2010-09-22

I väntan på Glaetzer

Ben Glaetzer är på besök i Singapore och det ordnas en Winemaker's dinner. En sämre arrangerad middag har jag nog aldrig varit på, men den bjöd ändå på en minnesvärd upplevelse.

Det börjar med en lång väntan på Glaetzer - han har fått fel adress och är på ett annat PS Café. Även om Singapore inte är stort tar det ett tag att komma rätt.


Väl på plats bjuder Ben på viner från Glaetzer Wines, och projektet Heartland han startade tillsammans med några vänner. Allt i fyra flighter till mat.

Heartland Pinot Grigio 2009 doftar fläder, krusbär, gul frukt, och en del smörkola. Ganska rund och fyllig i munnen, men med hög frisk syra. Citrus dominerar i smaken, som avlutas med en något rökig och pepprig eftersmak. Helt OK, kylt en varm dag, och fungerar ganska bra till mat också.

Det är tydligen en populär middag för det är utsålt. Mer än utsålt faktiskt. Det resulterar i att Ben själv sitter i ett rum intill och äter!! Han kommer förvisso in och pratar några gånger, och tar en snabb tur runt borden. Någon utförlig presentation av varje vin får vi dock inte. Bens energinivå höjs inte precis av att han just landat från en resa till Europa och är trött och jetlaggad. Det är dock inte vad jag förväntat mig av middagen.

Heartland Cabernet Sauvignon 2009 doftar cassis och plommon med klara, parfyrmerade övertoner. I munnen är det fylligt, med söt lite syltig frukt. Till och med tanninerna känns söta. En viss kryddighet i eftersmaken, där även en del kaffe tillkommer. Inte i min smak.
2008 Heartland Dolcetto/Langrein (50/50) är inte alls dumt. Söta mörka körsbär med kryddiga tillbehör. Bra struktur och en del småsträva tanniner. Ganska enkelt, men matvänligt och gott.

Vi sitter i rum med öppna väggar ut, med ganska tät trafik utanför. Bullret gör det lite knepigt att höra vad som sägs. Dessutom, för att blidka hettan något, finns det stora svalkande fläktar. Lägg därtill att vinerna serveras i usla glas, vilket gör det till en utmaning att få bra koll på vad man provar.

Heartland Shiraz Directors' Cut 2008. Fullmogna björnbär och blåbär står för frukten, och det finns en rejäl dos av dem. Det är fylligt, och långt som en rösträkning, med en väl tilltagen dos tanniner. Det är bara 14.5% alkohol, men en liten hetta får en att tro att det är mer. Jag vill inte låta alltför skeptisk, men jag tycker inte att allt sitter ihop och är harmoniskt. Tid är kanske vad som behövs?

Glaetzer Bishop 2009 är precis buteljerad. Välmognade söta blåbär i både doft och smak. Koncentrerad frukt, som drar åt likörhållet till, med jord och lakrits och kryddor ger en komplex och lång smak. Det är välbalanserat med bra syra och struktur. Det finns mycket av det mesta i det här vinet, och även om alla bitarna inte fallit på plats ännu, kommer det här att bli bra.

Maten är rikligt tilltagen, med tre rejäla huvudrätter, en soppa, plus dessert. Sedan är vi ju försenade sedan starten, och allting ska gå snabbt. Tallrikarna nästan rycks undan, även om man omöjligt orkar äta upp allt så hade det varit kul att i alla fall få en chans.


Ben Glaetzer verkar ha en faiblesse för att blanda fransk och amerikansk ek. I de flesta av vinerna är cirka 20% av eken från USA, även om den skeppats till fatmakare i Bourgogne och Bourdeaux för torkning rostning och så vidare.

2003 Amon-Ra Simply wow! Om det är så här vinet smakar om man väntar på Glaetzers mognad i sju år efter skörd ska jag vänta. Det är som en blandning av bra mogen CndP och Amarone. Mörk torkad frukt, med fikon och russin, unga toner av cassis. Läder och stall. Tobak. Underbar, absolut underbar, mogen doft. I munnen finns frukten fortfarande kvar viril och levande. Den är söt och fyllig, och ackompanjeras av mognadstonerna från doften i en lång och njutbar eftersmak. Tanninerna finns kvar under ymniga frukten och ger stadga till hela paketet. Trots sin tyngd, kraft och koncentration är det inte klumpigt. Det är ett lysande vin, och första gången jag dricker en mogen Aussie av klass. Och det är bra - riktigt bra. Tyvärr gjordes bara 125 lådor av det här vinet på grund av en extrem årgång, men jisses vad bra det är om man skulle få tag i någon flaska.

