Gaja

Pedo mellon a minno

Att öppna de respektingivande portarna på Via Torino 18 i Barbaresco är inte mycket enklare än att ta sig in i Morias gruvor, det man finner innanför är dock mer lockande än horder av orcher. Jag hade som tur lösenordet.

Jag hamnade mitt emot Gaia Gaia på en vinprovning i Singapore. Det blev mitt "Mellon" som gjorde att jag nu kunde besöka ett av de mest svåråtkomliga vinerierna i Langhe: Gaja.

Mellon

Professionalism och exklusivitet. Det är intrycket som slår en direkt, redan från det att man ser den tunga kopparskylten vid ingången. Och inget rubbar det under de timmar jag och resesällskapet är där.

Gaia (Angelo Gajas älsta dotter) själv är lite försenad, så vi får först en rundvisning av assistenten. Det känns som om jag är tillbaka på Moët & Chandon. Inövad och rabblad ramsa med förskrivna USPs om varför Gaja är det bästa sedan Carne Cruda.

Vi försöker förmedla att vi kan historien (Sori Tildin - som fick namn från Clothildes smeknamn, menar du?, osv...) och söker en annan nivå och diskussion. Assistenten plockar upp det lika smidigt som Tommy Salo mot Vitryssland. Långt, långt ifrån det personliga bemötande vi får på alla övriga besök. Well.

Inte bara barrique

Nu är ju historien om Angelo Gaja egentligen intressant, men den är ju välkänd och repeterad överallt. Italiensk vinindustri hade inte varit vad den är i dag om det inte varit för Angelo Gaja. Familjen började göra vin först för att sälja till den restaurang de ägde där båten över floden Tanaro gick. Man började sälja vinet på stora flaskor till kunder. Allt tog sedan fart när Angelo Gaja tog över under tidigt sextiotal, och började införa grön skörd, senare franska barrique, temperaturkontrollerad jäsning och även att plantera nya druvsorter i Langhe. Han var en pionjär, som förutom att experimentera med hur man gör vin, även ägnade mycket tid åt marknadsföring utanför Italien. Han har byggt upp Gaja till det världskända varumärke det är idag.

Till slut dyker Gaia Gaja upp. Dagens frontfigur för Gaja och kvinnan som fick Neal Martin på The Wine Advocat att skriva en hyllningsartikel där han var på väg att glömma att nämna vinet han provade i hennes sällskap (OK, en överdrift, men när jag mailade den till Gaia så var hon ganska undrande). En välkomnande kram och den opersonliga inledningen är förlåten.

Från att ha startat att i det ursprungliga vineriet innanför den numera omtalade skylten, befinner vi oss nu i slottet på andra sidan Via Torino. Man köpte det av Bruno Giacosa för 15 år sedan, och har renoverat det sedan dess. Och som man gjort det! Jag är storligen imponerad - allting är smakfullt gjort, hantverket gediget och resultatet så nära orginalet som möjligt. Restaurerade väggmålningar, ursprungliga dörrar, och där det var för trasigt för att restaurera har man till exempel gjort nya takstolar som ser ut att vara original. Det är knappast billigt att renovera ett par hundra år gammalt slott på detta sättet. Klass!

Numera använder man slottet bland annat för att ta emot besökare, och man har en liten utställning som gjordes för att fira 150-års jubileet nyligen. Vi går runt, pratar och frågar. Gaia leder oss genom rummen och diskussionen på ett ledigt och avslappnat sätt. Hon har säkert gjort det hundratals gånger, men får oss att känna oss speciella. Vi tar upp frågan om Riedelprovning i Stockholm nyligen. Jo, hon tycker det är klar skillnad på olika glas, men håller inte med om den är så extrem som Riedel vill framhålla, eller att hennes viner smakar illa i några glas. (Se Finare Vinare.) Favoritglaset är Riedel Sommelier.
- Det som rymmer i princip en hel flaska, frågar jag.
- Just därför, svarar Gaia.

Väl i provningsrummet så smakar vi Barbaresco 2008. Detta är en blandning av 14 olika vingårdar i Barbaresco. Gajas filosofi är att blanda ger mest komplexitet och balans - så har man alltid gjort och viner från enskilda vingårdar är ett ganska nytt påfund. Vinet har en bedårande nos med parfymerad mörkröd frukt i flera lager. I munnen är det silkigt och lent i texturen, trots bra grepp i tanninerna. Det har kraft och stuns i den fina slanka frukten. Elegant och en njutning att dricka!

Vi provar Barbarescon i tre olika glas, efter diskussionen om glasprovningen. Här märks att Gaia har plockat upp en del marknadsföringstrick från Riedel. Hon "leder" oss och talar om vad hon tycker vinet smakar och hur det upplevs, och det innehåller såklart bara positiva beskrivningar. Något hon gör med alla viner vi provar. Svårt att inte bli påverkad, även om man är medveten om vad som händer...

