En kväll att minnas

Jag har aldrig funderat på vilket vin jag skulle vilja ha med mig på en öde ö - my Desert Island Wine. Dels känns risken att jag skulle hamna på en öde ö ganska liten, dels skulle vin nog inte vara det jag funderade mest på då. Men nu vet jag vilket vinet är. 

Det fanns ingen välkomstkommitté på Arlanda när jag kom hem, så jag fick ordna mottagningsfesten själv. En vinprovning som jag planerat länge, där jag tänkte försöka bräcka avskedsföreställningen. Starten blir en Dom Perignon 2002 för att komma i form. Skönt krämig textur med komplex gul frukt i lager på lager, bra mineralkänsla. Hyfsad längd, men syrorna känns lite modesta. Vinet har ju blivit hyllat, och även om jag tycker det är riktigt bra, så känns Gallonis "Back up the truck" lite väl haussat.

Nästa flight innehåller 1990 Faiveley Clos des Corton, 1990 Altare Barolo Arborina och 1990 Cappellano Barolo. Vilken start! Den slanka elegansen, men med en del ruffiga burdusa drag från Faiveley. Altare har en köttig sötmogen frukt som kärna och är den mest utvecklade. Den stringenta järniga mineraliteten hos Cappellano som doftar som om man skurit sig på rostiga spikar. Alla tre vinerna är i en bra fas nu, med härligt utvecklad aromatik och komplexitet, men där frukten fortfarande är ung och vital. Cappellanon håller länge än och kan nog bli ännu bättre, men alla tre skulle jag gärna dricka varje lördag. Man dricker mogen Grand Cru bourgogne för sällan.

1971 Giacomo Conterno Monfortino är inte bara vinet jag skulle vilja ha med på en öde ö. Det är vinet som skulle få mig att bosätta mig på en öde ö om jag bara fick dricka det där. Det är en upplevelse som var svår att sätt ord på, även om det finns bra försök här och här. Det första ord jag kan frambringa är magiskt. Sedan kommer skärpa och precision. Och elegans. Laserskärpa i de exakta syrorna, i den söta fortfarande alerta fruktkärnan. Precision och balans på sättet alla delar sitter ihop, elegant och eteriskt. Komplext, med högstämda toner av kryddor, tjära, menthol och blommor. Intensivt. Om man tar och samlar upp alla solstrålar in i en enda koncentrerad stråle - så har man gjort med frukten i det här vinet. En intensiv kärna av ljust röd frukt. Silkiga tanniner med bra grepp. Det här är det bästa jag druckit. Full stop. Poäng känns banala för att beskriva vin, eller snarare upplevelser, som den här. Jag vågar inte ens försöka leta upp en flaska till - den kommer bara att kunna vara en besvikelse jämfört med denna.

Sedan går det väl i princip bara utför, även om vi lyckas smaka en del annat bra. Av de två vinerna från Monforte, 2004 Aldo Conterno Romirasco, och 2004 Conterno Fantino Sori Ginestra är inte oväntat Romirascon en klar segrare. Båda vinerna givetvis alldeles för unga, men njutbara redan nu. De kommer dock få ligga till sig minst tre fyra år innan jag besöker dem igen. För er som har chansen, se till att få tag i några flaskor Romirasco. En viss diskussion uppstod om potentialen för den väldigt modernt snidade Sori Ginestran. Jag är övertygad om att den kommer bli riktigt bra, och den här kvällen bara stod i skuggan av ett större vin. Men vi får se.

Man gör ju vin utanför Piemonte och jag vill gärna bjuda på en av höjdpunkterna från 2011 för min del.  Domaine Gauby La Muntada från 2008, nu parallellt med 2009. En klar stämpel av naturvin kommer igenom i karaktären. 2008 lyser klarast med snyggast, renast frukt, där 2009 är lite fläskigare och lösare i hullet och kanterna. Men härlig mineralitet, djup och komplexitet i svartvinbärsfrukten i båda vinerna. Det når inte den höjd jag kommer ihåg från mitt första försök, men ändå ett klart VG. Jag tror Gaubys Vielles Vigne släpps i April, och det kan vara värt att fundera på.

