Domaine du Pégau och Laurence Féraud

Jag är inte ensam om att vara svag för Pégaus viner, och det är med stor förväntan jag ser fram emot att Laurence kommer till Stockholm för att låta oss prova.

Som jag skrivit om tidigare gillade jag Pegau redan innan jag smakade det, och än mer efter. Jag har inte provat så många årgångar, men det jag provat har jag verkligen uppskattat. Och den här torsdagen visar Laurence upp sina senaste alster.

Vi börjar med den vita 2008 Châteauneuf-du-Pape Blanc gjort på 60% Grenache Blanc, 20% Clairette, samt Rousanne och Bourboulenc. En doft av vaxad citrusfrukt, med en del krutrök och mineral. Ger en lite fet munkänsla där frukten matchas med någon pepprighet och lite hetta. Ganska aromatiskt, och med en OK syra är det ett helt OK vin. Min erfarenhet från vita C9dP är dock väldigt liten.

Sedan den första röda flighten. 2007 Pegovino som inte görs av Pégau, utan är Sélectionné Laurence Feraud, dvs Laurance väljer ut vin hon tycker är bra och blandar ihop en cuvée. Gjort på 50/50 Grenache och Syrah från området runt Nimes. Vinet har en bra 07-frukt med röda körsbär och mörkare inslag. I munnen är vinet väldigt snällt och lättdrucket. Lite monolitiskt utan speciellt mycket komplexitet, men med en OK längd, är det ett lättdrucket instegsvin.

2007 Plan Pégau är till 50% gjort på druvor som kommer utanför appellationen C9dP, samt den del man enligt vinlagarna måste ta bort ur skörden. Resten av druvorna köps in, och totalt är det 60% Grenache, 10% Syrah, plus ett gäng andra druvor där till och med Merlot ingår till liten del. Vinet görs på Domaine du Pegau och klassas som VdT. Nog med fakta. Det är ett litet steg upp från Pegovino, med lite mer stuns i frukten och lite mer struktur. Dessutom lite bättre syra som gör det ganska gott. Återigen, ett ganska enkelt vin utan större komplexitet.

Det sista vinet i flighten är 2007 Côte du Rhône Villages Seguret. Ett snäpp till upp, med en mer komplex doft där även örter och lakrits finns med förutom den numera klassiska rena frukten från 07. I munnen är det gott, med en munkänsla som bjuder på en del mjuka tanniner. Gott nu, men kan nog till och med sparas något år.

Nämnvärt, och värt all uppmuntran är att dessa vinerna är buteljerade med skruvkork. Perfekt för viner som ska drickas unga.

Sedan kommer den första salvan från det tunga artilleriet som man kommit för. 2006, 2007 och 2008 (från fat) av Cuvée Reservée, samt 2007 Châteuneuf-du-Pape Selection Laurence Feraud.

2007 C9dP Selection Laurence Feraud, är gjord av en annan vinmakare där Laurence bidrar med råd, och ett starkt varumärke. Så starkt att den ofelbara mr Parker gav vinet en högre poäng under hennes namn än när han provade ursprungsvinet. Vinet bjuder på en oerhört kraftig ton av stall och läder och andra animaliska toner, förutom mörk frukt. Vi diskuterar frågan om brett, men Laurence säger att doften kommer från de 10% Mourvedre som ingår. Fyllig smak av mörk frukt, stall och charkuterier, tillsammans med en del örter. Tanninerna stramar upp munkänslan på ett bra sätt i eftersmaken. Kan mycket väl lagras ett par år.

2006 Cuvée Reservée har jag druckit förut, och den gör mig inte besviken nu heller. Mörk frukt, tobak och läder, stall. Öppen inbjudande doft, och även i munnen bjuder det till. Fyllig frukt och en liten stramande munkänsla, med bra längd och struktur. Skitgott redan nu. Finns förövrigt till ett mycket bra pris på Millesimes.

2007 Cuvée Reservée ska buteljeras om en vecka, men vi får prova nu. Ett större vin är 2006, med renare sötfruktigare kirsch. En härlig kryddighet. Vinet är lite slutet först men öppnar sig glatt i glaset och doftar underbart. I munnen är det en hel del tanniner som stramar upp den rena babyfeta grenachefrukten. Jag tycker mig ana mer stallighet och mer brett i denna än i 2006:an. Detta är ett mycket bra vin, som dock nog behöver lite tid innan det är helt uppe på banan. Men å andra sidan är det inte ens buteljerat.

2008 Cuvée Reservée förstår jag inte. Men jag har ingen erfarenhet av att dricka fatprov så det är kanske inte så konstigt. Jag har ingen aning vad som ska komma av detta. I doften känner jag bara av mina gamla ölresor från tiden på LTH då jag tycker det luktar malt. Jag kan bara ana mig till frukten. I munnen finns frukten förvisso, med en hel del tryck till och med, plus bra syror och unga bråkiga tanniner, men det känns inte som det sitter ihop. Det ska ju inte buteljeras än på ett bra tag så vi får se vad som kommer ut på andra sidan fatet.

Nu brakar det lös i ett crescendo:

Cuvée Laurence görs det åren det inte blir någon da Capo, och är på samma frukt som vanliga cuvéen. Skillnaden är att den får 18 månader till på fat, och därmed lite mer syre och snabbare åldrande. Ett vin gjort för att drickas ungt.

2004 Cuvée Laurence ger mörk söt frukt och en del balsamico. Det fyller på med torkade russin och fikon och lite oxiderade toner. Bra kraft i frukten, läskande syror och en del tanniner som stramar upp och ger struktur. Lägg på toppen av det lite diskreta mognande toner av svamp så har du ett riktigt gott vin.

2005 Cuvée Laurence är sluten direkt ur flaskan men öppnar snabbt upp sig i en kanonad av mörk frukt, stall och örter. I munnen är viner fylligt med silkiga tanniner som riktigt smeker gommen tillsammans med all frukt. Det kombinerar kraft med en lätthet och struktur, samtidigt som det har en komplexitet som spelar med långt ut i eftersmaken. Ett riktigt riktigt bra vin, och det bästa. Så här långt.

2007 da Capo. Vinet jag drömt om och längtat efter. Inte buteljerat ännu, utan från ett fatprov. Jag har skyhöga förväntningar, liksom alla andra närvarande. Vinet sjunger verkligen i glaset (när vi får låna ett riktigt Riedel glas). Den mörka söta frukten finns där. Men även noter av örter, sadelläder, chark, osv. Stor komplexitet, men även kraft redan i doften. I munnen bjuder det på lager efter lager av koncentrerade smaker. Olika sorters röda och blå/svarta frukter följs av lite köttiga toner, följt av lite ljusare frukt, för att återkomma med lite örter, och så håller det på tills det efter en lång stund klingar av med en lakritston i eftersmaken. Stor kraft och komplexitet, men ändå så lätt och elegant i munnen att det aldrig känns tungt. Att det nästan har 16% alkohol tänker man inte på.

Jag ska inte säga att vinet är allt jag förväntat mig, för då hade det nog varit utomkroppsligt, men det är ett stort vin. Otroligt gott, och har lagt ribban för 2010 års vinupplevelser på en hög nivå. Tack Origo och Laurence för en mycket trevlig kväll.

PS. Tack Miran för hjälp med bilder