Totalt arbetar ca 70 personer på Gaja i Piemonte, vilket är en ganska stor kontrast mot de små familjeföretag de flesta andra producenter är. Alla är heltidsanställda, många invandrare, och man ser till att de får boende med mera ordnat.
- De som jobbar för oss heltid får en möjlighet att förstå vår filosofi i och med att de då stannar längre.

2007 Dagromis är en blanding av druvor från vingårdar i La Morra och Serralunga. Frukten här är ljusare än i Barbarescon, men de parfymerade dragen av rosor och viol återfinns här med. Vissa asiatiska kryddor och lite rostat kaffe finns bakom den generösa frukten. Det är något yppigare i munnen, med en lång, lång svans.

Vingårdsvinerna innehåller runt fem procent Barbera i Nebbiolon. Dels för att bidra med frukt, dels för att "korrigera" syran. Det innebär att de inte får klassas som Barbaresco - och en förklaring som cirkulerar är att Gaja inte vill få sin Barbaresco att framstå som en Normale, eller ett enklare vin. Barbarescon är det ursprungliga vinet och det ska inte stå i skuggan av något. Frågan är om man lyckats i den ambitionen?

2005 Sorí Tildin är en ren smocka av finlemmad parfymerad frukt. Hallon och jordgubbar, med övertoner av nypon, violer och en fräsch mynta. I munnen ger de silkiga tanninerna en ordentlig stadga och bra grepp. Slankt, elegant och med kraft. Långt som en lärarsemester.

Gaja har i samarbete med olika universitet undersökt vilka kloner av Nebbiolo som fungerar bäst i olika lägen. Man har nu börjat göra mer och mer på egen hand, och håller på att bygga upp en egen plantskola där man odlar fram 100-talet rankor av varje klon - som man tagit från de rankor med bäst egenskaper i sina egna vingårdar. Dessa vinrankor ska sedan följas under ett antal år för att se om man kan förbättra vinet ytterligare genom att välja rätt ny klon i rätt läge. Inget lämnas åt slumpen.

Man använder redan idag en klon av familjen Rosé ganska mycket, vilket jag trodde var ganska ovanligt då den ger dåligt med färg till vinet. Den finns spridd i många vingårdar, och är en stor del av Cerequio, som används i till exempel Conteisa, men är även en i Dagromis.

1999 Conteisa tar det hela till en helt annan nivå, i alla fall när det gäller njutning här och nu. Komplexiteten tar ett steg upp i och med att det har mognadstoner av svettigt sadelläder, lite svampskog och tryffel. Samtidigt är frukten sötmogen, av det mörkare slaget och absolut vital. Tanninerna finns också kvar, och vinet har långt tid innan det viker ned sig. Det är viner som detta som påminner en om varför man lägger undan flaskor i tio år.

När klockan efter ett par timmar börjar närma sig åtta, börjar vi packa ihop oss för att åka. Vi får några tips på bra restauranger i närheten. På väg ut, medan vi går och drömmer om att kunna (läs: ha råd) dricka de sköna slanka Gaja-vinerna oftare hälsar Gaia oss hej då ,och tillägger:
- Jag tror jag tar med den nyöppnade 2005 Sorí Tildin och avslutar hemma ikväll.

Azienda agricola Cascina Nuova Elio Altare

Vi möts av La Morras troligen slöaste vakthund. Strax efter kommer vad som måste vara en av Langhes mest energiska vinmakare - Silvia Altare.

För knappt tre år sedan avslutade jag mina besök i Barolo med ett par oförglömliga timmar hos Elio Altare. Eftersom jag nu vet vad som väntar är det två ivriga vinälskare som rullar ned mot Cascina Nouva, från toppen av kullen och La Morras bländande vackra utsikt. Vi kommer inte bli besvikna den här gången heller.

Historien om Elio Altares energi och pionjäranda, konflikten med fadern som gjorde honom arvlös, till att det numera är dottern Silvia som sköter det mesta av det dagliga arbetet, beskrev jag för tre år sedan. När vi nu traskar in i Cantinan känns det som om vi tar vid där vi lämnade samtalet. Vi går snabbt igenom vad som hänt de senaste åren i form av byskvaller (vår gamla värd Weston har flyttat ut från Scavino, t.ex.), vinmakande (druvbytet med Marengo där man fått Brunate är slut, men man kommer från och med 2011 göra en Cannubi istället) och Singapore (där jag har bott och Silva blivit erbjuden Petrus till frukost).

Vi promenerar ned för att titta på källaren och prova från faten, och hela tiden blir vi serverade anekdoter och detaljer av en Silvia som bubblar av energi. "Vi pratar en hel del i vår familj". Det menar du inte!? Vi småskrattar oss igenom provningen.

