2005 Rene Rostaing Côte Rôtie

Jag har inte druckit mycket Côte Rôtie tidigare, men efter att ha provatden helt lysande  2006 d’Ampuis, vill jag utforska området mer. Kvällens offer får en 2005 Rene Rostaing - ett vin, eller producent, jag inte har någon koll på.

Doften är tagen ur skolboken. Denna versionen av Syrah stavas mörka svarta björnbär och körsbär, rikligt med rökta charkuterier, och en hel del baconfett. På toppen lite flyktig doftslöjor av blommor och  saltstänkt tång.

I munnen är vinet slankt och lätt med höga syror, men utan att bli tunt eller vekt. Den mörka frukten är ganska tät, och backas i eftersmaken upp av krossad Lakrisal och svala mineraler. Även om frukten är riklig och tät hade den nog behövt mer stöd för att hantera tanninerna. De är påtagliga och sträva på ett kantigt, vasst sätt som inte är helt harmoniskt. Det förtar den fina slanka frukten med ett störande skarpt inslag. Och jag är ändå en tannintomte.

Tanninerna kommer kanske att mjukna med ytterligare lagring, men jag undrar om frukten kommer överleva det. Vinet är inte helt balanserat, idag och det sägs väl att om det inte är i balans i sin ungdom så blir det inte det under ålderns höst heller? Den som provar får se. En klart steg under d’Ampuis i vilket fall. Även i pris.

2005 Guigal Brune et Blonde

Marcel Guigal är hyllad av välkänd advokat och har bland annat blivit Decanters Man of the year 2006. Såklart mest känd för sina La-La viner, men nu tänkte jag ta reda på hur den enklaste Côte-Rôtien smakar.

Någon presentation av Guigal är knappast nödvändig. Brune et Blonde är den enklaste cuvéen, gjord på 96% Syrah och resten Viognier från både den norra delen med järnrik jord, Côte Brune, och den södra Côte Blonde med ljus kalkrik jord.

Efter jäsning av Syrah och Viognier tillsammans i ståltankar får vinet minst två år i barrique, där 40% är nya. Den mängden ny ek får väl närmast anses vara ganska modest för den ganska fatglada Guigal. La-La vinerna får 42 månader i 100% ny ek, men lär väl ha lite mer ekhungrigt fruktmaterial som motvikt.

Förvånande transparent rödblå färg med ett uns av röd tegelkant. En doft som måste vara skolboks-syrah. Jag tror aldrig jag känt en så tydlig bacon- och vitpeppardoft i ett vin. Det är nästan så man av ren reflex börjar nysa. Under det välpepprade lagret av charkuterier lurar vinbär och björnbär i en frukt som drar åt det mörkare hållet. På toppen av det en tunn slöja av parfymerade skira blommor - som i vissa stunder påminner om traditionalist-nebbiolo från Monprivato. Sedan efter ett tag kommer den smygande - vaniljdoften - och jag blir nervös. Den är dock inte speciellt framträdande utan håller sig ganska diskret i bakgrunden.

Första upplevelsen i munnen, efter en pop'n pour är inte angenäm. Tight, snipig med syror som gör att inget känns riktigt i balans. Efter ett par timmar har bitarna fallit mer på plats. Fortfarande ganska slankt, med knivskarpa syror som skär genom den fetaste mat utan besvär. Frukten känns ljusare och mer framträdande i munnen, och drivs framförallt av jordgubbar och körsbär. Kraftiga men välskräddade tanniner klär in gommen och håller frukten i schack.

När den inledande frukten tar ett steg tillbaka i mittpartiet, är det lite tunt ett ögonblick, innan det välpepprade baconet kommer tillbaka, with a vengeance. En avslutning som saktar klingar av med kryddor och chark ovanpå frukten. Långt och sakta avklingande, där slutet glädjande nog inte innehåller någon vanilj utan parfym.

Mmm, vad gott det är. Komplext, långt och med en stil jag faktiskt gillar. Den ek-attack jag var lite nervös för lös med sin frånvaro. Vinet växer dessutom med tid och fläskar på sig en del. Den korta dippen i mitten verkar täppas till. Om jag skulle återkomma till det, skulle det vänta två, tre år och skulle även ge den en uppvärmning i karaff. Och dricka det till en Boeuf med rejält med sidfläsk i.

Säljs detta i Sverige?

PS. Min senaste favoritbild.