2010-01-15

Tiotusenmetersklubben

Det är inte den fantastiska upplevelsen man hoppas på, men det finns å andra sidan en del som är njutbart. Men det beror såklart på vilka man åker med.

Denna gången åkte jag med Singapore Airlines, från Singapore till Frankfurt. För att kunna jobba när jag kom till Singapore 06:00 lokal tid, åkte jag businessclass, vilket ju då lyckosamt nog även gäller hemvägen. Hur är det då att äta och dricka gott på tiotusen meters höjd? Jag vill inte låta bortskämd, men klart överskattat.

Då ska ändå nämnas att Singapore Airlines är ett under av trevlighet, utbud och service. Under hela resan så tilltalar de mig vid namn, och frågar om de kan hjälpa mig med något. När man flyger med Ryan Air känner man sig som boskap, och med SAS får man be om ursäkt om man vill ha ett glas vatten.

Det börjar med ett glas champagne innan take-off. Inte för att jag egentligen vill ha champagne just då, men jag måste ju ha underlag för den här posten. I’ll take one for the team. I ganska höga provrörsformade glas kommer det in. Charles Heidsieck Brut Reserve NV. Jag får en doft av citrus, bokna äpplen, en del bröd och någon söt ton som av ljus sirap. Ganska trevligt faktiskt. Glaset är OK utformat, och det går faktiskt att lukta sig till vad som finns i. När jag smakar blir det lite av en besvikelse. Det finns frukt, men den dör ut ganska fort och övergår i en liten bitterhet, som nästan blir metallisk i eftersmaken. Syran känns också lite svag och på villovägar, så vinet är totalt sett ingen njutning att dricka. Det har inte riktigt den balans man kan önska. Jag sitter princesslikt på en ärta i stolen, och dricker inte ens upp det.

När vi väl är på marschhöjd kommer drinken vi beställde innan start. Jag skippade allt vad Singapore Sling heter, men ville prova en August Kesseler Riesling Kabinett 2007. Nu kommer vinet i lägre provrörsformade glas, plus att vi befinner oss väl på en 10 000m, och sinnena tappar en hel av sin skärpa. Det gör att vinet inte doftar mycket alls. Jag lyckas få det till någon typ av tropisk frukt, som persika, men det är inte lätt att lura många aromer ur det glaset. En klunk kan man dock lätt åstadkomma, och den bjuder på söt och ganska frisk frukt. Gröna äpplen, persika, lite päron/piggelin. Det drar dock åt ett ganska sött håll, samtidigt som syran är lite låg för att det ska bli som t.ex. Zillikens husriesling hemma. Ett helt OK vin, men inte mer, och det får funka till förrätten som är en liten laxsallad.



Sedan kommer vi till huvudrätten, som är en helt ok stekt kyckling med svampsås, grönsaker och potatismos. Så bra nu uppvärmd mat blir på en mils höjd. Jag valde bort att prova 2005 Château Baret, för att istället ta ett glas 2006 Rive Barbera d’Asti Il Cascinone Araldica. Trots de usla glasen , finns det en tydlig doft av söta blåbär och björnbär, och en del tobak och kryddor. En riktigt trevlig barberadoft – efter omständigheterna. Mycket gott, med söt mörk frukt med en hel del tryck i, och höga syror som gör det läskande och gott. Det är lite svårt att plocka ut alla delar i den här miljön, men det är riktigt gott och gör ett bra jobb till maten.


När det sedan vankas ostar mm, så struntar jag blankt i dem. Även deras 2003 Graham’s Late bottled vintage port får stå åt sidan. Jag har sett vad som serveras i Första Klass, och efter lite flirtande med flygvärdinnan så smyger hon till mig ett glas Cos d’Estournel 2004. Men jag fick inte berätta för någon.


Detta lilla glaset bjuder på en hel del oförlöst kraft. Doften ger mörk frukt av cassis och björnbär, men framförallt en hel tobaksbutik med cederträ och tobak. När jag smakar på det så känns det som om det finns en hårt tvinnad och tillbakahållen frukt av cassis som inte kommer loss. Smaken domineras av det mörka laget och i eftersmaken ger det nästan en bläckig smak och känsla. Tanninerna är ganska brutala och håller allting i ett järngrepp – inklusive gom och tänder. Det känns att det finns potential, men nu är det för ungt. Flaskorna hemma ligger tryggt ett par år till. Men man kan ju ha tråkigare på 10 000 meters höjd.

Sedan känner jag mig ganska nöjd med provandet, och övergår till deras urval av olika kaffe och te. Jamaican Blue Mountain får stå åt sidan för en Brasiliansk Bourbon, för att sedan prova följas av kinesiskt jasminte, och en Oolong. Så gott har jag inte druckit sedan kaffeprovningen.

Det är onekligen en trevlig upplevelse att flyga business med Singapore Airlines, jämfört med många andra flygbolag. Och servicen och mat är givetvis mycket bättre än vad man får i Economy, för att inte prata om ur papplådan hos SAS. Men i termer av att verkligen kunna njuta av maten och vinet, i en trång, brusig kabin, i dåliga glas, med försvagade smak- och luktsinnen, så är det knepigt. Klart bättre än alternativen, men inte något att sträva efter i sig.

Och jag inser när jag skriver detta att jag låter som prinsessan på ärten. Klagar på småsaker när jag har det rätt bra egentligen. Nämnde jag att jag har sovit dåligt i natt på planet, trots fällbart säte?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar