En kväll att minnas

Jag har aldrig funderat på vilket vin jag skulle vilja ha med mig på en öde ö - my Desert Island Wine. Dels känns risken att jag skulle hamna på en öde ö ganska liten, dels skulle vin nog inte vara det jag funderade mest på då. Men nu vet jag vilket vinet är. 

Det fanns ingen välkomstkommitté på Arlanda när jag kom hem, så jag fick ordna mottagningsfesten själv. En vinprovning som jag planerat länge, där jag tänkte försöka bräcka avskedsföreställningen. Starten blir en Dom Perignon 2002 för att komma i form. Skönt krämig textur med komplex gul frukt i lager på lager, bra mineralkänsla. Hyfsad längd, men syrorna känns lite modesta. Vinet har ju blivit hyllat, och även om jag tycker det är riktigt bra, så känns Gallonis "Back up the truck" lite väl haussat.

Nästa flight innehåller 1990 Faiveley Clos des Corton, 1990 Altare Barolo Arborina och 1990 Cappellano Barolo. Vilken start! Den slanka elegansen, men med en del ruffiga burdusa drag från Faiveley. Altare har en köttig sötmogen frukt som kärna och är den mest utvecklade. Den stringenta järniga mineraliteten hos Cappellano som doftar som om man skurit sig på rostiga spikar. Alla tre vinerna är i en bra fas nu, med härligt utvecklad aromatik och komplexitet, men där frukten fortfarande är ung och vital. Cappellanon håller länge än och kan nog bli ännu bättre, men alla tre skulle jag gärna dricka varje lördag. Man dricker mogen Grand Cru bourgogne för sällan.

1971 Giacomo Conterno Monfortino är inte bara vinet jag skulle vilja ha med på en öde ö. Det är vinet som skulle få mig att bosätta mig på en öde ö om jag bara fick dricka det där. Det är en upplevelse som var svår att sätt ord på, även om det finns bra försök här och här. Det första ord jag kan frambringa är magiskt. Sedan kommer skärpa och precision. Och elegans. Laserskärpa i de exakta syrorna, i den söta fortfarande alerta fruktkärnan. Precision och balans på sättet alla delar sitter ihop, elegant och eteriskt. Komplext, med högstämda toner av kryddor, tjära, menthol och blommor. Intensivt. Om man tar och samlar upp alla solstrålar in i en enda koncentrerad stråle - så har man gjort med frukten i det här vinet. En intensiv kärna av ljust röd frukt. Silkiga tanniner med bra grepp. Det här är det bästa jag druckit. Full stop. Poäng känns banala för att beskriva vin, eller snarare upplevelser, som den här. Jag vågar inte ens försöka leta upp en flaska till - den kommer bara att kunna vara en besvikelse jämfört med denna.

Sedan går det väl i princip bara utför, även om vi lyckas smaka en del annat bra. Av de två vinerna från Monforte, 2004 Aldo Conterno Romirasco, och 2004 Conterno Fantino Sori Ginestra är inte oväntat Romirascon en klar segrare. Båda vinerna givetvis alldeles för unga, men njutbara redan nu. De kommer dock få ligga till sig minst tre fyra år innan jag besöker dem igen. För er som har chansen, se till att få tag i några flaskor Romirasco. En viss diskussion uppstod om potentialen för den väldigt modernt snidade Sori Ginestran. Jag är övertygad om att den kommer bli riktigt bra, och den här kvällen bara stod i skuggan av ett större vin. Men vi får se.

Man gör ju vin utanför Piemonte och jag vill gärna bjuda på en av höjdpunkterna från 2011 för min del.  Domaine Gauby La Muntada från 2008, nu parallellt med 2009. En klar stämpel av naturvin kommer igenom i karaktären. 2008 lyser klarast med snyggast, renast frukt, där 2009 är lite fläskigare och lösare i hullet och kanterna. Men härlig mineralitet, djup och komplexitet i svartvinbärsfrukten i båda vinerna. Det når inte den höjd jag kommer ihåg från mitt första försök, men ändå ett klart VG. Jag tror Gaubys Vielles Vigne släpps i April, och det kan vara värt att fundera på.

Tillbaka till Italien, för en väldigt ojämn match. Om än väldigt ung och primär visar 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino sin oerhörda klass. 2006 Il Poggione är onekligen ett bra köp för knappa 30 Euro, och jag är stolt ägare till en låda. Men i den här matchen spelar den inte huvudrollen. Poggio di Sotton är otroligt elegant med sina mörka mångfassetterade fruktbotten toppat med asiatiska kryddor och röda blomblad. En ryggrad av silkiga tanniner och exemplariska syror hjälper till att hålla detta kraftpaket på banan. Vi ses igenom om, säg, fem år - ser redan fram emot det.

Vi ger ju inte upp redan här, och egentligen förtjänar väl 2007 Montevertine Pergole Torte ett omnämnande, likaväl som en 2009 Clos Saint Jean Deus Ex Machina. Andra viner har redan tidigare fått mer uppmärksamhet än de förtjänar, och hälls nästan i ren ironi. 1998 Castello dei Rampolla Vigna d'Alceo går heller inte av för hackor. Och en hel del annat bra, där även Ragú enligt Mario Batalis recept förtjänar ett hedersomnämnande.

Kul att vara hemma igen och det blev en provning att minnas. Den hade planerats under ett bra tag. Och den innehåll ett vin jag aldrig kommer att glömma.