2011-08-30

Kinesisk vinmiddag

Man kan tro att en kinesisk vinmiddag ska innehålla oändliga vertikaler av Lafite, och långa diskussioner om hur många lådor av '09 och '10 man fyllt på med. 


Nu blir det inte så. Den största anledningen att mina kinesiska vinvänner brukar ha sina middagar på kinesiska restauranger är att de inte tar ut någon korkavgift. Och att maten fungerar bra med vin, det är ganska långt ifrån fyra små rätter med sötsur sås från den lokala kinesen i Karlskrona, där jag växte upp.

Först en uppvärmning på Henrys egen vinbutik, Artisan Cellar, med det enda blint serverade vinet. Mörkt och opakt, med en tydlig doft av cassis. Djupt och sött, odlat i varmt klimat. På den mörka frukten ligger lager av rostat kaffe, mörk choklad och ett rejält stick av vanilj. I munnen är vinet fylligt och ganska fläskigt med generös utmognad frukt. Syrorna är helt OK och tanninerna påtagliga. Gissningen hamnar på en ung Cab från Californien, med generös fatbehandling. 2007 Spottswoode Lyndenhurst Cabernet Sauvignon har fått 22 månader på 70% nya franska fat, och dessutom knappt 3% Cabernet Franc i brygden.


Väl på restaurangen hälls 2007 Léclapart L'Alchemiste upp i ordentliga bourgognekupor. Efter 15 minuter i glaset öppnas dörren på vid gavel och släpper ut en knastertorr nos av ljusa jordgubbar, smultron och drag av tranbär tillsammans med en del friska örtiga drag och järn. En mycket speciellt doft som lockar och intresserar - långt ifrån hubba bubba.

I munnen är vinet lika torrt som i doften. En stram men intensiv frukt med påtagliga tanniner gör att det lämpar sig mycket bra som en matchampagne. Förutom den klara, rena frukten så är det mest imponerande med vinet de salta mineralerna. Det är som om det är en oändlig mängd mussel- och ostronskal, blandat med krossade saltdränkta stenar från strandkanten med i brygden. Imponerade friskt, och med en ung stram frukt. Jag har aldrig smakat en champagne i denna stilen, eller en rosé med denna klass. Imponerande! Vilken Champagne!


Vi dricker även en Sherry. Equipo Navazos La Bota de Fina 24. Cola, knäck och smör i nosen tillsammans med mandel, ingefära och ett helt julbak. Ett visst uns av alkohol finns även med. I munnen är det torrt och spritsigt med höga syror. Alkoholen är helt gömd i munnen. En lång frisk svans som nästan fungerar som en gomrensare, totalt utan alkholhetta, gör att man snabbt vill ta en sipp till. Jag brukar inte dricka sherry till mat, och även om detta var intressant så kommer jag nog inte att göra det alltför ofta framöver heller.

Sedan kommer vinet jag bidragit med. 1982 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina. Det här vinet sjunger verkligen nu! Rejält utvecklad tegelfärg (och med en hel del upprört sediment). Moget så det förslår, men med en fruktkärna som fortfarande lever i högsta välmåga även om den flyttat in i källaren. En nos som har en botten av söt skogsbär överlagrad av balsamico, menthol, rosblad, svamp och fuktig jordkällare. I munnen är vinet virilt med friska syror, söt röd frukt, och några snälla nedslipade rester av de tanniner som en gång varit. Mjukt och smeksamt med bra längd. Det här kunde nog till och med druckits för något år sedan, och jag ser inte att det kommer bli bättre, även om det har en bra bit till att vika ned sig. Mogen Nebbiolo är riktigt gott!

Vad äter man på en kinesisk vinmiddag? Jag överlåt beställandet med den enda önskan om undvika det mest udda. Det gick bra. Ingen orm eller befruktade ägg - inget speciellt uppseendeväckande ställdes på bordet. Nämnvärt är den riktigt lena och goda kinesiska gåslevern. Den ska tydligen inte tvångsmatas, och kändes inte riktigt lika fet som den franska motsvarigheten. De friterade grodlåren smakade mest som riktigt bra vitfisk. Gott!

