2002 Louis Jadot Clos des Coucheraux

Likt många andra följer jag inte monopolets släpp speciellt noga längre. Innan jag upptäckte hur enkelt det var att beställa från ett mycket bredare sortiment lusläste jag listan och funderade på hur jag skulle kunna smita undan jobbet för att ställa mig i den förnedrande brödkön. Men inte längre.

När jag dock som hastigast såg en Beaune Premier Cru från 2002 verkade det intressant och jag beställde på en höft. Lite mogen Bourgogne, hur fel kan det vara?

Ganska fel kan det bli. Eller i alla fall inte speciellt bra.

Den första sniffen säger MOGEN. Riktigt gammal, vi pratar 80- till tidigt 90-tal. Doften domineras av gammal vedbrasa, läder, källare med fuktig svamp. Med en nypa luft lyckas lite mörk körsbärsfrukt hitta fram. Det kanske finns liv i vinet, trots allt.

I munnen uppträder vinet ungefär som doften låter en ana. Fruktkroppen hänger kvar på en tråd och i dess ursprungliga ställe har mognaden smugit sig in. Den tar dock inte tillräckligt med plats, utan det blir glest och smalt. Syran finns dock kvar i originalskick, vilket för med sig att den tar över. Det blir helt enkelt en tunn snipig syrabomb - med mognad.

Jag gillar normalt sett vin med mycket mognadstoner, men det här har inte riktigt hängt ihop på ålders höst. Det kanske hade funkat till en krämig svamplasagne med tryffel men det är inte kvällens meny.

När jag läser Clive Coates bok Burgundy, så står det om vingården "..the wines here do not seem to have the definition, the flair and the character of Teurons or Grèves. Pleasant, medium weight, round and fruity, is the style. These are for the medium term". Medium term sjunger verkligen på sista versen.

Lämna tillbaka eller snabbt dricka upp kvarvarande flaskor, är frågan. Och att läsa på innan köp är lärdomen.

2010 La Pousse d'Or Chambolle-Musigny

Idag har jag sålt en lägenhet och beställt en kombiugn. 
Det firar jag med att dricka Bourgogne.

2010 har ju rykte om sig som en lysande årgång i Bourgogne, om än med en liten skörd. Den Amoureuses från Groffier som jag provade nyss imponerade inte, men på det igen. Nu med ett betydlig enklare vin, men samma årgång och by.

2010 La Pousse d'Or Chambolle Musigny har en komplex doft och det känns nästan spännande att doppa nosen i glaset. Ljusa röda körsbär, hallon och jordgubbar står för frukten, tillsammans med lite mörkare skogsbär. Tallbar, fuktig mossa och jord bidrar med mer dofter från skogen, medan faten fyller försiktigt på med en sniff lakrits och lite kryddor. Som sagt, riktigt trevligt att sniffa på.

Det är nästan lika trevligt i munnen. Röda syrliga bär, som drar mer åt lingon och tranbär än i nosen. Det startar ut ganska brett och fylligt, saknar lite stoppning i mitten, och har en medellång svans. Just i svansen kommer en liten (fat-?)bitterhet igenom, som stör harmonin något. Den ganska svala frukten ger ett slankt och finlemmat intryck. De blodapelsinslika syrorna är påtagliga och sätter igång saliveringen på turbofart, och gör munkänslan än slankare.
 
Inte ett stort vin, men riktigt trevligt. Det klarar inte riktigt att leverera i gommen vad det lovar i munnen, men varför klaga en dag som det här.

Jag borde köpa kombiugnar oftare. Eller sälja fler lägenheter. Eller bara dricka mer Bourgogne, kanske.

(49 EUR på Tresors des Vignes)

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.

Bourgogne, Bordeaux och Bjärekyckling

Vive la France!

Den franska nationaldagen firas med en Coq au Vin enligt detta lysande recept, och till det måste det givetvis drickas franska viner. Fokus var mest på middagen, gästerna och extrabarnen, men så här smakar de efter en natt i kylskåp:

2009 Camille Giroud Charmes-Chambertin har en ljust röd färg med härlig transparens och lyster. I nosen bjuds det till dans med söta mogna jordgubbar, ordentliga doser av asiatiska kryddor, pinje och tallbar, men även ljusrostat kaffe. En uns målarlåda har hittat in också. Det doftar Pinot, med fat som inte klivit in i ledet riktigt ännu, och det är en härlig sniff.

I smaken levererar det dock inte riktigt på samma nivå som nosen, eller för den delen etiketten, lovar. Den sötmogna frukten har förvisso bra tryck, och hyfsad längd. Det finns även en komplexitet med flera lager av ljusare och mörkare frukt, och kryddiga och skogiga inslag. Syrorna är dock av en mer modest dimension, och de salta mineraltonerna dyker först upp lite diskret i svansen. Det är absolut gott och trevligt, ingen tvekan om det, men för en Grand Cru i en bra årgång förväntar jag mig mer. Mer energi och spänning. Trots dessa invändningar, som nog har mer med förväntningar att göra, så slinker det ner fort.

2004 Château La Fleur-Pétrus är mörkt oxblodsfärgat med endast ett uns till tegelkant. Gjort på 80/20 Merlot och Cabernet Franc, har det en tätt packad doft av mogna plommon men det finns även sadelläder, cederträ och en hel del mörk kafferost (något återskapat ur minnet, då det vikt ned sig en del över natten).

Vinet är smeksamt skönt i munnen, med en del nafsande tanniner i behåll. Frukten är fortfarande ganska tät, och kompletteras med mognadstoner från läder och tobak.Syrorna sitter där de ska och ger ett behövligt lyft till den medellånga eftersmaken. Det här är börjar komma in i ett bra drickfönster nu, även om det inte är någon panik. Om Giroud var något av en liten besvikelse, så var det här en positiv överraskning. 2004 är ju inte känt för stordåd, men det är klart gott och trevligt att dricka nu. Man dricker alltså för lite Bordeaux också.

