2011-12-29

Årets Bästa Viner 2011

Det är dags att sammanställa en lista på de bästa vinerna som passerat revy under 2011. Jag inser att listan inte blir så fyllig i år. Dels har familjen fått tillskott, vilket lämnat en del i övrigt att önska, i form av tid och ork för vin, dels har jag inte haft så mycket bra vin i Singapore, och tänker inte fylla kylen heller då återflytten står för dörren. Trots det har det slunkit ned en del klart minnesvärda viner:

1. 1995 Henschke Hill of Grace. Om någon för två år sedan skulle sagt till mig att 2011:s klart bästa vin skulle komma från Australien hade jag undrat över personens mentala tillstånd. Det var dock ett helt magiskt vin, definitionen på fyllig, mogen, lättfotad "smoothness" som bjöds den där kvällen i februari. Det flyttade ribban ett par snäpp över 2003 Amon-Ra för vad Australien kan åstadkomma.

Hill of Grace, med kapellet i bakgrunden som gett vinet sitt  namn.
2. 2008 Domaine Gauby La Muntada. Måhända är min bedömning färgad av att det var helt nyligen jag drack vinet, men den lysande klara frukten som var full av sprudlande energi sitter fastetsat i minnet. Tyvärr är vinet svårt att få tag på, men det här är något att hålla ögonen på.

3. 1999 Gaja Costa Russi fick jag tillfälle att prova när Goedhuis var i Singapore. Själva tillställningen var kanske inte den bästa inramningen, men vinet växte och påminde om vad mogen Nebbiolo kan bjuda på. Kanske på delad tredjeplats får jag slotta in 1982 Giacosa Barbaresco Gallina, från en kinesisk vinmiddag där den kompenserade den totala avsaknaden av Lafite med bravur.

4. 2007 Léclapart L'Alchemiste inledde samma vinmiddag och gav mig en ny insikt i vad Champagne kan erbjuda. Den utklassade, i min smak, den 1999 Dom Pérignon Goedhuis bjöd på, och även de flaskor av Grand Siècle som druckits. Mineral av alla dess tänkbara sorter i stram fruktig kostym.

5. 1999 Torbreck RunRig. En andra aussie på topp femlistan! Mitt bidrag till en onsdagspizza hos Frankofilen vid ett snabbt besök i Sverige. Inget för ekfobiker men för oss övriga ger det ett lysande smakprov på högklassig aussie-smoothness med begynnande mognad. Mycket bra, och ändå ett par snäpp under HoG.

Årets up-and-coming. Jag tror inte 2006 Roagna Vigna Rionda är en Johnny Rödlund som är lovande hela karriären, utan att det är något som kommer bli riktigt bra med några år till på rygg. Provades i april, och var med i matchen redan då. Jag är glad jag har en låda som ligger och slumrar.

Jag tror jag avslutar min något korta lista för året där. Det har såklart druckits en del mer, men inget som lämnar lika bestående intryck. Strax utanför kommer några olika flaskor av Clos des Papes (1999, 2003 och 2009), och några tappningar av Yarra Yering (även om det varit ojämna resultat där).

Årets besvikelse var en 1982 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Uppskriven av Galloni som något av det bästa Italien producerat - men flaskan var inte helt kosher.

Nyårslöftet: 2012 ska jag återvända till Sverige och även återvända mer till gamla världen när det gäller vin. Och vara pappaledig latte-farsa och rulla barnvagn!

Årets mest minnesvärda händelse hade inget med vin att göra.

2011-12-26

2007 Haskell Pillars

2009 vann Haskell, med vinet 2007 Pillars, som första Sydafrikanska vin Tri Nations Challenge, mellan AUS, NZ och RSA. Niklas har skrivit om Haskell här, så slipper jag upprepa något, för de som är intresserade av mer information.

Jag har en gång haft med det här vinet på en BYOB, och det fick väl inga stående ovationer även om det inte fick tummen ned heller. Jag uppskattade det mer än gruppen och är glad jag har fler flaskor.


Mörkrött och tätt, men redan med en antydan till brunaktig kant. En doft av solmogen Syrah, med söta björnbär och körsbär i botten och rikligt tilltagen peppar och slaktbänk på toppen. Svarta oliver och lite murrigt läder kompletterar doftpaletten.

I munnen är vinet mjukt och lent - det har redan blivit av med lite babyfett och tanniner. Smaken är fortfarande tät och finmaskig, där de mörka bären flätas samman med orientaliska kryddor, nymalen peppar, grillat kött och läder. Munkänslan är slank trots den solmogna frukten, och tanninerna diskreta och gör sig försiktig påminda först i svansen. Syrorna är höga, och de är nog den saken man kan hänga upp sig på i just denna flaskan. Syrorna känns lite frisvängande och startar igång saliveringen på egen hand. Det sitter inte ihop i komplett harmoni, just nu. Så har inte tidigare flaskor betett sig.

Trots detta lilla snedsteg är vinet njutbart och gott, och slinker ned rätt så fort. Långt ifrån de brända toner som brukar hänföras till Sydafrika. Det är många ställen runt om i världen det görs bra vin!

Sista vinet innan jag drar till Australien i morgon för att fira nyår. Där kan de också göra vin. Gott Slut!

2011-12-25

2007 Forman Cabernet Sauvignon

Det är inte ens lönt att försöka få till ett svenskt julfirande i Singapore, och ska sanningen fram är det rätt befriande att strunta i julbordets ganska disparata buffé och istället äta en riktigt god australiensisk rib-eye, med ett bra vin till.

Tanken att inte köpa julklappar till lilleman blev just bara en tanke. Det visade sig lika lätt att låta bli som att undvika att snegla om Natalie Portman skulle sitta bredvid en på planet - naken. Och nej, han varken behövde eller uppskattade dem, men nu har han en uppsättning kläder till. Omslagspappret var såklart roligast.


2007 Forman Cabernet Sauvignon förgyller julafton. Cassis och körsbär står för frukten - ren och klar med vissa parfymerade stråk. På toppen av det lite julkryddor av kanel och kardemumma, samt diskreta drag av rostat kaffe. Det finns även blommiga drag av rosblad och violer i doftmixen, och en del drag av fuktig jord och stall. En aromatisk komplex doft som jag inte direkt, eller alls, skulle placera i Californien blint.

I munnen är vinet väldigt snyggt balanserat med härligt mogen cab-frukt, diskreta fat, väl tilltagna syror, och lätt stadgande tanniner. Frukten är inte så yppig som årgången och Napa-ursprunget kunde låta en ana, utan håller sig ganska stringent och exakt. Munkänslan är slankt silkig med generös frukt. Smaken är uthålligt lång, och stramar till lite med söndertuggade lakritsaltabletter.

Det är öppet, tillgängligt och förbaskat gott. Ett bra julaftonsvin. God Jul!

