toppen. Med i mixen finns även Forest Floor, diskreta kryddor och ett uns rostat kaffe. Efter en stund framträder även en cigarrlåda försiktigt i kulissen. Vinet doftar härligt, med en fatbehandling som håller sig i bakgrunden.

Den nyinköpta Bougainvillean i bakgrunden. Tignanello 2007 i förgrunden.

Tignanello kommer från den 47 hektar stora vingården med samma namn, som ligger granne med Solaia på 350-400 m höjd. Druvblandningen är 80% Sangiovese, 15% Cabernet Sauvignon, och resten Cabernet Franc. Uppfostran sker i 300-liters fat (1/3 nya) för Sangiovesen, medan Caberneten får växa upp i förhållanden som påminner om hemmaplan i nya franska barriquer.

I munnen är vinet en sumobottare i silkeskimono. Kärnan är sötmogen frukt med rejäl pondus och kraft, som trots sin tyngd är smidig och följsam. Lägg till det att silkiga tanniner ger en lätt, trots sin ungdom, strävhet och struktur. Vinet har dock en kraft som varar betydligt längre en en sumomatch, och den klingar sakta av i en mineralisk anistonad eftersmak. Intrycket är ett snäpp mörkare i munnen än i nosen - körsbären har blivit svarta, det rostade kaffet har tagit ett halvt steg fram. Det är på det hela ett smeksamt, välbalanserat snyggt komponerat hantverk som är fröjd att dricka.

Imponerande bra, och förvånande tillgängligt redan nu. Tignanello 2007 finns dessutom kvar på SB, till ett ganska bra pris jämfört med vad jag hittat det för ute i Europa.

2007 Shafer One Point Five

Cali Cab är ett relativt outforskat territorium för mig. Jag passade dock på att köpa med några enstaka flaskor under en resa till USA, och någon gång måste man ju prova dem.

2007 Shafer One Point Five Cabernet Sauvignon

Mörkt blåviolett. Tätt och intensivt - ändå ut i kanten. Ungt redan i färgen. Långa "ben" i glaset tyder på en del alkohol.

2007 ska vara en lysande årgång i Kalifornien, enligt kännarna. Wineadvocate ger årgången 96p för CS i North Coast, och även enligt rapporter från mer trovärdiga källor t.ex., Frankofilen, ska det gjorts riktigt bra grejer under året.

Söt mörk frukt av svarta vinbär och björnbär, med dragning åt parfymerad tvål. Dessutom en tallrik antipasti med oliver och kryddiga charkuterier, och en del trevliga blommiga övertoner. Med någon timme i glaset så blir det mer djup i doften, och det tillkommer lite ljusare frukt, och ett stop tobak.

Vinet har fått 20 månader på helt nya franska fat, men jag måste säga att frukten har gjort ett bra jobb och har käkat upp eken redan nu. Den är inte alls framträdande.

Ung, primär frukt med svarta vinbär i första ledet. Medelfylligt, med läskande syror. Välbalanserat och jämnt, utan dalar eller svagheter i eftersmaken. Jag svär väl i kyrkan nu, men jag tycker det finns en lite salt mineralkänsla i svansen. Det ska man väl inte hitta i den här delen av världen?

Namnet One Point Five får sin förklaring i att far och son, John and Doug Shafer, har jobbat tätt tillsammans i ett partnerskap snarare än att det är ett resultat av ett generationsskifte mellan två generationer.

Trots att vinet är tokungt, är det tillgängligt redan nu. Tanninerna är söta och snälla och inte alls så sträva som jag trodde. Jag tänkte förstås en jämförelse med BDX, men det här är snabbare ur startblocken. Trots att vinet har en alkoholhalt på 14.9% enligt etiketten är alkoholen inte framträdande. Söt, lätt viskös, "glycerolig" munkänsla är spåren, men ingen hettande brännande känsla, som tur är.

Vinet är dessutom överraskande bra - men det säger kanske mer om mina förväntningar än något annat. Hur bra ska då inte Hillside Select vara? Med den prislappen  lär jag inte ta reda på det. Min erfarenhet av Cali Cab är mycket begränsad, men det här ger mersmak.

Lillebror Le Serre

Lillebror Le Serre Nuove är ett bra vin att dricka med en mindre budget, och i väntan på att storebror Ornellaia mognar. 2007 har druckits tidigare, men ikväll dricks 2006 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove

Doften påminner en hel del om sitt ett år yngre syskon, med körbär och plommon, tobak och jord, samt söta julkryddor. Det presterar också en lätt parfymerad blommig ton på toppen, som adderar till doftupplevelsen.