2005 och 2009 var liknande årgångar, så enligt Ben är det nästan som att prova samma vin i olika mognadsfaser.

2005 Amon Ra bjuder på söt björnbärs- och svartvinbärslikör. Tät, koncentrerad och lång - kvällens längsta eftersmak. Kryddigt, och första vinet jag hittar en ton av menthol i. Balanserat med alla delar på plats. Det har kommit en bit på väg och bjuder på en del mognande toner, men är fortfarande framförallt fruktdrivet. Det känns absolut som om det är mer än två års skillnad mellan denna och 2003:an. Gott är det dock redan nu, men kom tillbaka om tre till fem år så snackar vi.

2009 Amon-Ra är också helt nybuteljerad, och det märks. Här sitter bitarna inte riktigt ihop heller. Det är mycket av allt: Mörka björnbär, blåbärssylt, lakrits, vitpeppar, tanniner. Tätt packad, men ändå fräsch. Lång fruktdominerad eftersmak. Den är tokung och primär. Jag gillar den inte som den är nu, men om den kommer att bli som 2005 skulle man kunna tänka sig lägga undan någon flaska.

Lärdomen efter att ha provat endast 2007 tidigare är att ge dem tid. Det betalar sig.

En anekdot om Amon-Ra 2003 måste jag dela med mig - och jag är medveten om att den säkert sprids i rent marknadsyfte, och kanske inte ens är sann. När Ben traskade in i en vinhandel i San Francisco och såg Amon-Ra 2003 till det facila priset av 1500 USD blev han irriterad över det. Lite oklart om han hade någon regel för återförsäljarpriser. Men han gick genast hem och såg till att denna återförsäljare aldrig mer fick någon tilldelning från Glaetzer. I samma vevas nämnde han att Sveriges tilldelning av Amon-Ra 2003 var sju flaskor.

2010-09-20

Beklämmande

Man har ju anat det i opinionsmätningarna, så det borde ju inte komma som någon överraskning. Ändå är det smärtsamt när det är ett faktum. Ett direkt främlingsfientligt parti kommer in i riksdagen. Som vågmästare dessutom.

Nu sitter man här med en lätt skam och en obehaglig känsla i maggropen. Jag är ju dessutom invandrare själv, där alla Singaporianer tagit emot mig på ett alldeles utmärkt sätt. Det är ett dynamiskt och fascinerande land där många olika kulturen och etniciteter möts. Folk på jobbet frågar och undrar. Ska Sverige bli ett land med panisk rädsla för olikheter, undrar jag? Men som en vän skrev: Med amerikansk innehållsförteckning så är Sverige fortfarande 94,3% mottagligt för främlingar.

Tyvärr gäller det inte i min gamla hemkommun Karlskrona. Där finns valkretsar där SD fick upp till 19.8% av rösterna. Den ligger en mil hemifrån uppe i skogen där jag växte upp. Jo tjena!

När man läser vad en del av dessa stjärnor tycker kommer frågan hästar i stallet och indianer i kanoten omedelbart upp. Eller vad sägs om "Om man tror på islam och följer islam fullt ut – då kan man inte vara svensk" Nehej, det kan man inte? Men om man är bokstavstrogen kristen, då är man en alldeles lysande "svensk"?  Öga för öga, tand för tand, slå ihjäl de som är otrogna, stena de som hädar gud, osv. Då är man en mycket bättre svensk? Exempel på bibelns smarta regler.

Den vassaste kniven i lådan? Fornminnen!!!? Utkonkurrerad av en än vassare.

Jag blir förresten även påmind om vad jag och min vice ordförande på TLTH gjorde 1997 när vi upptäckte att nuvarande partisekreteraren Björn Söder, hade "stulit" teknologkårens layout på hemsida och använt den. Med ett litet misstag som vi utnyttjade. Det beskrivs kort här. För att vara exakta så skiftade bilden mellan FNs deklaration om alla människors lika värde, och en bild på Martin Luther King som den senaste kandidaten som partiledare för SD. Flashande på deras hemsida.