2011-12-18

2005 Clonakilla Shiraz Viognier

Tidigare smakprov av Clonakillas Shiraz Viognier har gett mersmak och jag har en ensam flaska 2005 liggande - inget att spara på.

2005 har fått 10p som årgång av Langtons, medan tre olika personer på TWA gett vinet 91-92p. Och ingen av dem var Jay Miller. Tre olika australienska provare (bl.a. Halliday) ger 96-98p. CT säger 90p. Det är vad andra tycker. Själv lutar jag någonstans närmare provarna från down-under. Kanske bott för långt söderut alltför länge?


2005 Clonakilla Shiraz Viognier (7% av den senare) har en djup doft av mörka bär, blåbär, svarta vinbär och björnbär, samt inridet sadelläder. I botten rökt bacon med peppar och ljusa blommiga toner i toppen. Frukten är solmogen och tät, men saknar tack och lov syltiga drag. Doften är öppen och antyder att vinet blivit av med sin första yster, och kommit ur eventuella tunnlar.

Vinet är lent och smeksamt i munnen där tanninerna endast ger ett litet nafs i svansen. Frukten är fortsatt av den mörka sorten och balanseras med blodigt kött och kryddor på höga syror. En hel del ummpf finns kvar i frukten, även om den inte är ungt babyfet, och längden är absolut inget att klaga på. Det är snyggt sammansatt, välbalanserat och riktigt gott.

Det är måhända inte att förväxla med Côte Rôtie, men det har fler drag av Norra Rhône än det har av Jay Millers favoriserade galnet koncentrerade, syltiga fruktbomber. Jag önskar att de här var lättare att få tag, och att det inte krävs att man bosätter sig i Singapore i ett par år.

2011-12-15

2004 Greenock Creek Alices

Efter några dagar som varit som en blandning av The Office, Gökboet och Full Metal Jacket ska kollegan retirera till Shanghai. Jag bjuder tillbaka med en flaska jag köpt innan jag hunnit prova på och förstå vilka viner mr Miller lyfter till skyarna. 98 friska poäng hälls i glasen.

Trots att sensmoralen borde komma i slutet, vill jag förmedla den direkt: Lita inte på bedömningar från vinkritiker innan du lärt känna deras smak.



2004 Greenock Creek Alices är mörkt och svart som en blöt, svensk decembernatt. Nosen är massiv. Framförallt solbakad frukt med blåbär och björnbär i täten, med jord och rökt kött som understöd. Och en rejäl dos sötaktig vanilj. Det är sött och kladdigt och påminner lite för mycket om blåbärspaj med vaniljsås.

Det är en intensiv attack som börjar redan i näsan innan första sippen. I munnen ligger lager på lager av mörk frukt, soldränkt och utmognad till bristningsgränsen - på gränsen till övermogen (med endast något litet övertramp kanske). Blåbären och cassisen är ren och snygg, med söt likörliknande karaktär. Det är komplext; frukten mixas med blodigt kött, espresso och sötlakrits. Intensivt och långt som ett tvådagars ledningsgruppsmöte. Det finns en del alkoholsöta drag och det märks att vinet sett insidan på amerikanska fat under drygt två år, i svansen.

Så långt låter det kanske inte så illa, och det är inte så illa heller. Men, och det är ett stort men, vinet saknar struktur. Syrorna är beklagligt låga och tanninerna är i stort sett obefintliga. Det blir inte tungt och klumpigt, och frukten är snygg, men det är kladdigt och syltigt. Den elegans som nämns i Jay Millers TN på The Wine Advocate lyser med sin frånvaro. Jag skäms lite när jag jämför med vinet kollegan hade med i söndags.

Visst är en del av min kritik att det inte är min typ av vin, men att ge det 98 poäng bara på mängden av frukt, kraft och längd utan struktur och lyft, är obegripligt. Fast vad vet jag, jag jobbar ju inte på The Wine Advocate? Det gör å andra sidan inte Jay Miller heller snart.

PS. Gillar en TN från Cellartracker: Huge, over the top Aussie Shiraz that Crocodile Dundee would have loved: "that's not a wine, mate; THIS is a wine"

PPS. Koll inte in vad jag kan tänka mig i julklapp. Inte!

2011-12-11

2008 Domaine Gauby La Muntada

Kollegan från Kina är influgen för möten och vi hinner med en middag innan det är dags att återvända till Shanghai och smogen. Han tar med ett vin från Languedoc, och vilket vin det är! Har aldrig hört talas om om det tidigare, men det pockar på återbesök: 2008 Domaine Gauby Côtes du Roussillon Villages La Muntada.



En underbar nos med mörka bär med svartvinbär och hallon i täten, men med ett långt följe. En liten dos bokna äpplen och en släng undervegetation. En stallig, funkig lätt skitig ton kommer och går.


Det är dock i munnen som vinet imponerar och får det att kännas som om stolen sakta gungar! En kärna av frukt som är otroligt intensiv, gnistrande, lysande kristallklar och sprudlade av energi och kraft. Centrum ligger någonstans runt svartvinbärsnickel, men vibrerar i både ljusare och mörkare toner om vartannat. Det som gör avtryck är att frukten är så klockren och skinande klar, samtidigt som den har tryck och kraft som ger en långsamt avklingande eftersmak. Syrorna är bitande höga och svansen innehåller mineraler nog för att få en Chablis att buga av avund. Inte för att frukten behöver hjälp att lyfta och undvika att bli tung, men det hjälper till att ge en läskande lättfotad munkänsla. Kombinerad med intensitet som till och med skulle få Jay Miller att rassla till i poängblocket. Stort!

Det här är riktigt imponerande, men jag inser att det inte är något billigt vin. Trots det ger upplevelsen onekligen mersmak och vinet är något jag ska hålla utkik efter.

Edit: Jag ser nu att David Schildknecht gett det här vinet 97p, och han gödslar ju inte dem på samma sätt som vissa andra, och jag tycker nog det är rättvist. Lite letande ger också att vinet är helt slut hos svenska importören, men finns på något enstaka ställe i Europa för 72 EUR. Smakar det så kostar det - som en halvtaskig Bordeaux.

2011-11-27

Orchard Road 1:a Advent

Allt är upplyst, skrev Jonathan Saffran Foer. Boken handlar inte om Singapore (utan utspelar sig på Ukrainska landsbygden), men få saker är så upplysta som Orchard Road inför jul.


Gårdagens fotbollsmatch var blöt. Till och med ur ett Singaporianskt perspektiv. Vi vann andra raka och avancerar i tabellen.


På vinfronten har jag bara druckit en 2006 Monsanto CC Riserva Il Poggio. Den har väl bloggats till utmattning(?), så jag lämnar er med en kort recension: Skitgott.

2011-11-20

Lördagen i två bilder


Efter en ganska tung start på säsongen i Equatorial Leauges Premier Division slog vi förra årets ligavinnare. Skönt!