Vad sägs om damen som vägrar sälja sina druvor till någon från byn Barolo, p.g.a. en felparkerad traktor för två generationer sedan? Hon säljer dock gärna till någon från La Morra. Betalningen för nebbiolodruvorna från en bättre cru är några damejeanne med Dolcetto. Kom inte och säg att man inte kan göra fynd när det gäller vin!

Eller när en av världens rikaste män (Mittal) är på besök och vill köpa 1000 flaskor från dotterns födelseår. Att han ser att det endast finns åtta kvar hindrar honom inte från att försöka med högre bud eller att ringa och tjata för att försöka vända ett tydligt nej. Allt går inte att köpa för pengar.

Vi tar en vända ut i vingården för att få en instruktion i hur man tar bort överflödiga skott från rankorna och för att få lite värme efter den svala källaren.

När vi är tillbaka i provningsrummet, kommer Elio själv förbi och hälsar. Det krävs inte många frågor från oss innan Elio med brinnande energi och entusiasm försöker förmedla sin filosofi. Han tar över och fyller rummet. Det blir en härlig dialog mellan honom och Silvia, en del gnabbade med glimten i ögat om allt från arbetsbelastning, investeringar i "hobbyprojektet" Cinqueterre, till vinval på restauranger. Vi suger i oss och lyssnar, och försöker kommer med intelligenta instick. Vi borde nog koncentrerat oss på lyssnandet.

Alla vet vi ju att Elio Altare var en av pionjärerna med kortare macerationer och franska barriquer - även om han själv ser Angelo Gaja som den som bröt mark först. Men bakom denna förenklande moderniststämpel finns en betydligt mer genomtänkt och genomgående filosofi.
- Jag vill göra rena viner med ren frukt, som ska var njutbara hela tiden, och inte bara efter 20 år.
- Om du inte provat något kan du inte skriva av det som dåligt.
- Undvik kemikalier i vinmakandet (förutom koppar och svavel).

Otaliga är de exempel Elio visar på hur de provat sig fram genom åren för att åstadkomma detta. Kort maceration med rotofermentatorer, en jästbooster från de egna vingårdarna (fotrampad av Silvia) - detta för att snabb kunna laka ur smak, färg och tanniner och få jäsningen att starta snabbt och skapa den skyddande koldioxiden. Dessutom grön skörd, som ju alla gör numer, för att öka koncentrationen i druvorna. Mängden nya fat, rostningsgrad osv. Allt med målet att göra viner som är så rena som möjligt i frukten och som går att avnjuta under hela sin livstid. Bourgogne är ledstjärnan.

Kemikalieanvändande slutade man med efter att Elio blivit sjuk av allt sprutande på gården. Nu använder man endast minimalt av koppar och svavel. Elio går och hämtar labbrapporterna som visar på de låga svavelhalterna i vinerna, ned emot 40 g/l.
- De kan vi ha tack vare den rena frukten, då behövs inte mer svavel för att skydda vinet.
Gården arbetar idag helt organiskt. Absolut inte biodynamiskt, påpekar Elio. Men man anpassar ändå buteljeringsdatum till fullmånen....

Experimenten och lärandet har inte upphört. Man provar nu att för hand avstjälka frukten från en liten del av Arborina. Den mekaniserade avstjälkningen lämnar runt 20 procent av stjälkarna kvar, så nu sitter man och för hand, druva för druva, tar bort stjälkarna på kvällen efter att det vanliga skördearbetet är klart. Beskrivningen av jobbet och tiden det tar påminner mig om när vi skulle klistra egna etiketter på nio pallar öl under studietiden. Det tar en halv evighet och det gnälls en del. Men man vill se hur detta blir, och alla försök ska göras tre gånger så man verkligen kan utröna resultatet. Första årgången var 2010, så det är sena nätter som väntar när det är skördedags i oktober.

Man provar även att macerera dessa avstjälkade viner relativt länge -12 dagar (korrigerat från 15)- i stora tankar (utan rotfermentatorer då).

Elio är uppenbart stolt över vad han åstadkommit - på ett typiskt italienskt sätt. Framförallt att ha provat och förändrat - utmanat de gällande normerna. Han nästan fnyser åt dem som avfärdar saker utan att ha försökt.
- Hur kan de veta att det inte fungerar?

Fatprover:

Vi promenerar runt utan att ha med något att anteckna på, och min erfarenhet av fatprov är begränsad så ni slipper notat. Ett vin sticker dock ut: 2010 Arborina Vecchia Vigne (namn ej klart) - det som avstjälkats för hand. Den är ett under av elegans, silkighet och ren intensiv frukt med bra grepp. Detta kommer att bli stort - det kan jag sätta pengar på. Synd att det är Bordeaux och inte Barolo man kan köpa EP.

Generellt verkar 2010 vara en riktigt bra årgång i vardande. Den har en härlig fräschör, med bra struktur och frukt. Blir dyrt om två år.