Jag orkar inte ens påpeka alla vansinnigheter och grodor som hoppar ur deras mun, och det är inte ens poängen. Jag hoppas att det kan bli en bra politisk lösning tvärs blocken. Men även att man sakligt kan adressera de problem som SD skaffar sig väljare på. Dels genom att visa på den felaktiga bild som målas upp, men även ta tag i de verkliga problem som finns. Att bara frysa ut SD i Riksdagen löser inga problem på lång sikt. Upplysning, debatt, integration och lösa de problem som finns måste vara mer effektiva långsiktiga lösningar.

Men just nu skäms jag mest

Sedan vill jag visa bilden på hur fotbollslandslaget sett ut, utan invandrare.

2010-09-19

2006 Yarra Yering Dry Red #2

Belsebub och alla hans smådjävlar!

En veckas resa fram och tillbaka över tolv timmars tidsskillnad är slitigt. Lägg på det att flighten New York - Singapore är närmare 18h non stop och man är ganska seg när man landar. När jag i fysiskt upplösningstillstånd staplar innanför dörren hemma hör jag vinkylen arbeta frenetiskt. Samtidigt som den står på 33 grader.

Givetvis ska kylen gå sönder när man är bort en hel vecka, och inte bara på jobbet över dagen. Ingen aning hur länge sedan den gick sönder, men en lätt doft av kokt svartvinbärssaft kommer ur skåpet. Någon flaska måste i alla fall kokt över.

En snabbt test för se om allt är förstört krävs. Jag är nog lite jetlaggad, eftersom jag tar en flaska av ett vin jag aldrig smakat istället för något som jag vet hur det borde smaka. En 2006 Yarra Yering #2, får stryka på foten. Det vill säga Rhône-blandningen på Syrah, med små skvättar Viognier och Marsanne.


Första sniffen, efter pop n' pour, säger vinäger, och jag svär. Det vädras dock bort ganska fort, och fram träder en blommig och kryddig doft med en underliggande mörk frukt och slaktarbänk. Den första syrliga doften kan varit inbillning. So far so good.

Jag letar kokta smaker i munnen, men hittar inga. Pust!

Istället för den befarade kokta sylten är det en välbalanserad smak av mörk frukt med salmiak och vitpeppar i den långa avslutningen. Smeksamma tanniner ger stadga till alla björnbär och hallon. Ganska elegant och lätt på fote, samtidigt som det fyller ut både på bredden och längden. Det är bra, bättre än den 2004 Underhill Shiraz jag nyligen drack.

Den här flaskan verkar ha överlevt, även om jag inte vet hur den skulle smakat utan en lätt pastörisering. Niklas har provat och var mycket positiv. Jay M, bjuden på middag eller inte, var också positiv med sina 95p. Jag tycker kanske inte det riktigt hade den höjden, men det kan även bero på min dagsform. Jag har misshandlat mig med värre saker än 33 graders värme senaste veckan. Ca 40h på ett flygplan, och sedan långa dagar på det.

Något av vinerna har säkert tagit skada, och jag kommer att vara orolig för varje flaska jag öppnar framöver. Spara inte in på kvaliteten på vinkylen, är dagens tips. Jag orkade inte vänta tills vi fick  våra Electrolux modeller till Asien, utan tog en billig kinesisk leverantör. Dumsnålt.

Vinet har inte nått igenom hela korken, men en bra bit.

PS. Gör er plikt och gå och rösta idag.
 
PPS. När du röstat kan du faktiskt fundera på om inte ska köpa lite Yarra Yering på SB.

2010-09-11

Garibaldi

Ambitiöst, ojämnt, imponerande, och inte så italienskt.

Hari Raya Aidilfitri är en helgdag i Singapore, och självklart tar man tillfället i akt att börja fira muslimska högtider när tillfälle bjuds. Bord bokas på Garibaldi, som har rykte om sig som en av de bästa italienarna i stan.

Stället siktar onekligen högt med design och inredning som påminner om en modern italiensk stjärnkrog. Trevlig och rikligt dimensionerad personal. De är garanterat inte från Italien, tveksamt om de kan peka ut Castiglione Falletto på en karta, men de hälsar ändå glatt med ett Buona Sera, med indisk brytning.

När vi ger oss i kast med avsmakningsmenyn börjar berg och dalbanan. Kocken kan inte vara från Italien han heller. Höjdpunkterna är en perfekt halstrad pilgrimsmussla parad med spänstig och mild sparris och lamm med rosmarin och polenta - där den karamelliserade löken i och för sig mest smakar socker. Efterrätten, pistageglass med zabaione och färska bär är underbart gott. Så det finns höjdpunkter.

