My job here is done. :-)
PS. Om du har en flaska Masseto 2007 liggande, har du något att se fram emot - men du ska inte stressa med korkskruven!
PPS. Är det inte vansinnigt kallt i Sverige? Det kommer väl ha löst sig till mars? Väl?
2012-02-03
Sista måltiden
Jag kör FV-style och lägger bara upp en bild på vinerna från den sista vinmiddagen i Singapore - på ett bra tag i alla fall. Middagen hölls på Iggy's, nummer 27 på Pellegrinos World's best. Låt mig bara säga att det var en avslutning med klass. Både när det gäller mat och vin. Stort tack!
PPS. Är det inte vansinnigt kallt i Sverige? Det kommer väl ha löst sig till mars? Väl?
PPS. Är det inte vansinnigt kallt i Sverige? Det kommer väl ha löst sig till mars? Väl?
2012-01-21
Gong xi fa cai
Nu är det kinesiskt nyår och vi går snart in i drakens år. Jag har överlämnat Hong Bao och mandariner (vars färg ser ut som guld och som symboliserar välgång) till anställda. Ledigheten inleds med en vinmiddag. Fortfarande glad för mailet som trillade ned för länge sedan.
Första vinet har en mogen doft av vedbrasa och mörka bär, med stick av tobak, kryddor och ceder. Vinet är slankt med hög syra i munnen, silkiga ganska nedslipade tanniner och en kärna av söt röd frukt. Otroligt snygg balans och precisionen i uttrycket är exakt. Det vaknar till liv med lite tid i glaset och blir bara bättre och bättre. Snyggt! Gissningarna är ganska vilda, och vi lyckas väl till slut ta oss till Bordeaux, men då till fel strand. 1990 La Conseillante är en mycket stark öppning på kvällen.
Det andra vinet är kvällens klart svagaste kort. Mörk söt och generös frukt, med rikliga doser rostat kaffe och mörk choklad i både nos och gom. Tätt, mörkt och svart skvallrar färgen om vinets ungdom. Vinet klär in hela gommen i en matta av mogen frukt och sandiga tanniner. Faten är fortfarande väl framträdande, men det som är slående i jämförelse med glas ett, och senare nästa vin, är att det saknar definition. Smakerna flyter in i varandra mer än att ligga i lager på lager. Trots det är det inget dåligt vin, bara totalt dominerat av sitt sällskap för kvällen. 2004 Tua Rita Giusto di Notri.
Tredje glaset är min vinnare för kvällen. Mörk tät blåbärs- och cassisfrukt i en mycket solmogen skepnad. Parfymerade drag av handtvål, fuktig tobak, choklad och läder smälter också in i en tät doftmatta. I munnen är vinet tätt och koncentrerat med galet snygg frukt i lager på lager. Blåbär, plommon, svarta vinbär, körsbär om vartannat. Syrorna är höga och tanninerna påtagliga, om än söta och finkorniga, bakom den täta frukten. Längden, strukturen och balansen är exemplarisk. Den täta mycket mogna stilen har mig irrande utanför Bordeaux, men strukturen borde fått mig dit. Sjukt gott är i alla fall 2000 Château Le Tertre Rôteboeuf just nu, undrar hur det är om tio år?
Sista rödvinet är inte illa det heller. En helt annan stil med fin söt sirlig körsbärsfrukt och övertoner av rosblad, tillsammans med lite rökiga toner av bränt trä. En aromatisk nos där även vissa volatila drag finns med ett tag. I munnen är det intensivt men finlemmat och breder inte ut sig på samma sätt som övriga viner under kvällen. Otroligt elegant. Frukten är även här exakt och kristallklar, uppbackad av knivskarpa syror. Tanninerna är fortfarande sammetssträva. Alla delar sitter ihop på ett oklanderligt och välbalanserat sätt. Snorgott, och även om jag först är och irrar lite i Piemonte lotsas vi rätt till Chianti, och 1999 Soldera Brunello di Montalcino Riserva.
Nu kunde man ju tycka att detta var nog, men ett vin till kommer fram, och jag kan sätta ytterligare ett kryss i boken. Till efterrätterna får vi ett mycket koncentrerat sött vitt vin. RX-lim i toppen av tätt packad tropisk frukt av aprikoser, persikor och ananas, tillsammans med crème brûlée. Längden påminner om en lärarsemester och vill aldrig ta slut. Jag tycker dock att syrorna inte är riktigt så höga som min begränsade erfarenhet av bra Sauternes vill göra gällande. Men det beror nog bara på att koncentrationen och sötman är så extremt hög i denna 1998 Chateau d'Yquem. Smack va gott!
Tack för en mycket trevlig kväll med lysande viner! Gott Nytt År!
