2009-10-31

Mat och vin för hösten

Börja dagen innan - det är det viktigaste. En bra Boeuf ska få dra över natten för att sedan värmas upp igen när den ska serveras. Nu testade vi med högrev av älg som omväxling, och fick en gryta som var underbart mustig, och ett kött så mört man bara kan önska sig.

Sedan är ju frågan vad man ska dricka till detta. En pinot borde ju vara med i matchen, men jag valde att parallellt ta med en ung bordeaux från 2006.

2005 Domaine Tollot-Beaut Savigny-lès-Beaune 1er Cru Champ-Chevrey
får stå för pinotmotståndet i uppställningen. Redan när jag sticker ned näsan i karaffen blir jag tagen av kraften i doften. Först är den helt dominerad av chark - baconfett och rökt korv. Det är så kraftigt att det nästan går över i bränt gummi. Efter någon timme kommer det fram ljusa bär som hallon, och en del örtighet i doften som blir mer tilltalande än initialt.

I munnen är vinet relativt fylligt (för att vara Pinot). Det fyller ut munnen och sitter i ganska länge. Syrorna är höga och sitter i ändå ut i den ganska långa eftersmaken. Inte störande höga, men vinet gör sig bäst till mat. Charken (och det brända gummit) är mindre framträdande i smaken, utan släpper fram ljusa röda bär som hallon och vinbär. Tanninerna är dock väldigt snälla och jag hade nog önskat mig lite mer av dem för ett ge motstånd och inramning.

All in all, så var det gott till Boeufen, men jag hade nog förväntat mig lite mer tanniner i ett så ungt vin, och den brända tonen var inte riktigt vad jag hoppades på.


2006 Château Poujeaux representerar Bordeaux i uppställningen. Första sniffen skickar tillbaka mig till mellanstadiets slöjdsal, där man ägnade två veckor åt en smörkniv och 0:ans sandpapper (jag har haft väldigt liten nytta av detta utbildningsmoment senare i mitt liv). Det luktar eneträ! Den doften är dock försvunnen efter någon timme i karaffen, då en matta av mörk frukt tillsammans med ceder och en viss skitig, stallig, funkig doft möter en. Härlig näsa!

I munnen så möter jag ett betydligt strävare vin än Pinoten (duh!), med en kraftigare mörk frukt med en stram inramning. Tanninerna håller munnen i ett skönt grepp, samtidigt som det finns en syra som gör det läskande, och till ytterligare en bra matchning till maten. Vinet har bra kraft, men den kanske tappar lite mot slutet då eftersmaken inte är så imponerande. Det finns dock en charmig "skitighet" även i munnen. Lite stall, läder och tobak. Det påminner nästan lite om funkigheten från Mourvédre.

Detta är gott och charmigt, men skulle säkert bli ännu bättre med något år till på rygg.


Summa summarum, båda vinerna gick bra till maten trots ganska olika stil. Att dricka utan mat så var nog Poujeaux ett godare vin, då syran tillsammans med en bränd ton i allt baconfett inte gjorde mig helt sålt på min Bourgogne. Sedan måste jag bara upprepa - långkok is the grej.

2009-10-25

En 69:a med gamla vänner

Det är lite nervöst då jag verkligen vill bjuda mina vänner på något extra och överraska dem på ett positivt sätt. De har ju inte samma stora intresse som jag, även om de inte brukar tacka nej, men jag hoppas de ska få en upplevelse de kommer att minnas.

40 år är ju ingen ålder för goda vänner, men får ändå anses vara en ansenlig ålder för vin. Jag har några mycket kära vänner från universitetstiden som fyllt 40 under året. Jag har därför med lite hjälp letat reda på ett vin från 1969 som jag velat bjuda dem på. 69 var en bra årgång i Bourgogne har jag fått veta, och en 1969 Charmes Chambertin från Jean-Pierre Javelier har jag lyckats köpa från Belgien. Jag har letat lite sporadiskt på nätet efter info om producenten, men inte lyckats hitta något.

Tillfället att dricka vinet yppar sig när jag kan kombinera det med att åka på återträffen Här&Där på TLTH för första gången detta sekel. På tåget mot Skåne, med förväntan och vin i bagaget!


Det är onekligen nervöst när man ska dra korken ur en gammal raritet. Med en hög prislapp och höga förväntningar uppbyggda och ingen backup så skulle en korkskada kännas tung. Nivån ser dock bra ut, korken följer med ganska snällt och ser ut att ha klarat sig bra. Den underbara doften som sipprar upp ur flaskan gör att spänningen släpper och en lättnadskänsla sprider sig. Yes, det är friskt.