Sedan middag hemma hos kollega med Aussie-ursprung. Aldrig provat 26 år gammal australiensisk Cab, men skulle gärna göra det igen. Helt nedsmälta tanniner, mängder av mognadstoner och en söt fruktkärna. Sedan bjöds också en 2006 Rockford Basketpress Shiraz. Men den kändes lite vulgär när den kom som andravin.

Ingen dålig lördag.

2011-11-16

2007 Tua Rita Giusto di Notri

Kollegan och vännen PB har beslutat sig för att ta nästa steg i karriären. Han går från dammsugarförsäljare till att kränga försäkringar. Med den trenden och tydliga önskan att vara populär, måste nästa jobb vara P-lisa eller TV-pejlare. Hur det nu än blir med det, så har vi en sista middag tillsammans i Singapore innan flighten mot det kylskåp som kallas Stockholm, lyfter.

Vi går på Gattopardo, som förutom att vara en riktigt bra italienare har slopat korkavgiften på tisdagar. Något man annars gladeligen tar drygt 250 kr för. (Ett jobb jag gärna skulle ha är att öppna en flaska vin och diska två glas, för 250 kr paketet). Så jag tar med en egen flaska, och upptäcker då baksidan av myntet. De har inte nog med karaffer, men erbjuder sig tjänstvilligt att dra korken. Vi får i alla fall glas.

Nu hade nog min flaska mått bra av att mellanlanda i en stor karaff ett tag. (Jag kanske ska ta med egen nästa gång?). Om italienska polisen skulle ägna sig åt något annat än att vissla efter kvinnor och dricka espresso, och börja leta efter seriella barnarövare skulle jag ligga risigt till, med dessa unga exemplar. Först en 2004 Produttori Asili Rieserva i helgen, som givetvis hade långt kvar till vuxen ålder. Och nu en 2007 Tua Rita Giusto di Notri som alla med vett och sans låter ligga och samla damm länge än. Men nu hade jag flaskan i Singapore och skeppa den tillbaka till Sverige ligger inte riktigt i korten. Och att carabinieri ändrar arbetssätt hålls ungefär lika sannolikt som att Ranelid vinner melodifestivalen.



Mörk frukt, rikligt av körsbär och blåbär. Blyertspenna, kaffe och läder. Samt lite varma julkryddor. Efter ett tag när vinet fått vakna till liv vill säga. Det har sett en del fat, det här?

I munnen är vinet smeksamt och intensivt. Hela gommen täcks snabbt in i söt, fyllig mörk frukt och av en rejäl dos söta mogna tanniner. Frukten är ung och sötmogen, djupt fyllig och i så stor mängd att tanninerna ligger långt bakom och lurar. I mixen finns en väl tilltagen skopa rostade fat som, hör och häpna, inte stör men skulle må bra av att integreras under några år. Mörkrostad espresso och läder kan vara en attraktiv komponent, som här.

Hela paketet är (stort och) snyggt balanserat och blir varken tungt eller klumpigt trots sin mogna fyllighet. Tanniner och syra ger bra struktur och lyft. Och den rikliga frukten ger bra längd. Lipsmackingly good, helt enkelt. Och såklart bättre om några år. Klart njutbart redan nu för alla som undgått allvarlig querco-allergi.


Någon som behöver en försäkring? Är ditt vin försäkrat t.ex.? Jag vet en kille som vill prata med dig. Skicka ditt nummer!

2011-11-13

Gott och blandat

Tiden att skriva om det man dricker räcker inte till riktigt. Och det tog ett tag att först ta sig igenom och sedan återhämta sig efter en Wild Duck Creek, men en kort sammanfattning följer.


Pinot Noir från Nya Zeeland har jag fattat tycke för och det går dessutom att få tag i till hyfsade priser lokalt. Jag har druckit upp den sista flaskan av Ata Rangi 2008 och dessutom en 2008 Martinborough Vineyard, en annan av de högst rankade NZ PN. Båda från en mindre högt rankad årgång.

Ata Rangiflaskan påminde mycket om den förra, fast med ett uns vekare ryggrad och struktur. Martinborough bjuder på mer jord och sten i doft och smak, och lite mindre uppfriskande örter. Bra djup och tyngd i frukten. Den känns något tyngre på foten och saknar en dimension av tanniner och syra att hänga upp bygget på.


Jag blev positivt överraskad av 2009 Ata Rangi Crimson, gjort av druvor från yngre rankorna. Visst är det från en årgång som anses starkare, och det når inte upp till den komplexitet och tryck i frukten som förstavinet har, men det kostar å andra sidan hälften. Pigg syrlig frukt av det ljusare slaget där lätt ettriga tanniner ger stadga. Stoppningen fyller inte ut helt i mitten, men svansen skäms inte för sig, varken i längd eller mineralisk sälta.



Jag har även knäckt min enda Singaporianska flaska av 2004 Produttori Barbaresco Asili. Om ni inte behöver göra samma trick, vänta. Den tog en hel del timmar på sig för komma ut ur en helt igenbommad tillvaro. Väl med dörren på glänt lovar den mycket för framtiden med vad den låter en ana. Ljus röd sirlig frukt med jordgubbar, lingon, nypon, och några insprängda italienska surkörsbär. Allt på en bädd av dammig grusväg, med tjära och tallbar intill. Otroligt lättfotat och elegant dansar det runt i munnen, samtidigt som tanninerna är lika påstridiga som ett Jehovas Vittne med en fot innanför dörren. Kommer bli riktigt bra -  om några år.

Slutligen har jag druckit en 2010 Grosset Polish Hill Riesling för att stilla min nyfikenhet över vad många anser är Australiens bästa Riesling. Omöjligt att svara på! Tillknäppt och stängt som Systembolaget en söndag. Hårt tvinnat och spänt som en fiolsträng, samtidigt som man kan ana en obändig inneboende kraft och energi i den knastertorra smaken. Men det är något av det mest oförlösta jag smakat. Skulle var kul att prova något som fått några år på nacken.

Som tröst för de redan hösttrötta kan jag bjuda på en bild på höstregnen i Singapore. When it rains, it rains!


2011-10-31

Miller vs. Martin


The 2005 Shiraz Reserve was aged in 100% new French oak for 24 months. It has a super expressive nose of pain grille, smoked meat, game, pencil lead, licorice, black cherry, and blackberry liqueur. Voluptuous, full-bodied, and layered, this sexy wine is very intense and concentrated with enough structure to evolve for 10-12 years. Drink it through 2030.
Jay Miller, 97p

A deep purple hue. Super-ripe black cherry, cassis fruit on the nose, smothered in warm alcohol. The palate is huge and powerful, to the point where it could almost be construed as a port! Decadent black fruit, tons of glycerine, hedonistic on the finish that leaves your palate wondering what on earth hit it? Not my style of wine.
Neal Martin, 87p

Kontroverser och åsiktsskillnader är intressanta. När jag får möjligheten att testa ett vin som skiljer tio pinnar i betyg från två killar i samma stall måste jag bara ta tillfället i akt. 2005 Wild Duck Creek Shiraz Reserve får sätta livet till för att stilla nyfikenheten.