Sedan kan man även dricka fransk cider. Inte alls dumt.

Lämpligt Soundtrack till kvällen.

Vill man fira att det svenska kungahuset istället, på Victorias födelsedag, kan man ju alltid beställa in en flicka till kaffet, i sann rojalistisk tradition. Det gjorde vi inte.

By-vin från Olivier Bernstein

Det är många typer av vin man dricker för sällan, och då gör jag ändå en hyfsad ansträngning att inte missa för mycket. Nyligen insåg jag till exempel att Grüner var något jag drack för lite av. Bourgogne är ett liknande kapitel.

2009 Oliver Bernstein Gevrey-Chambertin är förvisso village men varför ge det namnet by som väl knappast förstås utanför Sverige?

Doften är öppen med ljusa söta jordgubbar i grunden med en del mörkare körsbär instuckna i mixen. Frukten backas upp av rikligt med asiatiska kryddor, samt tallbarr och fuktig, nyregnad skog. Sedan finns en spännande doft av blodgrape som kommer och går i näsan. Pinot så det bara dånar om det, och man känner det redan på långt avstånd från glaset.

Efter att initialt inte varit på topp i gommen, vid de första sipparna, så blommar vinet ut med lite luft. Den ljusa frukten vinner i bredd och djup. Även om det inte är ett under av komplexitet, eller ens lika intressant som i nosen, fyller det ut bra i munnen. De friska grape-syrorna finns med under hela resan, och ger bra med lyft och fräshör. Svansen är lång redan från start, men vad som initials kändes nästan som lite sträv ekbeska försvinner och integreras i en avklingade ton av mörk frukt och nymalet kaffe. Med tid tittar även lite blygt nafsande tanniner fram och ger ett försiktigt grepp.

Vinet är öppet och med i matchen efter någon timme med luft (och ännu bättre dag två). Troget årgången 2009 så har det en ganska sötmogen och expressiv frukt, och har dessutom sett del fat. Det vill säga att det är ganska långt ifrån en tunn snipig Bourgogne som man får vänta på i evigheter i förhoppningar om att man inte blivit lurad på de dyra slantar man betalat för den. Dock svårt att placera någon annanstans än i Bourgogne, och en härlig treat som avslutning på veckan.

Vit Bourgogne är något som dricks ännu mer sällan. Ett smakprov nyligen gjorde att jag inhandlade en 2010 Boillot Puligny Montrachet som dracks till en varm sommarlunch. Tätt packad citrus, persika och grape med blommiga slöjor på toppen. I munnen är det tight och oförlöst, där frukten känns intensiv och återhållen på samma gång. Samtidigt är syrorna sylvassa, och kombinerat med mineraler galore så fortsätter man och försöker svälja undan eftersmak och saliv ett bra tag. Det är gott, men att dricka nu är nog 2009 bättre - det här behöver lite tid att mjukna och blomma ut. Inga problem med ek, även om det sett en del här, inte ens när temperaturen kröp uppåt.

Man borde dricka Bourgogne oftare.

PS. Vinerna finns i BS.

Pinne från Pfalz

I det senaste släppet fanns 2009 Friedrich Becker Sankt Paul Spätburgunder Großes Gewächs. Efter att ha provat Kellers Bürgel för ett tag sedan var jag sugen på att testa även denna. Påsken får inledas med en Pinne från Pfalz!

Sankt Paul är en vingård i skarp södersluttning med ytlig kalkberggrund. Varma dagar och välbehövlig svalka på nätterna ger bra växtförhållanden. Finare Vinare har beskrivit sitt besök här.

Vinet har en härlig transparent och lyster. Det nästan gnistrar om det. Nosen är inte sämre den. Lite mörkare drag av skog och tallbar samsas med diskreta asiatiska kryddor och tobakslåda. Frukten är ljust röd, lättfotad och med drag av vildhallon och jordgubbar. Eterisk, lätt och härlig sniff.

I munnen är det framförallt den lättfotade elegansen och balansen som sätter avtryck. En silkig, sirlig munkänsla med precisionssvarvad fruktkropp och väl dimensionerade syror - stulna från lingon och blodgrape. Den röda frukten (tänk hallon, blodgrape, lingon och jordgubbar) är gnistrande ren och klar med bra intensitet. Den övergår sakta i en lång, lång slank svans, som måste silats genom både ett stenröse och en musselbank. Mineraler galore!

Det här vinet har en härlig komlexitet och intensitet, kombinerat med elegans och tyngdlöshet, och en silkig munkänsla. Det är en fröjd att dricka, och man suktar hela tiden efter nästa klunk. Tyskarna kan de. Lysande gott. Undrar hur toppvinet smakar?

En kväll att minnas

Jag har aldrig funderat på vilket vin jag skulle vilja ha med mig på en öde ö - my Desert Island Wine. Dels känns risken att jag skulle hamna på en öde ö ganska liten, dels skulle vin nog inte vara det jag funderade mest på då. Men nu vet jag vilket vinet är. 

Det fanns ingen välkomstkommitté på Arlanda när jag kom hem, så jag fick ordna mottagningsfesten själv. En vinprovning som jag planerat länge, där jag tänkte försöka bräcka avskedsföreställningen. Starten blir en Dom Perignon 2002 för att komma i form. Skönt krämig textur med komplex gul frukt i lager på lager, bra mineralkänsla. Hyfsad längd, men syrorna känns lite modesta. Vinet har ju blivit hyllat, och även om jag tycker det är riktigt bra, så känns Gallonis "Back up the truck" lite väl haussat.