Tonfisktartaren får en mest att titta på tallriken i förundran. Tonfisken är uppblandad med rå tomat - som har en ganska skarp smak, apelsin - med en tydlig syra och sötma, och beska salladsblad. Inramad av en kraftigt sötad apelsinsås. Det är för många olika smaker, som dessutom är mer i konflikt än harmoni. Är man intresserad av den fina tonfisken får man peta bort tillbehören för att ens hitta fram.

Eller en ängelhårspasta dränkt i för tjock och söt hummersås, där räkorna förvisso är spänstiga och fina, men kompositionen blir till en tjock gröt. Detta kan inte en italiensk kock kommit på, även om de stoltserar med en sådan på hemsidan.

Från 1961. Veckopengen räckte tyvärr inte.
Det mest imponerande är vinlistan. Eller nej, verkligheten vinner. Vinlistan på nätet innehåller bara bråkdelar av vad som finns i den på restaurangen, och den innehåller inte allt man ser i genom glasväggen in i vinkällaren. Vad sägs om en vertikal av Gaja Barbaresco ned till 70-talet. Sassicaia och Tignanello i obrutna serier till 70-talet. Många på magnum. Solaia, Masseto, you name it. Och så en flaska jag verkligen hade velat prova, Giacomo Conterno Barolo 1961. Men sedan var det ju priset också.

Urvalet av halvflaskor är bra, men även här undviker jag Sassicaia för 1500 kronor och uppåt, och tar en 2005 Il Poggione Brunello di Montalcino (hlf). Varför dricker jag inte mer BdM?

Det här är med i matchen direkt. Moreller och körsbär i generös dos, toppat av en kryddig ton med dragning åt mint och lite parfymerad handtvål. Smeksam, mogen och fyllig frukt med höga syror. Långt och välbalanserat, där tanninerna är unga och lätt sträva men håller sig i bakgrunden. Det är riktigt bra och förvånansvärt tillgängligt redan nu.

Brunellogate har gjort avtryck?

Viss italiensk touch blir det dock när personalen har svårt att koncentrera sig och ger I's - diskreta, ska nämnas - urringning rikligt med uppmärksamhet. Hade de visslat och ropat hade jag varit säker på att de varit italienare, om jag gissat blint.

PS. Sorry för bildkvalitén, men ljuset var inte på min sida.

2010-09-09

Pauillac Cinquième Cru

När man läser på lite om Château Grand-Puy-Lacoste slås man av hur historia och bakgrund både kan vara fascinerande och intressant, och samtidigt förlegad.

Det ger en viss vördnad att kunna spåra historien för gården tillbaka till medeltiden och hur en Monsieur de Guiraud ägde marken för fem sekel sedan, hur den ärvts och sålts i omgångar till vad den är idag. Samtidigt slår det en hur udda det är att klassificeringen från 1855 fortfarande har så stort inflytande.

GPL klassades som en 5:e cru 1855. Sedan dess har egendomen sålts tre gånger, ärvts ett otal, givetvis utsatts för phylloxera och bytt ut alla rankor, minskat arealen vin från 55ha till som lägst 25ha, för att sedan öka till 55ha igen. Samtidigt som vinmakandet utvecklats ganska drastiskt sedan dess. Vinet som görs idag kan omöjligt ha särskilt mycket med det som producerades för 150 år sedan att göra.

Ändå nämns det alltid att GPL är ett 5:e cru, men att den ofta överpresterar för sin klassificering och därför blir prisvärd. Udda.

Sedan finns det givetvis många krafter som inte vill ändra en befintligt klassificering - alla som är högt klassade och kan ta betalt för det. Det finns ju en del exempel på hur enkelt det är att ändra en klassificering av franska viner. Konflikten Israel - Palestina är nog mer lättlöst.


Givetvis är det ett brutalt barnarov att öppna en Château Grand-Puy-Lacoste 2006 idag. Efter en ganska tung vecka på jobbet "förtjänade" jag något gott, urvalet är begränsat i min lokala vinkällare, och ögonen råkade falla på denna. Veckan slutar dessutom redan på en torsdag, då det är Malaysiskt nyår på fredag.

Första kvällen har det en distinkt doft av stall och grispiss, med en svag doft av körsbär i bakgrunden. Tanniner galore, och ganska slutet. Jag är för trött för att tänka eller analysera vinet speciellt, och ställer det i kylen över natten.