I munnen är vinet fruktigt och smeksamt. I eftersmaken kommer tydliga kaffe- och chokladbittra aromer fram. Det påminner väldigt mycket om 2007:an, men har lite högre syror (än vad jag kommer ihåg), och dessutom är tanninerna betydligt mer nedslipade. Generöst och lättillgängligt, med bra syror och nedslipade smeksamma tanniner, och bra smakprofil i flera lager.

Det känns som om det här är i en bra fas just nu - jag tror jag träffar den nära sitt apex. Det var långt ifrån gissningen vid besöket hos 2007. Det kan bero på en snabbmognad flaska vid strulet med vin kyl, eller så är det en mer tillgänglig årgång? Borde väl inte vara så, egentligen.

Druvblandningen består av 35% Cabernet Sauvignon; 50% Merlot; 9% Cabernet Franc; 6% Petit Verdot och innehåller mer Merlot än 2007. 15 månader på barriquer, där 25% är nya - men det känns som mer rostat trä. Jag tycker dock inte det stör.

Detta är bra, och det är en inspirerande tanke hur bra storebror är, där han ligger och väntar i källaren.

The Cliff

Reseförbud gör att den planerade weekendresan inte kan inkludera flyg eller båt. Lösningen får bli taxi över 100 meter bro till Sentosa för att stanna på Beaufort. Där var jag på en veckas kurs för tio år sedan, men nu är det betydligt mer avslappning på schemat - massage och middag.

The Cliff är en välrenommerad restaurang i anslutning till hotellet, med en underbar utsikt och stämningsfull inredning.

Starten blir ett glas av husets champagne Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut som inte är stor men trevlig med sin grönäpplighet och fina syror. Inte lika dålig som en del sågningar på CT.

Medan vi tittar på solnedgången, bestämmer vi oss för en avsmakningsmeny. För en gångs skull finns det ett vinpaket att tillgå - värt att prova.

Till första rätten med rökt pilgrimsmussla och en sorbet på vattenmelon och passionsfrukt (riktigt bra!), serveras en sydafrikansk ekad chardonnay. 2008 La Motte. Den är inget att yvas över, med tropisk frukt,  dragning åt melon, och citrus med skalbitterhet i en ganska snävt sydd kostym. Till det kommer en fet känsla och lite rökig kryddighet. En del nya fat har nog använts.

Sedan serveras en underbar foi gras och man slår till med en enklare sauternes, 2008 Carmes de Rieussec. Söt tropisk frukt med en hel del lösningsmedel och botrytis. Simmig i munnen, med hyfsad längd, men hade mått bra av lite högre syra. Kockens faiblesse för smulor som tillbehör visar sig; briochesmulor är lite annorlunda men passar fint.

Huvudrätten är lamm i ett par olika former, gott och väl tillagat med exotiska tillbehör som lycheesorbet, och rabarber med olika textur - som maräng och kräm. Till det serveras 2008 Falesco Vitiano från Umbrien. En blandning av lika delar Cabernet Sauvignon, Merlot, och Sangiovese. Den luktar Cab, den börjar med att smaka välmognad Cab/Merlot för att ganska fort slå över till medioker Sangiovese i mitten, med ett tunnare register av surkörsbär och höga syror, innan det ganska snabbt packar ihop och lägger ned. Nja.

Efterrätten är en krispig äpplepaj med ett potpurri av små tillbehör av sorbet och krämer av exotiska frukter. Vinet till är 2007 Chapoutier Muscat de Beaumes-de-Venise. Det har en trevlig doft av aromatisk päronsplitt, men i munnen tar sötman över lite väl mycket och det känns tungt, så fort det bara stigit någon grad i temperatur - och det gör det rätt snabbt.

En mycket bra  middag, med ett medelmåttigt vinpaket. Den trenden verkar vara global. För att avsluta beställer jag in ett glas 2009 Mount Riley Pinot Noir, medan vi tittar på båtarnas lanternor utanför i Sydkinesiska sjön. Utsikten är bättre än vinet, men totalupplevelsen är riktigt bra.

Till frukosten dagen efter får vi besök av en fjäderklädd och glupsk kompis, och ett förtvivlat barn när påfågeln äter upp flickans tappade korv.

Ett mycket trevligt ställe som rekommenderas för de som har en helg över i Singapore. Men se upp, det kan vara farligt!

2004 Ricasoli Castello di Brolio

Dags att klättra ned från nådens kulle till mer jordnära nivåer.

Ricasolis "bästa" Chianti Classico i en stark årgång med några år på flaska borde kunna bjuda upp till dans!?

Fortfarande blåviolett med en aningens tegelkant - om man kisar lite och hoppas på mognad.

Doften är öppen och generös. Mörk, ganska murrig doft med läder, söt tobak, körsbär och lite parfymerade drag.