Nästa flight innehåller 1990 Faiveley Clos des Corton, 1990 Altare Barolo Arborina och 1990 Cappellano Barolo. Vilken start! Den slanka elegansen, men med en del ruffiga burdusa drag från Faiveley. Altare har en köttig sötmogen frukt som kärna och är den mest utvecklade. Den stringenta järniga mineraliteten hos Cappellano som doftar som om man skurit sig på rostiga spikar. Alla tre vinerna är i en bra fas nu, med härligt utvecklad aromatik och komplexitet, men där frukten fortfarande är ung och vital. Cappellanon håller länge än och kan nog bli ännu bättre, men alla tre skulle jag gärna dricka varje lördag. Man dricker mogen Grand Cru bourgogne för sällan.

1971 Giacomo Conterno Monfortino är inte bara vinet jag skulle vilja ha med på en öde ö. Det är vinet som skulle få mig att bosätta mig på en öde ö om jag bara fick dricka det där. Det är en upplevelse som var svår att sätt ord på, även om det finns bra försök här och här. Det första ord jag kan frambringa är magiskt. Sedan kommer skärpa och precision. Och elegans. Laserskärpa i de exakta syrorna, i den söta fortfarande alerta fruktkärnan. Precision och balans på sättet alla delar sitter ihop, elegant och eteriskt. Komplext, med högstämda toner av kryddor, tjära, menthol och blommor. Intensivt. Om man tar och samlar upp alla solstrålar in i en enda koncentrerad stråle - så har man gjort med frukten i det här vinet. En intensiv kärna av ljust röd frukt. Silkiga tanniner med bra grepp. Det här är det bästa jag druckit. Full stop. Poäng känns banala för att beskriva vin, eller snarare upplevelser, som den här. Jag vågar inte ens försöka leta upp en flaska till - den kommer bara att kunna vara en besvikelse jämfört med denna.

Sedan går det väl i princip bara utför, även om vi lyckas smaka en del annat bra. Av de två vinerna från Monforte, 2004 Aldo Conterno Romirasco, och 2004 Conterno Fantino Sori Ginestra är inte oväntat Romirascon en klar segrare. Båda vinerna givetvis alldeles för unga, men njutbara redan nu. De kommer dock få ligga till sig minst tre fyra år innan jag besöker dem igen. För er som har chansen, se till att få tag i några flaskor Romirasco. En viss diskussion uppstod om potentialen för den väldigt modernt snidade Sori Ginestran. Jag är övertygad om att den kommer bli riktigt bra, och den här kvällen bara stod i skuggan av ett större vin. Men vi får se.

Man gör ju vin utanför Piemonte och jag vill gärna bjuda på en av höjdpunkterna från 2011 för min del.  Domaine Gauby La Muntada från 2008, nu parallellt med 2009. En klar stämpel av naturvin kommer igenom i karaktären. 2008 lyser klarast med snyggast, renast frukt, där 2009 är lite fläskigare och lösare i hullet och kanterna. Men härlig mineralitet, djup och komplexitet i svartvinbärsfrukten i båda vinerna. Det når inte den höjd jag kommer ihåg från mitt första försök, men ändå ett klart VG. Jag tror Gaubys Vielles Vigne släpps i April, och det kan vara värt att fundera på.

Tillbaka till Italien, för en väldigt ojämn match. Om än väldigt ung och primär visar 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino sin oerhörda klass. 2006 Il Poggione är onekligen ett bra köp för knappa 30 Euro, och jag är stolt ägare till en låda. Men i den här matchen spelar den inte huvudrollen. Poggio di Sotton är otroligt elegant med sina mörka mångfassetterade fruktbotten toppat med asiatiska kryddor och röda blomblad. En ryggrad av silkiga tanniner och exemplariska syror hjälper till att hålla detta kraftpaket på banan. Vi ses igenom om, säg, fem år - ser redan fram emot det.

Vi ger ju inte upp redan här, och egentligen förtjänar väl 2007 Montevertine Pergole Torte ett omnämnande, likaväl som en 2009 Clos Saint Jean Deus Ex Machina. Andra viner har redan tidigare fått mer uppmärksamhet än de förtjänar, och hälls nästan i ren ironi. 1998 Castello dei Rampolla Vigna d'Alceo går heller inte av för hackor. Och en hel del annat bra, där även Ragú enligt Mario Batalis recept förtjänar ett hedersomnämnande.

Kul att vara hemma igen och det blev en provning att minnas. Den hade planerats under ett bra tag. Och den innehåll ett vin jag aldrig kommer att glömma.

2009 Ata Rangi Pinot Noir

NZ PN kan vara riktigt bra när det är på topp, och där spelar helt klart Ata Rangi. Jag har tidigare provat 2008, men tänkte nu ge mig på en Ata Rangi 2009 från vad som anses vara en bättre årgång.

Det här vinet behöver tid för att komma ur startgroparna. Först över några timmar börjar det fylla ut i doft och smak, efter att i början varit aromatically challenged. Bäst är det faktiskt efter en dag i öppnad och försluten flaska. Då kommer en generös sötmogen fruktkärna med körsbär och jordgubbar, med stick av lingon ur, ur glaset. Det backas upp av gröna örter och tallbarr tillsammans med en näve julkryddor.

När det fått bygga på sig under natten har den först lite ojämna och spretiga smaken fått betydande harmoni. Mörkröd frukt med bra definition och precision, och ganska bra tryck. Pigga syror och små ettriga sandiga tanniner ger rejält med stadga. Svansen bjuder på en liten bitterhet av mörk choklad, och ganska hårt rostat kaffe. En liten alkoholhetta (14%) kommer igenom i slutet också, tyvärr.

2009 känns lite mörkare och mer utmognad i frukten än 2008, samtidigt som jag inte kommer ihåg det lilla alkoholsticket i företrädaren.

Gott och blandat

Tiden att skriva om det man dricker räcker inte till riktigt. Och det tog ett tag att först ta sig igenom och sedan återhämta sig efter en Wild Duck Creek, men en kort sammanfattning följer.