Blint skulle man aldrig placera det i t.ex. Bourgogne. Betyder det att vinet har en tydlig ursprungskänsla?

Uttrycket "doften står som en kvast ur glaset" får en ny dimension i och med detta vin. Vi pratar dubbelturbo laddad med (16%) raketbränsle. Mörka söta körsbär och körsbärskärnor tillsammans med blåbär, i likörtappning. Men även rostat kaffe, mjölkchoklad, och nybakat varmt bröd. Grillat kött och hickoryrökt (eller vilket E xxx det nu är) bacon. Och så vidare. Dofterna går bärsärk i näsan, men det som gör det nästan plågsamt är alkoholen. Den stickande doften påminner om när man tar en för kraftig inandning efter att kört ned nosen i en cognacskupa. Ouch.

Det här går igen i munnen. Den massiva mörka frukten är direkt viskös - och backas tyvärr inte upp av friska syror utan av alkhol- och arrakssöt glycerin. Skulle man vilja göra rödvinssås på vinet spar man tid eftersom man inte behöver reducera det speciellt mycket. Tyvärr lär gästerna tro att det är gelé (jello-shots?) och bli packade på kuppen. Visst är det komplext och smakrikt med en eftersmak som är längre än en toarulle, men det är bara för mycket. Dessutom slår alkoholen igenom i munnen också - eftersmaken har samma hettande känsla av cognac.

Det är måhända intressant och i en egen stil, men vad man ska ha det till vet jag inte. Till mat är det odrickbart. På egen hand blir man trött på det efter ett halvt glas. Och då har jag inte upplevt dagen efter ännu, när vi ändå pratar om trött. Kanske att värma sig om man fryser?

Jay Miller måste dragit i sig en hel flaska innan han satte sitt betyg, eller bara satt poäng efter torrvikt. Neal Martin vågade väl inte vara för hård, då han var rädd att Jay skulle sätta sig på honom på nästa WA-middag. Med andra ord 87p är i överkant. Det här är inte i balans, och det krävs mer av ett vin än att det ska smaka mycket.  

"Drink it through 2030" - ja, det lär ta ett par dagar att arbeta sig igenom den här flaskan.

2011-10-16

Goedhuis i Singapore

Goedhuis är i Singapore och anordnar en provning och har av någon anledning listat ut att jag befinner mig i landet. Provningen sker på Hotel Fort Canning - där britterna försökte hålla stånd mot japanerna under andra världskriget. I fortet och i bunkrarna inbyggda i kullen, inte på hotellet, även om de säkert som bekväma kolonisatörer hade föredragit det.


Provningen är väl inte ett under av organisation. Det står glas och vin framställt och det gäller att förse sig snabbt innan det tar slut. Men många verkar vara där för att grunda för en helkväll, och vinerna går snabbt åt. Det finns några undangömda spottkoppar, men att tränga sig fram till dem prioriteras inte. Miljön är ganska stökig, men vinerna kan man inte klaga på. I alla fall inte vissa. Att bara ha en dryg en och en halv timme är också i kortaste laget. Det funkar kanske väl för att sälja, men är inte så lysande för att prova vin.

Först serveras en ganska enkel 2009 Erdener Treppchen Kabinett från Dr Loosen ur magnum. Helt OK med vita blommor och persikor, konserverade i sin lag. Viskös munkänsla, men en ganska kort och lite trött eftersmak, och halvtaskiga syror.


Sedan börjar gatloppet med en 2008 Wehlener Sonnenuhr Kabinett från Joh Jos Prüm. Väldigt gräsig och grön i nosen, med diskret vit frukt. I munnen är den ganska tunn och enkelspårig med en kort småsträv eftersmak. Inget speciellt gott alls. I parallellt glas en 2010 Chignin Vielles Vignes, Vin de Savoie från Quenard. Det glaset är dock inget vidare alls. En ljust rödfruktig doft med smultron och jordgubbar - men en direkt vattning smak i munnen. Det ger inte ens en vinös känsla. Hmm.


En 2009 Chablis Les Clos från Jean-Paul Droin. En knuten återhållen doft av ljusgul frukt av persika och citrus med en rejäl släng mineral och sten. I munnen är det godkänt tryck i frukten, men den klingar av ganska fort, och dessutom saknar jag syror. De finns där men är ett par storlekar för små. Jag förväntar mig mer av en Grand Cru. Nja.

2007 Hanzell Chardonnay doftar smöriga popcorn en masse. Någonstans bakom hittar jag gula äpplen och någon stackars övergiven grapeprukt. Det är tunnt med lite bitter ek i munnen. En aning citrus kanske man kan hitta i början - om man är på alerten. Snabbt vidare till nästa vin.


2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Demoiselles, Colin Déléger är en bättre historia. Det finns en portion smörkola och brioche men även rikligt med citrus och vita liljekonvaljer. Generöst, djupt, visköst och smeksamt i munnen, men en lång eftersmak som drar åt annans, där även steniga mineraltoner tittar fram. Gott. Det första vinet som riktigt lockade.


1999 Dom Pérignon är däremot lite av en  besvikelse. Näsan bjuds på fudge och butter scotch och bokna äpplen. Rostade nötter och toast. Mjukt och smeksamt i munnen, men utan riktig definition och exakthet, vilket får smakerna att flyta ihop och vinet känns något endimensionellt. Det är klart gott, men jag har förväntat mig mer. Dessutom känns det förvånansvärt utvecklat redan nu.


De röda vinerna inleds med 2008 Etna Rosso Feudo Girolamo Russo. En nos med skön röd bärighet från jordgubbar och körsbär ihop med svarta lakritsremmar. Tanninerna påtagliga i sin sandpappriga ettrighet, i munnen. Vinet är läskande med hög syra, och trots sina pigga tanniner ganska lättdrucket och gott. För £100 utan skatt för en låda är det överraskande bra. Detta skulle jag gärna dricka igen.


Jag hinner bara prova 2008 Nuits St Georges 1er Cru av Clos des Fortêts Domaine de l'Arlot av de två Bourgognerna - men den är bra. Mörk frukt, med vissa rostade fat, bra tryck i frukten och en behaglig strukturerad munkänsla med grepp. Allt är ungt och primärt men i bra balans. Gott!


Det amerikanska pinotinslaget från Shea Wine Cellars, 2007 Homer Pinot var verkligen amerikanskt. Ljusa röda halvt övermogna jordgubbar, tillsammans med lite varma julkryddor. Generös och otroligt smeksamt och silkigt i munnen. Inte alls illa.


2007 Flor de Pingus tar slut snabbt. Det finns gott om etikettsdrickare i rummet. Jag hinner dock sno mig ett litet glas och det behövs inte mycket för att känna doftkvasten. Alla mörka bär du kan tänka dig, mörkrostat kaffe, cederträ, nyplöjd jord, ett par vaniljstänger och rosblad på toppen. I munnen är det kraftfullt och intensivt, men ändå smeksamt och med uppbackande struktur av väl tilltagna tanniner. Det är nästan over-the-top, men klarar balansen med en hårsmån. Blir nog bättre när det lugnat ned sig om något år. Många Jay Miller-poäng, färre vinovispinnar.