Inte en dålig måndag. Nu firar vi Al harri raj raj, eller vad det nu heter = ledig dag. Slutet på ramadan.

Kinesisk gåslever
Friterade Grodlår och Ingefära 

2011-08-28

Första dejten

En barnvakt över kvällen för första gången på fem månader gör att middagen nästan känns som en första dejt. Vad jag gillar riktigt bra restauranger!

Om ni någon gång har varit så länge i Singapore att ni tröttnat på all lysande asiatisk mat kan jag verkligen rekommendera Otto. En riktigt bra italiensk restaurang som nästan når upp till vad Italien själv kan prestera.

Ottos "Gourmet meny" innehåller sex rätter som är riktigt bra allihop. Höjdpunkten är Foi Gras med karamelliserat äpple, men Amberjack med rödbetskräm är inte långt efter. Miljön är avslappnat, och diskret slamrig, servicen är bra - även om det är lite komiskt med asiater som försöker prata italienska med "Buon Appetito".


Vin är som alltid i Singapore galet dyrt, men till slut tar jag en halvflaska 2004 Caparzo BdM. Inget att skriva hem om. Surkörsbär med lite begynnande tobak. Höga syror och tydliga sträva tanniner, men en lite väl tunn kropp. Tänk Calista Flockheart. Men det gör jobbet OK, och jag är för snål för att köpa en flaska Sassicaia för 3-4000 SEK.

Allt som allt en ytterligt trevlig kväll, och att inte ständigt fundera på lillemans nästa upptåg under några timmar var ganska befriande.

Jag har också hunnit med att prova en 2006 CastelGiocondo BdM inköpt på Münchens flygplats. Den har ett anslag av mörk frukt inblandad i de klassiska körsbären. Bra tryck i frukten från attack till en lakritstonad svans - allting upphängt på ett skelett av lite vassa syror. Inte ett under av komplexitet, även om det finns en del skog och friska örter i mixen, eller oändlig längd, men gott att dricka redan nu.

2011-08-20

2009 Elephant Hill Syrah

Decanter hade för ett tag sedan en artikel som hyllade NZ Syrah som det nya heta. Jag har aldrig provat, och de är inte vanliga här. När jag väl såg en på hyllan var det bara att slå till.

Det är i Hawkes Bay på nordön som den bästa NZSyrahn görs, enligt utsago. Elephant Hill är inte en av de mest kända producenterna, där Craggy Range och Trinity Hill gör de mest berömda Syrah-vinerna. Bara det faktum att de kallar det Syrah och inte Shiraz är något som gör en intresserad.

Totalt finns det 278ha Syrah planterat i Nya Zealand, enligt Tim Atkins artikel i Decanter. Det kan jämföras med 14 844 Sauvignon Blanc, och 4 753 Pinot Noir. Jag förstår att det inte är så lätt att hitta dem i butik.

2009 Elephant Hill Syrah är förvånansvärt transparent i sin uppsyn. Förvisso mörkt blåviolett men inte den täta ogenomtränglighet som Shiraz från närliggande länder brukar ha.

Doften är först och främst pepprig. Vit- och svartpeppar. Under kryddlagret finns en ganska sval återhållen frukt av mörka bär, som minglar med en dos chark, men även släpper igenom slöjor av blommor. Det finns även lite söta julkryddor som skvallrar om ett musten sett en del ek.

I munnen är vinet slankt och lätt med bra dimensionerade blodapelsin-syror. Tanninerna är sandpapprigt ettriga och limmar fast överläppen vid tänderna. Björnbären och plommonen öppnar bra i attacken, men tappar en hel del i mittenperioden. I sista perioden kommer de tillbaka i ett örtbittert stramt anslag. Men det är i mitten det känns lite tunt. Komplexiteten och intensiteten tvingar inte heller mätarna i taket.

Vinet är på det hela taget helt OK, speciellt till mat där syrorna kommer till sin rätta. Det är inget stort vin som lämnar några bestående intryck. Det ger dock en viss förståelse för de som pratar om att NZs Syrah påminner mer och Norra Rhône än Australien. En uppskattad detalj är att det endast håller 13.5%.

