Direkt i karaffen så luktar det skärbräda. En blandning av ek och en. Hmm, ska det vara så här?
Efter några timmar i karaff så bjuder dock doften upp till dans ordentligt. Pio Cesares Il Bricco 2003 har en härlig doft av mörka bär, med en klar sötmogen dragning. Till det kommer mandelmassa, rosor och tjära. Lite julkryddor. En klassisk Nebbiolodoft, om än med en ganska kraftig dragning åt det sötare hållet.
När vi smakar på det ger det en tät, ganska söt smak av röda bär. När tanninerna trycker till direkt efter gommen blivit varse den sköna frukten får den dock stiga åt sidan och spela en sekundär roll. Munkänslan blir sträv, men istället för den ganska sköna strävheten från mogna fina tanniner så ger dessa en nästan uttorkande känsla. 2003 var onekligen ett svårt år. Vi provar igen.
Det är väldigt gott med skön nebba-doft, och bra tryck i frukten i början. Doften är underbar. Det ringlar kvar en eftersmak ganska länge. Men jag kan inte släppa det; mot slutet så tar tanninerna över lite och det känns inte helt och fullt i harmoni. Eftersmaken blir lite väl bitter och sträv. Förvisso gör frukten lite comeback efter ytterligare någon timme i glaset och lyckas matcha upp lite mer. Men jag är inte övertygad.
Efter att ha läst Finare Vinares bedömning för ett år sedan, undrar jag om den bara befinner sig i en tråkig fas. Om inte så tror jag inte det finns frukt nog att klara av tanninerna om man låter den ligga allt för länge. Det är dock slående hur olika de lyckats i det svåra året 2003, när man jämför med den underbara 2003 Roagna Pajé.
Vi lyckades även ta den sista av husets Riesling 2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett. Lysande gott, med läskande syror, frisk tropisk frukt, gröna äpplen och päron. Det förrådet gick åt allt för fort.
Sedan gick vi på Casino Cosmopol, stödde statskassan, hade otur i pokern, och tappade bort garderobsbrickan. Att få ut jackan utan bricka visade sig svårare än att få hjälp av Com Hems kundtjänst.
Hej Ulrik, det är väl bara att fejsa att ju mer man provar desto svårare blir det att fördra övertydlig ekbehandling... vi snackar Sucklingbarolo här!
SvaraRaderaGissningsvis har ändå Il Bricco en hel del att vinna på ytterligare tre till fem års lagring för att integrera eken och dämpa de lite bittra inslagen. Nog finns det frukt tillräckligt för det... men en perfekt balans lär det kanske aldrig hitta hur man än väntar.
Då känns det enklare att hugga en välbalanserad 2003 Pajé istället...
Efter ett par timmar i karaff så skulle min gissning vara att frukten inte skulle räcka till mot tanninerna. Men efter någon timme till i glaset kändes de som de har en chans.
SvaraRaderaMen är det eken, eller den varma årgången som gör tanninerna uttorkande?
Jag har i vilket fall lagt en liten beställning på Pajé. Passade på med lite Barbera d'Alba när jag ändå höll på. Det är fina grejer det.