Dag två har det hänt en del. Klassisk Bordeaux. Cassis och körsbär - check, Ceder - check, Stall och läder - check. En del kaffe och mörk choklad. Trevlig att sniffa på och betydligt mer öppet än första dagen.

I munnen kommer en ren fin cassisfrukt fram, omgärdat av läder och lite funkig stallighet. Ganska fylligt, sakta avklingande med en småsträv och mineralrik avslutning. Välbalanserat med höga syror. Tanninerna har taggat ned ett snäpp över natten, men ligger kvar som ettans sandpapper i hela gommen. För ungt, såklart, men till andra kvällens middag är det supergott.

Jag vet inte om det är acquired taste eller inte, men jag gillar en stram och kärv Bordeaux, förutom alla Aussies som stått på menyn på sistone. 2006 är inte så dålig som årgång - det är inte så lätt att komma efter 2005 i jämförelsen. Prisnivån ska väl inte diskuteras för länge. Denna flaskan skulle kunna köpa allt utom ikonvinerna från Australien, i de bästa årgångarna.

Syftet ikväll att möta upp vår anrättning fixar vinet med besked. Dessutom - matchningen är löjligt bra. ;-)

2010-09-06

Raketforskningen dokumenterad

Som jag tidigare beskrivit var jag med om ett tungt vetenskapligt experiment. Nu verkar det som om raketforskaren som genomförde försöket inte förstår svenska, eller läser min blogg. De två faktumen kan dessutom ha en korrelation som närmar sig 1 (för att den ske bli exakt 1 krävs att alla svensktalande läser den - snart där). I vilket fall skickade han länk till en video han hade gjort om sin vistelse i Singapore, och lite om sitt försök.

Edit: Jag ser nu att den superhemliga videon som skickades till mig, har blockerats som privat. Forskningen ska inte spridas...



Osäker på om jag blir så mycket mer imponerad nu. Observera att flaskorna inte kunde visas då de var för hemliga. Man ser dock min favorithylla med Yarra Yering flaskor glimta förbi. Hela hans blogg finns här.

2010-09-03

2004 Yarra Yering Underhill Shiraz

Nu är en australiensisk överdos nära. Jag kanske borde begränsa mig, men jag är nyfiken på denna.


Mörkt, opakt. Blåviolett.

Från Yarra Yering har jag druckit både en BDX-blandning och en Pinot Noir, och uppskattat båda mycket. När det var rea på Denise köpte jag på mig en blandning av deras olika viner, och tänkte sakta prova mig igenom sortimentet. De senaste dagarna har 2004 Underhill Shiraz stått för smakprovet.

Första dagen - svartvinbärslikör. Bara,  inte mycket annat. Besvikelse. Dag två är den mindre framträdande. Blommiga toner övertoner. Fler bär, björn- och blåbär. Svag dos av kryddor och en aning rökt bacon. Komplexare och mer tillfredsställande. Fortfarande moget och sött.

Underhill är separerad från Rhone-blandningen, Dry Red #2, och kommer från en del av vingården som planterades 1976. Mer lerig jordmån, och mer stjälkar kvar vid jäsningen. Intressant läsning om Dry red #2 finns hos Niklas.

Direkt attack av mörk, likörtonad, söt frukt. Andra anfallsvågen heter - mer frukt. Eftertruppen är mer komplex med chark och kryddor. Höga apelsinsyror lyfter vinet en nivå, fruktdränkta tanniner håller ihop det. Balanserat och långt är det ett bra vin. Kanske lite endimensionellt i munnen, ålder bättrar nog det. Lite mycket likördrag i frukten för att gå hem helt på the Solitaire. Men bra.

Robert Parker (inte Jay Miller) skriver att 2004an är den bästa årgången någonsin."...awesome concentration and richness, and a delicate, ethereal lightness suggest this stunning Shiraz can be drunk now..." 96p. Och han kan ju se genom väggar.

Jag tycker dock det är att ta i en 3-4 pinnar för mycket, och sedan är det inte min stil så det blir inte fler köp. Pinot Noir har jag dock fyllt på med mera av. Vem behöver gamla världen?

2010-09-01

Mera Mitolo

Frank Mitolo är på besök i Singapore, och det blir en trevlig kväll där vi både provar igenom större delen av portföljen och pratar om allt möjligt.

Frank och marknadsansvariga Michelle Jordan

1999 startade den italienfödde Frank företaget Mitolo tillsammans med Ben Glaetzer, som inte bara är vinmakaren utan även delägare och partner i firman. Partnerskapet bildades då de båda träffades genom samma flaskleverantör. De gör vin från Barossa och McLaren Vale - allt på köpta druvor från samma familj.