Tillbaka till Italien, för en väldigt ojämn match. Om än väldigt ung och primär visar 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino sin oerhörda klass. 2006 Il Poggione är onekligen ett bra köp för knappa 30 Euro, och jag är stolt ägare till en låda. Men i den här matchen spelar den inte huvudrollen. Poggio di Sotton är otroligt elegant med sina mörka mångfassetterade fruktbotten toppat med asiatiska kryddor och röda blomblad. En ryggrad av silkiga tanniner och exemplariska syror hjälper till att hålla detta kraftpaket på banan. Vi ses igenom om, säg, fem år - ser redan fram emot det.

Vi ger ju inte upp redan här, och egentligen förtjänar väl 2007 Montevertine Pergole Torte ett omnämnande, likaväl som en 2009 Clos Saint Jean Deus Ex Machina. Andra viner har redan tidigare fått mer uppmärksamhet än de förtjänar, och hälls nästan i ren ironi. 1998 Castello dei Rampolla Vigna d'Alceo går heller inte av för hackor. Och en hel del annat bra, där även Ragú enligt Mario Batalis recept förtjänar ett hedersomnämnande.

Kul att vara hemma igen och det blev en provning att minnas. Den hade planerats under ett bra tag. Och den innehåll ett vin jag aldrig kommer att glömma.

Tignanello 2007

Snabbt ned i karaffen strax innan jag åker för att göra skadecomeback i fotbollen. Tre timmar senare väntar gäster, och luftat vin, på en sliten och ledbruten vinnare. Men belöning finns tillhanda.

2007 Antinori Tignanello har en underbart förförisk doft. Klockren och precis körsbär och cassis i den fruktiga botten. En blommig doft, som i stunder påminner om nebbaliknande rosblad, ringlar i vackra slöjor på toppen. Med i mixen finns även Forest Floor, diskreta kryddor och ett uns rostat kaffe. Efter en stund framträder även en cigarrlåda försiktigt i kulissen. Vinet doftar härligt, med en fatbehandling som håller sig i bakgrunden.

Den nyinköpta Bougainvillean i bakgrunden. Tignanello 2007 i förgrunden.

Tignanello kommer från den 47 hektar stora vingården med samma namn, som ligger granne med Solaia på 350-400 m höjd. Druvblandningen är 80% Sangiovese, 15% Cabernet Sauvignon, och resten Cabernet Franc. Uppfostran sker i 300-liters fat (1/3 nya) för Sangiovesen, medan Caberneten får växa upp i förhållanden som påminner om hemmaplan i nya franska barriquer.

I munnen är vinet en sumobottare i silkeskimono. Kärnan är sötmogen frukt med rejäl pondus och kraft, som trots sin tyngd är smidig och följsam. Lägg till det att silkiga tanniner ger en lätt, trots sin ungdom, strävhet och struktur. Vinet har dock en kraft som varar betydligt längre en en sumomatch, och den klingar sakta av i en mineralisk anistonad eftersmak. Intrycket är ett snäpp mörkare i munnen än i nosen - körsbären har blivit svarta, det rostade kaffet har tagit ett halvt steg fram. Det är på det hela ett smeksamt, välbalanserat snyggt komponerat hantverk som är fröjd att dricka.

Imponerande bra, och förvånande tillgängligt redan nu. Tignanello 2007 finns dessutom kvar på SB, till ett ganska bra pris jämfört med vad jag hittat det för ute i Europa.

2006 Felsina Fontalloro

Som utlovats - italienskt så det förslår. Där mitt vinintresse så smått tog fart någon gång för länge sedan - Toskana.

Mörk körsbärsfukt med moreller inblandade som en stabil och tät bas för doften. Vinet har dock mer än så att bjuda på i form av läder och tobak, plus ytterligare ett lager med kryddor och söt mandelmassa. På toppen avger det blommiga svävande slöjor. Det är en massiv, förförande doft som suger in en och vägrar släppa greppet.

I munnen är frukten tät och koncentrerad utan att bli det minsta tung och klumpig - vinet har ju italienska syror, gubevars! De italienska surkörsbären inleder starkt, och klär in hela gommen med syrlig, men mogen frukt, för att sedan, i en perfekt stafettväxling, lämna över till de småkärva kärnorna som klingar ut i eftersmaken. På upploppet tillkommer Lakrisal. Koncentrerat och långt! Kanske inte världens mest klart lysande, renaste och precisa frukt, utan lite småslampigt och försiktigt fatat, men ack så attraktivt.