2009 Cinqueterre Elios nya projekt vid Liguriens kust. Silvia klagar på att det är där han spenderar sin tid, och alla pengar. Vinet är gjort på de två druvsorterna Bosco och Albarola. Ett ordentligt strukturerat vitt vin, nästan med rödvinstanniner. Citrusaromer och smak, och rejäla syror från samma familj. En salt mineralitet som sakta klingar bort. Ett lysande matvin! Det görs i liten skala och är inne på de första årgångarna.

2007  Larigi Prestigebarberan från toppen av vingården precis utanför Cantinan. Detta brukar inte vara mitt favoritvin, men är ändå bra med sin generösa parfyrmerade och kryddiga frukt i otaliga lager, utan att det blir kladdigt. Snyggt i en modern tappning, men prislappen är ganska mastig.

2008 Langhe Rosso Arborina Från samma druvmaterial som Barolo Arborina, men endast 18 månader på ek (därför inte klassat som Barolo) - 100 procent nya barrique. Denna är mycket bättre än den 2007 jag drack på hemmaplan för någon månad sedan. Frukten är mer hårt hållen i en slank skrud med uppstagande tanniner. Frukten är ren och klar. Gott - 2008 ger mer strukturerade viner än 2007. Vinet började göras för att Elio ville visa att han kunde göra två helt olika viner med samma druvmaterial. Det är bevisat nu, och jag tycker bättre om Barolon, så för min del kan ni sluta nu? Men jag gissar att man behöver någonstans att använda sina nya fat första gången (det är bara 30% nya i Barolon), så de får användas under en kortare tid i detta vin först.

2007 l'Insieme Välgörenhetsprojektet med åtta olika vinmakare där en del av intäkterna skänks. Mörkt som natten, jämfört med övriga viner. Stort, intensivt och med stabbiga tanniner. Inte riktigt min kopp te, och svårt att placera i Langhe blint. Nja.

2006 Barolo Är ungt med framträdande tanniner som biter till ordentligt. Slank fin parfymerad frukt, bra syror och snygg balans, men inte ett under av längd eller komplexitet. Jag har för mig att Altare hade stora problem med hagel under 2006, och inte gjorde någon Arborina eller Brunate.

2005 Barolo, 2005 Barolo Arborina, och 2005 Barolo Ceretta. 2005 är en bättre årgång än jag ansett tidigare, i alla fall hos Altare. Vinerna har inte den mest intensiva frukten, och tanninerna är ganska framträdande och håller vinerna i ett ordentligt grepp. Men frukten är ren och klar, de klassiska nebba-markörerna är där med parfymerade rosor, nypon och söt skogsbärsfrukt. Arborinan är ett klart steg upp från Normale, och Serralungas stadiga tanniner är tydliga i Cerettan - men frukten är också en storlek större där. Vänta med dessa ett par år till, och de kommer vara riktigt bra - nu fortfarande lite väl ungt sträva.

Inte för att det kommer som en överraskning för någon, men det här är viner som är lätta att älska. De har ett rent, snyggt uttryck med en uppfriskande fräschör, och en ganska slösande frukt för Barolo. Visst finns det spår av ek, men jag tycker inte den tar över. De är mer tillgängliga direkt från start än många andra, men nog kan de ha ganska bitska tanniner som unga. En 1990 Barolo Arborina jag drack för ett tag sedan visar på lysande utveckling med tid på rygg.

- Vem är det egentligen som bestämmer nu, och tar de avgörande besluten?, flikar jag in under Elios och Silvias gnabbande. "Det är ju fortfarande du pappa" säger Silvia. "Nej, du bestämmer det mesta nu" replikerar Elio med märkbar stolthet och kärlek. Det här generationsskiftet går som en dans.

Påskmiddag

Efter två dagar med två olika versioner av lammstek står jag själv för matlagningen för nästa middag. Oxkind enligt recept från Rolfs kök. Och innan dess Pilgrimsmussla på bädd av fänkål -  recept stulet från D.O.C., med viss succé.

För att undvika alltför stora katastrofer i köket fokuserade jag inte till fullo på vinet, men det var så bra att jag måste nämna det ändå. 2001 Cavallotto Barolo Riserva Bricco Boschis Vigna San Giuseppe.

En doft av mogen barolo med alla typiska marökrer av ljust röd frukt, rosblad, tjära, örtig mintighet, samt lite skog och läder. I munnen är vinet slankt, har relatvit snälla nedslipade tanniner och en hög syra. Frukten är fortfarande vid god vigör med skön intesitet. Det är ingen brådska att ge sig på resterande flaskor.

Traditionellt gjord Barolo, med lite ålder på, är helt enkelt riktigt gott. Nu är detta från en bra producent, i en bra årgång, och deras mest kända buteljering, så konstigt vore väl annars. Men håll händerna borta från dina Barolo i tio år - det betalar sig.

