2004 Roagna Barbera d'Alba

På förekommen anledning så tyckte jag det var dag att ta ytterligare en flaska av Roagnas Barbera. Jag har verkligen gillat den förut, och innan dess, förutom ett antal uppskattade och obloggade flaskor.

Nu var det dags att se om vinet verkligen lever upp till vad jag lovat. Jag har sett ett något tveksamt omdöme hos en vinbloggarkollega, och jag vill ju inte vara skyldig till falsk konsument-upplysning.

Vid första sippen direkt efter en pop n' pour, undrar jag vad detta är. Det är ganska tunt och kort i smaken. Inte alls den stuns och komplexitet jag förväntat mig. Hmm?? Doften är OK, men smaken är tunnare och snipigare än vad jag kommer ihåg. Nu har jag lurat godtrogna människor att köpa taskigt vin från eklangarn' från Lidingö!

Men efter att ha fått lite luft så talar doften om vad problemet är. Unken kartong och sunkig källare har kommit fram ur kulisserna för att avslöja vinets sanna identitet: Korkskadat.

Nu kan man ju tycka det är ganska meningslöst att blogga om det, vilket jag instämmer i. Jag ville dock få en anledning att visa upp min tigerorkidé. Den står bredvid Bougainvillean på balkongen.

Gong xi fa cai

Gong xi fa cai! - vilket är en nyårsönskning på mandarin som betyder ungefär önskar dig ett rikt kommande år. Vi har nu firat kinesiskt nyår och gått in i kaninens år.

På jobbet fick jag en 100 sidor lång presentation med vad detta året skulle innebära, och hur jag ska bete mig - jag som själv är råtta alltså. En kortare version kan ni läsa här. Det här ska man inte skratta åt. Här läser man det noggrannare än min mamma läser såkalendern.

Hur man firar kinesiskt nyår har jag inte så bra koll på, men vi testade med en grillning och skumpa. Hur fel kan det vara?

Nyåret skålades in i Barons de Rothschild champagne. De har satsat mer på varumärket än champagnen, i mitt tycke.

Dessa två favoriter och trotjänare fick utgöra grunden for grillvinerna. För er som inte provat Roagnas barbera - gör det!

Efter tolvslaget så skapades traditionen att dricka japansk whisky - det har jag nu gjort alla kinesiska nyår jag firat. På detta följde en lång och livlig diskussion om valutor, räntor, produktivitet och investeringar. För en normalbegåvad åhörare måste det påmint om en boxningsmatch mellan tre blinda. Vad slutsatsen blev kommer diskuteras under hela kaninens år.

Happy Lunar New Year!

2004 Pelissero Langhe Long Now

I am 85 points on this.

En svårbestämd blandning av Barbera och Nebbiolo där frukten är lite odefinierad och syltig, komplexiteten består mest av rostade fat, och längden är högst måttlig. Att sätta denna till ursprung och druva blint är svårt, att njuta av den likaledes.

PS. Kolla in James Sucklings video. Nu har Kronstam blivit intressant i jämförelse.

2004 Roagna Barbera d'Alba

Jag har druckit det här förut, och är glad att jag kommer att få göra det igen. Perfekt till söndagens Amatricana.

Mörka körsbär, läder och jord är en klass mörkare och mer strukturerat än den generösa frukt jag vanligen hittar i min barbera. Roagna Barbera 2004 bjuder dock på detta direkt ur flaskan denna kväll. En härlig, strukturerad och ganska komplex doft.

I munnen är det precis lika bra. Frukten är mer framträdande, och påminner om klassiska italienska sur-körsbär, men det finns en dos sadelläder här också. Höga syror, som ger emaljen en rejäl omgång, och tanniner som tillför struktur och skön strävhet medan eftersmaken klingar av.

Jag tycker nog det blivit ännu lite bättre med sex månader till på flaska, sedan förra besöket, och det kommer vara en utmaning att låta resterande flaskor ligga till sig. Men jag får en känsla av att det kan bli riktigt roligt med några års extra lagring. Om någon barbera ska bli bra med lagring borde det vara Roagnas.

Detta är en stor favorit, som ett vardagsvin, och jag gillar även de flesta andra av Roagnas viner jag provat. När det på Bristlys provning visar sig att Luca själv är en riktigt trevlig kille så blir man än mer positivt inställd till vinerna. Jag kan även rekommendera att gå till deras hemsida, och se på bilderna från vingårdarna. Lita på att man blir sugen på en semester i Piemonte.