Munkänslan är fullmatad men ändå lätt på foten och med bitande höga syror. Tanninerna är påtagliga, fast påfallande mogna och söta och ger en behövlig stadga. Det är ingen tvekan om att det är från Italien, eller att det är gjort i en modern skola. Men ack så snyggt och gott - speciellt efter ett dygn i vacumpumpad flaska. Köp och lägg undan.

Finare Vinare har, som med de flesta andra viner man hör talas om, provat tidigare. Själv hoppas jag få prova igen.

2004 Ricasoli Castello di Brolio

Dags att klättra ned från nådens kulle till mer jordnära nivåer.

Ricasolis "bästa" Chianti Classico i en stark årgång med några år på flaska borde kunna bjuda upp till dans!?

Fortfarande blåviolett med en aningens tegelkant - om man kisar lite och hoppas på mognad.

Doften är öppen och generös. Mörk, ganska murrig doft med läder, söt tobak, körsbär och lite parfymerade drag.

Munkänslan är  medelfyllig, smeksam med söt frukt och ganska snälla välskräddade tanniner. En klädsam strävhet i svansen ger ett skönt bett. Syran är hög och när frukten har antagit de klassiska italienska sur-körsbären är ursprunget ingen tvekan. Smaken har en skön mix mellan primära körsbär och tidiga mognadstoner från söt tobak och läder. Kaffe och mörk choklad tillkommer, och skvallrar om en del fat i uppfostran.

Gott i modern stil och skönt att dricka nu. Redan nu. Kanske något snabbmognat i Singaporeansk värme? En trevlig landning efter den stratosfäriska vandringen på kullen.

Druvblandningen är 80% Sangiovese och resten lika delar Merlot och Cabernet Sauvignon.

Wine dinner @ Otto

Dags för ytterligare en vinmiddag på Otto. Något att se fram emot efter förra lyckade middagen.

Det första, och största, problemet är vad jag ska ta med mig för vin. Nivån på vinerna sattes ju ganska högt på förra middagen, samtidigt som min vinkällare i Singapore är rätt begränsad. Jag har ju lite svårt att matcha Ornellaia och Voerzio med ålder i mina bruksviner i kylen - men gör ett tappert försök till något intressant.

Första vinet har en diskret doft av typiska Nebbiolska parfymerade rosor på toppen. Under ligger ljusa röda bär och rått kött, och ett uns tryffel. Ganska återhållen doft. Vinet lätt och smeksamt i munnen, men med en underliggande kraft. Det är kraftiga tanniner, men de är ack så lena och välskräddade. Frukten ligger i flera lager med körsbär, jordgubbar och vinbär. Allt sitter snyggt ihop i en välbalanserad mix. Det här är ett stort vin - i vardande i alla fall. Jag gissar på en traditionell Barolo från första delen av 90-talet med ett långt liv framför sig. Lurad av att de extremt silkiga tanninerna gör det smeksamt och ganska tillgängligt - men borde vetat bättre på den unga färgen.

2004 Bruno Giacosa Barbaresco Riserva Asili. Chris förnekar sig inte och häller ett underbart vin. Min första Giacosa Red Label. Underbar och förvånansvärt tillgänglig redan nu. Jag inbillar mig att mer komplexitet kommer med tiden, men det gör inte precis ont nu heller.

Andra vinet har en doft av söt cassis med en toppnot av parfymerad handtvål. Efter ett tag förnimmer jag en hel del mognande toner av balsamico, svamp och buljong. När jag återkommer till vinet senare under kvällen är mognadsdoften helt dominerande. Vinet är lent med ganska nedslipade tanniner, medelhöga syror och en frukt som fortfarande är ung och viril. Tobak och mörk choklad ligger i botten. Jag velar fram och tillbaka men landar till slut på en Brunello från slutet av 90-talet och gissar till slut på '98.

1997 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino. Förvånande fort mognad. Mycket bra nu, och jag skulle nog dricka den nu om jag hade några flaskor.

Tredje vinet är mitt bidrag. Ung blåviolett färg med otroligt mogna söta körsbär i doften. Med lite luft tillkommer en del örtiga inlsag med en dragning åt mint, och lite söta vaniljtoner. I munnen är vinet tätt och kompakt - sammanhållet av fina tanninger och höga syror - utan svackor eller brister hela vägen ut i en lång eftersmak. Några sniffar senare kan man addera choklad och kaffetoner i doft, och frukten börjar bjuda på mer surkörsbär än de övermogna röda.


