Villovägar i kylan

Ett kort besök i Stockholm, med det mest späckade schema jag någonsin haft. I lätt chock efter 45 graders temperaturskillnad mellan start och landning. En kort träff för att prova några viner med goda vänner hanns dock med. Och den visade på hur otroligt dålig jag är på att prova blint.

För de som är intresserade av mer detaljerade noter kan jag rekommendera den suveräna värden Franko.

Det första vinet är så italienskt det bara kan, surkörsbär och örter. Men även lite köttiga toner och spår av fat (trots bottilagring...) och en syra som är galet hög. Jag kan bara hitta det till Chianti. När det visar sig att jag provat vinet innan, så kan jag inte för mitt liv känna igen det. Visst gillade jag det stort även då, men jag kunde inte känna igen 2004 Il Poggione. Om man inte ens kan pricka viner man druckit, vad sysslar man med då?

Det andra vinet är min 1999 Torbreck Run Rig. Det påminner en hel del i uppträdaden av den 1992 Hill of Grace jag drack nyligen, och till min glädje så är medprovarna ute och cyklar lite på Cali Cab och Spanien, innan de landar i Australien. Inte bara jag som turar världen när jag provar vin. Hursomhelst är det galet bra. Det kostar ju därefter, men den mogna silkeslena frukten är underbar.

Tredje vinet är 2003 Clos de Papes, och jag sätter det fort som grenachedominerad CndP. Men denna burgundiska uppenbarelse med lena tanniner, och utan ett spår av kokt frukt och russin kan inte vara från 2003. Det var det enda jag var säker på. Jo tjena, säger jag när jag ser flaskan. Clos des Papes har imponerat varje gång jag provat. Även denna kväll.

Sista vinet orkar jag knappt ens ta upp. En 2007 Montevertine, som jag provat tidigare. Jag kunde inte bestämma mig om det var Barolo eller Bourgogne. De fatliknande kryddorna fick mig till slut att sätta ned foten i Frankrike, och traska upp på läktaren. Ska det vara så svårt?

Det ska i varje fall vara så trevligt som det var. Så borde fler onsdagar vara. Tack M&K.