Roagna Barbera d'Alba 2004

Nu förstår jag kommentaren "Jag har inget att ta på mig" från någon framför en överfull garderob. Trots några hundra flaskor att välja mellan känns det ofta som om jag inte vet vad jag ska dricka. Mycket vill jag vänta på för att det ska mogna. Det här vinet kan säkert också bli intressantare om några år, men det är gott här och nu.

På Bristlys provning med Luca Roagna fastnade jag för deras Barbera, så jag passade på att beställa hem ett gäng flaskor. Och en fredagskväll är ett ypperligt tillfälle att ta den första, i lugn och ro till mat.

Roagna Barbera d'Alba 2004 har först en liten slapp sötfruktig doft och smak efter en pop n' pour. Efter en halvtimme i glaset har vinet stramat till sig och är mer som jag kommer ihåg det. Mörk, dov återhållen frukt, men även en del toner av läder och jord i doften. Jag hittar även lite violer, och hade det varit blint kunde jag mycket väl gissat på Nebbiolo. Härligt att dofta på, och ganska atypiskt för de Barbera jag druckit innan, som till stor del innehållit en del rostade fat.

I munnen biter de härliga syrorna i kinderna, när vinet verkligen ber om att få krämig mat som partner. En smak av mörk frukt - blåbär/björnbär/körsbärshållet, i en ganska stram kostym. Det finns en del tanniner, om än ganska snälla. Eftersom den enda ek som släpps in hos Roagna är korkerk, och den i lagrats i stora bottis så måste tanninerna kramats ur skal och kärnor under den långa macerationen. Över 40 dagar har jag förstått. Också ett sätt att göra en Barbera. Roagna non cambia

Mot slutet, när eftersmaken tar över för att sedan sakta klinga ut, tillkommer en del salmiak. Jag funderar på om det är smaken eller den småsträva munkänslan som får mig att tänka på salmiak. Vi pratat de gråbruna tabletterna som fanns på rullar, för ganska många år sedan är jag rädd.

Det här är ett urgott matvin. Härlig balans och struktur, en del komplexitet och längd. Om än inte något stort vin, så gör det sig bra till fredagens kyckling med parmaskinka och färska örter. Dessutom har det endast snälla 13.5% alkohol, vilket uppskattas. Nu har jag något att dricka som jag inte tänker vänta på!

Den här ljuset brinner för Linus Wååk, och hans familj.
Mångas tankar är med dem.

Tiotusenmetersklubben

Det är inte den fantastiska upplevelsen man hoppas på, men det finns å andra sidan en del som är njutbart. Men det beror såklart på vilka man åker med.

Denna gången åkte jag med Singapore Airlines, från Singapore till Frankfurt. För att kunna jobba när jag kom till Singapore 06:00 lokal tid, åkte jag businessclass, vilket ju då lyckosamt nog även gäller hemvägen. Hur är det då att äta och dricka gott på tiotusen meters höjd? Jag vill inte låta bortskämd, men klart överskattat.

Då ska ändå nämnas att Singapore Airlines är ett under av trevlighet, utbud och service. Under hela resan så tilltalar de mig vid namn, och frågar om de kan hjälpa mig med något. När man flyger med Ryan Air känner man sig som boskap, och med SAS får man be om ursäkt om man vill ha ett glas vatten.

Det börjar med ett glas champagne innan take-off. Inte för att jag egentligen vill ha champagne just då, men jag måste ju ha underlag för den här posten. I’ll take one for the team. I ganska höga provrörsformade glas kommer det in. Charles Heidsieck Brut Reserve NV. Jag får en doft av citrus, bokna äpplen, en del bröd och någon söt ton som av ljus sirap. Ganska trevligt faktiskt. Glaset är OK utformat, och det går faktiskt att lukta sig till vad som finns i. När jag smakar blir det lite av en besvikelse. Det finns frukt, men den dör ut ganska fort och övergår i en liten bitterhet, som nästan blir metallisk i eftersmaken. Syran känns också lite svag och på villovägar, så vinet är totalt sett ingen njutning att dricka. Det har inte riktigt den balans man kan önska. Jag sitter princesslikt på en ärta i stolen, och dricker inte ens upp det.