Första vinet har en mogen doft av vedbrasa och mörka bär, med stick av tobak, kryddor och ceder. Vinet är slankt med hög syra i munnen, silkiga ganska nedslipade tanniner och en kärna av söt röd frukt. Otroligt snygg balans och precisionen i uttrycket är exakt. Det vaknar till liv med lite tid i glaset och blir bara bättre och bättre. Snyggt! Gissningarna är ganska vilda, och vi lyckas väl till slut ta oss till Bordeaux, men då till fel strand. 1990 La Conseillante är en mycket stark öppning på kvällen.
Det andra vinet är kvällens klart svagaste kort. Mörk söt och generös frukt, med rikliga doser rostat kaffe och mörk choklad i både nos och gom. Tätt, mörkt och svart skvallrar färgen om vinets ungdom. Vinet klär in hela gommen i en matta av mogen frukt och sandiga tanniner. Faten är fortfarande väl framträdande, men det som är slående i jämförelse med glas ett, och senare nästa vin, är att det saknar definition. Smakerna flyter in i varandra mer än att ligga i lager på lager. Trots det är det inget dåligt vin, bara totalt dominerat av sitt sällskap för kvällen. 2004 Tua Rita Giusto di Notri.
Tredje glaset är min vinnare för kvällen. Mörk tät blåbärs- och cassisfrukt i en mycket solmogen skepnad. Parfymerade drag av handtvål, fuktig tobak, choklad och läder smälter också in i en tät doftmatta. I munnen är vinet tätt och koncentrerat med galet snygg frukt i lager på lager. Blåbär, plommon, svarta vinbär, körsbär om vartannat. Syrorna är höga och tanninerna påtagliga, om än söta och finkorniga, bakom den täta frukten. Längden, strukturen och balansen är exemplarisk. Den täta mycket mogna stilen har mig irrande utanför Bordeaux, men strukturen borde fått mig dit. Sjukt gott är i alla fall 2000 Château Le Tertre Rôteboeuf just nu, undrar hur det är om tio år?
Sista rödvinet är inte illa det heller. En helt annan stil med fin söt sirlig körsbärsfrukt och övertoner av rosblad, tillsammans med lite rökiga toner av bränt trä. En aromatisk nos där även vissa volatila drag finns med ett tag. I munnen är det intensivt men finlemmat och breder inte ut sig på samma sätt som övriga viner under kvällen. Otroligt elegant. Frukten är även här exakt och kristallklar, uppbackad av knivskarpa syror. Tanninerna är fortfarande sammetssträva. Alla delar sitter ihop på ett oklanderligt och välbalanserat sätt. Snorgott, och även om jag först är och irrar lite i Piemonte lotsas vi rätt till Chianti, och 1999 Soldera Brunello di Montalcino Riserva.
Nu kunde man ju tycka att detta var nog, men ett vin till kommer fram, och jag kan sätta ytterligare ett kryss i boken. Till efterrätterna får vi ett mycket koncentrerat sött vitt vin. RX-lim i toppen av tätt packad tropisk frukt av aprikoser, persikor och ananas, tillsammans med crème brûlée. Längden påminner om en lärarsemester och vill aldrig ta slut. Jag tycker dock att syrorna inte är riktigt så höga som min begränsade erfarenhet av bra Sauternes vill göra gällande. Men det beror nog bara på att koncentrationen och sötman är så extremt hög i denna 1998 Chateau d'Yquem. Smack va gott!
Tack för en mycket trevlig kväll med lysande viner! Gott Nytt År!
2012-01-15
2009 Ata Rangi Pinot Noir
NZ PN kan vara riktigt bra när det är på topp, och där spelar helt klart Ata Rangi. Jag har tidigare provat 2008, men tänkte nu ge mig på en Ata Rangi 2009 från vad som anses vara en bättre årgång.
Det här vinet behöver tid för att komma ur startgroparna. Först över några timmar börjar det fylla ut i doft och smak, efter att i början varit aromatically challenged. Bäst är det faktiskt efter en dag i öppnad och försluten flaska. Då kommer en generös sötmogen fruktkärna med körsbär och jordgubbar, med stick av lingon ur, ur glaset. Det backas upp av gröna örter och tallbarr tillsammans med en näve julkryddor.
När det fått bygga på sig under natten har den först lite ojämna och spretiga smaken fått betydande harmoni. Mörkröd frukt med bra definition och precision, och ganska bra tryck. Pigga syror och små ettriga sandiga tanniner ger rejält med stadga. Svansen bjuder på en liten bitterhet av mörk choklad, och ganska hårt rostat kaffe. En liten alkoholhetta (14%) kommer igenom i slutet också, tyvärr.
2009 känns lite mörkare och mer utmognad i frukten än 2008, samtidigt som jag inte kommer ihåg det lilla alkoholsticket i företrädaren.
Det här vinet behöver tid för att komma ur startgroparna. Först över några timmar börjar det fylla ut i doft och smak, efter att i början varit aromatically challenged. Bäst är det faktiskt efter en dag i öppnad och försluten flaska. Då kommer en generös sötmogen fruktkärna med körsbär och jordgubbar, med stick av lingon ur, ur glaset. Det backas upp av gröna örter och tallbarr tillsammans med en näve julkryddor.