Munkänslan är  medelfyllig, smeksam med söt frukt och ganska snälla välskräddade tanniner. En klädsam strävhet i svansen ger ett skönt bett. Syran är hög och när frukten har antagit de klassiska italienska sur-körsbären är ursprunget ingen tvekan. Smaken har en skön mix mellan primära körsbär och tidiga mognadstoner från söt tobak och läder. Kaffe och mörk choklad tillkommer, och skvallrar om en del fat i uppfostran.

Gott i modern stil och skönt att dricka nu. Redan nu. Kanske något snabbmognat i Singaporeansk värme? En trevlig landning efter den stratosfäriska vandringen på kullen.

Druvblandningen är 80% Sangiovese och resten lika delar Merlot och Cabernet Sauvignon.

2004 Tua Rita Giusto di Notri

Lotus Notes kalender säger uppmuntrade "352 days left". Chefen ser frågande ut när jag säger "13 days after Christmas?" och "Squeeze day?". Jetlag och sömnlöshet. Det krävs ett bra vin som början/avslutning på året/veckan.

2004 Tua Rita Giusti di Notri får bli den som ska möta kvällens förväntningar. Galloni gillar vinet (93p) och ger det ett drickfönster som börjar redan 2008.

Vinet är mörkt och tätt, och någon ålder eller mognad skvallrar inte färgen om.

Direkt efter att korken dragits, och vinet är på tok för kallt, doftar det ceder, stall, gräs och läder. När temperaturen stiger tar frukten ett kliv fram.

Utmognade mörka körsbär och moreller i en mullrande doftmatta tillsammans med ett syrligare inslag av lingon. En del mörk choklad och kaffe samt orientaliska kryddor från faten är med också. Vissa toner av den initiala blyertspennan finns kvar, medan gräset har försvunnit i bakgrunden. Öppen, inbjudande och massiv doft.

Mjukt, smeksamt, och ganska fylligt och intensivt i munnen. Syrorna ger bra skjuts, och tanninerna lurar under den rätt intensiva frukten och kommer fram först i eftersmaken som sakta klingar av. Körsbären från doften är i första rummet, där även rostat kaffe tagit en mer framträdande roll. Jag tycker mig kunna finna en viss antydan till russin och lite kokt känsla, men det kan också vara inbillning eftersom jag tycker vinet är så öppet och tillgängligt. Har det åldrat fort i något Singaporeanskt skyltfönster?

Vinet slinker ner fort. Det beskrivs dock inte bäst som en smekning av en silkesscarf, utan känns mer som att bli inrullad i tunga sammetsgardiner. Men det är inte illa det heller ibland.

60 % Cabernet Sauvignon, 20 % Merlot, 15% Cabernet Franc samt Petit Verdot. 18 månader på 70 % nya barrique är de enklaste delarna av formeln. Typiskt Bordeaux - men få som provar skulle hamna där i sina gissningar. Men prova borde fler.

Wine dinner @ Otto

Dags för ytterligare en vinmiddag på Otto. Något att se fram emot efter förra lyckade middagen.

Det första, och största, problemet är vad jag ska ta med mig för vin. Nivån på vinerna sattes ju ganska högt på förra middagen, samtidigt som min vinkällare i Singapore är rätt begränsad. Jag har ju lite svårt att matcha Ornellaia och Voerzio med ålder i mina bruksviner i kylen - men gör ett tappert försök till något intressant.

Första vinet har en diskret doft av typiska Nebbiolska parfymerade rosor på toppen. Under ligger ljusa röda bär och rått kött, och ett uns tryffel. Ganska återhållen doft. Vinet lätt och smeksamt i munnen, men med en underliggande kraft. Det är kraftiga tanniner, men de är ack så lena och välskräddade. Frukten ligger i flera lager med körsbär, jordgubbar och vinbär. Allt sitter snyggt ihop i en välbalanserad mix. Det här är ett stort vin - i vardande i alla fall. Jag gissar på en traditionell Barolo från första delen av 90-talet med ett långt liv framför sig. Lurad av att de extremt silkiga tanninerna gör det smeksamt och ganska tillgängligt - men borde vetat bättre på den unga färgen.

2004 Bruno Giacosa Barbaresco Riserva Asili. Chris förnekar sig inte och häller ett underbart vin. Min första Giacosa Red Label. Underbar och förvånansvärt tillgänglig redan nu. Jag inbillar mig att mer komplexitet kommer med tiden, men det gör inte precis ont nu heller.

