2010 La Pousse d'Or Chambolle-Musigny

Idag har jag sålt en lägenhet och beställt en kombiugn. 
Det firar jag med att dricka Bourgogne.

2010 har ju rykte om sig som en lysande årgång i Bourgogne, om än med en liten skörd. Den Amoureuses från Groffier som jag provade nyss imponerade inte, men på det igen. Nu med ett betydlig enklare vin, men samma årgång och by.

2010 La Pousse d'Or Chambolle Musigny har en komplex doft och det känns nästan spännande att doppa nosen i glaset. Ljusa röda körsbär, hallon och jordgubbar står för frukten, tillsammans med lite mörkare skogsbär. Tallbar, fuktig mossa och jord bidrar med mer dofter från skogen, medan faten fyller försiktigt på med en sniff lakrits och lite kryddor. Som sagt, riktigt trevligt att sniffa på.

Det är nästan lika trevligt i munnen. Röda syrliga bär, som drar mer åt lingon och tranbär än i nosen. Det startar ut ganska brett och fylligt, saknar lite stoppning i mitten, och har en medellång svans. Just i svansen kommer en liten (fat-?)bitterhet igenom, som stör harmonin något. Den ganska svala frukten ger ett slankt och finlemmat intryck. De blodapelsinslika syrorna är påtagliga och sätter igång saliveringen på turbofart, och gör munkänslan än slankare.
 
Inte ett stort vin, men riktigt trevligt. Det klarar inte riktigt att leverera i gommen vad det lovar i munnen, men varför klaga en dag som det här.

Jag borde köpa kombiugnar oftare. Eller sälja fler lägenheter. Eller bara dricka mer Bourgogne, kanske.

(49 EUR på Tresors des Vignes)

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.

Bourgogne, Bordeaux och Bjärekyckling

Vive la France!

Den franska nationaldagen firas med en Coq au Vin enligt detta lysande recept, och till det måste det givetvis drickas franska viner. Fokus var mest på middagen, gästerna och extrabarnen, men så här smakar de efter en natt i kylskåp:

2009 Camille Giroud Charmes-Chambertin har en ljust röd färg med härlig transparens och lyster. I nosen bjuds det till dans med söta mogna jordgubbar, ordentliga doser av asiatiska kryddor, pinje och tallbar, men även ljusrostat kaffe. En uns målarlåda har hittat in också. Det doftar Pinot, med fat som inte klivit in i ledet riktigt ännu, och det är en härlig sniff.

I smaken levererar det dock inte riktigt på samma nivå som nosen, eller för den delen etiketten, lovar. Den sötmogna frukten har förvisso bra tryck, och hyfsad längd. Det finns även en komplexitet med flera lager av ljusare och mörkare frukt, och kryddiga och skogiga inslag. Syrorna är dock av en mer modest dimension, och de salta mineraltonerna dyker först upp lite diskret i svansen. Det är absolut gott och trevligt, ingen tvekan om det, men för en Grand Cru i en bra årgång förväntar jag mig mer. Mer energi och spänning. Trots dessa invändningar, som nog har mer med förväntningar att göra, så slinker det ner fort.

2004 Château La Fleur-Pétrus är mörkt oxblodsfärgat med endast ett uns till tegelkant. Gjort på 80/20 Merlot och Cabernet Franc, har det en tätt packad doft av mogna plommon men det finns även sadelläder, cederträ och en hel del mörk kafferost (något återskapat ur minnet, då det vikt ned sig en del över natten).

Vinet är smeksamt skönt i munnen, med en del nafsande tanniner i behåll. Frukten är fortfarande ganska tät, och kompletteras med mognadstoner från läder och tobak.Syrorna sitter där de ska och ger ett behövligt lyft till den medellånga eftersmaken. Det här är börjar komma in i ett bra drickfönster nu, även om det inte är någon panik. Om Giroud var något av en liten besvikelse, så var det här en positiv överraskning. 2004 är ju inte känt för stordåd, men det är klart gott och trevligt att dricka nu. Man dricker alltså för lite Bordeaux också.

Sedan kan man även dricka fransk cider. Inte alls dumt.

Lämpligt Soundtrack till kvällen.

