Vi utgår från Barolos böljande kullar, åker mot Alba med vinden blåsande i håret. När vi styr norrut över floden Tanaro förändras landskapet. Vi lämnar det prestigefyllda Barolo DOCG. I Barolo är mer eller mindre varje ledig kvadratmeter täckt av vinrankor – eller hasselbuskar. När vi nu kommer in in i Roero (DOCG) så är det mer vildvuxet. Det finns outnyttjad yta bevuxen med buskar och snår, eller skog. Husen och vingårdarna är inte heller lika stora och pampiga som i Barolo. Det märks att statusen på området inte är lika hög och därmed inte heller värdet på marken. Man kan nästan känna i luften att vi kommit in i lillebrors domäner. Vi åker vidare mot Canale.
Canale! Varför har de så vackra namn på orter i Italien? Där jag kommer ifrån heter de
Skrävsmåla och
Onansbygd.
Matteo Correggia är en legendar. En legendar som dog 39 år gammal i en olycka 2001, men som i allra högsta grad lever kvar, kommer vi förstå under eftermiddagen. Vi träffar Sara, som numera är en av de fyra personer som gör det jobb Matteo gjorde innan. Då ska ändå nämnas att Sara är en av de mest entusiastiska och energiska människor jag har träffat. Hon underhåller oss med historia, anekdoter och insikter under närmare tre timmar, tills hon inte vågar skjuta på sin inbokade gymtid längre och måste lämna över ansvaret till ägarinnan Ornella.
Det finns en mycket lång och klart intressant historia om Matteo Correggia som andra berättat på ett utförligt och bra sätt. I princip går den ut på; ung man (23 år) fick ta över en vingård från sin far 1985. Alla druvor såldes vidare bl.a. till Roberto Voerzio i Barolo. Roberto uppmuntrade och lärde den drivna Matteo att göra sitt eget vin. Matteo kom sedan i skola hos Elio Altare och influerades av hans syn på vinmakande, och av hans sätt att gör vin av högsta kvalitet. Det gjorde man inte i Roero vid tillfället. Grön skörd och låga uttag var samma sak som att kasta bort pengar. Investeringar i ny utrustning betraktades som rena vansinnet. Den unge Correggia hade dock bestämt sig att det skulle gå att göra riktigt bra vin på denna sida floden också, trots skepticism och motstånd från övriga odlare i Roero.
”
They have a different mentality there, in Langhe” förklarar Sara skillnaden mellan det kaxiga, etablerade och drivna Barolo, och lillebror Roero några kilometer bort.
I vilket fall lyckas Matteo på 16 år bygga upp en vingård under sitt eget namn, få den erkänd som en producent av hög klass. Och på toppen av detta får han området Roero erkänt som en egen DOCG (OK, inte helt själv kanske). Mannen var geni, säger de som idag arbetar vid gården. De finns fler som tycker det förstår vi när vi pratar runt. Det faktum att Matteo fått en asteroid uppkallad efter sig pekar på att det verkar vara ganska många som håller med.
När Matteo förolyckas 2001 bestämmer sig hustrun Ornella att driva gården vidare i stället för att sälja den. Detta för att de små barnen ska få valet om de ville driva den vidare eller inte senare. Även om Ornella driver gården, vilar Matteos ande över allt som görs här. Varför är etiketten för prestigevinet Roche d’Ampsej svart och inte vit som alla andra? ”Matteo ville ha något avvikande och speciellt.” Vad är det för avtryck i taket på källaren? ”Det är ett avtryck av Matteos hand.” Varför har ni planterat Barbera på en del av Roche d’Ampsej, det borde väl vara värt att ha Nebbiolo där? ”Vi vet inte. Matteo gjorde det 1996. Än så länge är det inget speciellt utan går bara in i vår standard Barbera, inte värt att göra en ”single vineyard”-Barbera av den. Men vi är säkra på att det kommer att bli bra.”
När jag några dagar senare bläddrar i en italiensk guidebok ser jag att mailadressen för kontakt anges till matteo@matteocorreggia.it.
Sent om sider är det dags att att prova vinerna.