Andra vinet har en doft av söt cassis med en toppnot av parfymerad handtvål. Efter ett tag förnimmer jag en hel del mognande toner av balsamico, svamp och buljong. När jag återkommer till vinet senare under kvällen är mognadsdoften helt dominerande. Vinet är lent med ganska nedslipade tanniner, medelhöga syror och en frukt som fortfarande är ung och viril. Tobak och mörk choklad ligger i botten. Jag velar fram och tillbaka men landar till slut på en Brunello från slutet av 90-talet och gissar till slut på '98.

1997 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino. Förvånande fort mognad. Mycket bra nu, och jag skulle nog dricka den nu om jag hade några flaskor.

Tredje vinet är mitt bidrag. Ung blåviolett färg med otroligt mogna söta körsbär i doften. Med lite luft tillkommer en del örtiga inlsag med en dragning åt mint, och lite söta vaniljtoner. I munnen är vinet tätt och kompakt - sammanhållet av fina tanninger och höga syror - utan svackor eller brister hela vägen ut i en lång eftersmak. Några sniffar senare kan man addera choklad och kaffetoner i doft, och frukten börjar bjuda på mer surkörsbär än de övermogna röda.


2004 Fontodi Flaccianello. Mycket bra, och jag önska att jag hade fler flaskor liggande någonstans, för att börja tulla på om en fyra, fem år.

Sista vinet är en helt annan sak. Svart med en aning till ljus genom kanten, om man lutar glaset ordentligt. Doften är mycket söt och mogen, med en en övertydlig ton av körsbärslikör. Bakom den söta mattan av körsbär och björnbär finns nog något, men det drunknar just nu. Massivt i munnen.Tätt och koncentrerat. Och sött. Det ska dock nämnas att det inte blir tungt, och att det är extremt silkigt och smeksamt. Det borde vara rätt alkoholstint, men den känns absolut inte. Det är lite för sött och lite för mycket för mig. Gissningen går till en ung Barossa. Blanding av Shiraz och Cab.

2001 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon. Det är ett tick i en ny box för provade kultviner. Men jag förstå inte riktigt dess storhet. 98 poäng från Wine Advocate, och tillgänglig sedan 2007. Visst är det snyggt ihopsatt utan vassa kanter, men jag tycker det är lite för mycket av allt. Och hur kan de göra sådana viner i Washington??

Tack igen för en lysande fin kväll med mycket intressanta viner och roliga diskussioner.

PS. Ledsen för de usla bilderna. Restauranger lämpar sig sällan för foto med pocketkamera.

2006 Château de Reignac

Så nära en "First Growth" jag har råd att sträcka mig. I alla fall enligt den här videon.

Ungt mörkt blåviolett.

Nu är det här vinet 5 år yngre, och blindprovning är ju alltid blindprovning. Men för de 169 kronor i BS som 2006 Château de Reignac kostar så är det värt ett försök. Reignac är känd för att vara en toppklass Bordeaux Supérieur

Tät doft av vinös cassis, men även av sött kaffe och mörk choklad. Både cigarrlådan och cigarrerna har fått följa med nere i doftblandningen.

75% Merlot, och 25% Cabernet Sauvignon och 19 månader i ny fransk ek. Det är receptet som Rolland varit med och tagit fram.

Smaken är fulladdad med körsbär och cassis. Tätt och fylligt ut i en ganska lång eftersmak. Fortfarande sträva tanniner som ger tänderna och tandköttet en rejäl omgång. Nästan lite bläckigt. Något tunt i mitten kanske, men bra struktur och bra frukt - inte illa alls. 

Klart gott, och vet inte om man får så mycket bättre Bordeaux för de pengarna?

BTW, tips på julklappar, om man nu inte måste ha dem av det kluckande slaget.

2002 Philip Togni Tanbark Hill Cabernet

En slitig vecka behöver ett kort avbrott. En belöning i allt jobb. Jag har spanat in min 2002 Togni Tanbark Hill ett tag.

Togni själv var inte nöjd med vinet 2002, så han klassade ned hela skörden till sitt andravin - Tanbark Hill. Man tänker givetvis Il Favot, Produttori 2006 mm och hoppas på underverk. När man dessutom läst the Cali reports #2 är förväntningarna på topp.  Det här ska bli en lisa för själen och ge nya krafter till ett slitet sinne.

En stickig ton av lösningsmedel och svettiga strumpor. På toppen av det så lägger vi lite gamla våta kartonger. Om man anstränger sig och försöker hitta något positivt så finns det kanske lite frukt kvar. Men inte nog för att dölja den fräna bismaken i munnen.

Galet korkat! Odrickbart. Bortom all räddning. Otjänligt att ens laga mat med.

Det bidde ingen Il Favot, det bidde en Château Changuy Afip.

Jag tröstar mig med att spela COD Black Ops istället.