När det fått bygga på sig under natten har den först lite ojämna och spretiga smaken fått betydande harmoni. Mörkröd frukt med bra definition och precision, och ganska bra tryck. Pigga syror och små ettriga sandiga tanniner ger rejält med stadga. Svansen bjuder på en liten bitterhet av mörk choklad, och ganska hårt rostat kaffe. En liten alkoholhetta (14%) kommer igenom i slutet också, tyvärr.
2009 känns lite mörkare och mer utmognad i frukten än 2008, samtidigt som jag inte kommer ihåg det lilla alkoholsticket i företrädaren.
2012-01-05
Tetsuya's Nyårslunch
Om ni någon gång har vägarna förbi Sydney och har tid och pengar över, se till att besöka Tetsuya's. Det är en lång väntlista så var ute i god tid, men jag lovar det är värt besväret.
Som extern referens kan nämnas att restaurangen t.ex. har placerat sig 4a på World's Best 50 Restaurants, även om man nu har halkat ända vägen ned till plats 58. Men trots denna mer tillbakadragna plats är det något av det bästa jag ätit på.
Maten. Avsmakningsmenyn innehåller tolv rätter inklusive amis och petit four. Och i princip alla var riktigt bra. Jag tycker oftast det är ganska ojämnt, men här var åtminstone åtta av de tio riktiga rätterna något som stod ut. De två avslutande kötträtterna var absolut goda, men inget att skriva hem om, vilket jag härmed inte gör. Sashimin och Scampin däremot imponerade storligen. Som en extra dimension till de goda smakerna och kombinationerna var texturen och munkänslan som var extremt mjuk och len. En extra stjärna delas också ut till paradnumret forell. Och Custard with Avruga. Och nog även krabban med gåslever. Osv. Total sett en stor matupplevelse tvärs hela menyn. Se ovan om ni klickar på bilden.
Vinpaketet. Det innehöll rejält tilltagna glas av en sake och åtta viner, med ganska bra klass på vinerna. OK, det var inte mogen DRC men absolut bra, och inga insmugna öl eller annat trams. De viner som var gjorda specifikt för Tetsuya's var inte heller de någon dåligt skrap, utan Torbrecks Mataro var en av de bättre under lunchen. Visst är det ett fokus på Australien, men det är svårt att klaga på med tanke på var vi ändå befinner oss. Jag önskar att fler restauranger skulle ha lika bra paket. Och rimligt prissatta för ~ 700 SEK.
Servicen. Att gå på lyxrestaurang med ett nio månader gammalt yrväder är kanske inte något jag rekommenderar eller ens hade planerat själv. Mitt förslag var att vi skulle komma och hälsa på i köket och inte äta, då det nog skulle bli struligt, men mr. Wakuda tyckte inte det var några problem. När vi kommer dit förstår vi. Efter ett tag börjar Henry bli lite less på att sitta vid bordet, och är dessutom trött och gnällig. Jag tar mitt pass och lägger honom i vagnen, och går ut i foajen för att "vagna" honom till sömns.
- Kan jag få ta?, frågar en kvinna ur personalen. Lätt förvånad och lättad lämnar jag över barnvagnen och återvänder till bordet. När jag kommer tillbaka tio minuter senare är mattan full av hjulspår, och Henry sover som en stock. När han efter sin tupplur vaknar till liv kommer personalen igen och erbjuder sig att bära runt på honom, när nästa rätt serveras. Allt detta med ett stort avslappnat leende på läpparna, och försäkran om att det inte är några problem, "vi är ju ändå ganska vana vid att ta hand om barn". Vi är lätt tagna vid denna service, och att vi inte behöver känna oss det minsta besvärade av stöket runt detta. Det känns som en stor extra stjärna i boken!
Även om man bortser från det praktiska med spontan barnpassning, så var det hög kvalitet på servicen. En kunnig sommelier som gladeligen lät mig blindprova och hjälpte mig med gissningar. Uppmärksam och närvarande serveringspersonal, osv. Och allting med en lite avslappnad aussie-stämning och glimten i ögat. Jag tror det är svårt att få in någon uppnosig strikt stämning hos dem!?
Detta var helt klart en av de bästa matupplevelserna på länge och väl värt den ganska tilltagna notan - Australien är inte billigt med nuvarande växelkurs. En komisk detalj är att Tetsuya Wakuda, som en av Australiens mest kända kockar, är talesman för Electrolux - samtidigt som en stor det av hans mat är rå.... Men han lär dock gladeligen ut hur man lagar mat med induktion. Men om ni vill fortsätta vara okunniga ska ni inte titta.