För att bekräfta perspektivet hälls en 2008 Elderton Shiraz, från Barossa, i parallellt glas. I jämförelse känns det som en söt, viskös likör. Förvisso med mer tryck och även komplexitet - frukten har en hel Bouquet garni inblandad, men det känns faktiskt lite tungt och klumpigt i jämförelse.


Man kanske ska leta upp någon Craggy Range Le Sol för att se hur de bästa är?

2011-08-17

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Syrah

Efter semester i Sverige, som avslutades med en bejublad BYOB är man tillbaka grottekvarnen. Vinintresserade Kina-chefen är i Singapore, och får välja flaska i den begränsade samlingen.


Vidöppen mörk och köttig doft. Bacon och blodig biff tillsammans med söta, fullmogna björnbär, körsbär och blåbär - ja de flesta mörka bär som kan bli riktigt söta. En försiktig skvätt mörkrostat kaffe. På toppen av det ett par rejäla varv på pepparkvarnen och några fång blommor. En doft med många lager och dimensioner, och inte utan charm, samt med en rejäl turbo. Det är kraft i den här juicen!

I munnen är vinet tätt och visköst. En tydlig dragning åt söt cassis-likör. Frukten är söt och utmognad, mörk och fyllig. Det kan låta sött, tungt och klumpigt, men balansen är där. Syrorna är väl avvägda, tanninerna mogna och stadgande. Svansen är lång och lämnar saltlakrits och en mineralisk sälta bakom sig. Ska man klaga på något är det en lite söt/bitter alkohol känsla som sticker fram då och då, speciellt då temperaturen kryper upp någon grad.

Men det här är gott på ett hedonistiskt sätt. Det har inte elegansen av en slank burgundisk côte-rôtie, utan går på rå styrka och kraft. Det gör det snyggt, utan att gå över i excesser eller tappa balansen. Vinet är gott att dricka nu, även om det säkert skulle må bra av några år för att tighta till lite av babyfettet. Någon tunnel kan jag inte se. Och så har vinet en tydlig ursprungskänsla: Australien - man kan inte gå fel. :-)

Kinachefen var nöjd och jag med. Såldes det här på SB för ett tag sedan, och i så fall, för hur mycket?

2011-08-05

2008 Giacosa Roero Arneis

Det är inte varje dag man dricker Bruno Giacosas viner, men denna är i alla fall överkomlig i pris. Och jag har varit lite nyfiken på vad som anses vara det bästa vinet på Arneis.


En enkel grön doft av päron, nässlor och gräs, samt gula bokna äpplen i en vax och honungsinklädnad. Direkt doft - inte speciellt djup och komplex.

I munnen ger det en vaxad känsla med lätt gul/grön frukt. Syrorna är relativt låga, men är ändå det som bär ut till den lite örtbittra eftersmaken. Vinet är relativt enkelt, utan speciellt djup, tryck eller längd. Men så brukar ju Arneis vara. Jag undrar däremot om det är värt att lägga de extra 3-4 EUR (betalade 16, tror jag) det kostar, jämfört med mindre namnkunniga producenter.

Arneis är ingen stor druva som man gör legendariska viner av. Detta passar ganska bra som en välkyld aperitif, eller till ej för smakrik mat där det inte behövs knivskarpa syror. Nu användes det till färska västkusträkor, och gjorde jobbet bra. Ett enkelt bruksvin. Men det finns mer prisvärda alternativ.

2011-08-04

Kroppkakor

Besök kräva dessa rätter! Säsongen är inte den rätta men vid de ganska sällsynta besöken i föräldrahemmet måste det till en standardrätt - kroppkakor!

Det tar sin tid att göra, och det kan mycket väl vara en acquired taste, men då och då är dessa gråa öländska kroppkakor riktigt gott. Det ska vara de grå, och gjorda på rå potatis. De vita på kokt potatis är för mesar som inte klarar den äkta varan. Och är man grovarbetare som jag krävs ju energin!

Så om ni är sugna på att prova följer ni beskrivningen nedan. Receptet, som kommer från mormors mor, är väl egentligen aldrig riktigt nedtecknat, och måtten är ungefärliga. Man får väl vara glad att det inte är angivet i skålpund.