Fasching gästbloggar blint

Fasching är på välkommet besök i Singapore. Han skryter ofta om att han har två och ett halvt munskänksbetyg (missade praktiken), och är dessutom vältalig. Därför serveras två helblinda viner, plus ett, och tangentbordet lämnas över.

Ok, först vill jag meddela vilken djävulskt uttänkt plan det här är. Risken att få brallorna neddragna inför en hel vinvärld och själv tvingas beskriva det liksom. Secondly vill jag innan provningen spela ut vartenda bortförklaringskort som finns. Jetlag, ringrost, begynnande förkylning, bortaplan, tropiskt klimat, otrevligt sällskap, you name it.

Men ändå.

Vin 1: Tät mörkblå färg vilket ju tyder på ett ungt vin, max 5 år gammalt. Doften är syrlig med tydliga toner av russin och annan torkad frukt. Dragonfruit kanske, vi är ju i Asien trots allt. Tyvärr doftar det mer och mer blöt källare vilket antyder att vinet kan vara korkskadat. Tvingas jag gissa hamnar jag i Toscana, men eftersom jag slipper så undviker jag nesan att sätta en Bordeaux i Italien. En korkskadad Ch Cantemerle visar det sig vara, men skadade viner gills inte. Så fram med en ny flaska! Mer om detta under rubriken Vin 3.

Facit: Château Cantemerle 2006 Mer och mer unken doft mer tiden. Missen ursäktad. /Ulrik

Vin 2: Mmmmm! Pinot Noir! Röda bär och en trevlig animalisk ton i doften, med kryddiga inslag. Måste vara Pinot. Enda bryderiet när man hittar Pinot direkt i doften är att reda ut om det är en Bourgogne eller från Nya Världen (som det hette för 15 år sedan, nu är den kanske inte så ny längre). Efter mycket om och men landar jag i USA och Kalifornien. Den runda sötaktiga smaken får avgöra saken. Årgångstombolan drar nummer 2002.

Facit: 2004 Freeman Vineyards Russian River Pinot Noir. Inte illa gissat. Och vinet är inte illa det heller. Växer dessutom med tid i glaset när frukten mörknar och kryddorna blir mer påtagliga, det har dock lite eldig alkoholsvans, men är riktigt gott,. /Ulrik

Vin 3: Bordeaux! Bara måste vara Bordeaux. Något syrlig doft med hö, ceder och lite tobak. Smaken är  överraskande "mogen" vilket gör mig lite förbryllad men leder mig åt högra stranden. En Pomerol kanske? Bra balans mellan syra, tanniner och alkohol. Tillsammans med den röda färgen med aningens gul kant är vinet hyfsat åldrat, kanske sent nittiotal. Men doften stämmer inte riktigt med smaken och jag kompromissar och väljer 2002, lite oklart varför. Men Bordeaux är det.

Facit: Bordeaux är det inte, men väl Yarra Valley. Inte bara jag som uppskattar 2001 Yarra Yering Dry Red #1. Också ett vin som vinner på mer tid i glaset. /Ulrik

Mr Fashing hade ju inte klarat trebetygaren på det här, men helt ute och cyklar är han inte. Blindprovning är bra för ödmjukheten.

Blinddate & Blindpavor

Du känner inte mig men...

För några veckor sedan damp ett mejl med den inledningen in i inboxen. Jag kände mycket riktigt inte avsändaren men mejlet innehöll en inbjudan att delta när han träffade sin lika vintokiga kompis vid nästa besök i Singapore. En obskyr vinblogg kan leda till spännande nya bekantskaper - och vinupplevelser.

Vi ses på Otto med varsin medtagen blindpava. Otto är en riktigt bra italiensk restaurang - spännande  meny och en kock som är flitig med tryffelhyveln. Jag har aldrig varit här tidigare, men kommer att återkomma.

Det första vinet hälls innan förrätten. Först en lättfotad ljusröd lätt parfymerad frukt. När rosbladen och nyponen kommer så är jag ganska säker på en Nebbiolo, efter en kort utflykt till Bourgogne. I munnen är frukten fin och vital. Smeksamma tanniner, som har en hel del bett och strävhet. Lång eftersmak där lite tobak kommer fram. Jag tycker först att det känns som en ganska ung Barolo och gissar på 2001 eller sent 90-tal. Till mitt försvar ska sägas att vinet blommade ut först efter en timme i glaset. Då med mognadstoner som buljong, soja och teblad mer framträdande, samtidigt fyller frukten ut mer och blir mörkare.Vinet blir lysande gott och påminner en hel del om den Altare Barolo 1989 jag provat tidigare.

1990 Roberto Voerzio Barolo Brunate. Min första Voerzio och den är onekligen bra och sjunger riktigt bra nu. Tanninerna förvånade kraftiga efter 20 år. Bra start på kvällen.