2004 Fontodi Flaccianello. Mycket bra, och jag önska att jag hade fler flaskor liggande någonstans, för att börja tulla på om en fyra, fem år.

Sista vinet är en helt annan sak. Svart med en aning till ljus genom kanten, om man lutar glaset ordentligt. Doften är mycket söt och mogen, med en en övertydlig ton av körsbärslikör. Bakom den söta mattan av körsbär och björnbär finns nog något, men det drunknar just nu. Massivt i munnen.Tätt och koncentrerat. Och sött. Det ska dock nämnas att det inte blir tungt, och att det är extremt silkigt och smeksamt. Det borde vara rätt alkoholstint, men den känns absolut inte. Det är lite för sött och lite för mycket för mig. Gissningen går till en ung Barossa. Blanding av Shiraz och Cab.

2001 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon. Det är ett tick i en ny box för provade kultviner. Men jag förstå inte riktigt dess storhet. 98 poäng från Wine Advocate, och tillgänglig sedan 2007. Visst är det snyggt ihopsatt utan vassa kanter, men jag tycker det är lite för mycket av allt. Och hur kan de göra sådana viner i Washington??

Tack igen för en lysande fin kväll med mycket intressanta viner och roliga diskussioner.

PS. Ledsen för de usla bilderna. Restauranger lämpar sig sällan för foto med pocketkamera.

Dagen efter

Egentligen är det ju samma dag, eftersom gästerna lämnade Singapore först vid lunch idag. Men avskedsmiddagen hade vi igår, och lägenheten känns redan tom. Så nu dagen efter försöker jag samla kraft.

Resterna från gårdagen är en slatt 2004 Marchesi Antinori Chianti Classico Riserva, som inte fick speciellt mycket uppmärksamhet som nyöppnad. Nu kan vi titta åtminstone lite närmare på den efter ett dygn vakuumpumpad i kylen.

Charmig näsa! Läder, stall och tobak har intagit förarsätet framför en körsbärsdriven frukt. Som eftersläntrare trillar örter och lakritsrot in, samt en lätt blommig övertton. Jag tycker nog Cabernet komponenten känns större än de 10% den ska innehålla (resten Sangiovese).

De Italienska sur-körsbären tar ett steg framåt i munnen och tar överhanden. De gör det dock med klass - de lyser klarröda rakt igenom de omgivande mullrande smakerna av läder, choklad och kaffe. Lägg till det traditionellt höga syror, en medellång eftersmak som stramar upp mot slutet med hjälp av lätt sträva tanniner har du en riktigt bra lite enklare Chianti. Gott och drickvänligt.

Jag tror jag betalade 149 kr för den, precis innan en prisökning till 169, och ser nu att den stigit till 179, och bytt åtgång till 2005. Det var nog ett bättre köp förr, i den klassiska årgången 2004, och jag önskar att jag hade fler på lager (en flaska kvar någonstans). Och att lagret fanns i Singapore.

Palmqvists tack för ni kom och hälsade på, och för en jättetrevlig tid i Singapore. Och för övriga eventuella intresserade besökare, hjärtligt välkomna!

Tryckutjämning

Det är inte första gången jag tvingas tryckutjämna innan jag dricker vin. Men den här gången sker det någonstans runt våning 50 i den snabba hissen på väg upp till Equinox, på våning 70, och inte på 10 000m.

Tidningen Wine&Dine har samlat sin panel för att prova toskanska viner inför nästa nummer - och vill gärna ha oss som annonsör. Jag lyckas på något konstigt sätt komma över en inbjudan, när alla andra är ute och reser. Det visar sig att jag är den enda som dyker upp, efter att panelen är klar, och jag får en timme själv med deras vinexperter, och utsikten. En trevlig onsdagskväll.

De rekommenderar en enklare första flight av vinerna de valt ut, av 28 de provat. Jag får alltså 'bara' prova de rekommenderade, och slipper skräpet.

Ghiaccio Forte Morellino di Scansano 2006 inleder med en fruktig körsbärsdriven doft, med lite örter och en del kryddor. Ganska enkel, lättillgänglig med kort eftersmak, snälla tanniner och höga syror. Påminner en del om en dolcetto, faktiskt. Funkar som ett bra vardagsvin till mat, men inte den bästa Morellino jag provat..