När det kommer till 1999 Gaja Costa Russi tillhör jag själv etikettsdrickarna som är snabbt framme för en rejäl skvätt. Det var tur för de första sipparna är ganska slutna, medan det blommar upp efter en 15-20 minuter i glaset. Det står Wow!! i noteringarna. Mogna toner av svamp och jordkällare mixat med mörkröd frukt. Samtidigt finns de ljusa nebbiolska rosbladen fortfarande kvar på toppen utan att ha vissnat. I munnen är det utmognat och drickfärdigt. Tanninerna är helt nedsmälta och ger en snäll, smeksam munkänsla, tillsammans med frukten. Tanninerna kommer dock fram lite i svansen och säger att vinet har långt kvar tills det kommer lägga ned. Det känns dock förvånande utvecklat för att "bara" vara 12 år.

Sedan lyckas jag snika till mig lite Bourdeaux. 1995 Château Grand Pontet är först ut och får en på bra humör direkt. Nosen är underbart skön med mognadstoner från svamp och köttbuljong tillsammans med svettigt läder. Mörk körsbärsfrukt och en cigarrlåda med både ceder och tobak finns med. Mjuk, slank och smeksam munkänsla. 2004 Pichon Baron är betydligt yngre och tuffare. Mer påtaglig blyertspenna, yngre och mer framträdande cassis och körsbär. Örter och lite fatkryddor finns där också. I munnen är det fortfarande slående ungt och strävt, men med bra syror. Det saknas dock en del stoppning och kraft för att detta ska bli något större underverk i framtiden. Helt lysande var dock 1989 Château Canon. I en underbar fas att dricka nu. Mogna plommon och cassis står för den frukt som fortfarande finns kvar. Dessutom jord, mineraler och våt piptobak. I munnen är tanninerna helt nedslipade och vinet bjuder på en helt balanserad, lång och slank upplevelse. Mörkfruktigt med mognadstoner. Underbart vin!


Mycket kan man säga om en iPad men fota är den inte så bra till.

2011-10-04

2005 Domaine Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Hos Konjären började diskussionen om det dracks för lite mogna viner. Onekligen är det så, och själv har jag inte så mycket att ta av i lagret. Men nu lyckas jag pricka ett vin som är i det berömda fönstret - i alla fall i början av det.


2005 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello har fortfarande en kärna av mörk, svart frukt med moreller och körsbär. Det gömda skrotupplaget i skogen ligger kvar med rostiga järnredskap, mossa och våta stenar. Friska blommiga övertoner lättar upp i den annars ganska dova och mörka doftmattan, där även välanvänt sadelläder fuktig tobak lurar.

Vid första klunken framgår att vinet mjuknat en del sedan sist. Frukten är fortfarande i allra högsta grad levande - mörk och lite vresigt busig. Stenig mineral blandas med en knastertorrt blod - mer skurit sig på rostig spik än blodig biff. Frukten har lugnat ned sig ett snäpp och smält ihop med tanninerna som dessutom tappat några grader i kornstorlek de senaste åren. Munkänslan är frisk med livliga syror och samtidigt fortfarande lite uppstramande med strävt örtig och anisstinn svans.

Skitgott och i en början på bra fas nu. Början på mognad med rikligt med frukt kvar, och något mjukare i munnen. OK, detta vin är inte fullmoget eller kanske ens på toppen av sin karriär, men bitarna börjar falla på plats. Det har garanterat fler levnadsår framför sig än en Grekisk stadsskuldväxel - men det kan å andra sidan den mest skumbanansfyllda Beaujolais nouveau skryta med. Budskapet är i vilket fall att du behöver inte stressa, men du kan njuta rätt bra nu. Sedan är en mognadsjämförelse med BDX från sent nittiotal kanske att underskatta lagringsdugligeten hos Mourvedre?

Sista flaskan! Tack för några trevliga upplevelser. Tyvärr lite symptomatiskt för mitt vindrickande - allt är slut och uppdrucket när det börjar bli som bäst.

2011-09-25

Avskedsmiddag

Henrys blivande svärföräldrar* har bestämt sig för att flytta tillbaka till den kalla nord, och vi har den sista middagen i Singapore. Förhoppningsvis kommer vi dock ses många gånger innan bröllopet.



Laurent-Perrier Grand Siècle får fungera välkomstdrink och vätskeåterställare efter eftermiddagens fotbollsmatch i Equatorial Leauge. 2x45 minuter i tropisk hetta gör att det krävs något riktigt bra för att komma igång igen. Tyvärr lever denna flaska inte riktigt upp till nivån från förra försöket.

En citrusdriven frukt med betydligt mer brödiga inslag än förväntat i nosen. En len och generös frukt i munnen med bra tryck och en längd som påminner om CSN:s telefonkö. Syrorna är något återhållna och moussen lika pigg som mina ben den sista kvarten. Det är ett riktigt snyggt vin, öppnare och mer expressivt än förra flaskan, men också lite plattare och med mindre stuns. Skumpan lyckas dock få alla känna sig välkomna.



Sedan blir det Cali-cab. 2007 Robert Craig Howell Mountain - en bejublad årgång från en höghöjds-AVA. En doft som formligen väller ut ur glaset med mängder av mogen mörk frukt och lätta toner av rostat kaffe. Och tunga toner av vanilj och parfymerad handtvål - mycket söt vanilj!

I munnen är vinet fylligt och sammetslent med en intensiv, mörk frukt som klär in varenda skrymsle av gommen. De mörka körsbären och blåbären kommer först i en söt attack och får sedan eldunderstöd av en något torrare och strävare munkänsla med blyertspenna, kafferost och grafit i paletten. Under den massiva frukten ligger lite försiktiga sandiga tanniner och lurar, medan syrorna känns något låga för de mångtaliga körsbären och svarta vinbären.

Det är ett snyggt och bra vin med sammetslen söt frukt i överflöd. Men jag går ändå inte riktigt igång på det. Den söta vaniljen och de beskedliga syrorna, och avsaknad av mineraler, gör att jag känner mig rätt kallsinnig. 2007 Shafer One Point Five var mycket roligare.

Anledningen jag bjuder på det är inte bara för att jag är nyfiken och tror det skulle uppskattas av gästerna. Jag ville även hitta en anledning att få med nedanstående videoklipp som jag skrattar åt vare gång. Vinet ovan har fått 96p av Parker.


Om det bråkar hittar ni klippet här.

*Internt tråkigt skämt. Medan Henrys föräldrar har en snittlängd på 165cm klockar Lykkes (som föddes tre månader senare här i Singapore) föräldrar in på i snitt strax under 190cm. Deras dejter kommer att se ut som Danny DeVito meets Blanca Vladic. Typ.

