Paolo Scavino - Castiglione Falletto

Man tar sig från Barolo till Castiglione Falletto mer eller mindre på frihjul nerför de serpentinslingrande vägarna. Vinrankor i räta rader – Cannubi till höger - och vinhus kantar de branta kullarna. Väl framme lämnar döttrarna Scavino glatt över ansvaret för vårt inplanerade besök i Westons händer.

Weston är en amerikan som beklagar att han är lite stressad – Viogner skördades precis och håller på att pressas – när han med van hand visar oss igenom vinkällaren. Han är i sig en fascinerande person, som under sina knappa 30 år lyckats jobba på vingårdar i USA, Nya Zeeland och nu i Barolo - för möjligheten att jobba med Enrico, säger han. Till mitt stora avund har han också ett fotografiskt minne av alla viner han någonsin druckit. Han är säkert även den som pratar bäst engelska och får därför äran att visa oss runt.

Paolo Scavino drivs av Enrico Scavino som jobbat med vinmakandet sedan 1951 (ansvarig sedan 80-talet kan jag läsa mig till). Döttrarna Enrica (bilden) och Elisa har också engagerat sig i företaget och står för återväxten. Vi får initierat hela utvecklingen av området Barolo och Scavinos del i den berättad för oss. Från fattiga förhållanden i en region utan pengar eller infrastruktur efter kriget började Enrico investera i vingården. Att minska ned skördeuttaget och investera i utrustning var även i Barolo (se besöket i Roero) svårt efter kriget i en fattig region.

Vi vandrar igenom en anläggningen och förevisas alla temperaturkontrollerade ståltankar (500’ EUR styck), pressar, pumpar, temperatur- och fuktkontrollerade källare och så vidare. Så modernt det kan bli enligt våra otränade ögon. Allt för att Enrico vill ha total kontroll på vad som händer med druvorna och juicen. Nya egendesignade temperaturkontrollerade tankar, som ska simulera den ursprungliga processen med att trycka ned skalen har precis installerats. ”Alla pengar går in i vinkällaren. Familjens bostad är väldigt simpel” förklarar Weston.

Vi tror honom, nästan. Någon euro måste de ju lagt på Porschen som är parkerad utanför också? Jag är inte missunnsam, det stör mig inte att bra vinmakare som sliter hårt tjänar pengar på det.

”Scavino is about balance and freshness” får vi förklarat när vi börjar försöka beröra ämnet modernister och traditionalister. Visst har Scavino klassats som en modernist med kort maceration och barriquer, men det är inte poängen. Modern utrustning med rotofermentatorer gör urlakningen snabbare och effektivare, så fyra veckors maceration är inte nödvändig snarare tvärtom, det skulle döda balansen. Samma sak gäller för fatlagring. Balansen och elegansen skulle skadas av för mycket ek. De jobbar mycket noga med att välja ek och har ofta blindprovning av fat från olika leverantörer. Mitt försök att ha en initierad diskussion om olika stilar faller ganska platt.

Vi kommer in på en diskussion om årgångar och att köpa vin. Eller diskussion är kanske att överskatta min egen del i samtalet – föreläsning är en bättre benämning, uppläxning en elakare.

”I don’t care about vintages” är svaret på min fråga om 2005, som är den årgång som precis kommit på marknaden. ”En bra vinmakare gör bra viner oavsett årgång. Går det inte så släpper han inget vin. Så leta upp någon du gillar och lita på honom, i alla årgångar.” Det är rådet jag får, när jag försöker få hans syn på guldkornen. Weston säger han absolut skulle köpa Giacomo Conterno Riserva, om det kom en sådan från katastrof året 2002.

Ja, så kan man ju tycka. Speciellt om man jobbar på ett etablerat vinhus och är intresserad av stabila kunder, som köper även i urusla årgångar. Men jag är kanske en cyniker?

Trots att jag känner mig som en skolpojke som blivit ertappad med att inte ha gjort hemläxan, förmedlar Weston budskapet på ett så charmigt och långt ifrån arrogant sätt att jag inte känner mig tillplattad. Weston erkänner dock att han också letade bra årgångar när han jobbade som vinhandlare i USA.

Även om jag redan är på det klara med Scavinos plats på kvalitetskalan får jag veta att de druvor som inte duger till att sätta Paolo Scavino på säljs. Till vilka får jag dock inte veta.

Vi provar även en del vin:

2008 Langhe Bianco är gjort på 70 procent Sauvignon Blanc och resten Viognier och Chardonnay. Frisk doft och smak av gröna äpplen och fläder. Bra balans med en okej syra. ”Vi ville ha ett eget vitt vin för heta sommardagar, men sedan provade en kund det och ville köpa, då började vi buteljera.”

2006 Barbera d’Alba Affinato in Carati har fått en mild fatbehandling under ett år i använda fat. Kraftfull mörk frukt med hög syra, men saknar ändå lite struktur i form av tanniner för att jag ska bli förtjust. Jag får nog erkänna att jag föredrar Correggias Marun, av de få Barbera jag druckit.

2005 Carobric är ett ganska finstämt, balanserat vin. Parfymerad doft av rosor med mycket fina ljusa röda bär. Gjort på druvor från Rocche di Castiglione, Fiasco in Castiglione Falletto och Cannubi. Fortfarande ungt såklart – det tappades på flaska för någon månad sedan – med kraftiga tanniner. Trots det en skön munkänsla och det kommer säkert att bli riktigt bra om fyra, fem år. Finns några kvar på SB för hugade spekulanter.

2005 Bric dël Fiasc är ett kraftpaket. Kraft i både doft och smak, med tanniner som vägrar släppa taget. Trots kraften känns det lätt och fräscht och frukten är härlig. Detta är något som ska lagras ett tag för att få den rätta balansen, men jag är övertygad om att det då kommer bli ett fantastiskt vin. Jag ska låta mina inköpta flaskor ligga ett bra tag. Druvorna kommer från vingården som låg längst ifrån vinkällaren, så man var förr i tiden tvungen att ta med lunch när man skulle jobba där. Vinmakaren bad då om att få med en Fiasc vin, vilket är lokal dialekt för flaska. Bric dël Fiasc står därför för vingården/sluttningen med flaskan. Sådana små detaljer som gör att jag kommer njuta än mer när jag dricker mina 2005 om några år.

En del har pratat om 2005 som ganska dåligt, en del om det som lätt och snabbt tillgängligt. Jag tycker det verkar vara en ganska bra årgång, men som behöver lite tid. Jag har i och för sig aldrig druckit Barolo så kort tid efter de släppts, så referensmaterialet är begränsat. Frågar man, får man svaret att 2005 borde vara drickfärdigt om 5-10 år, medan 2004 behöver ytterligare ett par år.

Med tanke på att jag ska flyga hem är inköpsmängden starkt begränsad. Jag frågar vilken nästan symboliska flaska jag ska köpa. Han ler, går iväg och kommer sedan tillbaka med en 2002 Barolo Bricco Ambrogio. "Den enda Barolo Scavino producerade 2002, nu kan du ju prova vad du tycker själv".

PS. För de som är förtjusta i Corale, kan jag meddela att 2006 var den sista årgången av detta vin.