La Braccesca Vino Nobile di Montepulciano 2006 bjuder också på lättillgänglig körsbärsfrukt med lite kryddiga toner. Här kommer den dock i lite slankare skrud, med mer struktur i former av tanniner. Bättre vin som bjuder lite mer motstånd, men fortfarande ett ganska enkelt vin
.

Vi går sedan vidare på Chianti Classico där första vinet är Riecine Chianti Classico 2006. Doftmässigt har den stängt ned och släpper inte alls mycket ifrån sig. I munnen kommer det dock en hel del italienska surkörsbär ridande på en våg av syror. Samtidigt har det tanniner som håller i strukturen långt efter att den medellånga eftersmaken klingat av.

Querciabella 2007 är dock lite av en besvikelse, jämfört med den 2006 jag druckit innan. Vidöppet med lättillgänglig frukt, men med en överton av blommor (viol). Det är ungt och har en nästan lite babyfet frukt. Det känns inte som om det finns särskilt mycket komplexitet eller utvecklingspotential och inte så mycket struktur att hänga upp det på.

Castello di Brolio Chianto Classico 2005 imponerar inte heller riktigt. Mycket körsbär med kryddiga, örtiga övertoner. Men det känns som om frukten inte riktigt håller ut när tanninerna tar över och eftersmaken försvinner väl fort. Jag hade förväntat mig mer, faktiskt.

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2006 är däremot en positiv överraskning. Den kraftiga mullrande frukten (jag vet inte om jag vågar skriva körsbär igen, utan att få stryk) har rejält med tryck. Förvisso lite sluten i doften, men den trycker till i munnen och det finns sammetslena tanniner bakom all frukt. Italienskt och höga syror, ska väl tilläggas, och gott är det. Bäst hittills.

Men så kommer 2006 Felsina Chianti Classico Riserva. Det är kanske inte bättre, men i en lite mer återhållen stil. Den bjuder på en del choklad och läder i kombination med frukten, och känns mer knuten, men ändå med potential. Det finns en kraft som väntar på att släppas ur den tighta kostym den sitter i just nu. Gott.

Nästa flight är Brunello di Montalcino. Första vinet är 2004 Tenuta Caparzo Brunello di Montalcino. Den har som min guide säger "shy nose" och bjuder inte på mycket. Den har dock en hel del kraft och frukt i munnen, med chokladiga tanniner och dito eftersmak i botten. Den saknar dock lite av komplexitet för att jag riktigt ska gå igång.

Castello Banfi Brunello di Montalcino 2004 har mer av parfymerade violer på toppen av, ja gissa, en körsbärsdominerad frukt. Men den känns mer utvecklad och har även en hel del läder, tobak och kaffe. Tanniner ligger och river på ett skönt sätt när eftersmaken klingar av. Det gör den tyvärr lite fort, men annars är det ett helt ok vin.

2004 Il Poggione är snäppet bättre. Kanske två. Här finns en lite funkigare ton med en del stall och skit, (jag har skrivit barnyard i blocket) samt tobak som komplement till rödfrukten. En hel del kraft och power som lindas in i lena snälla tanniner. En silkesklädd hammare. Riktigt gott redan nu, och kommer bli än bättre med lite mer tid. Det här vinet skulle jag vilja ha liggande.

Sista Brunellon är en La Fiorita 2004. Den är mer fruktdriven och bjuder på en rejäl käftsmäll med körsbär och vinbär. Smällen får gommen att vibrera ett bra tag, då eftersmaken sitter i länge. Även om det bjuds på höga läskande syror, så saknas det en del komplexitet och struktur i det. Eller så kommer vinet att få det när det åldrats lite. Troligtvis blir det bra. Just nu var det bara lite för mycket.

Det här avslutade väl inte riktigt kvällen, men mina anteckningar ifrån den i alla fall. Dessutom började solen sakta gå ned, och bjöd på en lite mörkare utsikt. Sedan fick jag tryckutjämna på vägen ned igen.

Nykokt Chianti

Byggnadsarbetare är byggnadsarbetare oavsett om de finns i Sverige eller Singapore.