2011-09-19

Back with Barbaresco

Det dricks väl lite mer vin än det bloggas om, men inte mycket. För att visa att jag lever förmedlar jag dock måndagens vin. Och lite till.


2005 Sori' Paitin Barbaresco lever tyvärr inte upp till förväntningarna. Det börjar dock bra. En transparent blåröd färg med härlig lyster. En nos med fina söta jordgubbar, nypon, körsbär och parfyrmerade rosblad. I toppen av det söta julkryddor med kardemumma och kanel, samt lite friska gröna tallbarr. En skön typisk nebba-nos med skön aromatik!

Det är i munnen vinet inte klarar av att leverera. Den skimrande lystern och aromatiska doften förvandlas till en ganska stum och endimensionell frukt. De röda bären tappar snabbt tempo och stuns efter entren i munnen, och övergår i ett tunt och snipigt mittparti för att sedan snabbt klinga av i ett kort slut som främst domineras av lite beska tanniner. Det känns inte alls harmoniskt - snipig syrlighet och beska tanniner var inte vad man väntade sig efter en den trevliga nosen.

Jag tror och hoppas det här vinet kan bättre, och bara är i en dålig fas (eller en dålig flaska). Produttoris Montefico var mycket trevligare senast och det här borde inte vara så mycket sämre.

Hur man kan ha tid att titta på vilka sökord som använts för att hitta denna blogg kan man ju undra. Men här kommer lite godbitar från 2011:

erektionsproblem + blogspot  - Jag visste inte man hade etablerat ett samband mellan dessa två. Det kan ju förklara om man tappar läsare efter det här i alla fall.

systembolaget sexy - På engelska kallas det contradiction in terms

beställt biljett via euroteam  - Stackare. Jag förstår ditt problem.

bric dël fiasc 2006 + recept  - Jag använder oftast ett vin runt 60-70 kronor i mina långkok och inte det tiodubbla - men var och en efter sin plånbok.


vingård i hunnebostrand  - Räkna inte in mig som en framtida kund innan klimatförändringarna hunnit göra en hel del arbete till.

vad funkar med dyr barbera d'alba  - Vad sägs om en dyr pasta med dyr köttfärssås?

ta bort faderskapet vid födseln - Hade du funderat på det för nio månader sedan hade det kallats preventivmedel, nu kallas det mord.

grå kroppkakor recept 10 kg potatis - Du har i alla fall dimensionerna och den viktigaste ingrediensen rätt. Och vad man annars gör med 10 kg potatis vet jag faktiskt inte. Fråga en polack.

2011-09-09

Over the hill

En omtumlande vecka med resor i Kina är till ända. Den har inte innehållit några middagar med Lafite, men väl traditionell 20-rätters lunch, och yviga förhandlingar på mandarin - med tolk som tur väl är. En intressant erfarenhet. Avslappning krävs vid hemkomsten.

I Decanters artikel om Syrah från Hawke's Bay får 2007 Trinity Hill Gimblett Gravels fem stjärnor och 18 poäng. I en matvarubutik med hyfsad vinkällare sprang jag på 1999 av Gimblett Road. Det visar sig vara andra årgången av vinet, som är gjort på rankor planterade 1994/95. Gimblett Gravels köptes först 2000.


Min gamla mellanstadiehjälte Gary Moore har, föga förvånande egentligen, en låttitel som beskriver det här vinet ganska bra.



Det här vinet har sett sina bättre dagar, och sina bättre år också för den delen. Det kanske har varit lysande, men nu påminner det mer om Björn Borgs comeback med träracket - det når inte några högre nivåer.

Nosen är förvisso inte dum med en kvarvarande söt körsbärsfrukt i släptåg med läder, mossa, örter och frisk mint. Men i munnen är det trött. Frukten är kort, lite torr och uttorkad. Komplexitet från näsan har vädrats bort. Syrorna är lite genomträngande och utanpåliggande - det är inte riktigt i balans.

Det var nog inte meningen att det här vinet skulle sparas över tio år - men ändå kul att prova. Jag får se om jag kan få tag i yngre exemplar som enligt recensioner ska vara betydligt bättre.

2011-09-01

2008 Ata Rangi Pinot Noir

Ata Rangi Pinot Noir har klassats som en Nya Zeeland Grand Cru tillsammans med Felton Road Block 5 på Pinot Noir-konferensen i Wellington förra året. Spännande att prova, och jag vrider korken av en flaska.

Doften är härligt aromatisk. På toppen av de solmogna hallonen och jordgubbarna ringlar slöjor av svartvinbärsblad, kardemumma och kanel, friska tallbarr och örter, samt mörkröda rosblad. Öppet och expressivt direkt ur startgroparna. Näsvingarna fladdrar av njutning, och fartvind.

Uttrycket i munnen är mörkare än vad doften låter ana. De röda bären har mörknat till att domineras av björnbär och körsbär. Frukten är ren och elegant och vävs snyggt samman med de kryddiga inslagen som speglas från nosen. Taninnerna är mogna och mjuka men ger med en bestämd hand ändå stadga och styrsel på paketet. En salt mineraltung svans klingar sakta, sakta av. Läskande gott, utan någon sötsliskig alkohol, eller för påtagliga fat.

Riktigt bra! Och med i matchen redan vid tre års ålder, men med många år innan det når en topp.De kan de där sheepshagging Kiwis.

Sedan är det lite konstigt att prata om "Grand Cru", även om jag också sett benämningen "Great Growth". Ata Rangi låter musten från sina olika vingårdar jäsa för sig, och väljer sedan ut de bästa varje år till sin Pinot Noir, och resten åker in i Crimson. Ganska långt ifrån Bourgognes utvalda mark med extremt bra förutsättningar.

2011-08-30

Kinesisk vinmiddag

Man kan tro att en kinesisk vinmiddag ska innehålla oändliga vertikaler av Lafite, och långa diskussioner om hur många lådor av '09 och '10 man fyllt på med. 


Nu blir det inte så. Den största anledningen att mina kinesiska vinvänner brukar ha sina middagar på kinesiska restauranger är att de inte tar ut någon korkavgift. Och att maten fungerar bra med vin, det är ganska långt ifrån fyra små rätter med sötsur sås från den lokala kinesen i Karlskrona, där jag växte upp.

Först en uppvärmning på Henrys egen vinbutik, Artisan Cellar, med det enda blint serverade vinet. Mörkt och opakt, med en tydlig doft av cassis. Djupt och sött, odlat i varmt klimat. På den mörka frukten ligger lager av rostat kaffe, mörk choklad och ett rejält stick av vanilj. I munnen är vinet fylligt och ganska fläskigt med generös utmognad frukt. Syrorna är helt OK och tanninerna påtagliga. Gissningen hamnar på en ung Cab från Californien, med generös fatbehandling. 2007 Spottswoode Lyndenhurst Cabernet Sauvignon har fått 22 månader på 70% nya franska fat, och dessutom knappt 3% Cabernet Franc i brygden.