Pinot Noir från Nya Zeeland har jag fattat tycke för och det går dessutom att få tag i till hyfsade priser lokalt. Jag har druckit upp den sista flaskan av Ata Rangi 2008 och dessutom en 2008 Martinborough Vineyard, en annan av de högst rankade NZ PN. Båda från en mindre högt rankad årgång.

Ata Rangiflaskan påminde mycket om den förra, fast med ett uns vekare ryggrad och struktur. Martinborough bjuder på mer jord och sten i doft och smak, och lite mindre uppfriskande örter. Bra djup och tyngd i frukten. Den känns något tyngre på foten och saknar en dimension av tanniner och syra att hänga upp bygget på.

Jag blev positivt överraskad av 2009 Ata Rangi Crimson, gjort av druvor från yngre rankorna. Visst är det från en årgång som anses starkare, och det når inte upp till den komplexitet och tryck i frukten som förstavinet har, men det kostar å andra sidan hälften. Pigg syrlig frukt av det ljusare slaget där lätt ettriga tanniner ger stadga. Stoppningen fyller inte ut helt i mitten, men svansen skäms inte för sig, varken i längd eller mineralisk sälta.

Jag har även knäckt min enda Singaporianska flaska av 2004 Produttori Barbaresco Asili. Om ni inte behöver göra samma trick, vänta. Den tog en hel del timmar på sig för komma ut ur en helt igenbommad tillvaro. Väl med dörren på glänt lovar den mycket för framtiden med vad den låter en ana. Ljus röd sirlig frukt med jordgubbar, lingon, nypon, och några insprängda italienska surkörsbär. Allt på en bädd av dammig grusväg, med tjära och tallbar intill. Otroligt lättfotat och elegant dansar det runt i munnen, samtidigt som tanninerna är lika påstridiga som ett Jehovas Vittne med en fot innanför dörren. Kommer bli riktigt bra -  om några år.

Slutligen har jag druckit en 2010 Grosset Polish Hill Riesling för att stilla min nyfikenhet över vad många anser är Australiens bästa Riesling. Omöjligt att svara på! Tillknäppt och stängt som Systembolaget en söndag. Hårt tvinnat och spänt som en fiolsträng, samtidigt som man kan ana en obändig inneboende kraft och energi i den knastertorra smaken. Men det är något av det mest oförlösta jag smakat. Skulle var kul att prova något som fått några år på nacken.

Som tröst för de redan hösttrötta kan jag bjuda på en bild på höstregnen i Singapore. When it rains, it rains!

Avskedsmiddag

Henrys blivande svärföräldrar* har bestämt sig för att flytta tillbaka till den kalla nord, och vi har den sista middagen i Singapore. Förhoppningsvis kommer vi dock ses många gånger innan bröllopet.

Laurent-Perrier Grand Siècle får fungera välkomstdrink och vätskeåterställare efter eftermiddagens fotbollsmatch i Equatorial Leauge. 2x45 minuter i tropisk hetta gör att det krävs något riktigt bra för att komma igång igen. Tyvärr lever denna flaska inte riktigt upp till nivån från förra försöket.

En citrusdriven frukt med betydligt mer brödiga inslag än förväntat i nosen. En len och generös frukt i munnen med bra tryck och en längd som påminner om CSN:s telefonkö. Syrorna är något återhållna och moussen lika pigg som mina ben den sista kvarten. Det är ett riktigt snyggt vin, öppnare och mer expressivt än förra flaskan, men också lite plattare och med mindre stuns. Skumpan lyckas dock få alla känna sig välkomna.

Sedan blir det Cali-cab. 2007 Robert Craig Howell Mountain - en bejublad årgång från en höghöjds-AVA. En doft som formligen väller ut ur glaset med mängder av mogen mörk frukt och lätta toner av rostat kaffe. Och tunga toner av vanilj och parfymerad handtvål - mycket söt vanilj!

I munnen är vinet fylligt och sammetslent med en intensiv, mörk frukt som klär in varenda skrymsle av gommen. De mörka körsbären och blåbären kommer först i en söt attack och får sedan eldunderstöd av en något torrare och strävare munkänsla med blyertspenna, kafferost och grafit i paletten. Under den massiva frukten ligger lite försiktiga sandiga tanniner och lurar, medan syrorna känns något låga för de mångtaliga körsbären och svarta vinbären.

Det är ett snyggt och bra vin med sammetslen söt frukt i överflöd. Men jag går ändå inte riktigt igång på det. Den söta vaniljen och de beskedliga syrorna, och avsaknad av mineraler, gör att jag känner mig rätt kallsinnig. 2007 Shafer One Point Five var mycket roligare.

Anledningen jag bjuder på det är inte bara för att jag är nyfiken och tror det skulle uppskattas av gästerna. Jag ville även hitta en anledning att få med nedanstående videoklipp som jag skrattar åt vare gång. Vinet ovan har fått 96p av Parker.

Om det bråkar hittar ni klippet här.

*Internt tråkigt skämt. Medan Henrys föräldrar har en snittlängd på 165cm klockar Lykkes (som föddes tre månader senare här i Singapore) föräldrar in på i snitt strax under 190cm. Deras dejter kommer att se ut som Danny DeVito meets Blanca Vladic. Typ.

2008 Ata Rangi Pinot Noir

Ata Rangi Pinot Noir har klassats som en Nya Zeeland Grand Cru tillsammans med Felton Road Block 5 på Pinot Noir-konferensen i Wellington förra året. Spännande att prova, och jag vrider korken av en flaska.

Doften är härligt aromatisk. På toppen av de solmogna hallonen och jordgubbarna ringlar slöjor av svartvinbärsblad, kardemumma och kanel, friska tallbarr och örter, samt mörkröda rosblad. Öppet och expressivt direkt ur startgroparna. Näsvingarna fladdrar av njutning, och fartvind.