En viss sidoeffekt av att fraktat flaskan från Stockholm till Malmö är att sedimentet rörts upp och den vackra klara färg man kunde ana genom flaskan tidigare inte går nu att få i glasen. Nu är det ljust brunaktigt, med en viss grumlighet.

Men doften. Doften! Den är så mycket mognad som man kan begära av ett vin. Det är en ren höstpromenad med multna löv, svamp och jordkällare. Addera på läder, tallbar och något söt balsamico i mixen så har du en underbar doft.

Jag blir förvånad när jag tar en första sipp. Det här är så mycket mer än bara ett gammalt tokmoget vin! Visst bjuder det på en repris av mognadstonerna från doften, tillsammans med en viss kryddighet av peppar – men det lever och det finns frukt. I mitten kommer den och tar nästan över mot slutet och i eftersmaken. En ljus söt smak, som av jordgubbsylt, kompletterar de mogna tonerna och adderar komplexitet till smakupplevelsen. Jag verkligen älskar när jag kan få kombinationen av frukt och mognad, och det hade jag inte förväntat mig här. Lättnaden har övergått i ett fånigt leende.

Vinet känns både mjukt, och lite vasst. Tanninerna är helt nedslipade och vinet känns som en smekning i munnen, samtidigt som syran finns kvar på en hög nivå. Syran gör det läskande och kanske lite vasst på egen hand, men tillsammans med maten så blir det underbart.



Det är inte bara jag utan även 40-åringarna (och ynglingen från 73) verkade uppskatta det. Det är långt mer än bara en kul upplevelse av att få dricka något annorlunda – det är riktigt gott. Det är onekligen en spännande att sitta och dofta och sippa på så här gamla viner. Med den extra kopplingen av födelseår början man onekligen glida in i en diskussion om historien. Det har ju hänt en del sedan man tappade det här på flaska för knappa 40 år sedan. Man kan bli filosofisk av jäst druvsaft.

En spännande vinupplevelse, roligt att få träffa gamla lundavänner (och gud-dottern, med syskon) igen, och synd att inte fler 69:or kunde komma.

2009-10-22

2008 Ginestrino Conterno Fantino

Efter att ha provat vad som för mig är en årskonsumtion av Bordeaux i en lärorik provning i går, var det dags att komma hem. Till Italien. Inte så att jag har något emot Bordeaux - bara mot att jag spenderat alldeles för mycket på Rauzan-Ségla 2006. Jag letar snabbt i skåpet och hittar ett resultat av sommarens besök. Gratis är gott- med andra ord, jag fick flaskan.


2008 Conterno Fantino Ginestrino Langhe Nebbiolo känns ganska sluten i doften, men efter ett tag i glaset med lite luft kommer det lite mer. Ljusa röda bär och en del nypon. Lite balsamico och tallbarr får man med på köpet.

I munnen ger vinet en slank munkänsla med en hel del tanniner som håller frukten i ett ganska stramt grepp. Jag trodde gårdagen hade gjort mig immun mot tanniner, men det här biter tillbaka på ett ganska skönt sätt. Det bjuder på mer frukt än vad doften låter en ana. En del syrliga röda vinbär och lingon, men även lite mörkare frukt fyller ut ganska bra och kan matcha tanninerna. Speciellt efter en timme eller så med luft. Jättegott och läskande att dricka.

Eftersmaken är kanske inte den fylligaste, och vinet blir kanske lite, lite snipigt när frukten tappar en aning kraft mot slutet. Men annars är det ett gott, relativt enkelt vin, som gör sig bra till lite krämig mat. Kan mycket väl vara ett alternativ till Spinettas Langhe Nebbiolo som kommer i novembersläppet. Vinet importeras av Origo Wine, och för tillfället finns 2007. Minnet av det när det provades på plats var att 2007 var ganska likvärdig, men kanske med ett uns mer komplexitet, men lite mindre kraft. Snäppet slankare. Kanske - jag är dålig på att hålla smakförnimmelser i minnet i ett par månader.

2009-10-17

Lux Stockholm - Experiment i köket

Det kan vara den anrika historien av att sitta i Electrolux gamla lokaler, eller ett antal tidigare besök som gör att förväntningarna är höga inför fredagens besök på Lux Stockholm. Man kan knappast önska sig en bättre present från föräldrarna än ett besök på en av Stockholms stjärnkrogar.
Vi sitter i det som tidigare varit hemförsäljningens huvudkontor, dvs centrum för dörrknackande dammsugarförsäljare. Den verksamheten är numera nedlagd, men Electrolux sätter ändå sin prägel på restaurangen genom att leverera all köksutrustning. När jag ätit lunch här med kollegor har jag fått höra alla historier om allt från stämpelklockor till köerna för att billigt få köpa de transportskadade produkterna.