Väl på restaurangen hälls 2007 Léclapart L'Alchemiste upp i ordentliga bourgognekupor. Efter 15 minuter i glaset öppnas dörren på vid gavel och släpper ut en knastertorr nos av ljusa jordgubbar, smultron och drag av tranbär tillsammans med en del friska örtiga drag och järn. En mycket speciellt doft som lockar och intresserar - långt ifrån hubba bubba.

I munnen är vinet lika torrt som i doften. En stram men intensiv frukt med påtagliga tanniner gör att det lämpar sig mycket bra som en matchampagne. Förutom den klara, rena frukten så är det mest imponerande med vinet de salta mineralerna. Det är som om det är en oändlig mängd mussel- och ostronskal, blandat med krossade saltdränkta stenar från strandkanten med i brygden. Imponerade friskt, och med en ung stram frukt. Jag har aldrig smakat en champagne i denna stilen, eller en rosé med denna klass. Imponerande! Vilken Champagne!


Vi dricker även en Sherry. Equipo Navazos La Bota de Fina 24. Cola, knäck och smör i nosen tillsammans med mandel, ingefära och ett helt julbak. Ett visst uns av alkohol finns även med. I munnen är det torrt och spritsigt med höga syror. Alkoholen är helt gömd i munnen. En lång frisk svans som nästan fungerar som en gomrensare, totalt utan alkholhetta, gör att man snabbt vill ta en sipp till. Jag brukar inte dricka sherry till mat, och även om detta var intressant så kommer jag nog inte att göra det alltför ofta framöver heller.

Sedan kommer vinet jag bidragit med. 1982 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina. Det här vinet sjunger verkligen nu! Rejält utvecklad tegelfärg (och med en hel del upprört sediment). Moget så det förslår, men med en fruktkärna som fortfarande lever i högsta välmåga även om den flyttat in i källaren. En nos som har en botten av söt skogsbär överlagrad av balsamico, menthol, rosblad, svamp och fuktig jordkällare. I munnen är vinet virilt med friska syror, söt röd frukt, och några snälla nedslipade rester av de tanniner som en gång varit. Mjukt och smeksamt med bra längd. Det här kunde nog till och med druckits för något år sedan, och jag ser inte att det kommer bli bättre, även om det har en bra bit till att vika ned sig. Mogen Nebbiolo är riktigt gott!

Vad äter man på en kinesisk vinmiddag? Jag överlåt beställandet med den enda önskan om undvika det mest udda. Det gick bra. Ingen orm eller befruktade ägg - inget speciellt uppseendeväckande ställdes på bordet. Nämnvärt är den riktigt lena och goda kinesiska gåslevern. Den ska tydligen inte tvångsmatas, och kändes inte riktigt lika fet som den franska motsvarigheten. De friterade grodlåren smakade mest som riktigt bra vitfisk. Gott!

Inte en dålig måndag. Nu firar vi Al harri raj raj, eller vad det nu heter = ledig dag. Slutet på ramadan.

Kinesisk gåslever
Friterade Grodlår och Ingefära 

2011-08-28

Första dejten

En barnvakt över kvällen för första gången på fem månader gör att middagen nästan känns som en första dejt. Vad jag gillar riktigt bra restauranger!

Om ni någon gång har varit så länge i Singapore att ni tröttnat på all lysande asiatisk mat kan jag verkligen rekommendera Otto. En riktigt bra italiensk restaurang som nästan når upp till vad Italien själv kan prestera.

Ottos "Gourmet meny" innehåller sex rätter som är riktigt bra allihop. Höjdpunkten är Foi Gras med karamelliserat äpple, men Amberjack med rödbetskräm är inte långt efter. Miljön är avslappnat, och diskret slamrig, servicen är bra - även om det är lite komiskt med asiater som försöker prata italienska med "Buon Appetito".


Vin är som alltid i Singapore galet dyrt, men till slut tar jag en halvflaska 2004 Caparzo BdM. Inget att skriva hem om. Surkörsbär med lite begynnande tobak. Höga syror och tydliga sträva tanniner, men en lite väl tunn kropp. Tänk Calista Flockheart. Men det gör jobbet OK, och jag är för snål för att köpa en flaska Sassicaia för 3-4000 SEK.

Allt som allt en ytterligt trevlig kväll, och att inte ständigt fundera på lillemans nästa upptåg under några timmar var ganska befriande.

Jag har också hunnit med att prova en 2006 CastelGiocondo BdM inköpt på Münchens flygplats. Den har ett anslag av mörk frukt inblandad i de klassiska körsbären. Bra tryck i frukten från attack till en lakritstonad svans - allting upphängt på ett skelett av lite vassa syror. Inte ett under av komplexitet, även om det finns en del skog och friska örter i mixen, eller oändlig längd, men gott att dricka redan nu.

2011-08-20

2009 Elephant Hill Syrah

Decanter hade för ett tag sedan en artikel som hyllade NZ Syrah som det nya heta. Jag har aldrig provat, och de är inte vanliga här. När jag väl såg en på hyllan var det bara att slå till.

Det är i Hawkes Bay på nordön som den bästa NZSyrahn görs, enligt utsago. Elephant Hill är inte en av de mest kända producenterna, där Craggy Range och Trinity Hill gör de mest berömda Syrah-vinerna. Bara det faktum att de kallar det Syrah och inte Shiraz är något som gör en intresserad.

Totalt finns det 278ha Syrah planterat i Nya Zealand, enligt Tim Atkins artikel i Decanter. Det kan jämföras med 14 844 Sauvignon Blanc, och 4 753 Pinot Noir. Jag förstår att det inte är så lätt att hitta dem i butik.

2009 Elephant Hill Syrah är förvånansvärt transparent i sin uppsyn. Förvisso mörkt blåviolett men inte den täta ogenomtränglighet som Shiraz från närliggande länder brukar ha.

Doften är först och främst pepprig. Vit- och svartpeppar. Under kryddlagret finns en ganska sval återhållen frukt av mörka bär, som minglar med en dos chark, men även släpper igenom slöjor av blommor. Det finns även lite söta julkryddor som skvallrar om ett musten sett en del ek.

I munnen är vinet slankt och lätt med bra dimensionerade blodapelsin-syror. Tanninerna är sandpapprigt ettriga och limmar fast överläppen vid tänderna. Björnbären och plommonen öppnar bra i attacken, men tappar en hel del i mittenperioden. I sista perioden kommer de tillbaka i ett örtbittert stramt anslag. Men det är i mitten det känns lite tunt. Komplexiteten och intensiteten tvingar inte heller mätarna i taket.

Vinet är på det hela taget helt OK, speciellt till mat där syrorna kommer till sin rätta. Det är inget stort vin som lämnar några bestående intryck. Det ger dock en viss förståelse för de som pratar om att NZs Syrah påminner mer och Norra Rhône än Australien. En uppskattad detalj är att det endast håller 13.5%.