Vill man fira att det svenska kungahuset istället, på Victorias födelsedag, kan man ju alltid beställa in en flicka till kaffet, i sann rojalistisk tradition. Det gjorde vi inte.

Fransk Fredag

Det är alltid ett efterlängtat besök när Fasching hälsar på. Och speciellt nu. Efter att faktiskt varit lite nervös innan vi sågs, så släpper det och det är ett kärt återseende, även om ämnena vi pratar om kan vara jobbiga. Och så försöker jag bjuda honom på goda viner, det är inte alls jobbigt.

Första vinet bjuder på en ganska mörk och tät röd-violett färg, men med en klart utvecklad tegelkant. Doften riktigt skriker cederträ och cassis. Fasching säger såklart Cabernet och Bordeaux. Det tillkommer snart en del toner av tobak och läder, men inte så speciellt mycket mognadstoner, fortfarande dominerar frukt och ceder. Men en underbar bordeauxnäsa bjuds man på.

I munnen ger vinet en hel del kraft med cassis-frukt och läder, där eftersmaken ringlar kvar ganska länge. Fortfarande lite strävt och tanninrikt, men en fröjd att dricka. En del blommig känsla tillkommer i eftersmaken. Det här är en riktigt, riktigt bra Bordeaux i början på sin mognad, med ett långt liv framför sig. 1998 Cos d'Estournel.

Vi tar fram ett vin till, helt öppet. Den nysläppta 2002 Camille Giroud Nuits St. Georges 1er Cru Les Terres Blanches. Den första sniffen direkt efter en pop n' pour är inte helt angenäm. En nästan kemisk doft slår emot en. Den vädras bort efter ett tag, eller i vart fall tonas ned. Den övergår då till charkuterier, framförallt enrisrökt korv, som väl har en nästan kemiskt ton? Det tillkommer en hel del skog och multna löv, och det blir mer tilltalande att dofta på.

I munnen så är det en ganska bra och generös frukt med syrliga lingon och röda vinbär. Skogstonerna och de multna löven finns med här också, och stöttas upp av bra syror och tanniner. Men det ger ändå en liten snipig känsla på något sätt. Hmm, jag har lite svårt att bestämma mig om vad jag tycker om det här vinet. Den lite kemiska doften som lurar kvar klingar inte helt fint, och även om frukten är bra så är det lite snipigt. Men det är ju å andra sidan ofta i Bourgogne.... Jag får ta den kvarvarande flaskan om några år och bestämma mig.

Martin, riktigt kul att få träffas igen! Du var rätt på vinerna, och vi vann ju till och med i pokern. Du är inte ett så hopplöst fall som jag trott. Dessutom var det skönt att få träffa samma gamla Martin, som ju finns där trots allt som hänt. C U Soon again.

Nedslag i Bourgogne

Det verkar som alla börjat 2010 med fokus på Bourgogne. Jag faller för grupptrycket och tar en tur jag med.

2005 Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet doftar tropisk frukt och rollo-kola, och lite vanilj. I munnen drar frukten åt ananas, samtidigt som vinet bjuder på en ganska fet och smörig munkänsla. Det finns en del rostade nötter i smaken också. Det är gott, och sitter som en smäck till en toast med kalixlöjrom, men är det något att klaga på så är det kanske lite låga syror.

Till risotton på trumpetsvamp kommer vinet många andra har druckit nyligen. Lär här och här. 2007 Camille Giroud Gevrey-Chambertin Les Crais släpptes precis, och idag så finns det lite spridda flaskor kvar.

En härlig doft att syrliga röda bär; lingon, röda vinbär och rönnbär. Kanske man kan ana sig till en del drag av jordgubbar, eller så suggererar jag mig till det. Pinotkrydda med lite örter och barr vävs in också. Ett riktigt gott sniffvin.

I munnen så är det härligt smäckert och slankt. Ganska bra tryck i frukten, med höga syror och mineralkänsla. När man pratar om att ett vin är burgundiskt, då måste det vara det här man menar. Ett lätt, välbalanserat vin som ändå bjuder på bra kraft. Det är urgott att bars sitta och sippa på. När jag dricker det till maten, så lyfter det ett, om inte två, pinnhål till. Det känns som om det blommar ur och får lätta parfymerade drag och mer komplexitet. En riktigt bra bourgogne för 329:-, se nu till att snabba er innan de sista flaskorna ryker!