Som extern referens kan nämnas att restaurangen t.ex. har placerat sig 4a på World's Best 50 Restaurants, även om man nu har halkat ända vägen ned till plats 58. Men trots denna mer tillbakadragna plats är det något av det bästa jag ätit på.
 |
| Klickar du på bilden kanske du till och med kan läsa vad det står! |
Maten. Avsmakningsmenyn innehåller tolv rätter inklusive amis och petit four. Och i princip alla var riktigt bra. Jag tycker oftast det är ganska ojämnt, men här var åtminstone åtta av de tio riktiga rätterna något som stod ut. De två avslutande kötträtterna var absolut goda, men inget att skriva hem om, vilket jag härmed inte gör. Sashimin och Scampin däremot imponerade storligen. Som en extra dimension till de goda smakerna och kombinationerna var texturen och munkänslan som var extremt mjuk och len. En extra stjärna delas också ut till paradnumret forell. Och Custard with Avruga. Och nog även krabban med gåslever. Osv. Total sett en stor matupplevelse tvärs hela menyn. Se ovan om ni klickar på bilden.
Vinpaketet. Det innehöll rejält tilltagna glas av en sake och åtta viner, med ganska bra klass på vinerna. OK, det var inte mogen DRC men absolut bra, och inga insmugna öl eller annat trams. De viner som var gjorda specifikt för Tetsuya's var inte heller de någon dåligt skrap, utan Torbrecks Mataro var en av de bättre under lunchen. Visst är det ett fokus på Australien, men det är svårt att klaga på med tanke på var vi ändå befinner oss. Jag önskar att fler restauranger skulle ha lika bra paket. Och rimligt prissatta för ~ 700 SEK.
Servicen. Att gå på lyxrestaurang med ett nio månader gammalt yrväder är kanske inte något jag rekommenderar eller ens hade planerat själv. Mitt förslag var att vi skulle komma och hälsa på i köket och inte äta, då det nog skulle bli struligt, men mr. Wakuda tyckte inte det var några problem. När vi kommer dit förstår vi. Efter ett tag börjar Henry bli lite less på att sitta vid bordet, och är dessutom trött och gnällig. Jag tar mitt pass och lägger honom i vagnen, och går ut i foajen för att "vagna" honom till sömns.
- Kan jag få ta?, frågar en kvinna ur personalen. Lätt förvånad och lättad lämnar jag över barnvagnen och återvänder till bordet. När jag kommer tillbaka tio minuter senare är mattan full av hjulspår, och Henry sover som en stock. När han efter sin tupplur vaknar till liv kommer personalen igen och erbjuder sig att bära runt på honom, när nästa rätt serveras. Allt detta med ett stort avslappnat leende på läpparna, och försäkran om att det inte är några problem, "vi är ju ändå ganska vana vid att ta hand om barn". Vi är lätt tagna vid denna service, och att vi inte behöver känna oss det minsta besvärade av stöket runt detta. Det känns som en stor extra stjärna i boken!
Även om man bortser från det praktiska med spontan barnpassning, så var det hög kvalitet på servicen. En kunnig sommelier som gladeligen lät mig blindprova och hjälpte mig med gissningar. Uppmärksam och närvarande serveringspersonal, osv. Och allting med en lite avslappnad aussie-stämning och glimten i ögat. Jag tror det är svårt att få in någon uppnosig strikt stämning hos dem!?
Detta var helt klart en av de bästa matupplevelserna på länge och väl värt den ganska tilltagna notan - Australien är inte billigt med nuvarande växelkurs. En komisk detalj är att Tetsuya Wakuda, som en av Australiens mest kända kockar, är talesman för Electrolux - samtidigt som en stor det av hans mat är rå.... Men han lär dock gladeligen ut hur man lagar mat med induktion. Men om ni vill fortsätta vara okunniga ska ni inte titta.
2011-12-29
Årets Bästa Viner 2011
Det är dags att sammanställa en lista på de bästa vinerna som passerat revy under 2011. Jag inser att listan inte blir så fyllig i år. Dels har familjen fått tillskott, vilket lämnat en del i övrigt att önska, i form av tid och ork för vin, dels har jag inte haft så mycket bra vin i Singapore, och tänker inte fylla kylen heller då återflytten står för dörren. Trots det har det slunkit ned en del klart minnesvärda viner:
1. 1995 Henschke Hill of Grace. Om någon för två år sedan skulle sagt till mig att 2011:s klart bästa vin skulle komma från Australien hade jag undrat över personens mentala tillstånd. Det var dock ett helt magiskt vin, definitionen på fyllig, mogen, lättfotad "smoothness" som bjöds den där kvällen i februari. Det flyttade ribban ett par snäpp över 2003 Amon-Ra för vad Australien kan åstadkomma.
2. 2008 Domaine Gauby La Muntada. Måhända är min bedömning färgad av att det var helt nyligen jag drack vinet, men den lysande klara frukten som var full av sprudlande energi sitter fastetsat i minnet. Tyvärr är vinet svårt att få tag på, men det här är något att hålla ögonen på.