Pinne från Pfalz

I det senaste släppet fanns 2009 Friedrich Becker Sankt Paul Spätburgunder Großes Gewächs. Efter att ha provat Kellers Bürgel för ett tag sedan var jag sugen på att testa även denna. Påsken får inledas med en Pinne från Pfalz!

Sankt Paul är en vingård i skarp södersluttning med ytlig kalkberggrund. Varma dagar och välbehövlig svalka på nätterna ger bra växtförhållanden. Finare Vinare har beskrivit sitt besök här.

Vinet har en härlig transparent och lyster. Det nästan gnistrar om det. Nosen är inte sämre den. Lite mörkare drag av skog och tallbar samsas med diskreta asiatiska kryddor och tobakslåda. Frukten är ljust röd, lättfotad och med drag av vildhallon och jordgubbar. Eterisk, lätt och härlig sniff.

I munnen är det framförallt den lättfotade elegansen och balansen som sätter avtryck. En silkig, sirlig munkänsla med precisionssvarvad fruktkropp och väl dimensionerade syror - stulna från lingon och blodgrape. Den röda frukten (tänk hallon, blodgrape, lingon och jordgubbar) är gnistrande ren och klar med bra intensitet. Den övergår sakta i en lång, lång slank svans, som måste silats genom både ett stenröse och en musselbank. Mineraler galore!

Det här vinet har en härlig komlexitet och intensitet, kombinerat med elegans och tyngdlöshet, och en silkig munkänsla. Det är en fröjd att dricka, och man suktar hela tiden efter nästa klunk. Tyskarna kan de. Lysande gott. Undrar hur toppvinet smakar?

2009 Domaine Gauby Vieilles Vignes

Mellanbroden Vieilles Vignes av Domaine Gaubys röda uppställning, av årgång 2009, får sätta livet till ikväll. Storebror Muntada har imponerat, i och för sig framförallt som 2008a.

Doften på 2009 Domaine Gauby Vieilles Vignes är först knuten, men vaknar till liv efter ett par timmar i karaff. Då bjuds nosen på mörka körsbär med insprängd svartvinbärsnickel. I mixen finns också läder, mossig skogsmark, stampat jordgolv och ett knippe örter. Med ytterligare tid i glaset stiger blommor, och ett uns vanilj försiktigt fram.

I munnen är vinet ungt och ganska motsträvigt - det stryker en inte medhårs. Frukten är mer framträdande i munnen. Den har ett bra tryck och intensitet, med snygg klar renhet. Vinet är fortfarande ungt och ganska primärt, och har en tanninstruktur som klistrar läppen mot tänderna. Trots sin ungdom är det gott redan nu, snygg frukt i tight skrud och med exemplariska syror. Lägg till den en salt, mineralisk, lakritstonad svans som slingrar sig kvar imponerande länge. Lakritsalen ligger kvar upp emot en minut.  Yummy.

Det här vinet behöver tid för att den inneboende potentialen ska komma fram, men jag tror det kommer bli rikigt bra med en +3 år på rygg.  Lite snällare, lite nedslipade tanniner, och fruktmaterial finns nog att ta av för klara av en hel del ålder. Jag minns lite förvånande toppvinet Muntada som mer tillgängligt !?

Vinet släpps på måndag för 369 SEK, köptes från Vinatis för 28 EUR (finns kvar). Så bra kan priset bli på ett monopol.

EDIT: Efter en natt i korkad flaska i kylen har vinet verkligen vaknat till liv. Luftning anbefalles med andra ord, eller ännu hellre ett par år på rygg. Frukten har tagit betydligt mer utrymme, är mångfacetterad, och vinet  fått en del lite lätt rustika bonniga drag i tillägg till den rena frukten. Det har vuxit ett par snäpp och gott från gott till skitgott med potential!

Gammal kärlek..... rostar!

När vinintresset började eskalera för ett antal år sedan var Spinettas Langhe Nebbiolo inkörsporten till de tyngre drogerna. Bra nebba i överkomlig prisklass - klart man köade en gång om året för det! När jag nu traskar förbi Regeringsgatan och ser att det finns några flaskor 2009 stående måste jag prova en.

"Det är inte du, det är mig det är fel på"
Något är det i alla fall. Det jag mindes som en ändå ganska karakteristisk nebba har inte samma skepnad idag. Nosen är dovt mörk och murrig. Med god vilja och mycket glassnurr lyckas jag få fram några rosblad, medan nypon, tjära och violer inte står att finna. Ganska intetsägande doft, med drag av mörk choklad förutom den murriga frukten.