Till desserten måste vi prova den nysläppta Moscato d'Asti från Viberti. Läskande gott, som flytande Piggelin, med viss pärlande mousse. Lyckas stå upp bra till en syrlig flädersorbet. Det klarar av konststycket att både vara ganska sött och läskande på samma gång.

 

På pin kiv, så öppnar vi sedan en 2004 Antinori  Riserva Tenute Marchese.  Föräldrarnas och barndomens sadelkammare med svettigt läder möter näsan. Lite körsbär och en del mörk choklad. Smaken är ganska fyllig, och mörkt murrig med körsbär och läder. Tanninerna har slipats ned ganska ordentligt och ligger som ett snällt sandpapper i bakgrunden. Inte alls illa, om än inte något som får en att gå i spinn. Tveksamt om det blir så mycket roligare med mer ålder.

Bourgogne vs. Piemonte - Systembolaget gör något bra!

Systembolaget förknippas sällan med positiva saker hos mig. Halvtorftigt urval av intressanta viner - men gigantiska volymer BiB, brödköer i minusgrader för att få tag i någon av de flaskor som säljs, mm. Det positiva är valda delar av personalen på Regeringsgatan och Fleminggatan. Och så tillfällen som detta.

Denna måndag utspelas en kamp mellan Miran och Josef. Vapnen heter Nebbiolo och Pinot Noir och domarna i kampen är provarna. Av de åtta vinerna är fyra Piemonte från Miran, och fyra Bourgogne som Josef valt ut, i en flight. Let's go!

Inget av vinerna är speciellt kraftigt eller djupt i färgen så jag skippar det, men Vin 1 har en dragning åt det blåröda hållet. Pinotfrukt med krydda står det i blocket. Jordgubbar som får sällskap av lite mörkare frukt ju mer luft vinet får. En del örter och pepprig krydda. Bra längd och struktur med sandiga tanniner. Hög syra, som nästan tar över lite mot eftersnmaken som drar åt lingon. Ett bra vin, som är på tok för ungt. Inte någon topplacering för mig ikväll. Min gissning blir en Bourgogne från 2005.

2005 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées. Sådana har jag några liggande som jag inte tullat på ännu. Ingen brådska med det.

Vin 2 drar mer åt det röda hållet och har antydan till tegelkant. Härlig ljus söt frukt med hallon i framsätet. En del balsamico och lite julkryddor. I smaken är det rejält med tryck, och det drar det mer åt söta skogsbär med lite tobak. Bra balans med syror och sammetslena tanniner som inte känns besvärande trots att de biter ifrån rejält. Den generösa frukten övergår i en lång, lång eftersmak som är underbar. Detta är en ung barolo, gissningsvis från 2004. Jag gissar modernist, men Anders bredvid protesterar och säger traditionalist. Riktigt bra kvalitet i alla fall, och den klockar in på en 3:de plats för kvällen hos mig.

2004 Vietti Barolo Rocche. Två av två gissningar, så nära jag kan komma. En modernist, som gjort detta vinet på traditionellt sätt utan nya fat. Här har jag också en flaska liggande, tack för det förutseende inköpet.

Det tredje vinet drar åt blåviolett igen. Komplex doft av solvarma jordgubbar och syrliga lingon tillsammans med kryddor, kaffe och lite kött. Då vet vi i alla fall vilken druva och region vi är i. Underbart välbalanserat i munnen med fin slank frukt, men där syrorna och tanninerna finns med, men inte sticker ut. Ett mycket gott vin. Måste vara Bourgogne, och det är så bra så jag gissar 2005 igen. Min favoritbourgogne för kvällen.

2006 Domaine Armand Rousseau Chambertin. Bra vin för att vara en mellanårgång, men smakar det så kostar det. Närmare 1600:- när det såldes.

Vin fyra är lite mörkare än de andra och drar åt det blåröda hållet igen. Doften är för mig ordentligt sluten, och jag lyckas inte få ut mycket mer än lite mörk frukt och krydda. Anders bredvid har tydligen ett bättre glas som bjuder på mer. I smaken är det syrligt och inte samma kraft som övriga viner. Ljus frukt och viss tobak. Efter ett tag, och när det avslöjats vad det är, börjar det släppa på lite mer: bären blir rödare och drar åt lingon i eftersmaken. Men när jag ska gissa, så kommer jag till en ung barolo och drar till med 2005. När vi väl får facit, så inser jag ju hur fel jag har, och bannar min egen dumhet.