3. 1999 Gaja Costa Russi fick jag tillfälle att prova när Goedhuis var i Singapore. Själva tillställningen var kanske inte den bästa inramningen, men vinet växte och påminde om vad mogen Nebbiolo kan bjuda på. Kanske på delad tredjeplats får jag slotta in 1982 Giacosa Barbaresco Gallina, från en kinesisk vinmiddag där den kompenserade den totala avsaknaden av Lafite med bravur.
4. 2007 Léclapart L'Alchemiste inledde samma vinmiddag och gav mig en ny insikt i vad Champagne kan erbjuda. Den utklassade, i min smak, den 1999 Dom Pérignon Goedhuis bjöd på, och även de flaskor av Grand Siècle som druckits. Mineral av alla dess tänkbara sorter i stram fruktig kostym.
5. 1999 Torbreck RunRig. En andra aussie på topp femlistan! Mitt bidrag till en onsdagspizza hos Frankofilen vid ett snabbt besök i Sverige. Inget för ekfobiker men för oss övriga ger det ett lysande smakprov på högklassig aussie-smoothness med begynnande mognad. Mycket bra, och ändå ett par snäpp under HoG.
Årets up-and-coming. Jag tror inte 2006 Roagna Vigna Rionda är en Johnny Rödlund som är lovande hela karriären, utan att det är något som kommer bli riktigt bra med några år till på rygg. Provades i april, och var med i matchen redan då. Jag är glad jag har en låda som ligger och slumrar.
Jag tror jag avslutar min något korta lista för året där. Det har såklart druckits en del mer, men inget som lämnar lika bestående intryck. Strax utanför kommer några olika flaskor av Clos des Papes (1999, 2003 och 2009), och några tappningar av Yarra Yering (även om det varit ojämna resultat där).
Årets besvikelse var en 1982 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Uppskriven av Galloni som något av det bästa Italien producerat - men flaskan var inte helt kosher.
Nyårslöftet: 2012 ska jag återvända till Sverige och även återvända mer till gamla världen när det gäller vin. Och vara pappaledig latte-farsa och rulla barnvagn!
1. 1995 Henschke Hill of Grace. Om någon för två år sedan skulle sagt till mig att 2011:s klart bästa vin skulle komma från Australien hade jag undrat över personens mentala tillstånd. Det var dock ett helt magiskt vin, definitionen på fyllig, mogen, lättfotad "smoothness" som bjöds den där kvällen i februari. Det flyttade ribban ett par snäpp över 2003 Amon-Ra för vad Australien kan åstadkomma.
 | |
| Hill of Grace, med kapellet i bakgrunden som gett vinet sitt namn. |
3. 1999 Gaja Costa Russi fick jag tillfälle att prova när Goedhuis var i Singapore. Själva tillställningen var kanske inte den bästa inramningen, men vinet växte och påminde om vad mogen Nebbiolo kan bjuda på. Kanske på delad tredjeplats får jag slotta in 1982 Giacosa Barbaresco Gallina, från en kinesisk vinmiddag där den kompenserade den totala avsaknaden av Lafite med bravur.
4. 2007 Léclapart L'Alchemiste inledde samma vinmiddag och gav mig en ny insikt i vad Champagne kan erbjuda. Den utklassade, i min smak, den 1999 Dom Pérignon Goedhuis bjöd på, och även de flaskor av Grand Siècle som druckits. Mineral av alla dess tänkbara sorter i stram fruktig kostym.
5. 1999 Torbreck RunRig. En andra aussie på topp femlistan! Mitt bidrag till en onsdagspizza hos Frankofilen vid ett snabbt besök i Sverige. Inget för ekfobiker men för oss övriga ger det ett lysande smakprov på högklassig aussie-smoothness med begynnande mognad. Mycket bra, och ändå ett par snäpp under HoG.
Årets up-and-coming. Jag tror inte 2006 Roagna Vigna Rionda är en Johnny Rödlund som är lovande hela karriären, utan att det är något som kommer bli riktigt bra med några år till på rygg. Provades i april, och var med i matchen redan då. Jag är glad jag har en låda som ligger och slumrar.
Jag tror jag avslutar min något korta lista för året där. Det har såklart druckits en del mer, men inget som lämnar lika bestående intryck. Strax utanför kommer några olika flaskor av Clos des Papes (1999, 2003 och 2009), och några tappningar av Yarra Yering (även om det varit ojämna resultat där).
Årets besvikelse var en 1982 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Uppskriven av Galloni som något av det bästa Italien producerat - men flaskan var inte helt kosher.
Nyårslöftet: 2012 ska jag återvända till Sverige och även återvända mer till gamla världen när det gäller vin. Och vara pappaledig latte-farsa och rulla barnvagn!
 |
| Årets mest minnesvärda händelse hade inget med vin att göra. |
2011-12-26
2007 Haskell Pillars
2009 vann Haskell, med vinet 2007 Pillars, som första Sydafrikanska vin Tri Nations Challenge, mellan AUS, NZ och RSA. Niklas har skrivit om Haskell här, så slipper jag upprepa något, för de som är intresserade av mer information.
