Garibaldi

Ambitiöst, ojämnt, imponerande, och inte så italienskt.

Hari Raya Aidilfitri är en helgdag i Singapore, och självklart tar man tillfället i akt att börja fira muslimska högtider när tillfälle bjuds. Bord bokas på Garibaldi, som har rykte om sig som en av de bästa italienarna i stan.

Stället siktar onekligen högt med design och inredning som påminner om en modern italiensk stjärnkrog. Trevlig och rikligt dimensionerad personal. De är garanterat inte från Italien, tveksamt om de kan peka ut Castiglione Falletto på en karta, men de hälsar ändå glatt med ett Buona Sera, med indisk brytning.

När vi ger oss i kast med avsmakningsmenyn börjar berg och dalbanan. Kocken kan inte vara från Italien han heller. Höjdpunkterna är en perfekt halstrad pilgrimsmussla parad med spänstig och mild sparris och lamm med rosmarin och polenta - där den karamelliserade löken i och för sig mest smakar socker. Efterrätten, pistageglass med zabaione och färska bär är underbart gott. Så det finns höjdpunkter.

Tonfisktartaren får en mest att titta på tallriken i förundran. Tonfisken är uppblandad med rå tomat - som har en ganska skarp smak, apelsin - med en tydlig syra och sötma, och beska salladsblad. Inramad av en kraftigt sötad apelsinsås. Det är för många olika smaker, som dessutom är mer i konflikt än harmoni. Är man intresserad av den fina tonfisken får man peta bort tillbehören för att ens hitta fram.

Eller en ängelhårspasta dränkt i för tjock och söt hummersås, där räkorna förvisso är spänstiga och fina, men kompositionen blir till en tjock gröt. Detta kan inte en italiensk kock kommit på, även om de stoltserar med en sådan på hemsidan.

Från 1961. Veckopengen räckte tyvärr inte.

Det mest imponerande är vinlistan. Eller nej, verkligheten vinner. Vinlistan på nätet innehåller bara bråkdelar av vad som finns i den på restaurangen, och den innehåller inte allt man ser i genom glasväggen in i vinkällaren. Vad sägs om en vertikal av Gaja Barbaresco ned till 70-talet. Sassicaia och Tignanello i obrutna serier till 70-talet. Många på magnum. Solaia, Masseto, you name it. Och så en flaska jag verkligen hade velat prova, Giacomo Conterno Barolo 1961. Men sedan var det ju priset också.

Urvalet av halvflaskor är bra, men även här undviker jag Sassicaia för 1500 kronor och uppåt, och tar en 2005 Il Poggione Brunello di Montalcino (hlf). Varför dricker jag inte mer BdM?

Det här är med i matchen direkt. Moreller och körsbär i generös dos, toppat av en kryddig ton med dragning åt mint och lite parfymerad handtvål. Smeksam, mogen och fyllig frukt med höga syror. Långt och välbalanserat, där tanninerna är unga och lätt sträva men håller sig i bakgrunden. Det är riktigt bra och förvånansvärt tillgängligt redan nu.

Brunellogate har gjort avtryck?

Viss italiensk touch blir det dock när personalen har svårt att koncentrera sig och ger I's - diskreta, ska nämnas - urringning rikligt med uppmärksamhet. Hade de visslat och ropat hade jag varit säker på att de varit italienare, om jag gissat blint.

PS. Sorry för bildkvalitén, men ljuset var inte på min sida.