2010 Jester Vermentino
är det blekaste vin jag sett, i princip transparent. Frisk doft och smak av fläder och krusbär, med ganska bra syra. Tidigt skördat och endast med trevliga 10%, skulle det göra sig bra väl kylt en varm dag, men kanske inte till det priset. S$48 (1S$=5.5SEK)

2009 Jester Rosé är blekt röd och har en diskret doft av (fryst) jordgubbe. 100% Sangiovese från McLaren Vale. En rund, fruktig och bärigare smak där alkoholen kommer fram lite mot slutet och ger en lite brännade känsla. Påminner om en jordgubbsshot, säger K ganska träffande. S$48

Själva provningen är kanske sådär; ISO-glas, små drinkbord, vinerna är alla pop n' pour.


2008 Jester Cabernet Sauvignon
. All frukt är från McLaren Vale, och 20% av den får ligga på tork i närmare sju veckor, i traditionell amarone-stil. Mörk söt likörliknande körsbärsfrukt i både smak och doft. Viskös munkänsla där den söta frukten hänger kvar hyfsat länge. Tanninerna ger lite struktur. Det är dock inte min kopp - för koncentrerat och sött. S$48

2007 Jester Shiraz är Shiraz så det dånar om det, och skulle inte lura någon i en blindprovning. Björnbär och vitpeppar står som en strut ur glaset. Stor smeksam söt frukt med skön längd. Bra syror och en del tanniner, men jag tycker det är lite alkholvärme i det även om det inte direkt stör. Druvmaterial från norra Barossa. Bäst hittills, men ingen riktig slamdunk. S$78

När vi pratar om priser på Mitolo-vinerna som nyligen såldes på Systembolaget kommer förklaringen. Byte av distributör, där den gamla tömde lagret till sin egen kostnad mer eller mindre. Men ny distributör arbetar på att få in vinerna igen på SB, och har redan lyckats. Jester Junior by Mitolo är en blandning som bara säljs i Sverige - skräddarsydd för en upphandling.....


2007 Reiver Shiraz är gjord på 60 år gamla rankor odlade på hög höjd. Endast 800 lådor tillverkas. Slutet i doften, men bjuder på mer i munnen. Blåbärspaj med vaniljsås står med stora bokstäver på menyn. Koncentrerat och tätt, men ändå ganska välbalanserat och inte så tungt som man kan ana. Lång eftersmak. Intressant, men lite väl mycket kanske. S$78

2007 G.A.M Shiraz är från McLaren Vale. Jag har tidigare provat 2006. Samma mörka frukt, men med en del vitpeppar och lite anis också. Tryck i frukten som förvisso är åt det söta, mogna hållet, men känns lite mindre likörbetonad än vad jag kom ihåg från 2006. Balanserat, med höga syror och sträva chokladiga tanniner. Långt. Kan säkert åldras ett tag. Gott! S$78.

Jag berättar om gårdagens forskningsförsök, och Frank skrattar. Själva ville ha en enkel stilren etikett med italiensk touch. Kan hålla med om att de lyckats - jag tycker den är snygg. Inte ens med övertalning kunde de tänka sig någon tecknad figur som äter majskolv på sina etiketter. Ni får leta andra kunder, University of Adelaide.


2007 Savitar Shiraz är ett vingårdsvin från McLaren Vale. Först sluten, men ger med sig efter att tag. Det förnekar ju inte att det är ett Aussie shiraz, och att skriva mörka söta björnbär börjar bli tjatigt. Det här vinet har dock en bra dos vitpeppar och bacon i sig och jag anar även lite barrskog. Strukturerat och balanserat i munnen bjuder det på en lång och trevlig eftersmak. Det här är det bästa vinet i uppställningen, och det dyraste  - såklart. S$92

Mitolo har en portfölj där det bjuds på en del intressanta viner. Det är givetvis fruktpackade Aussies, men det finns bra balans i dem och de är inte "too much", med något undantag kanske. Synd man inte var i Sverige och kunde handla på utförsäljningen.

Jag diskuterar med Frank om min brist på erfarenhet av åldrade australiensiska viner. "Det kan vi råda bot på. Hör av dig när du är i Adelaide nästa gång så löser vi det", säger han och ger mig ett visitkort. Nu ska jag bara hitta tid att åka dit.