Med andra ord känns det nästan som att komma hem lite.

Sippande på ett mycket friskt, och torrt, glas champagne Pol Roger bestämmer vi oss givetvis avsmakningsmenyn.

För att börja med det positiva. Maten är väldigt,väldigt god. Vällagad med fint komponerade smaker. Höjdpunkten, som framkallade lyckliga suckar vid bordet, var ett helt perfekt tillagat rådjur - späckat med tryffel. Inte långt efter kommer den smörbrynta hummern. Sagolikt gott. Vidare är servicen uppmärksam och trevlig, vilket man kanske inte ska bli positivt överraskad över på en restaurang av denna klass - men man blir ju härdad på många andra ställen i Stockholm.

Smörstekt hummer från Skottland.

Det finns dock några saker som gör att besöket och middagen inte når upp till den klass jag är "van" vid. Tyvärr går jag inte hit varje vecka, så van är ett lite starkt uttryck. Tyvärr inte ens varje månad, eller halvår.

Kemilabbet. Lux har alltid haft lite av en show och lite experiment inbakat i konceptet. Förra besöket bjöd på en sorbet som tillagades vid bordet med flytande kväve, det vill säga med mycket rök. Nu känns det som de måste överträffa detta. Diamantpäronen ska flamberas vid bordet, och det kanske man kan köpa.

Men dessutom får man en liten bricka med tillbehör som man ska använda till varje rätt. En munspray med havssmak till makrillen, kalixlöjrom i en plastkub att hälla över ankan, ister att lägga på rådjuret. Två luftlökar - lökar i kornstorlek - i en hophäftad genomskinlig plastpåse. Lönnsirapen som skvalpar i en mörkbrun pipettflaska, till desserten, påminner mig om högstadiets kemilabbar.

Kalla mig konservativ och tråkig, men för min del behöver jag inte känna mig delaktig i matlagningen - om det ska vara löjrom till ankan, lägg för all del på det i köket.

Vinpaketet. Det gäller tyvärr inte bara Lux, men när jag går och äter mat i absolut världsklass vill jag ha dryck i samma klass. Och jag vill inte ha ett öl med i vinpaketet - det får mig bara att känna mig lurad. Jag fick be om att få ett undantag för att inte få Ale serverat till ankan - och fick istället en Clos du val Chardonnay (???!).

Nu blev höjdpunkten i paketet en 2005 Mitolo Shiraz Reiver, som absolut var jättegod. Den flankerades av t.ex. 2007 Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett, och en vit Bordeaux från Château Malartic-Lagraviére. Goda viner, men inte i klass med maten. Låt vinet matcha maten!

Brödet. Lux egna bageri och dess bröd har varit en anledning i sig att gå dit. Jag minns fortfarande den gången personalen bad om ursäkt att jag fick vänta några minuter på påfyllning av brödet, för det skulle bli klart i ugnen. Brödet är "to die for". Nu har de ändrat konceptet och vi får en begränsad ranson med två + ett + ett av olika bröd - that's it. Och de sista två var ett med Karl-Johansvamp och en vitlöksfoccacia som inte är i närheten av vad de kan prestera.

Min uppmaning är: Behåll fri tillgång till det fantastiska brödet.
Med detta sagt vill jag säga att jag verkligen gillar maten på stället. Jag går fortfarande och funderar på hur jag ska åstadkomma rådjursfilé i närheten av vad jag åt på Lux. Jag vill bara inte känna att jag tar del av ett experiment i kemilabbet samtidigt. Jag behöver ingen show - bara deras lysande mat.

2009-10-14

Humor

Idag såg jag denna länk.

Jag vet inte riktigt vad våra vänner på Systembolaget sysslar med. Har de inte riktigt koll på vad man kan köpa dessa viner för på andra ställen?

Jag hoppas inte någon stackare handlar en Haut Brion för 7100 kr. Jag har inte gjort någon stor search, men om man handlar här, för £348, så har man finansierat resan till London för att hämta sin flaska. Bara ett exempel.

Man kan inte annat än skratta.