Vinet är ganska lättillgängligt i munnen, med mörka körsbär tillsammans med ljusare drag av hallon.
Det hela uppbackat av mörk torr, sandig choklad. Smaken är dock lätt murrig och flyter ihop. Syrorna är rätt så pigga och ger ett bra lyft. Vinet börjar med generös frukt, för att snabbt stramas upp av bastanta tanniner. Den bittra chokladen går igen i tanninerna som är torra, lätt sandiga och ger en nästan ekbesk eftersmak.

Totalt sett är det som mest ett OK vin. Gjort i en tillgänglig stil, men inte på något lysande fruktmaterial, övermaskerat med en hel del ek. Jag ska väl inte säga att det är obalanserat, men nog vinglar det under lindansen - den lilla noshörningen. Vad gick jag igång på förut? Vart tog kärleken vägen? Är det du eller jag? Nu verkar det vara slut i alla fall.

Svenssonsmakaren har provat och är något mer positiv. Dessutom fotar han jäkligt snyggt.

En kväll att minnas

Jag har aldrig funderat på vilket vin jag skulle vilja ha med mig på en öde ö - my Desert Island Wine. Dels känns risken att jag skulle hamna på en öde ö ganska liten, dels skulle vin nog inte vara det jag funderade mest på då. Men nu vet jag vilket vinet är. 

Det fanns ingen välkomstkommitté på Arlanda när jag kom hem, så jag fick ordna mottagningsfesten själv. En vinprovning som jag planerat länge, där jag tänkte försöka bräcka avskedsföreställningen. Starten blir en Dom Perignon 2002 för att komma i form. Skönt krämig textur med komplex gul frukt i lager på lager, bra mineralkänsla. Hyfsad längd, men syrorna känns lite modesta. Vinet har ju blivit hyllat, och även om jag tycker det är riktigt bra, så känns Gallonis "Back up the truck" lite väl haussat.

Nästa flight innehåller 1990 Faiveley Clos des Corton, 1990 Altare Barolo Arborina och 1990 Cappellano Barolo. Vilken start! Den slanka elegansen, men med en del ruffiga burdusa drag från Faiveley. Altare har en köttig sötmogen frukt som kärna och är den mest utvecklade. Den stringenta järniga mineraliteten hos Cappellano som doftar som om man skurit sig på rostiga spikar. Alla tre vinerna är i en bra fas nu, med härligt utvecklad aromatik och komplexitet, men där frukten fortfarande är ung och vital. Cappellanon håller länge än och kan nog bli ännu bättre, men alla tre skulle jag gärna dricka varje lördag. Man dricker mogen Grand Cru bourgogne för sällan.

1971 Giacomo Conterno Monfortino är inte bara vinet jag skulle vilja ha med på en öde ö. Det är vinet som skulle få mig att bosätta mig på en öde ö om jag bara fick dricka det där. Det är en upplevelse som var svår att sätt ord på, även om det finns bra försök här och här. Det första ord jag kan frambringa är magiskt. Sedan kommer skärpa och precision. Och elegans. Laserskärpa i de exakta syrorna, i den söta fortfarande alerta fruktkärnan. Precision och balans på sättet alla delar sitter ihop, elegant och eteriskt. Komplext, med högstämda toner av kryddor, tjära, menthol och blommor. Intensivt. Om man tar och samlar upp alla solstrålar in i en enda koncentrerad stråle - så har man gjort med frukten i det här vinet. En intensiv kärna av ljust röd frukt. Silkiga tanniner med bra grepp. Det här är det bästa jag druckit. Full stop. Poäng känns banala för att beskriva vin, eller snarare upplevelser, som den här. Jag vågar inte ens försöka leta upp en flaska till - den kommer bara att kunna vara en besvikelse jämfört med denna.

Sedan går det väl i princip bara utför, även om vi lyckas smaka en del annat bra. Av de två vinerna från Monforte, 2004 Aldo Conterno Romirasco, och 2004 Conterno Fantino Sori Ginestra är inte oväntat Romirascon en klar segrare. Båda vinerna givetvis alldeles för unga, men njutbara redan nu. De kommer dock få ligga till sig minst tre fyra år innan jag besöker dem igen. För er som har chansen, se till att få tag i några flaskor Romirasco. En viss diskussion uppstod om potentialen för den väldigt modernt snidade Sori Ginestran. Jag är övertygad om att den kommer bli riktigt bra, och den här kvällen bara stod i skuggan av ett större vin. Men vi får se.

Man gör ju vin utanför Piemonte och jag vill gärna bjuda på en av höjdpunkterna från 2011 för min del.  Domaine Gauby La Muntada från 2008, nu parallellt med 2009. En klar stämpel av naturvin kommer igenom i karaktären. 2008 lyser klarast med snyggast, renast frukt, där 2009 är lite fläskigare och lösare i hullet och kanterna. Men härlig mineralitet, djup och komplexitet i svartvinbärsfrukten i båda vinerna. Det når inte den höjd jag kommer ihåg från mitt första försök, men ändå ett klart VG. Jag tror Gaubys Vielles Vigne släpps i April, och det kan vara värt att fundera på.