Jag har en gång haft med det här vinet på en BYOB, och det fick väl inga stående ovationer även om det inte fick tummen ned heller. Jag uppskattade det mer än gruppen och är glad jag har fler flaskor.
Mörkrött och tätt, men redan med en antydan till brunaktig kant. En doft av solmogen Syrah, med söta björnbär och körsbär i botten och rikligt tilltagen peppar och slaktbänk på toppen. Svarta oliver och lite murrigt läder kompletterar doftpaletten.
I munnen är vinet mjukt och lent - det har redan blivit av med lite babyfett och tanniner. Smaken är fortfarande tät och finmaskig, där de mörka bären flätas samman med orientaliska kryddor, nymalen peppar, grillat kött och läder. Munkänslan är slank trots den solmogna frukten, och tanninerna diskreta och gör sig försiktig påminda först i svansen. Syrorna är höga, och de är nog den saken man kan hänga upp sig på i just denna flaskan. Syrorna känns lite frisvängande och startar igång saliveringen på egen hand. Det sitter inte ihop i komplett harmoni, just nu. Så har inte tidigare flaskor betett sig.
Trots detta lilla snedsteg är vinet njutbart och gott, och slinker ned rätt så fort. Långt ifrån de brända toner som brukar hänföras till Sydafrika. Det är många ställen runt om i världen det görs bra vin!
Sista vinet innan jag drar till Australien i morgon för att fira nyår. Där kan de också göra vin. Gott Slut!
Jag har en gång haft med det här vinet på en BYOB, och det fick väl inga stående ovationer även om det inte fick tummen ned heller. Jag uppskattade det mer än gruppen och är glad jag har fler flaskor.
Mörkrött och tätt, men redan med en antydan till brunaktig kant. En doft av solmogen Syrah, med söta björnbär och körsbär i botten och rikligt tilltagen peppar och slaktbänk på toppen. Svarta oliver och lite murrigt läder kompletterar doftpaletten.
I munnen är vinet mjukt och lent - det har redan blivit av med lite babyfett och tanniner. Smaken är fortfarande tät och finmaskig, där de mörka bären flätas samman med orientaliska kryddor, nymalen peppar, grillat kött och läder. Munkänslan är slank trots den solmogna frukten, och tanninerna diskreta och gör sig försiktig påminda först i svansen. Syrorna är höga, och de är nog den saken man kan hänga upp sig på i just denna flaskan. Syrorna känns lite frisvängande och startar igång saliveringen på egen hand. Det sitter inte ihop i komplett harmoni, just nu. Så har inte tidigare flaskor betett sig.
Trots detta lilla snedsteg är vinet njutbart och gott, och slinker ned rätt så fort. Långt ifrån de brända toner som brukar hänföras till Sydafrika. Det är många ställen runt om i världen det görs bra vin!
Sista vinet innan jag drar till Australien i morgon för att fira nyår. Där kan de också göra vin. Gott Slut!
2011-12-25
2007 Forman Cabernet Sauvignon
Det är inte ens lönt att försöka få till ett svenskt julfirande i Singapore, och ska sanningen fram är det rätt befriande att strunta i julbordets ganska disparata buffé och istället äta en riktigt god australiensisk rib-eye, med ett bra vin till.
Tanken att inte köpa julklappar till lilleman blev just bara en tanke. Det visade sig lika lätt att låta bli som att undvika att snegla om Natalie Portman skulle sitta bredvid en på planet - naken. Och nej, han varken behövde eller uppskattade dem, men nu har han en uppsättning kläder till. Omslagspappret var såklart roligast.
2007 Forman Cabernet Sauvignon förgyller julafton. Cassis och körsbär står för frukten - ren och klar med vissa parfymerade stråk. På toppen av det lite julkryddor av kanel och kardemumma, samt diskreta drag av rostat kaffe. Det finns även blommiga drag av rosblad och violer i doftmixen, och en del drag av fuktig jord och stall. En aromatisk komplex doft som jag inte direkt, eller alls, skulle placera i Californien blint.
I munnen är vinet väldigt snyggt balanserat med härligt mogen cab-frukt, diskreta fat, väl tilltagna syror, och lätt stadgande tanniner. Frukten är inte så yppig som årgången och Napa-ursprunget kunde låta en ana, utan håller sig ganska stringent och exakt. Munkänslan är slankt silkig med generös frukt. Smaken är uthålligt lång, och stramar till lite med söndertuggade lakritsaltabletter.
Det är öppet, tillgängligt och förbaskat gott. Ett bra julaftonsvin. God Jul!
Tanken att inte köpa julklappar till lilleman blev just bara en tanke. Det visade sig lika lätt att låta bli som att undvika att snegla om Natalie Portman skulle sitta bredvid en på planet - naken. Och nej, han varken behövde eller uppskattade dem, men nu har han en uppsättning kläder till. Omslagspappret var såklart roligast.