Det andra vinet har en söt mörk plommonfrukt i förgrunden, med många olika lager av röd frukt bakom. En lätt parfymerad handtvålsparfym på toppen. I munnen smeksamma ganska nedslipade tanniner, och hög syra. En lång eftersmak som drar åt det söta hållet. En väl integrerad, försiktig, dos rostat kaffe skvallrar om viss ek. Merlot borde vara en ganska stor del i vinet är gissningen. Tvekar mellan Californien, eller en Super-Tuscan. De höga syrorna får mätaren att ticka över till Italien. Slutet av 90-talet är i alla fall gissningen. Men mycket Merlot var fel.

1998 Ornellaia är gjord på 60% Cab Sauv och 30% Merlot. I en bra fas nu, men kommer att hålla ett bra tag till. Jag har en del yngre Ornellaia liggande och där får de bli kvar ett tag.

Sedan kommer mitt vin, som är ett av de få jag är säker på inte har kokts efter att vinkylen gått sönder. 2004 Massolino Barolo Riserva Vigna Rionda är ungt, men har fått luft sedan morgonen, och är på riktigt bra humör. Söta skogsbär som drar åt ett lite mörkare håll än Voerzion. Rosbladen och tjäran finns där, och det är inte bara kocken som bjuder på tryffel. I munnen är vinet otroligt välbalanserad - unga sträva tanniner och höga syror och en frukt med både komplexitet och längd. En riktigt bra Barolo, som jag ska lägga undan i minst 4-5 år till. Dock en njutning redan nu. 2004 som årgång visar sin storhet igen.

Sista vinet blir jag inte riktigt klok på. Söt likörtonad frukt med cassis och svarta körsbär och lite lakrits. Fyllig i munnen med en svalare känsla än den söta likördoften antyder. Friska inslag med en ton av gröna örter och menthol. Frukten är så tät att man nästan får tugga sig igenom den. Det känns dock inte tungt utan lätt och välbalanserad, med en del tanniner och struktur bakom allt. Det här måste komma från något varmt ställe, och jag lutar åt Australien. Jag har uteslutit södra Rhône, trots försök att få mig dig. Men det känns inte som en Syrah från Barossa. Jag irrar runt utan att få någon ordning på det.

2001 Sine Qua Non Ventriloquist är gjord på 82% Grenache och 18% Syrah. Jag kände inte igen Grenache i den doften!!? Och inser att jag borde landat i Kalifornien, men diskussionerna runt bordet lurade mig. Tung och prestigefylld avslutning på den kvällen.

Tack för inbjudan och för att jag fick vara med och smaka de lysande vinerna.

2005 Yarra Yering Agincourt Dry Red Wine #1

Två veckor med mycket jobb kombinerat med ett välkommet besök av syrran har satt sina spår både i bloggandet och vindrickandet. Med syster på ett plan på väg hem till den svenska hösten får det bli ändring på det.

Jag har druckit en hel del Yarra Yering tidigare, som ni kan läsa om här: Dry Red #2, Dry Red #1, Underhill Shiraz, och Pinot Noir. Ikväll är det dags för en femte variant i 2005 Yarra Yering Agincourt. Det är en version av Dry Red #1, men utan Malbec och Petit Verdot, och gjort på unga rankor som planterades 1998. 70% Cabernet och 30% Merlot.

Varför vinet är uppkallat efter en ort i norra Frankrike, mest känt för ett slag mot engelsmännen på 1400-talet är för mig okänt. Någon som har en aning?

Risken att vinet blivit kokt finns med det mesta som öppnas nuförtiden, men den verkar ha överlevt.

Generösa likörtonade körsbär, plommon och röda vinbär samt rikligt med kaffesump och gräddig mjölkchoklad i doften. Ett uns parfymerad handtvål på toppen. I munnen är det mörkröd frukt med röda vinbärssyror i främsta rummet. Längre och djupare in kommer lite chokladiga toner, medan eftersmaken klingar av i lite småstram stil.

Det här är långt ifrån samma klass som Dry Red #1, av samma årgång. Lite mer dragning åt det syltigare hållet, inte samma komplexitet, struktur eller längd. Inget fel, men jag är glad att de håller denna juicen separerad från Dry Red #1 i ett par år till.

Jag fortsätter handla Yarra Yering, men deras av deras övriga viner.

I väntan på Glaetzer

Ben Glaetzer är på besök i Singapore och det ordnas en Winemaker's dinner. En sämre arrangerad middag har jag nog aldrig varit på, men den bjöd ändå på en minnesvärd upplevelse.