Uttrycket i munnen är mörkare än vad doften låter ana. De röda bären har mörknat till att domineras av björnbär och körsbär. Frukten är ren och elegant och vävs snyggt samman med de kryddiga inslagen som speglas från nosen. Taninnerna är mogna och mjuka men ger med en bestämd hand ändå stadga och styrsel på paketet. En salt mineraltung svans klingar sakta, sakta av. Läskande gott, utan någon sötsliskig alkohol, eller för påtagliga fat.

Riktigt bra! Och med i matchen redan vid tre års ålder, men med många år innan det når en topp.De kan de där sheepshagging Kiwis.

Sedan är det lite konstigt att prata om "Grand Cru", även om jag också sett benämningen "Great Growth". Ata Rangi låter musten från sina olika vingårdar jäsa för sig, och väljer sedan ut de bästa varje år till sin Pinot Noir, och resten åker in i Crimson. Ganska långt ifrån Bourgognes utvalda mark med extremt bra förutsättningar.

Kinesisk vinmiddag

Man kan tro att en kinesisk vinmiddag ska innehålla oändliga vertikaler av Lafite, och långa diskussioner om hur många lådor av '09 och '10 man fyllt på med. 


Nu blir det inte så. Den största anledningen att mina kinesiska vinvänner brukar ha sina middagar på kinesiska restauranger är att de inte tar ut någon korkavgift. Och att maten fungerar bra med vin, det är ganska långt ifrån fyra små rätter med sötsur sås från den lokala kinesen i Karlskrona, där jag växte upp.

Först en uppvärmning på Henrys egen vinbutik, Artisan Cellar, med det enda blint serverade vinet. Mörkt och opakt, med en tydlig doft av cassis. Djupt och sött, odlat i varmt klimat. På den mörka frukten ligger lager av rostat kaffe, mörk choklad och ett rejält stick av vanilj. I munnen är vinet fylligt och ganska fläskigt med generös utmognad frukt. Syrorna är helt OK och tanninerna påtagliga. Gissningen hamnar på en ung Cab från Californien, med generös fatbehandling. 2007 Spottswoode Lyndenhurst Cabernet Sauvignon har fått 22 månader på 70% nya franska fat, och dessutom knappt 3% Cabernet Franc i brygden.

Väl på restaurangen hälls 2007 Léclapart L'Alchemiste upp i ordentliga bourgognekupor. Efter 15 minuter i glaset öppnas dörren på vid gavel och släpper ut en knastertorr nos av ljusa jordgubbar, smultron och drag av tranbär tillsammans med en del friska örtiga drag och järn. En mycket speciellt doft som lockar och intresserar - långt ifrån hubba bubba.

I munnen är vinet lika torrt som i doften. En stram men intensiv frukt med påtagliga tanniner gör att det lämpar sig mycket bra som en matchampagne. Förutom den klara, rena frukten så är det mest imponerande med vinet de salta mineralerna. Det är som om det är en oändlig mängd mussel- och ostronskal, blandat med krossade saltdränkta stenar från strandkanten med i brygden. Imponerade friskt, och med en ung stram frukt. Jag har aldrig smakat en champagne i denna stilen, eller en rosé med denna klass. Imponerande! Vilken Champagne!

Vi dricker även en Sherry. Equipo Navazos La Bota de Fina 24. Cola, knäck och smör i nosen tillsammans med mandel, ingefära och ett helt julbak. Ett visst uns av alkohol finns även med. I munnen är det torrt och spritsigt med höga syror. Alkoholen är helt gömd i munnen. En lång frisk svans som nästan fungerar som en gomrensare, totalt utan alkholhetta, gör att man snabbt vill ta en sipp till. Jag brukar inte dricka sherry till mat, och även om detta var intressant så kommer jag nog inte att göra det alltför ofta framöver heller.

Sedan kommer vinet jag bidragit med. 1982 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina. Det här vinet sjunger verkligen nu! Rejält utvecklad tegelfärg (och med en hel del upprört sediment). Moget så det förslår, men med en fruktkärna som fortfarande lever i högsta välmåga även om den flyttat in i källaren. En nos som har en botten av söt skogsbär överlagrad av balsamico, menthol, rosblad, svamp och fuktig jordkällare. I munnen är vinet virilt med friska syror, söt röd frukt, och några snälla nedslipade rester av de tanniner som en gång varit. Mjukt och smeksamt med bra längd. Det här kunde nog till och med druckits för något år sedan, och jag ser inte att det kommer bli bättre, även om det har en bra bit till att vika ned sig. Mogen Nebbiolo är riktigt gott!

Vad äter man på en kinesisk vinmiddag? Jag överlåt beställandet med den enda önskan om undvika det mest udda. Det gick bra. Ingen orm eller befruktade ägg - inget speciellt uppseendeväckande ställdes på bordet. Nämnvärt är den riktigt lena och goda kinesiska gåslevern. Den ska tydligen inte tvångsmatas, och kändes inte riktigt lika fet som den franska motsvarigheten. De friterade grodlåren smakade mest som riktigt bra vitfisk. Gott!

Inte en dålig måndag. Nu firar vi Al harri raj raj, eller vad det nu heter = ledig dag. Slutet på ramadan.

Kinesisk gåslever

Friterade Grodlår och Ingefära 

Sommarviner i Allaboda

Semesterbesök i Allaboda. Passar på att dra upp en del saker som ligger till sig i vinkällaren.

2009 Felton Road Pinot Noir Cornish Point. En fullmatad köttig pinotnos. Körsbär och syrliga lingon tillsammans med jord och julkryddor från en hel bazaar. Medelfyllig och lättfotad i munnen, med små ettriga tanniner och en hög läskande syra. Frukten är ung och primär med fullmogen sötma, utan att bli det minsta sliskig. Alkholen finns där (14.5%) i bakgrunden, och ger som mest lite extra värme och sötma. Med bra struktur och grepp genom hela smaken gör vinet en långsam sorti i en örtig, småsträv svans. Riktigt bra - en av de bättre NZ PN jag druckit. Resterande flaskor med mer mognad ska bli intressanta att följa.