2009-10-11

Sito Moresco 2007

Långkok is da shit. Efter att ha tagit oss igenom stora delar av Jens Linders bok Långkok letade vi efter ny inspiration, och hittade ett recept på DN. Vi noterade även den gode Kronstams insiktsfulla vinrekommendationer - om vi vill ha ett billigare vin kan vi spara 8 kr genom att ta nr Montepulciano d’Abruzzo Bianchi för 60:- isället för Brolio Chianti Classico för 68:-. Tack för tipset Bengt Göran, men jag passar och tar något från septembersläppet istället.

Gaja Langhe Sito Moresco 2007 är gjord på ungefär lika delar Nebbiolo, Merlot och Cabernet Sauvignon, och har fått 18 månader på begagnad ek. Det är vinet som ska försöka matcha kvällens långkok.

Maniskt letande efter Kronstams omdöme om vinet ger följande notering:
"Här är vi på Gajas hemmaplan och ett vin som är kultförklarat i alla avseenden. Priset är högt, men för det får du en läcker doft med violer, blå plommon och spår av fatluftning. Smaken är ännu mycket ung, stram, tät och nästan hård. Här krävs både plånbok, vinkällare och en stor portion karaktär."


Jag försöker bortse från denna visdom och försöker bilda mig en egen uppfattning genom att dra korken. Direkt ur flaskan finns det en konstig rökig, ganska stickande doft, men som tur väl försvinner den efter en 15-20 minuter. Då ger den plats för mogna plommon och körsbär, en del aceton och lite rosblad. Några uns kryddor längs med också. Efter ytterligare lite tid kommer en läderton (kanske lite stall?) till också för att skänka ytterligare en dimension. Mycket trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet lite mer lättillgängligt än jag förväntat mig. Det bjuder på en ganska generös mörk frukt som fyller ut bra i munnen. En del uppstramande tanninger ger en bra struktur, samtidigt som syrorna är ganska läskande och vinet känns slankt och drickvänligt. Eftersmaken klingar av lite för fort för att man ska vara helt lycklig, och då tar tanninerna även över makten och ger en lätt uttorkande munkänsla. Det här är riktigt gott och står sig bra till maten (även om det är lite svårt att matcha fänkål med vin?). Jag tycker dock att det känns mer tillgängligt än 2006:an jag drack för ett tag sedan. Inte alls så stramt och knutet som BGK tycker.

Jag tyckte jag såg detta vinet kvar i hyllorna för ett tag sedan, men vid skrivande stund är SBs sida nere så kontroll är omöjlig. Om man struntar i att fundera på prisvärde, och vill dricka Gaja, så är det ett trevligt alternativ.

PS. Om ni ska testa receptet, använd gärna lite mer vin, och låt det gärna puttra längre. Gott blir det.

2009-10-09

Äventyr i Nya Världen - Kanonkop Paul Sauer

Efter en vecka där två nätter tillbringats på flygplan och jetlaggen varit en ständig följeslagare efter en resa till Singapore, så förtjänar man ett gott glas vin när ska försöka återanpassa sig till normal dygnsrytm. I alla fall om jag får bestämma.

Lite svårt att definiera varför men valet föll till slut på Kanonkop Paul Sauer 2004 men det kan bero på att sällskapet bredvid beställde det på en exklusiv bar-lounge i Singapore. Där blev en liten Singaporianska fastspänd i en sele, med änglavingar på ryggen, upphissad 5 meter för att plocka ned den ur det vertikala vinskåpet. Att servitrisen hade en kort kjol var säkert av praktiska skäl, och inget försäljningstrick. Själv öppnade jag mitt skåp och tog ut den i axelhöjd, iklädd jeans.


Denna sydafrikan är gjort på 70% Cabernet Sauvignon, och resten av lika delar Merlot och Cabernet Franc. Två år på barriquer gör att man knappast behöver fundera på var inspirationen kommer ifrån.

Cassis och ceder slår emot en när man sticker ned näsan i glaset. När man väl adapterat doftsensorerna kan man även hitta lite små toner av läder, men även grön paprika. Mycket är det i vilket fall, och man känner sig nästan frestad att använda uttrycket "står som en kvast" men lyckas hindra sig själv i sista stund.

Vid första klunken så kommer samma känsla igen. En rejäl attack av körsbär och blyertspenna fyller munnen, och stannar kvar i hyfsat länge, även om smaken tunnas ut i slutet. Visst finns det en del syra och tanniner, av det mer inställsamma slaget, men det känns ändå som det saknas lite struktur.