När vi väl är på marschhöjd kommer drinken vi beställde innan start. Jag skippade allt vad Singapore Sling heter, men ville prova en August Kesseler Riesling Kabinett 2007. Nu kommer vinet i lägre provrörsformade glas, plus att vi befinner oss väl på en 10 000m, och sinnena tappar en hel av sin skärpa. Det gör att vinet inte doftar mycket alls. Jag lyckas få det till någon typ av tropisk frukt, som persika, men det är inte lätt att lura många aromer ur det glaset. En klunk kan man dock lätt åstadkomma, och den bjuder på söt och ganska frisk frukt. Gröna äpplen, persika, lite päron/piggelin. Det drar dock åt ett ganska sött håll, samtidigt som syran är lite låg för att det ska bli som t.ex. Zillikens husriesling hemma. Ett helt OK vin, men inte mer, och det får funka till förrätten som är en liten laxsallad.

Sedan kommer vi till huvudrätten, som är en helt ok stekt kyckling med svampsås, grönsaker och potatismos. Så bra nu uppvärmd mat blir på en mils höjd. Jag valde bort att prova 2005 Château Baret, för att istället ta ett glas 2006 Rive Barbera d’Asti Il Cascinone Araldica. Trots de usla glasen , finns det en tydlig doft av söta blåbär och björnbär, och en del tobak och kryddor. En riktigt trevlig barberadoft – efter omständigheterna. Mycket gott, med söt mörk frukt med en hel del tryck i, och höga syror som gör det läskande och gott. Det är lite svårt att plocka ut alla delar i den här miljön, men det är riktigt gott och gör ett bra jobb till maten.

När det sedan vankas ostar mm, så struntar jag blankt i dem. Även deras 2003 Graham’s Late bottled vintage port får stå åt sidan. Jag har sett vad som serveras i Första Klass, och efter lite flirtande med flygvärdinnan så smyger hon till mig ett glas Cos d’Estournel 2004. Men jag fick inte berätta för någon.


Detta lilla glaset bjuder på en hel del oförlöst kraft. Doften ger mörk frukt av cassis och björnbär, men framförallt en hel tobaksbutik med cederträ och tobak. När jag smakar på det så känns det som om det finns en hårt tvinnad och tillbakahållen frukt av cassis som inte kommer loss. Smaken domineras av det mörka laget och i eftersmaken ger det nästan en bläckig smak och känsla. Tanninerna är ganska brutala och håller allting i ett järngrepp – inklusive gom och tänder. Det känns att det finns potential, men nu är det för ungt. Flaskorna hemma ligger tryggt ett par år till. Men man kan ju ha tråkigare på 10 000 meters höjd.

Sedan känner jag mig ganska nöjd med provandet, och övergår till deras urval av olika kaffe och te. Jamaican Blue Mountain får stå åt sidan för en Brasiliansk Bourbon, för att sedan prova följas av kinesiskt jasminte, och en Oolong. Så gott har jag inte druckit sedan kaffeprovningen.

Det är onekligen en trevlig upplevelse att flyga business med Singapore Airlines, jämfört med många andra flygbolag. Och servicen och mat är givetvis mycket bättre än vad man får i Economy, för att inte prata om ur papplådan hos SAS. Men i termer av att verkligen kunna njuta av maten och vinet, i en trång, brusig kabin, i dåliga glas, med försvagade smak- och luktsinnen, så är det knepigt. Klart bättre än alternativen, men inte något att sträva efter i sig.

Och jag inser när jag skriver detta att jag låter som prinsessan på ärten. Klagar på småsaker när jag har det rätt bra egentligen. Nämnde jag att jag har sovit dåligt i natt på planet, trots fällbart säte?

Giacomo Conterno - besök hos en legendar i Monforte d'Alba

- Vad vet du om vår vingård, då? Vi brukar rekommendera de flesta turister att vända sig till Marchesi di Barolo. Vi har dessutom väldigt mycket att göra nu när skörden precis ska dra igång.

Jag stammar fram något om Roberto som tog över vingården från sin far Giovanno, namnet på gården kommer från farfar Giacomo Conterno. Försöker säga det lilla jag vet om deras vinmakande. Det verkar räcka. Hon lovar att höra med Roberto om han har tid att ta emot oss och ringa tillbaka. Pust, jag klarade provet.