Det börjar med en lång väntan på Glaetzer - han har fått fel adress och är på ett annat PS Café. Även om Singapore inte är stort tar det ett tag att komma rätt.

Väl på plats bjuder Ben på viner från Glaetzer Wines, och projektet Heartland han startade tillsammans med några vänner. Allt i fyra flighter till mat.

Heartland Pinot Grigio 2009 doftar fläder, krusbär, gul frukt, och en del smörkola. Ganska rund och fyllig i munnen, men med hög frisk syra. Citrus dominerar i smaken, som avlutas med en något rökig och pepprig eftersmak. Helt OK, kylt en varm dag, och fungerar ganska bra till mat också.

Det är tydligen en populär middag för det är utsålt. Mer än utsålt faktiskt. Det resulterar i att Ben själv sitter i ett rum intill och äter!! Han kommer förvisso in och pratar några gånger, och tar en snabb tur runt borden. Någon utförlig presentation av varje vin får vi dock inte. Bens energinivå höjs inte precis av att han just landat från en resa till Europa och är trött och jetlaggad. Det är dock inte vad jag förväntat mig av middagen.

Heartland Cabernet Sauvignon 2009 doftar cassis och plommon med klara, parfyrmerade övertoner. I munnen är det fylligt, med söt lite syltig frukt. Till och med tanninerna känns söta. En viss kryddighet i eftersmaken, där även en del kaffe tillkommer. Inte i min smak.

2008 Heartland Dolcetto/Langrein (50/50) är inte alls dumt. Söta mörka körsbär med kryddiga tillbehör. Bra struktur och en del småsträva tanniner. Ganska enkelt, men matvänligt och gott.

Vi sitter i rum med öppna väggar ut, med ganska tät trafik utanför. Bullret gör det lite knepigt att höra vad som sägs. Dessutom, för att blidka hettan något, finns det stora svalkande fläktar. Lägg därtill att vinerna serveras i usla glas, vilket gör det till en utmaning att få bra koll på vad man provar.

Heartland Shiraz Directors' Cut 2008. Fullmogna björnbär och blåbär står för frukten, och det finns en rejäl dos av dem. Det är fylligt, och långt som en rösträkning, med en väl tilltagen dos tanniner. Det är bara 14.5% alkohol, men en liten hetta får en att tro att det är mer. Jag vill inte låta alltför skeptisk, men jag tycker inte att allt sitter ihop och är harmoniskt. Tid är kanske vad som behövs?

Glaetzer Bishop 2009 är precis buteljerad. Välmognade söta blåbär i både doft och smak. Koncentrerad frukt, som drar åt likörhållet till, med jord och lakrits och kryddor ger en komplex och lång smak. Det är välbalanserat med bra syra och struktur. Det finns mycket av det mesta i det här vinet, och även om alla bitarna inte fallit på plats ännu, kommer det här att bli bra.

Maten är rikligt tilltagen, med tre rejäla huvudrätter, en soppa, plus dessert. Sedan är vi ju försenade sedan starten, och allting ska gå snabbt. Tallrikarna nästan rycks undan, även om man omöjligt orkar äta upp allt så hade det varit kul att i alla fall få en chans.

Ben Glaetzer verkar ha en faiblesse för att blanda fransk och amerikansk ek. I de flesta av vinerna är cirka 20% av eken från USA, även om den skeppats till fatmakare i Bourgogne och Bourdeaux för torkning rostning och så vidare.

2003 Amon-Ra Simply wow! Om det är så här vinet smakar om man väntar på Glaetzers mognad i sju år efter skörd ska jag vänta. Det är som en blandning av bra mogen CndP och Amarone. Mörk torkad frukt, med fikon och russin, unga toner av cassis. Läder och stall. Tobak. Underbar, absolut underbar, mogen doft. I munnen finns frukten fortfarande kvar viril och levande. Den är söt och fyllig, och ackompanjeras av mognadstonerna från doften i en lång och njutbar eftersmak. Tanninerna finns kvar under ymniga frukten och ger stadga till hela paketet. Trots sin tyngd, kraft och koncentration är det inte klumpigt. Det är ett lysande vin, och första gången jag dricker en mogen Aussie av klass. Och det är bra - riktigt bra. Tyvärr gjordes bara 125 lådor av det här vinet på grund av en extrem årgång, men jisses vad bra det är om man skulle få tag i någon flaska.

2005 och 2009 var liknande årgångar, så enligt Ben är det nästan som att prova samma vin i olika mognadsfaser.