2007 Forman Cabernet Sauvignon förgyller julafton. Cassis och körsbär står för frukten - ren och klar med vissa parfymerade stråk. På toppen av det lite julkryddor av kanel och kardemumma, samt diskreta drag av rostat kaffe. Det finns även blommiga drag av rosblad och violer i doftmixen, och en del drag av fuktig jord och stall. En aromatisk komplex doft som jag inte direkt, eller alls, skulle placera i Californien blint.
I munnen är vinet väldigt snyggt balanserat med härligt mogen cab-frukt, diskreta fat, väl tilltagna syror, och lätt stadgande tanniner. Frukten är inte så yppig som årgången och Napa-ursprunget kunde låta en ana, utan håller sig ganska stringent och exakt. Munkänslan är slankt silkig med generös frukt. Smaken är uthålligt lång, och stramar till lite med söndertuggade lakritsaltabletter.
Det är öppet, tillgängligt och förbaskat gott. Ett bra julaftonsvin. God Jul!
2011-12-18
2005 Clonakilla Shiraz Viognier
Tidigare smakprov av Clonakillas Shiraz Viognier har gett mersmak och jag har en ensam flaska 2005 liggande - inget att spara på.
2005 har fått 10p som årgång av Langtons, medan tre olika personer på TWA gett vinet 91-92p. Och ingen av dem var Jay Miller. Tre olika australienska provare (bl.a. Halliday) ger 96-98p. CT säger 90p. Det är vad andra tycker. Själv lutar jag någonstans närmare provarna från down-under. Kanske bott för långt söderut alltför länge?
2005 Clonakilla Shiraz Viognier (7% av den senare) har en djup doft av mörka bär, blåbär, svarta vinbär och björnbär, samt inridet sadelläder. I botten rökt bacon med peppar och ljusa blommiga toner i toppen. Frukten är solmogen och tät, men saknar tack och lov syltiga drag. Doften är öppen och antyder att vinet blivit av med sin första yster, och kommit ur eventuella tunnlar.
Vinet är lent och smeksamt i munnen där tanninerna endast ger ett litet nafs i svansen. Frukten är fortsatt av den mörka sorten och balanseras med blodigt kött och kryddor på höga syror. En hel del ummpf finns kvar i frukten, även om den inte är ungt babyfet, och längden är absolut inget att klaga på. Det är snyggt sammansatt, välbalanserat och riktigt gott.
Det är måhända inte att förväxla med Côte Rôtie, men det har fler drag av Norra Rhône än det har av Jay Millers favoriserade galnet koncentrerade, syltiga fruktbomber. Jag önskar att de här var lättare att få tag, och att det inte krävs att man bosätter sig i Singapore i ett par år.
2005 har fått 10p som årgång av Langtons, medan tre olika personer på TWA gett vinet 91-92p. Och ingen av dem var Jay Miller. Tre olika australienska provare (bl.a. Halliday) ger 96-98p. CT säger 90p. Det är vad andra tycker. Själv lutar jag någonstans närmare provarna från down-under. Kanske bott för långt söderut alltför länge?
2005 Clonakilla Shiraz Viognier (7% av den senare) har en djup doft av mörka bär, blåbär, svarta vinbär och björnbär, samt inridet sadelläder. I botten rökt bacon med peppar och ljusa blommiga toner i toppen. Frukten är solmogen och tät, men saknar tack och lov syltiga drag. Doften är öppen och antyder att vinet blivit av med sin första yster, och kommit ur eventuella tunnlar.
Vinet är lent och smeksamt i munnen där tanninerna endast ger ett litet nafs i svansen. Frukten är fortsatt av den mörka sorten och balanseras med blodigt kött och kryddor på höga syror. En hel del ummpf finns kvar i frukten, även om den inte är ungt babyfet, och längden är absolut inget att klaga på. Det är snyggt sammansatt, välbalanserat och riktigt gott.
Det är måhända inte att förväxla med Côte Rôtie, men det har fler drag av Norra Rhône än det har av Jay Millers favoriserade galnet koncentrerade, syltiga fruktbomber. Jag önskar att de här var lättare att få tag, och att det inte krävs att man bosätter sig i Singapore i ett par år.
2011-12-15
2004 Greenock Creek Alices
Trots att sensmoralen borde komma i slutet, vill jag förmedla den direkt: Lita inte på bedömningar från vinkritiker innan du lärt känna deras smak.
2004 Greenock Creek Alices är mörkt och svart som en blöt, svensk decembernatt. Nosen är massiv. Framförallt solbakad frukt med blåbär och björnbär i täten, med jord och rökt kött som understöd. Och en rejäl dos sötaktig vanilj. Det är sött och kladdigt och påminner lite för mycket om blåbärspaj med vaniljsås.