Giacomo Conterno har en speciell renommé och många i Barolo verka använder namnet nästan som en referens för kompromisslöst vinmakande enligt den ursprungliga skolan. Priserna på hans viner är därefter – på de få ställen man ens kan hitta dem. En standardbaroli för 85, Riservor för +250 EUR. Jag vet faktiskt ganska lite om Giacomo Conterno, även om jag klarade provet, och har aldrig smakat hans vin. Men man blir ju onekligen nyfiken.

Vi träffar Roberto på gården precis utanför Monforte d’Alba. Jag känner mig lite lätt ”starstruck”. Det känns som om att träffa Elvis, om han levde. Vi blir visade runt, och det är fascinerande att se den totala skillnaden mot till exempel Paolo Scavino. Jäskaren är av trä och har garanterat inga rotorpaddlar inuti. Vinet lagras i botti (eller större än så – vi pratar 5 000 liter) med upp till 50 år på nacken. Den som försöker bära in en barrique här blir nog snabbt nedknuffad för de branta sluttningarna.

Jag försöker lära mig mer om hur de gör vinet, macerationstider, temperaturer, lagring och så vidare. De flesta svar jag får är att det beror på. ”Vintage forward” är uttrycket, sedan anpassar de sig efter vad som krävs av årgången.

Ett exempel är att de precis bestämt sig för att lagra 2002 Riserva ett år till för att den ska komma till sin rätta, den skulle normalt sett släppts i år. Det blir alltså en Riserva 2002 från Giacomo Conterno - till den kommer det att finnas stora köpare har jag förstått. Läser man det Wine Advocate skriver om fatproven av Monfortino 2002, så verkar det onekligen vara värt en riserva.

”Vintage forward” eller inte, blir Roberto i vilket fall fast i blicken när han pratar om sin övertygelse om att allt ska komma från själva druvan. Tanninerna ska komma från skalet, inte från ek.

Alla druvor kommer från den egna vingården Cascina Francia i Serralunga, som köptes 1974. Innan dess köptes alla druvor in. Varje år väljs de bästa delarna ut som för att ingå i Riservan Monfortino (om det blir någon), medan övriga druvor går in i Cascina Francia. Även om macerationen varierar med årgången så är den lång - upp till fem veckor i vissa årgångar. För riservan sker ingen temperaturkontroll vilket kan göra att den tidvis når skrämmande höga temperaturer. Efter maceration och jäsning så tappas vinet över på de gigantiska faten. I dessa fat får vinet ingen eller väldigt liten påverkan av ek.

Vi går ned till i källaren för att prova. Trevligare än provningsrummet.

Först ut är Barbera d'Alba Cascina Francia 2007. En riktigt kraftig Barbera. Mörk frukt och hög syra som tydliga kännetecken, men även en längd som överraskar lite. Det finns även en del komplexitet förutom den mörka frukten – mineraler, parfym och en jordighet. För att jag tycker det ska motsvara 30 EUR vill jag nog ändå ha lite mer.

Vi provar sedan Barolo Cascina Francia 2005, som precis ska skeppas ut till kunderna. Jag förväntar mig en total chock av kraft och strävhet, då vinerna enligt alla ska ligga i tio år innan man ens flyttar dem från den innersta hyllan i källaren. Så motsträvigt är det dock inte. Visst en hel del tanniner, men inte så det stör. Mörk frukt, rosor, tjära och, hmm - lakrits? En lång, lång eftersmak. Det här är riktigt gott. Riktigt gott redan nu. Det är onekligen ett vin som kommer att vinna på att ligga till sig, men det var för min del förvånansvärt tillgängligt redan nu. Det skulle vara kul att få prova det igen om tio år.

Vill ni se hur stor skillnaden är på en årgång som 2006, frågar han?

Ett fatprov av Barolo Cascina Francia 2006 tappas upp. Det är ett helt annat vin. Betydligt mer kraft och ännu mer struktur. Det kommer att rundas av lite innan det släpps nästa år, blir vi lovade. Det har betydligt strävare tanniner, och även mer kraft i frukten som känns mörkare.

Traditionalist skulle Roberto nog erkänna sig som, om han tvingades till det. Men denna indelning i fack verkar många vinmakare här vara motståndare till och mest anse vara ett journalistiskt grepp, eller i vilket fall en grov förenkling. Vi försöker åstadkomma en vinstil vi gillar, verkar de vilja säga, och då får man producera på lite olika sätt. Ja, allting är ju enklare om det är svart eller vitt, indelat i fack. Verkligheten är oftast inte så enkel.

