Besök hos Elio Altare - det sista av fem vingårdsbesök i Piemonte

Silvia Altare håller skrattande upp en stor påse saltlaktrits hon precis fått från en krögare i Sverige. ”I am addicted to them” säger hon på i det närmaste felfri engelska. Italienska utan kraftig brytning och saltlakrits är ovanligt i Piemonte, men det känns bara som en fortsättning på Elio Altares förmåga att bryta mot invanda konventioner.

Han tog över vingården av sin far 1974 berättar han för mig. ”I was inspired by Burgundy after my first trip there in '76”. En vilja att göra balanserade, slanka viner som ändå har kraft krävde att han bröt mot konventionerna. Efter resan började han med grön skörd och lågt skördeuttag, 1983 tillkom franska barrique, lägg till det rotofermentatorer - ja ni kan storyn. Det var här problemen började.

Elios far gjorde honom arvlös på grund av hans påhitt och annorlunda sätt att göra vin. Arvet av vingården gick till Elios två systrar, och han fick kämpa hårt för att kunna förverkliga sin dröm att driva vingården vidare. Han fick arrendera den av sina systrar tills han till slut kunde köpa loss den och utveckla den vidare till vad den är idag. ”But today I am living my dream - with all of this” säger han och pekar ut över vingården Arborina som ligger precis nedanför Cantinan. Det finns en tydlig stolthet i rösten. Jag är Elio Altare, jag tar ansvar för mina viner, då spelar inga konventioner eller lagar någon roll. ”Let me entertain you with my wines”.

Cascina Nouva i Annunziata på sluttningen upp mot La Morra. Elio Altares vingård. Arborina är sluttningen nedanför

Att Elio varit en inflytelserik man på det moderna vinmakandet i Piemonte är uppenbart. Vid besöket på Matteo Correggia talar de varmt om hans inflytande, och man kan läsa att han även influerat producenter som Domenico Clerico, mfl.

Vi är mitt i skörden av Dolcetto, som sker ovanligt tidigt i år, där Altare är en av dem som skördar först. Elio skyndar vidare och lämnar mig i händerna på nästa brott mot konventionerna: Silvia Altare är dottern som går i pappas hårda vinmakarskola och ska ta över gården en dag. En kvinna som driver en av de mest prestigefyllda vingårdarna i Barolo är inte en standardlösning i ett Italien där Berlusconi styr och där kvinnorna ska vara lättklädda och stå i fonden bakom gubbarna i alla TV-shower.

Om entusiasm, energi och ett snabbt intellekt är viktiga egenskaper för att göra bra vin kommer Azienda agricola Elio Altare att hamna i goda händer. En bättre skola är ju svårt att önska sig. Trots att det är stressigt med skörden underhåller - underhåller är faktiskt det bästa ordet - Silvia mig med en genomgång av gården, historier och anekdoter under nästan två timmar.

Silvia är så klart uppvuxen i vingården, och har jobbat där sedan 2001. På pappret bara sedan 2003, men aldrig med lön, påpekar hon, och pikar pappa Elio. Han är en slavdrivare, säger hon med ett leende. En tur på vingårdar i USA och Australien har hon också hunnit med. I USA var hon på den inte helt okända gården Sine Qua Non. ”Extremt extraherade viner med alldeles för hög alkoholhalt”, är hennes omdöme. Bit i den Krankl! Veckor ägnades sedan åt att knåpa på CV:t som skickades till ett antal vingårdar i Australien för att få prova att jobba där. ”Du är anställd!” löd det första svaret i inboxen, efter fem minuter. Ibland kan det hjälpa att heta Altare i efternamn.

Vi pratar årgångar. Jag förmedlar läran jag fick med mig från Weston på Scavino om producenter och årgångar – att lita på producenten och strunta i årgången. ”Jag skulle inte köpa en 2002 Barolo från Serralunga. Alla vingårdar blev förstörda av hagel, och den som lyckades göra en Barolo det året måste ha gjort det på skadade druvor” säger Silvia Altare. Eller varit välsignad av gud och änglar, lägger hon till.

Altare gjorde endast en liten mängd Dolcetto under 2002. Hon frågar om jag träffat Weston, och påpekar att han är pojkvän till Enrico Scavinos dotter, som hon givetvis känner. Jag börjar känna mig initierad med kunskap om det lokala skvallret. Ännu mer initierad när hon berättar att Sara på Matteo Correggia är bästa kompisen. Hon säger med sträng min till mig att jag inte ska förstöra Saras träning, innan hon börjar skratta igen.

Det mesta verkar hamna på Silvias bord i vingården. Allt från buteljering till arbete i vingårdarna, kontakter med kunder, och ekonomin. De är bara fyra-fem personer som sköter allt. Då har de ändå hand om total tio ha vingårdar. Men hur klarar ni skörden då, inhyrd extrapersonal? undrar jag. "We use our family. Luckily we are Italians, so we have a lot of family"

Att det är dyrt att göra bra vin har jag förstått, men jag hajar till när jag får veta priset på marken. För några år såldes en knapp hektar mark i Brunate, för 1,2 miljoner. Euro! Det var förstås utan vinrankor som man måste plantera för att sedan kunna hoppas på skörd om fyra till fem år. Ja, sedan får man ju ligga på vinet ytterligare fyra år innan man kan sälja det och få in några pengar. En svettig investeringskalkyl låter det som.