Inflyttningen i den splitt nya lägenheten har varit allt annat än smärtfri. Eller vad sägs om två översvämningar på två veckor? Den första orsakad av att rörkrökaren missat att koppla på ett rör i en toalett. Den andra orsakad av en tvättmaskin (från Bosh - jag fick inte välja själv). Resultatet har varit skadade parkettgolv vilket medfört torkning och lackning. Med andra ord poolparty följt av sniffning.

När man trodde att de strulat till allt nog, och bara skulle fixa det sista lilla kom ett nytt bakslag. Några strömbrytare hade en diod som inte lös. För att jag ska slippa betala det när jag flyttar ut påpekar jag det, varvid några inhyrda byggnadsarbetare från Bangladesh eller Filipinerna kommer för att fixa. Den enda haken är att de även lyckas slå av strömbrytarna - som går till kylen. Men än viktigare till vinkylen. Mjölken är ju bara att slänga, men hur har vinet som legat drygt ett dygn i ca 35 grader klarat sig? Bästa sättet är att prova?

Jag drar alltså korken ur en snabbmognad 2004 Fattoria di Fèlsina Berardenga Fontalloro. En dygn borde en högklassig, ung Chianti från en bra årgång klara i tropisk hetta? Violett men med en viss tegeldragning i kanten redan nu. En doft som mullrar på med mörka körsbär, tobak och läder. En del parfymerade julkryddor ringlar runt på toppen av den mörka doft-mattan (om ni nu känner någon som har parfymerade kryddor?). Nästan lite nebbiololiknande rosblad?

I munnen är vinet fräscht, syrligt och läskande med lena tanniner som håller ihop det och ger struktur. Bra kraft och koncentration som sitter kvar i lång, lång eftersmak. Kraft, med balans och lätthet! När den sista tobakssmaken klingat av tillsammans med de italienska surkörsbären märks att läpparna klistras fast mot gommen - man tänker inte på det innan.

Det här är mycket gott - redan nu. Jag förstår såklart att detta kommer bjuda på lysande vinupplevelser om 5-7 år, men för de med tannintålighet så gör det inte ont redan nu. Den här flaskan gick åt av bara farten
.

Och byggfirman klarade sig från en ordentlig avhyvling (till, ska nog nämnas). Vilket nog är tur med tanke på att jag inte vågar tänka på hur många månadslöner för en stackars filippinsk byggjobbare den här flaskan kostar i Singapore. Men har byggnadsarbetare en gemensam gen över hela världen?

2000 Fattoria del Cerro Manero Toscana IGT

The 2000 Manero (100% Sangiovese aged in barriques) is a stunning offering. This dense ruby/purple-colored, sexy red boasts copious quantities of sweet, toasty new oak intermixed with saddle leather, black cherry jam, and hints of strawberries and espresso. Dense, rich, and opulent, this hedonistic effort possesses enough nuances and diversity of aromas and flavors to satisfy the intellect.

Det skrev en känd advokat för knappt åtta år sedan, och gav det 90 poäng.

För att kvalificera för 20% rabatt på mitt första inköp, av kvalitet, i Singapore var jag tvungen att slänga in en flaska till för att komma över gränsen. Jag tänkte att en Chianti med lite ålder borde kunna funka, utan mer eftertanke eller research än så.

Fortfarande en ganska mörkt blåröd, djup färg, även om det finns en hel del tegel i kanten. En doft som mullrar på med svarta körsbär och moreller - en del torkade frukt åt russinhållet. Men även en hel del läder och tobak. Samt kaffe och choklad. Ett par espressoshots, faktiskt. En hel del fat i doften, än idag.

I munnen är körsbären och morellerna i bakgrunden. Har tar chokladen och espresson täten som den värsta Starbucks-frappuchinon - utan mjölken kanske. Men det blir inte så mycket mer än det; det finns en kärna av rostade toner med lite frukt i bakgrunden. De italienska syrorna lyser med sin frånvaro (eller blinkar i alla fall), och tanninerna har slipats ned till nästan obefintlighet.

Det här är faktiskt inte helt i balans just nu. Kanske var vinet det tidigare, men inte nu. Det känns som om faten har överlevt frukten, och det finns inte nog med struktur att hålla i ihop det. Det ger en lite jolmig känsla av kaffe och chokladblandning. Med lite torkad frukt i.