Jag tolkar det som att jag slipper välja sida. Jag gillar ju både modernisters och traditionalisters viner, tänker jag när jag kör ut från Cantinan efter avslutad provning.

PS. Den enkla kameran hade lite svårt att hantera ljusförhållandena, som kan ses på bilderna

Besök på Conterno Fantino - Monforte d'Alba

Det måste vara Monforte d’Albas bästa utsikt. Förutom att man ser bort till La Morra, Barolo och Castiglione Falletto, ser man ned på kyrktornet från kullen Bastia. Utsikten är helt otrolig. Det var kanske den som fick kusinerna Claudio Conterno och Guido Fantino att bestämma sig för att bygga sin cantina här 1994, efter att ha starta Conterno Fantino 1982. 25 hektar vinodlingar, alla i Monforte, fanns redan inom släkten sedan många generationer, men nu skulle det göras eget vin.

För att behålla kusinsämjan delades arbetet upp, Claudio tog hand om vingårdarna och Guido arbetet i källaren. Så fungerar det än idag, berättar Chiara när vi lotsas in i provningsrummet. Tyvärr pågår en ombyggnad av källaren så vi får ta den rundvisningen någon annan gång. Stressigt är det också, de måste bli klara innan skörden ska in - vilket är precis närsomhelst.

Det verkar för övrigt byggas om, till eller nytt vart man än vänder sig i Barolo. Finanskris och lågkonjunktur hör man bara om när man diskuterar order från USA, i övrigt verkar det vara en blomstrande region.

Vi försöker slita blickarna från den betagande utsikten så och ger oss i kast med att prova Conterno Fantinos olika viner. Det är ju trots allt för vinerna vi kom. Erfarenheten av dem är inte stor, men Sorì Ginestra har vid ett par tillfällen och i olika årgångar imponerat. Det vinet är faktiskt anledningen att besöket bokades in....

Vi börjar med två flaskor vita Chardonnay. Först den friska Prinsipi 2008 med en bakgrund i ståltank. Perfekt som en aperitif med friska gröna äpplen och en hög syra. Bastia 2007 har fått 16 månader på fat, och smakar fett, smörigt och av honung och gula blommor. I eftersmaken kommer en liten beska. Mer av ett lagringsobjekt.

Vi provar sedan deras Dolcetto d’Alba Bricco Bastia 2008. Öppen doft, med mängder av mörk frukt, och en del röda toner av hallon. Gott, och husets standardvin för vardagarnas middagar och luncher. Druvorna växer på kullen utanför, och vi får in ett smakprov av 2009 års druvor då vi undrar hur råmaterialet smakar. Sött, helt utan syra, och med många små kärnor i var och en av de små klotformade druvorna. Skalet är tjockt, lite segt och läderartat i strukturen. Det måste krävas mångårig erfarenhet för att avgöra hur vinet ska bli enbart genom att smaka på druvorna.

Barbera d’Alba Vignota 2008 har fått tio månader på använda barriquer. Den känns lite mer sluten i doften, som dock bjuder på en ordentlig dos av traditionell mörk barberafrukt. Förutom de förväntade höga syrorna finns en ansenlig mängd tanniner som håller greppet om en eftersmak med bra längd. Det är inte riktigt min typ av vin, men i rätt miljö verkar jag kunna fatta tycke för den. Klart gott!

2007 Langhe Nebbiolo Ginestrino är gårdens enklare Nebbiolo dit druvorna som inte kvalar in till barolo förpassas. Ett gott vin med härliga ljusa röda bär och ros- och nypontoner. Lite mindre kraft och tanniner. Lite mindre av allt. Även priset.

Vi provar sedan 2005 av Vigna del Gris (den gråes vingård, uppkallat efter den gråhårige man som bodde där tidigare) och Sorì Ginestra parallellt. Båda vingårdarna ligger i Monforte med ett par hundra meters mellanrum, är samma klon av Nebbiolo och får samma behandling – två år på barrique, ett år på flaska. Skillnaden är att Vigna del Gris har 20 procent sand i kalkleran och ligger i sydöst, Sorì Ginestra har 100 procent lera som jordmån och ligger i en sydsluttning.