Vi traskar ner i vinkällaren där Dolcetton precis pressats och ligger i tankarna. Vi tappar upp ett smakprov av juicen. ”Jäsningen har precis kommit igång, och du kan redan nu känna vilken struktur vinet får med sin färg och sina tanniner”. Jo, tjena! Det kan jag inte, men håller såklart med. Jag blir lite förvirrad av de två faktumen att det bara är naturjäst från druvorna, samtidigt som den är tillsatt för att snabba på jäsningen. Svaret var att genom att plocka en del druvor några dagar innan skörden, på traditionellt sätt trampa dem med bara fötter, och sedan ställa ut dem i solen några dagar, skapar Silvia en egen accelererad jäststam från gårdens druvor. Denna tillsätts sedan druvorna pressats och startar jäsningen direkt. När nästa omgång druvor kommer in, häller man över en balja med druvsaft, och jäststam, och kickar igång den jäsningen också. Ungefär som när mamma sparade surdegen mellan baken när jag var liten.

På väg upp i provningsrummet får jag veta att de dricker ganska lite av sitt eget vin. Elios filosofi är att man ska prova mycket av andras viner och inte dricka sina egna – gör man enbart det blir man hemmablind. ”Vi dricker mycket Bourgogne, och när vi dricker vår egen Barolo är den nästan alltid tidigare än 90-talet. I live such a tough life, don’t I” säger Silvia. Min erfarenhet av 80-talsbarolo är noll. Eller var.

Nu har jag givetvis lyckats tappa bort mina anteckningar från provningen, så det blir än tunnare än vanligt. Ett tips är att inte lägga lösa papper i baksätet på en cabriolet.

Barbera d’Alba 2008. Mycket mörk frukt som fyller på i en ganska lång eftersmak, och höga syror för att balansera upp frukten. Jag är inte helt "intunad" på Barbera, men den lämnade inga bestående intryck på mig.

Barolo 2005. Ljus röd frukt, bra koncentration och längd. Syror och tanniner balanserar upp frukten till en härlig munkänsla. En del kryddighet, lite örter och en del mineral följer med. Jag tycker detta är en riktigt bra Barolo, och Silvia påpekar att de hann skörda innan det kom tio dagars ihållande regn. De som inte gjorde det fick mycket sämre kvalitet på vinet - för mycket vatten i druvorna.

Langhe rosso Arborina 2005 är gjord på samma druvor som den vanliga Barolo, men får sedan ligga 18 månader på 100% nya fat, men endast klassificerat som Langhe Rosso. Generös frukt, härliga nypontoner och lite mer tanniner och struktur (från ek?) än ovanstående. Väldigt bra, och drickbar redan nu.

L’Insieme 2005. Vinet är gjort på 45% Cabernet Sauvignon, 20% Barbera 20% Nebbiolo, och resten Dolcetto, Syrah och Petit Verdot. När jag tycker jag känner en dominerande Barbera-doft, känner Silvia en dominerande läderton från Cab. Det är ett stort och fruktigt vin, men inte riktigt vad jag vill ha. I varje fall inte när jag dricker vin i Barolo, från Barolo.

När jag undrar varför de gör detta vinet får jag veta att vinstockarna av Cabernet Sauvignon kommer från Chateau Margaux. Elio fick dem och det är ju roligt att experimentera, tycks de tänka. Det fanns dock ingen plats att plantera dem, så det gamla grönsakslandet fick stryka på foten.

Sedan står en öppnad flaska Barolo 1989 från gårdagen kvar på bordet. Vi provar. ”Too bad. Its on it’s way down and has lost a lot of its freshness”, är den snabba domen. Jag sitter fortfarande och sniffar på de underbara dofterna av mogen Barolo. Kaffe, balsamico, tobak och en ljus frukt, från ett vin som är brunaktigt som Coca Cola. Fängslande doft. I munnen har vinet en härlig slank munkänsla med ganska höga syror, tanninerna är förvånansvärt sträva och torkar nästan ut eftersmaken något. Det finns en bra balans och bra kraft i vinet, men i eftersmaken tappar det något. För mig är det kul att få prova så gammal Barolo, freshness or not.

Arbetarna på gården kommer och frågar efter Silvia (vilket inte är första gången under visiten). Det är stressigt och mycket att göra, och jag tackar så hemskt mycket för att de tagit sig tid och berättar hur mycket jag uppskattar det och gör mig klar att gå.

”Take this one” säger Silvia och sträcker fram den trekvartsfulla flaskan av Barolo 1989. Pappa skulle smaka på den, säga att den tappat fräschör och mamma skulle koka kanin i den ikväll. Du uppskattar den nog mer.

Med min 80-tals Barolo i handen går jag tillbaka till bilen. Även om vin är gott och fascinerande, och det gäller verkligen Elio Altares viner, kan historien och personerna bakom vinet vara minst lika intressanta.

PS. Väl hemma i Stockholm hittar jag följande notering om Barolo 1989 från Galloni, gjord för tre år sedan. 95 poäng, och ett pris på $ 286. Jag får uppgradera mitt matlagningsvin en del.

"The 1989 Barolo is a breathtaking wine. It opens with a beautiful aromatic nose, followed by perfumed sweet red fruit that blossoms on the palate with incredible depth, expansiveness and purity of expression. With some air lovely nuances of licorice, mineral and tobacco gradually appear completing this magnificent effort, which closes with an eternal finish. An extraordinary and unforgettable wine, and easily one of the best Barolos I have ever had from Altare. This is just entering its maturity and well-stored bottles will have at least another decade of prime drinking ahead of them."