För att bekräfta perspektivet hälls en 2008 Elderton Shiraz, från Barossa, i parallellt glas. I jämförelse känns det som en söt, viskös likör. Förvisso med mer tryck och även komplexitet - frukten har en hel Bouquet garni inblandad, men det känns faktiskt lite tungt och klumpigt i jämförelse.


Man kanske ska leta upp någon Craggy Range Le Sol för att se hur de bästa är?

2011-08-17

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Syrah

Efter semester i Sverige, som avslutades med en bejublad BYOB är man tillbaka grottekvarnen. Vinintresserade Kina-chefen är i Singapore, och får välja flaska i den begränsade samlingen.


Vidöppen mörk och köttig doft. Bacon och blodig biff tillsammans med söta, fullmogna björnbär, körsbär och blåbär - ja de flesta mörka bär som kan bli riktigt söta. En försiktig skvätt mörkrostat kaffe. På toppen av det ett par rejäla varv på pepparkvarnen och några fång blommor. En doft med många lager och dimensioner, och inte utan charm, samt med en rejäl turbo. Det är kraft i den här juicen!

I munnen är vinet tätt och visköst. En tydlig dragning åt söt cassis-likör. Frukten är söt och utmognad, mörk och fyllig. Det kan låta sött, tungt och klumpigt, men balansen är där. Syrorna är väl avvägda, tanninerna mogna och stadgande. Svansen är lång och lämnar saltlakrits och en mineralisk sälta bakom sig. Ska man klaga på något är det en lite söt/bitter alkohol känsla som sticker fram då och då, speciellt då temperaturen kryper upp någon grad.

Men det här är gott på ett hedonistiskt sätt. Det har inte elegansen av en slank burgundisk côte-rôtie, utan går på rå styrka och kraft. Det gör det snyggt, utan att gå över i excesser eller tappa balansen. Vinet är gott att dricka nu, även om det säkert skulle må bra av några år för att tighta till lite av babyfettet. Någon tunnel kan jag inte se. Och så har vinet en tydlig ursprungskänsla: Australien - man kan inte gå fel. :-)

Kinachefen var nöjd och jag med. Såldes det här på SB för ett tag sedan, och i så fall, för hur mycket?

2011-08-05

2008 Giacosa Roero Arneis

Det är inte varje dag man dricker Bruno Giacosas viner, men denna är i alla fall överkomlig i pris. Och jag har varit lite nyfiken på vad som anses vara det bästa vinet på Arneis.


En enkel grön doft av päron, nässlor och gräs, samt gula bokna äpplen i en vax och honungsinklädnad. Direkt doft - inte speciellt djup och komplex.

I munnen ger det en vaxad känsla med lätt gul/grön frukt. Syrorna är relativt låga, men är ändå det som bär ut till den lite örtbittra eftersmaken. Vinet är relativt enkelt, utan speciellt djup, tryck eller längd. Men så brukar ju Arneis vara. Jag undrar däremot om det är värt att lägga de extra 3-4 EUR (betalade 16, tror jag) det kostar, jämfört med mindre namnkunniga producenter.

Arneis är ingen stor druva som man gör legendariska viner av. Detta passar ganska bra som en välkyld aperitif, eller till ej för smakrik mat där det inte behövs knivskarpa syror. Nu användes det till färska västkusträkor, och gjorde jobbet bra. Ett enkelt bruksvin. Men det finns mer prisvärda alternativ.

2011-08-04

Kroppkakor

Besök kräva dessa rätter! Säsongen är inte den rätta men vid de ganska sällsynta besöken i föräldrahemmet måste det till en standardrätt - kroppkakor!

Det tar sin tid att göra, och det kan mycket väl vara en acquired taste, men då och då är dessa gråa öländska kroppkakor riktigt gott. Det ska vara de grå, och gjorda på rå potatis. De vita på kokt potatis är för mesar som inte klarar den äkta varan. Och är man grovarbetare som jag krävs ju energin!

Så om ni är sugna på att prova följer ni beskrivningen nedan. Receptet, som kommer från mormors mor, är väl egentligen aldrig riktigt nedtecknat, och måtten är ungefärliga. Man får väl vara glad att det inte är angivet i skålpund.

Ingredienser till gråa kroppkakor
Till en sats (ca 50 kroppkakor - räcker till ett kompani)
6.5-7 kg potatis (ej nypotatis - det krävs stärkelserika saker)
7 medelstora kokta kalla potatisar
~3.5 dl vetemjöl
~10 tsk salt
~1 kg rimmat fläsk
2 stora gula lökar
2-3 msk mald kryddpeppar

Smeten
Pressa de kokta potatisarna
Skala och riv den råa potatisen
Pressa ur den mesta vätskan ur den rivna potatisen genom en kökshandduk
Spara lite av vätskan för att justera hårdheten senare, om det behövs
Spara även potatismjölet från botten av kärlet du pressat vätskan i
Varva riven potatis, kokt potatis, salt och vetemjöl, och häll på potatismjölet, och blanda allt.
Smaka av och tillsätt eventuellt mer salt. Det ska dock inte vara för salt, fläsket bidrar med det i en god dos.

Blanda smeten. Se till att hitta tidstypiskt förkläde.
Fyllning
Tärna fläsket fint (helst kvällen innan).
Riv löken och blanda med fläsket.
Tillsätt kryddpepparn och blanda, låt stå ett par timmar.


Tillverkning
Koka upp lätt saltat vatten i de största grytorna du kan hitta. Ta två sådana grytor, minst.
Gör en liten pingisbollsstor boll med bara smet, och koka den. Se då att den håller ihop och har rätt smak. Prova när den flutit upp. Om den är för lös - tillsätt mer mjöl. Om den är för hård, späd med urkramad vätska. Ett test helt enkelt.

Bred ut smet i handen, gör en grop i mitten. Lägg en klick fläsk i gropen. Slut smeten runt så det formar en boll runt fläsket. Var noga med att undvika sprickor i smeten, då kokar de lätt sönder och fläsket rinner ut.


Lägg försiktigt ned kroppkakan i det sjudande (ej stormkokande) vattnet med en slev.
Kroppkakan flyter upp efter ett tag, låt den då koka i 20-25 min till.



Sedan är den klar! Ta upp och servera.


Då börjar den stora striden: Med vad ska de ätas? Traditionen i Allaboda säger mjölk och lingon, men det finns de som föredrar vit sås, skirat smör, grädde, mm. Gör som ni vill.

Sedan kommer nästa fight. Vem kan äta flest? Den utkämpas med vånda, för det är minst sagt mäktigt och man blir rätt däst....
När det gäller kroppkakor, ska man inte äta med ögonen.
Smaklig spis!

Jag tror knappast detta ska serveras med vin, men om någon kommer på något bättre än vatten, mjölk, eller eventuellt en öl, meddela mig.