En lunch inleds med en väl kyld 2006 Guigal Hermitage Blanc. Först en ganska fet rostad nos med gul citrusfrukt och blommor på toppen. I munnen en vaxad fet munkänsla där frukten känns lite tunnare än förväntat. Syrorna är lite besvärande låga. Ok, är väl det bästa betyget man kan drista sig till. När temperaturen stiger efter ett tag faller vinet dock ihop - det blir vattnigt och smakar mest rostad ek (och då är det ändå begagnade fat som använts av eklangarn' Guigal till detta vinet). Pass på fler försök från min sida.

1999 Clos des Papes är huvudnumret till lunchen, där Matte Laager lyckas pricka in det till en CndP mellan 1998 och 2001. Snyggt jobbat, då det är inte är ett helt lättgissat moget vin. Det finns dock tydliga markörer, om man letar noga, i form av krossade hallon, lakritsremmar, dammig grusväg och traditionell garrigue. Mognadstonerna kommer i form av välanvänt och svettigt sadelläder och svamp direkt ur en fuktig jordkällare. Riktigt skön nos i en fin fas av mognad där det ännu finns mycket vital frukt kvar. I munnen är vinet ack så lätt, slankt och behagligt att dricka. Det är fin renhet i hallonen och lakritsen som på ett elegant sätt bär smaken utan svackor eller vassa kanter - från start till mål.  Allting är välbalanserat och snyggt. Smeksamma nedslipade tanniner och bra syra finns i lagom dos i ett komplett paket. Riktigt snyggt och bra, och i ett fin fas att dricka, även om det inte kommer vika ned sig på många år ännu. Skitgott!

Man kan ha det ganska bra i Allaboda, men det kan man ha på Sturkö också. Men det får jag återkomma till.

2009 Mount Edward Morrison Vineyard

Det är en klar trend att göra fler och fler single vineyardviner för att uttrycka den lokala terroiren bäst och låta de bästa plotterna lysa på egen hand. Men ibland undrar jag om det inte bara är för att kunna ta ett högre pris?


Mount Edward gör en standard och två vingårdspinoter, Morrison och Muirkirk. Jag drack baspinoten för en vecka sedan, och skruvade igår av korken av en Morrison (från 2009 istället för 2008). I Nya Zeeland kostar den 20 NZD mer, och man väntar ju på ett signifikant mer nyanserat och komplext vin.

Ska sanningen fram tycker jag inte skillnaden är dramatisk. Nu är det som sagt en vecka mellan provningarna och mitt smakminne är tyvärr inte världens bästa.

En doft som är snarlik lillebrorsan med ett uns mindre örtiga tallbar, men i tillägg vissa ljusare drag av jordgubbar.  I munnen är vinet lite lättare och mer återhållet - frukten känns lite svalare och inte lika söt. Vinet är också lite mer sirligt och mindre plumpt, det är lättare att urskilja några fler lager av frukten. Men inte är det stora skillnader vi pratar om. Det ska dock påpekas att det är bra, absolut. Till och med en liten favorit över basvinet. Jag dricker det gärna igen.

Men jag undrar ändå om det är värt att göra ett eget vin av det. Det görs dessutom 120 lådor av detta vin, 65 av Muirkirk, och 2008 gjordes det 70 lådor av baspinoten. Jag börjar uppskatta producenter som Clos des Papes som gör ett vin, och gör det riktigt bra. Det är väl möjligheten att ta ett högre pris för vingårdviner, eller specialcuvéer, som gör att det finns en uppsjö av dem. Men behövs verkligen alla?

2008 Mount Edward Pinot Noir

Med tre minuters skillnad mellan längsta och kortaste dagen är midsommar ett ganska svårsålt begrepp i Singapore. Jag slappnar av med lite nyinköpt NZPN.

Mount Edward ligger i Gibbston, Central Otago, på sydön. För att inte tynga er med långa beskrivningar så lämnar jag över till deras egen introduktionsvideo. Den typiska dialekten får ni på köpet.




Ikväll provas deras 2008 Pinot Noir. Kort kallmaceration, jäsning med naturjäst i öppna fat, med daglig nedtryckning, i upp till 31-32 grader. Detta följs av lagring i franska fat, varav en fjärdedel byts ut varje år. Och sist, men inte minst, av alla tekniska detaljer: skruvkork.

En för Pinot ganska "mörk" doft med svarta körsbär, mossig jordkällare, tallbarr och lite funkigt stall i botten, toppat med grönt örtiga och mintiga inslag. En vidöppen och expressiv doft som står som en kvast ur glaset.

Vinet uppför sig något mer återhållet i munnen, men bjuder på en ren, fin körsbärs och röda vinbärsfrukt. Söt fullmogen frukt, men inte likörtungt och klumpigt. Tvärtom, lätt och smeksam textur med diskreta söta tanniner i fonden, som ger en välbehövlig stadga och struktur. Bra lingonliknande syror och en dos sten och mineral följer vinet ut i den fruktpackade svansen, där en viss hetta avslöjar sig (13.5%). Inte så den tar över, men irriterar lite i bakgrunden.

I det hela är vinet välbalanserat och snyggt, så länge det får håller en sval temperatur. När den kryper uppåt tappar frukten fokus hettan blir lite mer framträdande. Men det problemet är i alla fall lätt åtgärdat.

Det gör sig riktigt bra till en kycklingsallad (sill går väl att få tag på via IKEA, men nypotatis är nog förgäves), och gör inte bort sig lätt sval på balkongen i egen majestät. Man får ganska mycket Pinot från NZ för 250 kronor. Ska bli kul att prova deras Single Vineyards också.