Det kan mycket väl vara så att det bara inte klarat av tio år, eller så kan det lagrats i något Singaporeanskt skyltfönster, och då lär det åldras fort (min 30 grader). Jag får se hur övriga inköpta flaskor mår. Men då pratar vi högkvalitativa Chiantis från 2004, så de ska i alla fall inte vara over-the-top.

Men det kan ju också vara så att jag och Parker inte gillar riktigt samma ty av Chianti.

Nedslag i Bourgogne

Det verkar som alla börjat 2010 med fokus på Bourgogne. Jag faller för grupptrycket och tar en tur jag med.

2005 Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet doftar tropisk frukt och rollo-kola, och lite vanilj. I munnen drar frukten åt ananas, samtidigt som vinet bjuder på en ganska fet och smörig munkänsla. Det finns en del rostade nötter i smaken också. Det är gott, och sitter som en smäck till en toast med kalixlöjrom, men är det något att klaga på så är det kanske lite låga syror.

Till risotton på trumpetsvamp kommer vinet många andra har druckit nyligen. Lär här och här. 2007 Camille Giroud Gevrey-Chambertin Les Crais släpptes precis, och idag så finns det lite spridda flaskor kvar.

En härlig doft att syrliga röda bär; lingon, röda vinbär och rönnbär. Kanske man kan ana sig till en del drag av jordgubbar, eller så suggererar jag mig till det. Pinotkrydda med lite örter och barr vävs in också. Ett riktigt gott sniffvin.

I munnen så är det härligt smäckert och slankt. Ganska bra tryck i frukten, med höga syror och mineralkänsla. När man pratar om att ett vin är burgundiskt, då måste det vara det här man menar. Ett lätt, välbalanserat vin som ändå bjuder på bra kraft. Det är urgott att bars sitta och sippa på. När jag dricker det till maten, så lyfter det ett, om inte två, pinnhål till. Det känns som om det blommar ur och får lätta parfymerade drag och mer komplexitet. En riktigt bra bourgogne för 329:-, se nu till att snabba er innan de sista flaskorna ryker!

Till desserten måste vi prova den nysläppta Moscato d'Asti från Viberti. Läskande gott, som flytande Piggelin, med viss pärlande mousse. Lyckas stå upp bra till en syrlig flädersorbet. Det klarar av konststycket att både vara ganska sött och läskande på samma gång.

 

På pin kiv, så öppnar vi sedan en 2004 Antinori  Riserva Tenute Marchese.  Föräldrarnas och barndomens sadelkammare med svettigt läder möter näsan. Lite körsbär och en del mörk choklad. Smaken är ganska fyllig, och mörkt murrig med körsbär och läder. Tanninerna har slipats ned ganska ordentligt och ligger som ett snällt sandpapper i bakgrunden. Inte alls illa, om än inte något som får en att gå i spinn. Tveksamt om det blir så mycket roligare med mer ålder.

2006 Querciabella Chianti Classico

En frusen novembermorgon i en kö får en att undra man vad man egentligen håller på med. Att stå och frysa i en timme för att få köpa ransonerat vin påminner en om brödköer från depressionen, eller kanske Sovjetunionen. Men vi befinner oss på Regeringsgatan, året är 2009 och förutom vin släpps tydligen en ny version av Mackmyra.

Belöningen för oss som härdat ut Systembolagets kundvänliga approach (jag ska inte klaga, hade jag bott kvar i Karlskrona hade jag fått nöja mig med att läsa om vinerna) är de årliga släppen av Graillots Crozes Hermitage och Spinettas Langhe Nebbiolo. Men på toppen av det släpptes även några intressanta Toskanare jag ville prova.

Querciabella är en Chianti Classico gjord på 95% Sangiovese och resterande del Cabernet Sauvignon. 14 månader på en blandning av nya (30%) och gamla (gissa andelen?) barriquer har stått för den hyfsat moderna uppfostran. 2006 har fått mycket lovord och det ska bli spännande att prova den här.

Vacker, klar och ganska genomsynlig ung blåröd färg möter en innan jag hinner stoppa nosen i glaset direkt efter att ha dragit korken. Först är doften lite knuten med mörka körsbär och en del läder. Efter ett tag släpper doften även fram ljusare toner av nypon och ljusare röda bär, och en viss örtighet. Men även efter ett par timmar i glaset får man känslan av att det finns en kraft som inte riktigt har kommit loss ännu.