2005 Henri Gouges clos des Porrets, Nuits-St-Gorges. När man har facit i hand är det ju uppenbart inte en barolo. Men det var slutet, och i konkurrensen inget vin som gjorde något avtryck den här kvällen.

Vin fem är brutalt. Lite mörkare färg och dragning åt rödbrunt. Mörka röda kryddiga bär - söta skogsbär, en del lösningsmedel och rosor. I munnen är det sötfruktigt med tanniner som nästan tar över och agerar ganska uttorkande. Det finns bra syror och ganska generöst med frukt som ger en ganska lång eftersmak, men tanninerna! De är för kraftiga även för mig. Anders hävdar att det måste vara en snabbmognad 2003a, och jag håller med.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda. En 2004 med de tanninerna? Välkommen upp på läktaren.

Satan i gatan vad gott. Vin sex är lysande! Färgmässigt likt femman, men med en komplexare doft. Mörk söt röd frukt, och en del lösningsmedel, mandelmassa och rosor. Samma sak i munnen. Rejäl oumpf och kraft i frukten, som mest består av av hallon, björnbär och blåbär. Viol och tobak kommer till. Allt snyggt sammanhållet med en bra syra och fina tanniner som nästan smeker gommen. Det är kraft och balans, kombinerat med syrlighet som gör det urgott. Jag behöver knappast nämna att eftersmaken ringer kvar länge länge. Detta är en barolo, och kvällens vinnare för mig. Fortfarande ung, så uteslutningsmetoden säger väl 2004.

2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco. Jag blir glad när jag förstår vilket vin det är, eftersom jag även här har ett par flaskor liggande - efter brödköande och dagen efter skickat syrran till Göteborg för att köpa flaskor som stod kvar där. Detta är ett lysande gott vin och rykten om stängt och tunnlar kommer på skam. Visst blir det bättre, men det är ingen skam att ta en nu. Det är snarare njutning att ta en nu.

Sjunde vinet har det inte lätt att komma där det kommer i ordningen, men gör ett lysande jobb. Doften ger mig ljus röd frukt och en del krydda. Smaken kombinerar in lite skogsbär och viol. Bra kraft i frukten och, jag vet att det blir tjatigt, men snyggt ihopsatt och välbalanserat. Syror och tanniner på ganska hög nivå, men all frukt behöver det. Det är riktigt gott, och jag håller det som näst bästa vinet ikväll. Med lite uteslutning på vad jag gissat tidigare så är jag ju ute och cyklar i Bourgogne. Men det är såklart en barolo, en bra barolo. Som jag dessutom smakat tidigare, men det visste jag inte.

2004 Mario Marengo Vecchie Vigne Brunate. Onekligen ett lysande gott vin, men mer eller mindre omöjligt att få tag i.

Nu kommer det äldre inslaget i provningen. Vin åtta är transparent utspädd coca cola i färgen. Doften bjuder på julmust, kaffesump, buljong, läder och söta kryddor. När vi pratar frukt hittar någon russin, men jag känner inte någon frukt alls. Smaken kopierar doften ganska bra, men med ett ytterligare inslag av hasselnötter. Tanninerna har åldern tagit hand om, medan syrorna sitter i och gör det läskande. Ganska bra kraft i vinet för åldern. Detta är gott, och intressant. Mer intressant än gott i min bok, då jag vill ha en del frukt kvar. Min enda referens är några gånger jag druckit gammal Bourgogne som smakat så här, så gissningsvis tidigare delen av 70-talet.

1978 Joseph Drouhin Chambertin-Clos de Bèze. Bra årgång, men inte riktigt min cup of tea.

En riktigt rolig och intressant provning, och ett av de få inslagen i Systembolagets verksamhet som jag kan uppskatta. Trevligt att diskutera vinerna tillsammans, och det är alltid kul att prova blint.

Tyvärr är inte bildbehandlingsprogrammet med mig idag, så ni får hålla till godo med dessa bilder som de är.