Glad midsommar! Nu blir det mörkare igen.

Celebration

Efter ett avklarat styrelsemöte med lyckat resultat förtjänar jag en belöning när jag åter landar i Singapore. Dessutom måste jag rensa halsen efter den direkt hälsovådliga luftkvaliteten i  Shanghai - varje gång jag varit där undrar jag hur man kan bo där utan att få astma.

Firar gör man enligt god tradition med Champagne, och Laurent Perrier har en lite speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte för att deras viner är så outstanding, men för ett mycket lyckosamt besök för många år sedan. Efter att ha gått på tråkiga standardiserade besök på t.ex. Moët, lyckades vi få till ett besök på L-P samtidigt som den nordiska agenten. Det blev en lång och trevlig eftermiddag som avslutades med att vi satt på marknadschefens kontor och drack, inte provade, champagne i ett par timmar.

Grand Siècle är L-Ps prestigechampagne, gjord på 50/50 Pinot Noir och Chardonnay. Allt från tolv olika grand cru-klassade vingårdar. Denna flaska är degogerad under första kvartalet 2007.

Nosen är först helt stängd, men öppnar efter ett tag upp lite och ger rostat bröd, steniga mineraler och en diskret citrusfrukt. Speciellt expressiv blir det dock aldrig i doften. I munnen bjuder det på desto mer. En len, krämig frukt med annans, gula äpplen och citrus. Till det kommer bröd och jäst, samt ett helt stenröse i svansen. En len mousse och runda mjuka syror ger en ganska fyllig och smeksam munkänsla, som sakta klingar av.

Detta är en riktigt bra skumpa - men så kostar det ju därefter. Den är fyllig, men ändå lättfotad, och jag tror den skulle göra sig alldeles utmärkt till mat som t.ex. grillad fisk. Nu dracks den till jobb-skvaller och debrief. Det var inte dumt det heller.


Som referens drar vi sedan korken ur en Veuve Clicquot, och då blir klasskillnaden uppenbar. Den är i jämförelse tunn och obalanserad med vassa syror. Den flaskan gick inte åt, det gjorde Grand Siècle.

Som avslutning bjuder jag på en miljöbild från hotellet. Det är inte kameran som gör det suddigt - man ser inte ens en kilometer. 

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir

För er som inte läst Cali Report #4 - gör det nu. Där kan man läsa om männen bakom kvällens vin, Greg Brewer och Steve Clifton.

Efter ett mycket lyckat prov av Cali-Cab från 2007, är det dags att prova en Pinot Noir. Jag har tidigare fått prova Carrie's i samma årgång och var väl i ärlighetens namn inte helt såld. Nu är det dock dags för 2007 Brewer-Clifton Mount Carmel.

Svårt att klara luftfuktigheten i Singapore?

Jag dricker den under Earth Hour i Singapore - vilket inte verkar vara en stor sak här om man tittar ut genom fönstret. Mörkret i lägenheten gör i alla fall att jag inte har någon aning om färgen. Doften är däremot inget man missar.

Generös likörtonad hallon- och svartvinbärsfrukt i botten, som med tid i glaset breddar sig och ger mer mörka frukter med blåbär och björnbär, dock med samma söta likörtouch. Det finns också toner av jord och undervegetation, kryddor med dragning åt den kanel det pratas om, men de sitter alla i baksätet till den söta frukten.

I munnen är vinet fylligt, för att vara en Pinot, med smooooth och lång munkänsla. Tätt vävd frukt som börjar med jordgubbar och hallon, för att skifta över till ett mörkare lag i den långa eftersmaken. Men i eftersmaken slår också en liten alkoholhetta igenom med söt värme. Att det kommer från ett svalare klimat skvallrar de exemplariska syrorna om. Strukturen finns där också med söta mogna tanniner bakom täta frukten.

Som helhet är det här ett riktigt bra vin - snyggt sammansatt. Jag var på väg att skriva ett snyggt hantverk, men det skulle nog tas som en förolämpning av vinmakare vars filosofi är att hålla sig ur vägen. Men det är inte riktigt min kopp te. Jag tycker det är lite för sött och likörtonat. Det kanske fixar sig med tid - men jag hade bara en flaska så det får jag aldrig veta.

The Cliff

Reseförbud gör att den planerade weekendresan inte kan inkludera flyg eller båt. Lösningen får bli taxi över 100 meter bro till Sentosa för att stanna på Beaufort. Där var jag på en veckas kurs för tio år sedan, men nu är det betydligt mer avslappning på schemat - massage och middag.

The Cliff är en välrenommerad restaurang i anslutning till hotellet, med en underbar utsikt och stämningsfull inredning.

Starten blir ett glas av husets champagne Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut som inte är stor men trevlig med sin grönäpplighet och fina syror. Inte lika dålig som en del sågningar på CT.

Medan vi tittar på solnedgången, bestämmer vi oss för en avsmakningsmeny. För en gångs skull finns det ett vinpaket att tillgå - värt att prova.

Till första rätten med rökt pilgrimsmussla och en sorbet på vattenmelon och passionsfrukt (riktigt bra!), serveras en sydafrikansk ekad chardonnay. 2008 La Motte. Den är inget att yvas över, med tropisk frukt,  dragning åt melon, och citrus med skalbitterhet i en ganska snävt sydd kostym. Till det kommer en fet känsla och lite rökig kryddighet. En del nya fat har nog använts.

Sedan serveras en underbar foi gras och man slår till med en enklare sauternes, 2008 Carmes de Rieussec. Söt tropisk frukt med en hel del lösningsmedel och botrytis. Simmig i munnen, med hyfsad längd, men hade mått bra av lite högre syra. Kockens faiblesse för smulor som tillbehör visar sig; briochesmulor är lite annorlunda men passar fint.