Tillbaka till Italien, för en väldigt ojämn match. Om än väldigt ung och primär visar 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino sin oerhörda klass. 2006 Il Poggione är onekligen ett bra köp för knappa 30 Euro, och jag är stolt ägare till en låda. Men i den här matchen spelar den inte huvudrollen. Poggio di Sotton är otroligt elegant med sina mörka mångfassetterade fruktbotten toppat med asiatiska kryddor och röda blomblad. En ryggrad av silkiga tanniner och exemplariska syror hjälper till att hålla detta kraftpaket på banan. Vi ses igenom om, säg, fem år - ser redan fram emot det.

Vi ger ju inte upp redan här, och egentligen förtjänar väl 2007 Montevertine Pergole Torte ett omnämnande, likaväl som en 2009 Clos Saint Jean Deus Ex Machina. Andra viner har redan tidigare fått mer uppmärksamhet än de förtjänar, och hälls nästan i ren ironi. 1998 Castello dei Rampolla Vigna d'Alceo går heller inte av för hackor. Och en hel del annat bra, där även Ragú enligt Mario Batalis recept förtjänar ett hedersomnämnande.

Kul att vara hemma igen och det blev en provning att minnas. Den hade planerats under ett bra tag. Och den innehåll ett vin jag aldrig kommer att glömma.

Sammanfattning

Två år i Singapore närmar sig med stormfart sitt slut. På måndag åker jag hem, tills vidare.

Professionellt har det givetvis varit otroligt lärorikt att arbeta i Asien i ett par år. Jag har arbetat en hel del i Kina tidigare på distans med resor och jetlag som följeslagare, men det är stor skillnad att vara på plats. Jag är ganska hemmakär och ovillig att flytta på mig, men en liten bestämd kick i arslet hjälpte. Nu har jag fått mersmak och kan tänka mig att göra om det. Om bra tillfälle erbjuds.

Det mest positiva har varit alla nya upplevelser. Allt från att arbeta i helt nya miljöer med helt annan kultur och arbetssätt, nya vänner osv. Och lysande asiatisk mat, inte att förglömma. Baksidan är kanske den taffliga ursäkt till politiskt system som Singapore har. Det är efter ett tag ganska stötande. Visst kan man lyckligt omedveten gå omkring utan att lida av det, men det faktum att Singapore har den värsta vänskapskorruption jag sett, och en press som är kontrollerad av regeringen är lite svårt att blunda helt för. Släktskapskorruption är kanske bättre benämning. Att Singapore dessutom har ett flitigt utövat dödstraff ger också en liten fadd bismak till de lysande champagnebruncherena. Human Rights Watch brukar knappast ge Singapore några vidare positiva omdömen.

På ett privat plan har det dock varit två lysande år. Att vår son Henry föddes här är givetvis helt utan konkurrens, och något som kommer få oss att återvända, om inte för annat för att visa Henry var han är född. Nu håller stackarn på att vänja sig vid att ha overall och mössa på sig, från att tidigare som mest legat under ett solskydd.

Singapore ligger lysande till för att se sig om i Asien. Även om resandet begränsats en hel del av tillökningen har vi hunnit med KL, Bintan, Kota Kinabalu, Sydney och Saigon. Så här i efterhand borde vi åkt runt mer.

När jag räknade efter tror jag vi totalt sett har haft 14 besök (och 27 besökare) under två år. Det har varit mycket uppskattat med påhälsning. Tack alla som hälsat på! (Även om det har också fått mig att gå på fler bruncher än vad vågen önskat).

Mitt vindrickande har väl "lidit" lite under åren, även om en första överaskande blinddate gett många minnesvärda vinupplevelser vid upprepade vinmiddagar. Jag hoppas vi kan fortsätta med dem i Sverige. Vinpriserna i Singapore lämnar en del övrigt att önska, men det är ingen tvekan om att intresset för vin är på uppgång. Asien är säkert en tillväxtmarknad även för vin.

Vad jag tappat på vin har jag tagit igen i fotboll. Jag trodde nog inte jag skulle spela fotboll "på riktigt" mer i mitt liv, efter att ha lagt av för ca 20 år sedan. Jag kom dock med i laget Hibernians FC genom vänner, och har spelat en match i veckan i Equatorial Leauge, Premier division. Riktigt roligt att hålla igång i ett härligt gäng, där man även lärt sig en hel del slang och hur man skäller på domaren på skotsk och irländsk brytning. Efter ett tag lär man sig inte bara förstå deras rotvälska, utan även att springa i 30 graders fuktig värme. I går var min sista match, 2-2 mot ärkerivalerna Gaelic Lions. Jag lämnar laget på en topp fem i ligan. Nu lägger jag nog skorna på hyllan för gott.