Ingredienser till gråa kroppkakor
Till en sats (ca 50 kroppkakor - räcker till ett kompani)
6.5-7 kg potatis (ej nypotatis - det krävs stärkelserika saker)
7 medelstora kokta kalla potatisar
~3.5 dl vetemjöl
~10 tsk salt
~1 kg rimmat fläsk
2 stora gula lökar
2-3 msk mald kryddpeppar

Smeten
Pressa de kokta potatisarna
Skala och riv den råa potatisen
Pressa ur den mesta vätskan ur den rivna potatisen genom en kökshandduk
Spara lite av vätskan för att justera hårdheten senare, om det behövs
Spara även potatismjölet från botten av kärlet du pressat vätskan i
Varva riven potatis, kokt potatis, salt och vetemjöl, och häll på potatismjölet, och blanda allt.
Smaka av och tillsätt eventuellt mer salt. Det ska dock inte vara för salt, fläsket bidrar med det i en god dos.

Blanda smeten. Se till att hitta tidstypiskt förkläde.
Fyllning
Tärna fläsket fint (helst kvällen innan).
Riv löken och blanda med fläsket.
Tillsätt kryddpepparn och blanda, låt stå ett par timmar.


Tillverkning
Koka upp lätt saltat vatten i de största grytorna du kan hitta. Ta två sådana grytor, minst.
Gör en liten pingisbollsstor boll med bara smet, och koka den. Se då att den håller ihop och har rätt smak. Prova när den flutit upp. Om den är för lös - tillsätt mer mjöl. Om den är för hård, späd med urkramad vätska. Ett test helt enkelt.

Bred ut smet i handen, gör en grop i mitten. Lägg en klick fläsk i gropen. Slut smeten runt så det formar en boll runt fläsket. Var noga med att undvika sprickor i smeten, då kokar de lätt sönder och fläsket rinner ut.


Lägg försiktigt ned kroppkakan i det sjudande (ej stormkokande) vattnet med en slev.
Kroppkakan flyter upp efter ett tag, låt den då koka i 20-25 min till.



Sedan är den klar! Ta upp och servera.


Då börjar den stora striden: Med vad ska de ätas? Traditionen i Allaboda säger mjölk och lingon, men det finns de som föredrar vit sås, skirat smör, grädde, mm. Gör som ni vill.

Sedan kommer nästa fight. Vem kan äta flest? Den utkämpas med vånda, för det är minst sagt mäktigt och man blir rätt däst....
När det gäller kroppkakor, ska man inte äta med ögonen.
Smaklig spis!

Jag tror knappast detta ska serveras med vin, men om någon kommer på något bättre än vatten, mjölk, eller eventuellt en öl, meddela mig.

Besök hos Vinosapien

Vilka är de tre största öarna i Karlskrona? Tjurkö, Sturkö å Staun. Det är ett klassiskt svar från ett frågeprogram i P4 Radio Blekinge. Jag passar på att besöka Sturkö och Vinosapien när jag i trakten.

En lysande varm sommardag med klarblå himmel och knappt ens någon bris. Det är ordentligt varmt och en lätt sval riesling är det perfekta sättet att bli välkomnad på. 2002 Weingut Erben von Beulwitz Riesling Spätläse är riktigt bra med fin frukt och en hel del petroleumtoner. Snygga syror ger lyft åt frukten och sötman. En näve stenig mineral finns med. Läskande gott och det slinker fort ned. Finns det bättre dricka för varma soliga tillfällen som dessa?

Har du tagit fel på Australien och Rhône? Inte sedan lunch. Nu är det kanske inte så ofta man tar fel, och i ärlighetens namn fick vi lite missledande guidning för gissa fel också. Men 2001 Yarra Yering Underhill Shiraz uppför sig ganska likt något från Norra Rhône. En fulladdad köttig nos med svarta vinbär och blommiga övertoner. Begynnande mognad med lite söt tobak. I munnen är vinet direkt och charmigt, och trots en hel del koncentration och längd blir det inte tungt och klumpigt. Jag har tidigare druckit en 2004 som jag tyckte var lite likörtung, men detta är riktigt bra. Det har dessutom många år av liv kvar efter sin tioårsdag. Frukten kommer inte vika ned sig i första taget.