Huvudrätten är lamm i ett par olika former, gott och väl tillagat med exotiska tillbehör som lycheesorbet, och rabarber med olika textur - som maräng och kräm. Till det serveras 2008 Falesco Vitiano från Umbrien. En blandning av lika delar Cabernet Sauvignon, Merlot, och Sangiovese. Den luktar Cab, den börjar med att smaka välmognad Cab/Merlot för att ganska fort slå över till medioker Sangiovese i mitten, med ett tunnare register av surkörsbär och höga syror, innan det ganska snabbt packar ihop och lägger ned. Nja.

Efterrätten är en krispig äpplepaj med ett potpurri av små tillbehör av sorbet och krämer av exotiska frukter. Vinet till är 2007 Chapoutier Muscat de Beaumes-de-Venise. Det har en trevlig doft av aromatisk päronsplitt, men i munnen tar sötman över lite väl mycket och det känns tungt, så fort det bara stigit någon grad i temperatur - och det gör det rätt snabbt.

En mycket bra  middag, med ett medelmåttigt vinpaket. Den trenden verkar vara global. För att avsluta beställer jag in ett glas 2009 Mount Riley Pinot Noir, medan vi tittar på båtarnas lanternor utanför i Sydkinesiska sjön. Utsikten är bättre än vinet, men totalupplevelsen är riktigt bra.

Till frukosten dagen efter får vi besök av en fjäderklädd och glupsk kompis, och ett förtvivlat barn när påfågeln äter upp flickans tappade korv.

Ett mycket trevligt ställe som rekommenderas för de som har en helg över i Singapore. Men se upp, det kan vara farligt!

Kort uppdatering

Det har druckits en del vin även under början av kaninens år. Tyvärr ligger arbetsbelastningen just nu någonstans mellan komisk och sjukskrivning, så några längre utläggningar hinns inte med. Jag bjuder dock på en microuppdatering.

2008 Domaine Tissot Arbois Les Graviers måste vara något av det mest flintiga, rökiga, kryddiga vitvin jag smakat. Under ligger en ganska trevlig matta av gul tropisk frukt. Kul bekantskap.

2006 Domaine Méo-Camuzet Vosne-Romanée 1er Cru Les Chaumes är en ännu roligare bekantskap. Mörk frukt med skog och mossa i mixen, och underbar balans i munnen.

2008 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin Clos Tamisot är ett par snäpp enklare och har en del av de drag som kan göra Bourgogne till besvikelser. Ung primär frukt utan vare sig så mycket komplexitet eller kraft, samtidigt som syran tar över och gör det snipigt. Nja.

2005 Cave de Tain Crozes-Hermitage. Det här kooperativet lyckas inte övertyga - inte ens under ett år som 2005 blir vinet speciellt bra. Det finns en hel del typiska syrah-markörer, men det är lite tunt och obalanserat. Graillot är mil bättre 2005.


2006 Livio Pavese Barbaresco är en Barbaresco i SBs standardsortiment. Den tar en inte med storm men är trots allt ganska OK. Provats tidigare.

Sedan har jag lyckats med bedriften att säga fel på både min ålder och civilstatus när jag blev intervjuad av en Singpores största kinesspråkiga tidning. Journalisten var helt förvirrad och förstod ingenting, eller kanske mest orolig för hur det ska gå!?
- Ska du vara pappaledig sedan?
- Ja, det är tanken. Under cirka sex månader.
- Och din fru ska jobba då?
- Ja, det hoppas jag.
- Så du ska ta hand om barnet helt på egen hand?
- Ja så lär det ju onekligen bli.
Reporten med skepticism och oro i rösten - Men då ska du väl gå speciella kurser i att byta blöjor och mata innan?

För de intresserade finns artikeln här, och ni hittar säkert direkt faktafelen. Jag är varken gift eller 37 år.  乌立克 är tydligen Ulrik på mandarin.

Nytt år i bilder

2010 avslutades på ett alldeles lysande sätt.

2007 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese är en utmärkt inledning. Ren fin frukt av citrus, persika och päron. Nästan krämig munkänsla, men med bra syror och en skön mineraltwist i avslutningen. Utmärkt gott. Välkommen!

1996 Henriot är precis så bra som Konjären beskrivit. Bokna äpplen och citrus. Mjuk mousse och fin syra. En liten apelsinskalsbitterhet i en långa avslutningen. Riktigt bra, och häromdagen fanns det några lådor stående på Regeringsgatan.

Champagnen är en mycket bra matchning med de här krabaterna.

Kanapéer med hummer, ärtpuré smaksatt med mynta och Pata Negra är också en god matchning med champagnen. Man borde oftare utgå från vilken mat man ska bjuda på för att matcha vinet, inte tvärtom. Barnens tilltugg verkar lite snålt i sammanhanget, men uppskattas nog lika mycket som de vuxnas.

Lammet försvinner så fort att det inte fastnar på bild. Men till det dricks det 2004 Pure, 2005 Clos du Mont-Olivet och 2005 Bosquet des Papes. Purevinet är tillgänligt och gott med ren, fin jordgubbsfrukt, hallonbåtar och laktrits. Också mognande lädertoner fyller på. Gott och behöver inte lagras längre, tror jag. Den får dock stryk av den betydligt yngre Mont Olivet. I den finns mer kraft, mer komplexitet och tydligare garrigue. Betydligt kraftigare tanniner och en saltlakritstorr, lång avslutning. Bästa vinet, med ett långt liv framför sig. Bousquet des Papes är svagaste kortet i uppställningen, med viss avsaknad av struktur och längd, fast ganska gott ändå.

Som avslutning dricks en 1996 Disznókő Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Slutsatsen är att jag borde dricka mer Tokaj. Sötman och frukten tillsammans med nötiga, oxiderade smaker är riktigt bra.

God Fortsättning!

PS. Nyårsdagen måste vara pizzabagarnas största dag på året?