2005 har fått 10p som årgång av Langtons, medan tre olika personer på TWA gett vinet 91-92p. Och ingen av dem var Jay Miller. Tre olika australienska provare (bl.a. Halliday) ger 96-98p. CT säger 90p. Det är vad andra tycker. Själv lutar jag någonstans närmare provarna från down-under. Kanske bott för långt söderut alltför länge?
2005 Clonakilla Shiraz Viognier (7% av den senare) har en djup doft av mörka bär, blåbär, svarta vinbär och björnbär, samt inridet sadelläder. I botten rökt bacon med peppar och ljusa blommiga toner i toppen. Frukten är solmogen och tät, men saknar tack och lov syltiga drag. Doften är öppen och antyder att vinet blivit av med sin första yster, och kommit ur eventuella tunnlar.
Vinet är lent och smeksamt i munnen där tanninerna endast ger ett litet nafs i svansen. Frukten är fortsatt av den mörka sorten och balanseras med blodigt kött och kryddor på höga syror. En hel del ummpf finns kvar i frukten, även om den inte är ungt babyfet, och längden är absolut inget att klaga på. Det är snyggt sammansatt, välbalanserat och riktigt gott.
Det är måhända inte att förväxla med Côte Rôtie, men det har fler drag av Norra Rhône än det har av Jay Millers favoriserade galnet koncentrerade, syltiga fruktbomber. Jag önskar att de här var lättare att få tag, och att det inte krävs att man bosätter sig i Singapore i ett par år.
Vore intressant att få smaka en sån här rackare vid 10-12 års ålder.
SvaraRaderaClonakilla är skitbra, det är den 'andra sidan' av stor Syrah från OZ befolkad av några få som Kinzbrunner (Giacionda), Best's (Bin 0), Jasper Hill, Philip Shaw och en handfull till. De åldras väl och är stramt balanserade hela resan, bra år kan de till och med bli stora. För en handfull år sedan drack jag Clonakilla 1990, då 16 år gammal, den var aningen märkt av åldern men höll ihop fint. Min bedömning då var att 12 år nog är optimum. Jag tror man precis hade börjat slatta i Viognier så det bör vara den första årgången som var samjäst. De tål säkert lagring bättre idag.
SvaraRadera'Ena sidan' är för mig Penfolds, Henschke, Clarendon Hlls, Tapanappa (Brian Crozer) och faktiskt folk som Glaezer & Reid Bosward på Kaesler, helt andra djur men med klass likaså.
'Undersidan' är Wild Duck Creek och liknande, har du provat 'Duck Muck', jag skulle inte ens klassa det som ett vin, det är något helt annat. En slags druv-produkt, visst men inte vad jag menar med 'vin' i normalt samtal.
Sedan, dags att glömma Jay månne? Han är ju så passé det bara går nu, andra mer sansade kommer att ta över.
Håller med om Clonakillas storhet. Har tyvärr inte provat den äldre än så här, men inget tyder på att den viker ned sig inom kort.
SvaraRaderaWild Duck Creek är ju en extrem, även om jag inte provat just Duck Muck. Det finns många bra på ansdra sidan av spektrat, men in min värld måste man vara försiktig så det inte slår över och blir alltför syltigt - det är ju ganska vanligt. Exemplen när de lyckas är lysande. Henschke Hill of Grace 92 var helt underbar.
Miller har ju inte reviewat AUS på ett tag, då Lisa Perotti Brown tagit över. Har inte hunnit lära känna in mig med hennes TNs ännu, men det kommer. Millers gamla bedömningen lär ju ligga kvar och inte bli uppdaterade - men man får ju ignorera.
Som syntes på min post om Wild Duck Creek verkar Miller och Martin inte ha exakt samma smak. Undrar vad de tänker i Spanien nu? Kan man köpa nya ekfat billigt på andrahandsmarknaden tro?
Perroti-Brown verkar mer sansad, dessutom förstår hon viner från NZ, ett rejält plus i min bok (inte helt oväntat). Det som skiljer min och Millers smak verkat främst vara hans tolerans för alkoholdominans och vaniljaromer, jag gillar eldiga viner med fat men flamberad vaniljglass är inte min tekopp direkt.
SvaraRaderaNär det gäller Miller & Spanien är debaclet av en helt annan karaktär (också kanske skall sägas), vi lär nog få de en del nedfall från den bomben.