2005 Amon Ra bjuder på söt björnbärs- och svartvinbärslikör. Tät, koncentrerad och lång - kvällens längsta eftersmak. Kryddigt, och första vinet jag hittar en ton av menthol i. Balanserat med alla delar på plats. Det har kommit en bit på väg och bjuder på en del mognande toner, men är fortfarande framförallt fruktdrivet. Det känns absolut som om det är mer än två års skillnad mellan denna och 2003:an. Gott är det dock redan nu, men kom tillbaka om tre till fem år så snackar vi.

2009 Amon-Ra är också helt nybuteljerad, och det märks. Här sitter bitarna inte riktigt ihop heller. Det är mycket av allt: Mörka björnbär, blåbärssylt, lakrits, vitpeppar, tanniner. Tätt packad, men ändå fräsch. Lång fruktdominerad eftersmak. Den är tokung och primär. Jag gillar den inte som den är nu, men om den kommer att bli som 2005 skulle man kunna tänka sig lägga undan någon flaska.

Lärdomen efter att ha provat endast 2007 tidigare är att ge dem tid. Det betalar sig.

En anekdot om Amon-Ra 2003 måste jag dela med mig - och jag är medveten om att den säkert sprids i rent marknadsyfte, och kanske inte ens är sann. När Ben traskade in i en vinhandel i San Francisco och såg Amon-Ra 2003 till det facila priset av 1500 USD blev han irriterad över det. Lite oklart om han hade någon regel för återförsäljarpriser. Men han gick genast hem och såg till att denna återförsäljare aldrig mer fick någon tilldelning från Glaetzer. I samma vevas nämnde han att Sveriges tilldelning av Amon-Ra 2003 var sju flaskor.

Pauillac Cinquième Cru

När man läser på lite om Château Grand-Puy-Lacoste slås man av hur historia och bakgrund både kan vara fascinerande och intressant, och samtidigt förlegad.

Det ger en viss vördnad att kunna spåra historien för gården tillbaka till medeltiden och hur en Monsieur de Guiraud ägde marken för fem sekel sedan, hur den ärvts och sålts i omgångar till vad den är idag. Samtidigt slår det en hur udda det är att klassificeringen från 1855 fortfarande har så stort inflytande.

GPL klassades som en 5:e cru 1855. Sedan dess har egendomen sålts tre gånger, ärvts ett otal, givetvis utsatts för phylloxera och bytt ut alla rankor, minskat arealen vin från 55ha till som lägst 25ha, för att sedan öka till 55ha igen. Samtidigt som vinmakandet utvecklats ganska drastiskt sedan dess. Vinet som görs idag kan omöjligt ha särskilt mycket med det som producerades för 150 år sedan att göra.

Ändå nämns det alltid att GPL är ett 5:e cru, men att den ofta överpresterar för sin klassificering och därför blir prisvärd. Udda.

Sedan finns det givetvis många krafter som inte vill ändra en befintligt klassificering - alla som är högt klassade och kan ta betalt för det. Det finns ju en del exempel på hur enkelt det är att ändra en klassificering av franska viner. Konflikten Israel - Palestina är nog mer lättlöst.

Givetvis är det ett brutalt barnarov att öppna en Château Grand-Puy-Lacoste 2006 idag. Efter en ganska tung vecka på jobbet "förtjänade" jag något gott, urvalet är begränsat i min lokala vinkällare, och ögonen råkade falla på denna. Veckan slutar dessutom redan på en torsdag, då det är Malaysiskt nyår på fredag.

Första kvällen har det en distinkt doft av stall och grispiss, med en svag doft av körsbär i bakgrunden. Tanniner galore, och ganska slutet. Jag är för trött för att tänka eller analysera vinet speciellt, och ställer det i kylen över natten.

Dag två har det hänt en del. Klassisk Bordeaux. Cassis och körsbär - check, Ceder - check, Stall och läder - check. En del kaffe och mörk choklad. Trevlig att sniffa på och betydligt mer öppet än första dagen.

I munnen kommer en ren fin cassisfrukt fram, omgärdat av läder och lite funkig stallighet. Ganska fylligt, sakta avklingande med en småsträv och mineralrik avslutning. Välbalanserat med höga syror. Tanninerna har taggat ned ett snäpp över natten, men ligger kvar som ettans sandpapper i hela gommen. För ungt, såklart, men till andra kvällens middag är det supergott.

Jag vet inte om det är acquired taste eller inte, men jag gillar en stram och kärv Bordeaux, förutom alla Aussies som stått på menyn på sistone. 2006 är inte så dålig som årgång - det är inte så lätt att komma efter 2005 i jämförelsen. Prisnivån ska väl inte diskuteras för länge. Denna flaskan skulle kunna köpa allt utom ikonvinerna från Australien, i de bästa årgångarna.

Syftet ikväll att möta upp vår anrättning fixar vinet med besked. Dessutom - matchningen är löjligt bra. ;-)