Nu återstår bara att lämna över nycklarna till lägenheten på The Solitaire, med den underbara utsikten, och sätta sig på flyget hem till Sverige i morgon måndag. Efter att ha krängt tvättmaskiner i Asien i två år ska jag nu rulla barnvagn och vara latte-farsa.  Starting Tuesday.

Tack för den här tiden, Singapore. 

Sista måltiden

Jag kör FV-style och lägger bara upp en bild på vinerna från den sista vinmiddagen i Singapore - på ett bra tag i alla fall. Middagen hölls på Iggy's, nummer 27 på Pellegrinos World's best. Låt  mig bara säga att det var en avslutning med klass. Både när det gäller mat och vin. Stort tack!

My job here is done. :-)

PS. Om du har en flaska Masseto 2007 liggande, har du något att se fram emot - men du ska inte stressa med korkskruven!

PPS. Är det inte vansinnigt kallt i Sverige? Det kommer väl ha löst sig till mars? Väl?

Gong xi fa cai

Nu är det kinesiskt nyår och vi går snart in i drakens år. Jag har överlämnat Hong Bao och mandariner (vars färg ser ut som guld och som symboliserar välgång) till anställda. Ledigheten inleds med en vinmiddag. Fortfarande glad för mailet som trillade ned för länge sedan.

Första vinet har en mogen doft av vedbrasa och mörka bär, med stick av tobak, kryddor och ceder. Vinet är slankt med hög syra i munnen, silkiga ganska nedslipade tanniner och en kärna av söt röd frukt. Otroligt snygg balans och precisionen i uttrycket är exakt. Det vaknar till liv med lite tid i glaset och blir bara bättre och bättre. Snyggt! Gissningarna är ganska vilda, och vi lyckas väl till slut ta oss till Bordeaux, men då till fel strand. 1990 La Conseillante är en mycket stark öppning på kvällen.

Det andra vinet är kvällens klart svagaste kort. Mörk söt och generös frukt, med rikliga doser rostat kaffe och mörk choklad i både nos och gom. Tätt, mörkt och svart skvallrar färgen om vinets ungdom. Vinet klär in hela gommen i en matta av mogen frukt och sandiga tanniner. Faten är fortfarande väl framträdande, men det som är slående i jämförelse med glas ett, och senare nästa vin, är att det saknar definition. Smakerna flyter in i varandra mer än att ligga i lager på lager. Trots det är det inget dåligt vin, bara totalt dominerat av sitt sällskap för kvällen. 2004 Tua Rita Giusto di Notri.

Tredje glaset är min vinnare för kvällen. Mörk tät blåbärs- och cassisfrukt i en mycket solmogen skepnad. Parfymerade drag av handtvål, fuktig tobak, choklad och läder smälter också in i en tät doftmatta. I munnen är vinet tätt och koncentrerat med galet snygg frukt i lager på lager. Blåbär, plommon, svarta vinbär, körsbär om vartannat. Syrorna är höga och tanninerna påtagliga, om än söta och finkorniga, bakom den täta frukten. Längden, strukturen och  balansen är exemplarisk. Den täta mycket mogna stilen har mig irrande utanför Bordeaux, men strukturen borde fått mig dit. Sjukt gott är i alla fall 2000 Château Le Tertre Rôteboeuf just nu, undrar hur det är om tio år?

Sista rödvinet är inte illa det heller. En helt annan stil med fin söt sirlig körsbärsfrukt och övertoner av rosblad, tillsammans med lite rökiga toner av bränt trä. En aromatisk nos där även vissa volatila drag finns med ett tag.  I munnen är det intensivt men finlemmat och breder inte ut sig på samma sätt som övriga viner under kvällen. Otroligt elegant. Frukten är även här exakt och kristallklar, uppbackad av knivskarpa syror. Tanninerna är fortfarande sammetssträva. Alla delar sitter ihop på ett oklanderligt och välbalanserat sätt. Snorgott, och även om jag först är och irrar lite i Piemonte lotsas vi rätt till Chianti, och 1999 Soldera Brunello di Montalcino Riserva.

Nu kunde man ju tycka att detta var nog, men ett vin till kommer fram, och jag kan sätta ytterligare ett kryss i boken. Till efterrätterna får vi ett mycket koncentrerat sött vitt vin. RX-lim i toppen av tätt packad tropisk frukt av aprikoser, persikor och ananas, tillsammans med crème brûlée. Längden påminner om en lärarsemester och vill aldrig ta slut. Jag tycker dock att syrorna inte är riktigt så höga som min begränsade erfarenhet av bra Sauternes vill göra gällande. Men det beror nog bara på att koncentrationen och sötman är så extremt hög i denna 1998 Chateau d'Yquem. Smack va gott!

Tack för en mycket trevlig kväll med lysande viner! Gott Nytt År!