Masochistvin. I nästa glas har vi ett tannindrivet vin, som kräver en härdad gom eller rejält krämig mat - gärna båda. 2008 Galardi Terra di Lavoro Roccamonfina är givetvis tokungt, men jag var nyfiken så det fick följa med. När man väl hämtat sig från ett så tannintätt vin som att det känns som om det biter tillbaka märks potentialen. En mörk, klar, ren körsbärs- och björnbärsfrukt går rakt igenom vinet - från sniffen till svansen. Och det är rejält med tryck och längd i den. Ganska generös fatbehandling känns det som, men det stör inte utan innefattas bra i helheten. Syrorna är italienskt höga. Det här är snyggt och bra, om än väl tannindominerat just nu. När tanninerna slipats ned en del och frukten mjuknat och ökat i komplexitet kommer detta bli riktigt bra.


Jag tog även med en nyinköpt 2009 Clos des Papes. Ung primär frukt i både näsa och gom. Hallonbåtar och de klassiska lakritsremmarna, men även lite mörkare frukt av moreller och körsbär. Dessutom en lättsam komplexitetshöjande kryddig blomsteräng. Härligt sniffarvin med en klart ung prägel. I munnen är vinet slankt och lent. Snälla tanniner och läskande syror ger en stomme att hänga upp bygget på. Frukten är ren och fin, och ett snäpp mer återhållen och inte lika mycket "in your face" som i 2007:orna. Men ack så gott. Nästa flaska får nog vänta några år, men dessa behöver inte eoner av tid för att vara drickbara.

En mycket trevlig kväll i Karlskronas skärgård. Tack P & A!

EDIT: Vinosapiens anteckningar här.

2011-08-03

Sommarviner i Allaboda

Semesterbesök i Allaboda. Passar på att dra upp en del saker som ligger till sig i vinkällaren.



2009 Felton Road Pinot Noir Cornish Point. En fullmatad köttig pinotnos. Körsbär och syrliga lingon tillsammans med jord och julkryddor från en hel bazaar. Medelfyllig och lättfotad i munnen, med små ettriga tanniner och en hög läskande syra. Frukten är ung och primär med fullmogen sötma, utan att bli det minsta sliskig. Alkholen finns där (14.5%) i bakgrunden, och ger som mest lite extra värme och sötma. Med bra struktur och grepp genom hela smaken gör vinet en långsam sorti i en örtig, småsträv svans. Riktigt bra - en av de bättre NZ PN jag druckit. Resterande flaskor med mer mognad ska bli intressanta att följa.


En lunch inleds med en väl kyld 2006 Guigal Hermitage Blanc. Först en ganska fet rostad nos med gul citrusfrukt och blommor på toppen. I munnen en vaxad fet munkänsla där frukten känns lite tunnare än förväntat. Syrorna är lite besvärande låga. Ok, är väl det bästa betyget man kan drista sig till. När temperaturen stiger efter ett tag faller vinet dock ihop - det blir vattnigt och smakar mest rostad ek (och då är det ändå begagnade fat som använts av eklangarn' Guigal till detta vinet). Pass på fler försök från min sida.


1999 Clos des Papes är huvudnumret till lunchen, där Matte Laager lyckas pricka in det till en CndP mellan 1998 och 2001. Snyggt jobbat, då det är inte är ett helt lättgissat moget vin. Det finns dock tydliga markörer, om man letar noga, i form av krossade hallon, lakritsremmar, dammig grusväg och traditionell garrigue. Mognadstonerna kommer i form av välanvänt och svettigt sadelläder och svamp direkt ur en fuktig jordkällare. Riktigt skön nos i en fin fas av mognad där det ännu finns mycket vital frukt kvar. I munnen är vinet ack så lätt, slankt och behagligt att dricka. Det är fin renhet i hallonen och lakritsen som på ett elegant sätt bär smaken utan svackor eller vassa kanter - från start till mål.  Allting är välbalanserat och snyggt. Smeksamma nedslipade tanniner och bra syra finns i lagom dos i ett komplett paket. Riktigt snyggt och bra, och i ett fin fas att dricka, även om det inte kommer vika ned sig på många år ännu. Skitgott!

Man kan ha det ganska bra i Allaboda, men det kan man ha på Sturkö också. Men det får jag återkomma till.