Munnen fylls av en mörk körsbärsfrukt och det är Italienskt så visst finns det en härlig syra i vinet. Det är dock inte riktigt de traditionella surkörsbären, utan en något mer tillgänglig frukt. Frukten ackompanjeras av en kaffe- och chokladton i mittenpartiet, som skapar en viss extra bitterhet fram emot eftersmaken där strävheten dock tar över lite. Det är ganska bra koncentration i smaken som har en bra längd.

Vinet är gott, men just nu känns det som om det behöver lite tid att få alla saker på rätt plats och harmoniera. Kanske har det fått lite väl häftig ekbehandling, eller så kommer de extra tanninerna och bitterheten att integreras i frukten om ett tag. Jag tror faktiskt det och kommer behålla de flaskorna jag köpte med gott hopp om bra utdelning. För de intresserade så kan man slippa köa och gå och hämta upp några flaskor i morgon om man är tidigt ute.

PS. 2007 finns i BS för 30 kr mer per flaska.

Italienska för masochister

Till sist att notera är månadens bästa röda 2005 Cepparello ett rikt toppvin till bra pris där Du får massor av körsbär, saftig tät fruktighet, bra tanniner och en lång eftersmak samt ett moget vin om redan 4-5 år!

Ovan är ett citat av Jack Jakobsson på BKwine. Lägg till Jens Dolks toppbetyg och "Härlig doft med solmogen bärighet och med kolafattoner. Kaxig smak med massor med strävhet och syrlighet som bör ligga i källaren ett tag.", och Gallonis 92 pinnar med en liten hyllning. Addera att Kronstam inte nämner något om vinet, då måste man åtminstone prova. Förvisso bör man kanske lagra enligt råden, men när pizzan står på bordet och fantasin är mindre än nyfikenheten får man dra en kork.

Isole e Olenas Cepparello 2005 är ett Chiantivin som klassas som ett bordsvin då de använder 100% Sangiovese när vinlagarna vid skapandet 1980 inte tillät det. I dagsläget tror jag det är tillåtet, men vinet är ändå fortfarande inte klassat som Chianti DOCG. I vilket fall har jag haft en svaghet för sura italienska viner ända sedan min första resa till Italien innan jag ens kunde något om vin, så nu kanske jag hittat en vän.

Till vinet nu: I doften är det först lite knutet men efter ett tag kommer en kraftig mörk frukt dominerad av körsbär. Den backas upp av en hel del rostad ek och lite choklad. Jag vet att det är ungt, och mycket riktigt så öppnar det upp sig till en mer generös doft under kvällen.

Nog är det Italienskt, är den första tanken som slår mig när jag tar ett smakprov. Sura italienska körsbär kommer i en direkt och kraftfull attack. Koncentrerad, mörk frukt understödda av tanniner. Låt oss återkomma till tanninerna för det finns en hel del att säga om dem - när man lyckats lossa läppen från tänderna och kan prata igen.

Frukten har kanske inte så många olika olika nyanser men den är koncentrerad och hänger i länge i en härlig eftersmak. Visst finns det en andra dimension av mörk choklad och kanske en viss mineralitet.

Men tanninerna... Jag är en tannintomte och gillar vin som biter tillbaka. Det här vinet gör dock till och med mig lite lätt överraskad. Kombinationen av koncentrat av sura körsbär och tanniner som klistrar fast tungan mot gommen är definitivt något för de med masochistiska tendenser. Vinet skulle absolut behöva rundas av några år för att få fram mer sekundära aromer och tona ned strävheten en bit - det har definitivt råmaterialet för att överleva ett bra tag. Jag förstår inte riktigt vad Jack menar med sina 4-5 år för färdiglagrat, där jag underförstått läser in ett "bara".

Med detta sagt måste jag dock säga att jag tycker det är riktigt gott. Jag gillar den här stilen (ibland). Det är kanske inte direkt det mest finstämda, balanserade, mångdimensionella vinet man kan tänka sig - det är ett italienskt kraftpaket som ger en en rejäl omgång. Man kan givetvis diskutera prisvärdhet för 350 kr, eller så kan man bara gilla det som den masochist jag är. Bind mig, piska mig.

Edit: Dag 2 har det tillkommit en del parfymerade drag åt roshållet. Strävheten har mildrats lite och vinet är lite mer lättillgängligt.