I väntan på Glaetzer

Ben Glaetzer är på besök i Singapore och det ordnas en Winemaker's dinner. En sämre arrangerad middag har jag nog aldrig varit på, men den bjöd ändå på en minnesvärd upplevelse.

Det börjar med en lång väntan på Glaetzer - han har fått fel adress och är på ett annat PS Café. Även om Singapore inte är stort tar det ett tag att komma rätt.

Väl på plats bjuder Ben på viner från Glaetzer Wines, och projektet Heartland han startade tillsammans med några vänner. Allt i fyra flighter till mat.

Heartland Pinot Grigio 2009 doftar fläder, krusbär, gul frukt, och en del smörkola. Ganska rund och fyllig i munnen, men med hög frisk syra. Citrus dominerar i smaken, som avlutas med en något rökig och pepprig eftersmak. Helt OK, kylt en varm dag, och fungerar ganska bra till mat också.

Det är tydligen en populär middag för det är utsålt. Mer än utsålt faktiskt. Det resulterar i att Ben själv sitter i ett rum intill och äter!! Han kommer förvisso in och pratar några gånger, och tar en snabb tur runt borden. Någon utförlig presentation av varje vin får vi dock inte. Bens energinivå höjs inte precis av att han just landat från en resa till Europa och är trött och jetlaggad. Det är dock inte vad jag förväntat mig av middagen.

Heartland Cabernet Sauvignon 2009 doftar cassis och plommon med klara, parfyrmerade övertoner. I munnen är det fylligt, med söt lite syltig frukt. Till och med tanninerna känns söta. En viss kryddighet i eftersmaken, där även en del kaffe tillkommer. Inte i min smak.

2008 Heartland Dolcetto/Langrein (50/50) är inte alls dumt. Söta mörka körsbär med kryddiga tillbehör. Bra struktur och en del småsträva tanniner. Ganska enkelt, men matvänligt och gott.

Vi sitter i rum med öppna väggar ut, med ganska tät trafik utanför. Bullret gör det lite knepigt att höra vad som sägs. Dessutom, för att blidka hettan något, finns det stora svalkande fläktar. Lägg därtill att vinerna serveras i usla glas, vilket gör det till en utmaning att få bra koll på vad man provar.

Heartland Shiraz Directors' Cut 2008. Fullmogna björnbär och blåbär står för frukten, och det finns en rejäl dos av dem. Det är fylligt, och långt som en rösträkning, med en väl tilltagen dos tanniner. Det är bara 14.5% alkohol, men en liten hetta får en att tro att det är mer. Jag vill inte låta alltför skeptisk, men jag tycker inte att allt sitter ihop och är harmoniskt. Tid är kanske vad som behövs?

Glaetzer Bishop 2009 är precis buteljerad. Välmognade söta blåbär i både doft och smak. Koncentrerad frukt, som drar åt likörhållet till, med jord och lakrits och kryddor ger en komplex och lång smak. Det är välbalanserat med bra syra och struktur. Det finns mycket av det mesta i det här vinet, och även om alla bitarna inte fallit på plats ännu, kommer det här att bli bra.

Maten är rikligt tilltagen, med tre rejäla huvudrätter, en soppa, plus dessert. Sedan är vi ju försenade sedan starten, och allting ska gå snabbt. Tallrikarna nästan rycks undan, även om man omöjligt orkar äta upp allt så hade det varit kul att i alla fall få en chans.

Ben Glaetzer verkar ha en faiblesse för att blanda fransk och amerikansk ek. I de flesta av vinerna är cirka 20% av eken från USA, även om den skeppats till fatmakare i Bourgogne och Bourdeaux för torkning rostning och så vidare.

2003 Amon-Ra Simply wow! Om det är så här vinet smakar om man väntar på Glaetzers mognad i sju år efter skörd ska jag vänta. Det är som en blandning av bra mogen CndP och Amarone. Mörk torkad frukt, med fikon och russin, unga toner av cassis. Läder och stall. Tobak. Underbar, absolut underbar, mogen doft. I munnen finns frukten fortfarande kvar viril och levande. Den är söt och fyllig, och ackompanjeras av mognadstonerna från doften i en lång och njutbar eftersmak. Tanninerna finns kvar under ymniga frukten och ger stadga till hela paketet. Trots sin tyngd, kraft och koncentration är det inte klumpigt. Det är ett lysande vin, och första gången jag dricker en mogen Aussie av klass. Och det är bra - riktigt bra. Tyvärr gjordes bara 125 lådor av det här vinet på grund av en extrem årgång, men jisses vad bra det är om man skulle få tag i någon flaska.

2005 och 2009 var liknande årgångar, så enligt Ben är det nästan som att prova samma vin i olika mognadsfaser.

2005 Amon Ra bjuder på söt björnbärs- och svartvinbärslikör. Tät, koncentrerad och lång - kvällens längsta eftersmak. Kryddigt, och första vinet jag hittar en ton av menthol i. Balanserat med alla delar på plats. Det har kommit en bit på väg och bjuder på en del mognande toner, men är fortfarande framförallt fruktdrivet. Det känns absolut som om det är mer än två års skillnad mellan denna och 2003:an. Gott är det dock redan nu, men kom tillbaka om tre till fem år så snackar vi.

2009 Amon-Ra är också helt nybuteljerad, och det märks. Här sitter bitarna inte riktigt ihop heller. Det är mycket av allt: Mörka björnbär, blåbärssylt, lakrits, vitpeppar, tanniner. Tätt packad, men ändå fräsch. Lång fruktdominerad eftersmak. Den är tokung och primär. Jag gillar den inte som den är nu, men om den kommer att bli som 2005 skulle man kunna tänka sig lägga undan någon flaska.

Lärdomen efter att ha provat endast 2007 tidigare är att ge dem tid. Det betalar sig.

En anekdot om Amon-Ra 2003 måste jag dela med mig - och jag är medveten om att den säkert sprids i rent marknadsyfte, och kanske inte ens är sann. När Ben traskade in i en vinhandel i San Francisco och såg Amon-Ra 2003 till det facila priset av 1500 USD blev han irriterad över det. Lite oklart om han hade någon regel för återförsäljarpriser. Men han gick genast hem och såg till att denna återförsäljare aldrig mer fick någon tilldelning från Glaetzer. I samma vevas nämnde han att Sveriges tilldelning av Amon-Ra 2003 var sju flaskor.