(Notera att jag vid denna tidpunkt inte har en aning om priserna på vinerna. Jag kollade inte eftersom flyget ändå inte låter mig ta hem allt jag vill köpa)
De första av Matteos årgångar från vinkällaren. Matteos hand vakar över allt i taket.
2008 Roero Arneis är ett friskt vin lagrat i ståltankar. En frisk doft av gröna äpplen och lite honung. Lite mineraler minglar med. Ganska hög syra, vilket är ovanligt och lite speciellt för 2008 får vi Arneis-noviser veta. I den ganska korta eftersmaken kommer en viss kryddighet och bitterhet in. Det gör vinet perfekt som en aperitif eller till lättare mat. Skulle passa utmärkt till den lokala motsvarigheten till Surf ’n Turf – Vitello Tonnato. Gott och jag skulle kunna tänka mig att köpa detta om det togs in till Sverige. På plats kostar det knappa 10 EUR.
2006 Langhe Bianco gjort på 100 procent Sauvignon Blanc. Detta är en formidabel orgie i - kattpiss! Jag kan nog hitta en del fläder, äpplen och i smaken kommer även en del mineralitet fram. Väldigt hög syra i vinet, men det blir inte riktigt min favorit.
2007 Barbera d’Alba har fått 12 månader på använda barriquer plus lite ståltank på det. En typisk barberadoft med mycket mogen mörk och söt frukt. Den har även en viss parfymerad ton i sig. Smaken är lik doften, men den har, som tur är, en ganska hög syra som balanserar upp frukten och gör att det inte är alltför tungt.
2007 Barbera Maron. Wow. Detta är en vingårdsbarbera som fått 16 månader på barrique varav 40% nya. Riktigt gott. Här känns den koncentrerade frukten ganska slank, och har fortsatt höga syror och en del lena tanniner. Det finns även mer mineralitet i smaken än i föregående vin. Ett mycket gott vin som kombinerar kraft och elegans. Kära
importör – ta hem.
Marun har precis buteljerats och inte fått någon etikett ännu.
2007 Roero. 100% Nebbiolo. Här har jag hemma i Sverige tidigare provat 2006. 2007 är fortfarande påtagligt ung. Även om smaken känns ganska öppen med en parfymerad ljus nebbiolofrukt domineras fortfarande smaken av en syra som gör att det känns nästan snipigt. När jag påpekar att jag nog tyckte bättre om 2006, håller Sara förvisso med, men springer och hämtar en flaska från kylen. Öppnad i två dagar släpper vinet på betydligt mer kraft och snipigheten är borta. Mycket bättre, men undrar om ändå inte 2006 kommer först i min bok. Jag tycker nog trots det att detta är väl så bra som vad jag får av Langhe Nebbiolo för cirka 160 kr (vad 2006 kostade i Sverige).
2005 Roche d’Ampsej är gårdens flaggskepp av 100% Nebbiolo. Ganska nyligen buteljerat och fortfarande i lite av ett chocktillstånd. Jag har tidigare druckit 2004 hemma, men detta är ett ganska annorlunda vin. Det känns som att återuppleva studentårens besök på Carlsberg när en dov doft av malt väller ur glaset. Sedan kommer balsamico och sirap till, innan jag hittar den ljusa frukten. En fantastisk näsa – och öppen redan nu. Jag kan sniffa länge, men Sara verkar vilja åka till gymet. I munnen är vinet slankt med bra syror och kraftfull frukt. Tanninerna håller dock munnen i litet av ett järngrepp - detta behöver lite tid. Ett ganska annorlunda vin från förra årgången, men väldigt gott. Jag ska lägga några på lagring.
Matteo Correggia har en bra portfölj av intressanta viner. Det är svårt att inte ta parti för en underdog, från Roero, och speciellt inte en som gör så bra vin.
När vi försöker runda av och dra oss hemåt efter tre timmar, berömmer jag vinerna. Sara ler, och säger sedan med en stolthet som är svår att dölja; ”När vi har med våra viner på provningar säger många att vi gör vin som skulle göra Matteo stolt. Bättre betyg kan vi inte önska oss.”