Det är en intensiv attack som börjar redan i näsan innan första sippen. I munnen ligger lager på lager av mörk frukt, soldränkt och utmognad till bristningsgränsen - på gränsen till övermogen (med endast något litet övertramp kanske). Blåbären och cassisen är ren och snygg, med söt likörliknande karaktär. Det är komplext; frukten mixas med blodigt kött, espresso och sötlakrits. Intensivt och långt som ett tvådagars ledningsgruppsmöte. Det finns en del alkoholsöta drag och det märks att vinet sett insidan på amerikanska fat under drygt två år, i svansen.
Så långt låter det kanske inte så illa, och det är inte så illa heller. Men, och det är ett stort men, vinet saknar struktur. Syrorna är beklagligt låga och tanninerna är i stort sett obefintliga. Det blir inte tungt och klumpigt, och frukten är snygg, men det är kladdigt och syltigt. Den elegans som nämns i Jay Millers TN på The Wine Advocate lyser med sin frånvaro. Jag skäms lite när jag jämför med vinet kollegan hade med i söndags.
Visst är en del av min kritik att det inte är min typ av vin, men att ge det 98 poäng bara på mängden av frukt, kraft och längd utan struktur och lyft, är obegripligt. Fast vad vet jag, jag jobbar ju inte på The Wine Advocate? Det gör å andra sidan inte Jay Miller heller snart.
PS. Gillar en TN från Cellartracker: Huge, over the top Aussie Shiraz that Crocodile Dundee would have loved: "that's not a wine, mate; THIS is a wine"
PPS. Koll inte in vad jag kan tänka mig i julklapp. Inte!
2011-12-11
2008 Domaine Gauby La Muntada
Kollegan från Kina är influgen för möten och vi hinner med en middag innan det är dags att återvända till Shanghai och smogen. Han tar med ett vin från Languedoc, och vilket vin det är! Har aldrig hört talas om om det tidigare, men det pockar på återbesök: 2008 Domaine Gauby Côtes du Roussillon Villages La Muntada.
En underbar nos med mörka bär med svartvinbär och hallon i täten, men med ett långt följe. En liten dos bokna äpplen och en släng undervegetation. En stallig, funkig lätt skitig ton kommer och går.
Det är dock i munnen som vinet imponerar och får det att kännas som om stolen sakta gungar! En kärna av frukt som är otroligt intensiv, gnistrande, lysande kristallklar och sprudlade av energi och kraft. Centrum ligger någonstans runt svartvinbärsnickel, men vibrerar i både ljusare och mörkare toner om vartannat. Det som gör avtryck är att frukten är så klockren och skinande klar, samtidigt som den har tryck och kraft som ger en långsamt avklingande eftersmak. Syrorna är bitande höga och svansen innehåller mineraler nog för att få en Chablis att buga av avund. Inte för att frukten behöver hjälp att lyfta och undvika att bli tung, men det hjälper till att ge en läskande lättfotad munkänsla. Kombinerad med intensitet som till och med skulle få Jay Miller att rassla till i poängblocket. Stort!
Det här är riktigt imponerande, men jag inser att det inte är något billigt vin. Trots det ger upplevelsen onekligen mersmak och vinet är något jag ska hålla utkik efter.
Edit: Jag ser nu att David Schildknecht gett det här vinet 97p, och han gödslar ju inte dem på samma sätt som vissa andra, och jag tycker nog det är rättvist. Lite letande ger också att vinet är helt slut hos svenska importören, men finns på något enstaka ställe i Europa för 72 EUR. Smakar det så kostar det - som en halvtaskig Bordeaux.
En underbar nos med mörka bär med svartvinbär och hallon i täten, men med ett långt följe. En liten dos bokna äpplen och en släng undervegetation. En stallig, funkig lätt skitig ton kommer och går.
Det är dock i munnen som vinet imponerar och får det att kännas som om stolen sakta gungar! En kärna av frukt som är otroligt intensiv, gnistrande, lysande kristallklar och sprudlade av energi och kraft. Centrum ligger någonstans runt svartvinbärsnickel, men vibrerar i både ljusare och mörkare toner om vartannat. Det som gör avtryck är att frukten är så klockren och skinande klar, samtidigt som den har tryck och kraft som ger en långsamt avklingande eftersmak. Syrorna är bitande höga och svansen innehåller mineraler nog för att få en Chablis att buga av avund. Inte för att frukten behöver hjälp att lyfta och undvika att bli tung, men det hjälper till att ge en läskande lättfotad munkänsla. Kombinerad med intensitet som till och med skulle få Jay Miller att rassla till i poängblocket. Stort!
Det här är riktigt imponerande, men jag inser att det inte är något billigt vin. Trots det ger upplevelsen onekligen mersmak och vinet är något jag ska hålla utkik efter.
Edit: Jag ser nu att David Schildknecht gett det här vinet 97p, och han gödslar ju inte dem på samma sätt som vissa andra, och jag tycker nog det är rättvist. Lite letande ger också att vinet är helt slut hos svenska importören, men finns på något enstaka ställe i Europa för 72 EUR. Smakar det så kostar det - som en halvtaskig Bordeaux.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