Jag kommer på mig själv med att fundera på vad är som gör att jag inte riktigt faller för det här vinet. Det har en charmerande doft, koncentrerad frukt och längd, och ganska OK struktur. Till slut landar jag i att det är för inställsamt - lite för mycket, lite för lättillgängligt. Det kanske i och för sig mest är en fråga om tycke och smak, men jag hade nog önskat lite mer personlighet, och lite mer komplexitet än den rena frukttack jag får. Dessutom känns vinet nästan tungt jämfört med de (topp-) viner som lyckas kombinera kraften med en lätt och slank känsla. Eller för att sammanfatta det: Det är inte en Bordeaux.

Trots denna kritik så är det ändå ett skönt vin att landa med en fredagskväll efter globetrottervecka. Det blir fler resor, men då landar jag med annat vin.

2009-10-03

Barolo

Hur botar man bäst PPDS, som lätt uppkommer då man druckit "för många" fantastiska viner på en gång? Ett ärligt försök är att bjuda in några goda vänner för att dricka bra barolo. Sämre fredagskvällar har jag upplevt.

Efter en uppsamling med en Laurent-Perrier Cuvée Rosé Brut, så startar vi med första flighten.


1996 Carobric från Scavino, 1978 Paolo Cordero di Montezemolo och 1997 Sori Ginestra från Conterno Fantino. En rivstart på kvällen. Jag har tidigare inget erfarenhet av så gammal barolo som 1978 (1989 var tidigare rekordet), och det är spännande att att få känna dofterna av gammal källare med multna löv och en koloni champinjoner. Att det kan finnas sådana syror i ett så gammal vin, och att det finns kvar så mycket tanniner är fascinerande. Det är dock inte min favorit i flighten - jag vill ha lite mer frukt. För mig vinner Sori Ginestran, som är ett lysande vin. Det är så jag gillar dem - det har tillkommit en del soja, balsamico och andra toner utöver den härliga röda frukten. Visst finns det en del fat i bilden men det stör inte mig. Stor kraft och koncentration som ger en lång eftersmak, men det känns inte tungt. Lysande gott!

Jag blir även imponerad av Gabriel som prickar in Sori Ginestra blint. Årgång, producent och vingård.

Innan nästa varv så bjuds vi på Finare Vinares lysande ragu, som fått sin beskärda del vin och många timmars puttrande på spisen. Till det serveras Martelli-pasta, och Marun.


1999 Rocche dell' Annunziata från Scavino, 1996 Poderi Aldo Conterno och Cerettos 2000 Brunate. Här regerar Scavinos riserva - vilket vin! En härlig sötfrukt som inte gör det helt lätt att säga nebbiolo direkt, men när det fyller på med nagellack viol och tjära, och bjuder på italienska syror i munnen hittar man hem. Ett stort vin med mycket komplexitet, härlig munkänsla och en lång lång eftersmak. Fantastiskt, lysande gott. Då ska nämnas att Cerretto och Aldo Conternos deltävla re inte var i dålig form. Ceretton fick en del kritik runt bordet, men jag tyckte om den. Men någon Rocche dell' Annunziata är de ju inte.



I de unga barolos rike är Roero kung? Efter sommaren besök så måste ju en Roche d'Ampsej 2004 in i uppställningen. Motståndarna blir Scavinos Bricco Ambrogio från katastrofåret 2002, Roagnas Vigna Rionda 2004 och Massolinos Vigna Rionda 2005.

Det första som slår mig är hur mycket bättre barolo blir när det får några år på nacken och bjuder på en större komplexitet. Dessa viner har alla en imponerande mängd tanniner som håller gommen i ett hårt grepp. Det är gott redan nu, men ge det några år till som kommer samtliga fyra spela en division högre upp. Eller i alla fall tre av dem.

Hur gick det då? Jo, den andra lärdomen är att 2002 var ett skitår där druvorna skadades av hagel, oavsett vad Weston säger, och Bricco Ambrogio imponerar inte. Roagnas 2004a kan nog bli bra, men jag hade mycket höga förväntningar som kom lite på skam. Ska sanningen fram så står sig lillebror Roero och Correggia sig bra i matchen, och behöver inte skämmas för sin plats. För 395:- i beställningssortimentet kan det vara värt att lägga undan några flaskor. Det ska bli kul att se hur den utvecklas med ålder.

Extraviner. Ja, sådana blev det också. Man skulle kunna tycka det är ohyfsat när gästerna försöker överträffa värden med lysande viner. Men jag kan ta det, och tackar för smakprovet av denna lilla hedonistiska pärla. Jag kan ligga ett litet tag på de jag har nu.

Pure 2007

Tack för en trevlig kväll, kära gäster.