Vigna del Gris bjuder på en underbar doft. Ljusa bär, björnbär och rosparfym. I munnen är vinet slankt och finstämt. Elegant, står det i anteckningarna, med en lång fin eftersmak. Sorì Ginestra kontrar med betydligt mörkare frukt och mindre rosor, även om de finns där. En del balsamico adderas till i doften. Det är mer kraft och mer struktur i det här vinet. Något kraftigare tanniner. Båda vinerna är väldigt bra och något jag gärna skulle ha liggande i källaren. Det får bli till att beställa några när man kommer hem. Det är dyrt att prova så här bra viner, de skapar ett ha-begär.

Jag tycker jag får ytterligare bevis för 2005 har blivit en bra årgång för många producenter. Den är kanske inte lika kraftig som topp-årgången 2004 var, men bjuder på fin frukt och är kanske något lättare. Gissar jag, utan att ha provat dem parallellt.

När vi försöker slita oss från de goda vinerna och den otroliga utsikten, ber Chiara oss om ursäkt för att vi inte kan köpa något vin på gården. Som plåster på såren får vi utförlig en beskrivning till bästa enotecan, och en flaska i handen. ”Hälsa från mig kanske ni får rabatt!”

Tack för en trevlig stund!

PS. Conterno Fantino importeras av Origo Wine, och 2005 går nu att beställa genom privatimport.

Paolo Scavino - Castiglione Falletto

Man tar sig från Barolo till Castiglione Falletto mer eller mindre på frihjul nerför de serpentinslingrande vägarna. Vinrankor i räta rader – Cannubi till höger - och vinhus kantar de branta kullarna. Väl framme lämnar döttrarna Scavino glatt över ansvaret för vårt inplanerade besök i Westons händer.

Weston är en amerikan som beklagar att han är lite stressad – Viogner skördades precis och håller på att pressas – när han med van hand visar oss igenom vinkällaren. Han är i sig en fascinerande person, som under sina knappa 30 år lyckats jobba på vingårdar i USA, Nya Zeeland och nu i Barolo - för möjligheten att jobba med Enrico, säger han. Till mitt stora avund har han också ett fotografiskt minne av alla viner han någonsin druckit. Han är säkert även den som pratar bäst engelska och får därför äran att visa oss runt.

Paolo Scavino drivs av Enrico Scavino som jobbat med vinmakandet sedan 1951 (ansvarig sedan 80-talet kan jag läsa mig till). Döttrarna Enrica (bilden) och Elisa har också engagerat sig i företaget och står för återväxten. Vi får initierat hela utvecklingen av området Barolo och Scavinos del i den berättad för oss. Från fattiga förhållanden i en region utan pengar eller infrastruktur efter kriget började Enrico investera i vingården. Att minska ned skördeuttaget och investera i utrustning var även i Barolo (se besöket i Roero) svårt efter kriget i en fattig region.

Vi vandrar igenom en anläggningen och förevisas alla temperaturkontrollerade ståltankar (500’ EUR styck), pressar, pumpar, temperatur- och fuktkontrollerade källare och så vidare. Så modernt det kan bli enligt våra otränade ögon. Allt för att Enrico vill ha total kontroll på vad som händer med druvorna och juicen. Nya egendesignade temperaturkontrollerade tankar, som ska simulera den ursprungliga processen med att trycka ned skalen har precis installerats. ”Alla pengar går in i vinkällaren. Familjens bostad är väldigt simpel” förklarar Weston.

Vi tror honom, nästan. Någon euro måste de ju lagt på Porschen som är parkerad utanför också? Jag är inte missunnsam, det stör mig inte att bra vinmakare som sliter hårt tjänar pengar på det.

”Scavino is about balance and freshness” får vi förklarat när vi börjar försöka beröra ämnet modernister och traditionalister. Visst har Scavino klassats som en modernist med kort maceration och barriquer, men det är inte poängen. Modern utrustning med rotofermentatorer gör urlakningen snabbare och effektivare, så fyra veckors maceration är inte nödvändig snarare tvärtom, det skulle döda balansen. Samma sak gäller för fatlagring. Balansen och elegansen skulle skadas av för mycket ek. De jobbar mycket noga med att välja ek och har ofta blindprovning av fat från olika leverantörer. Mitt försök att ha en initierad diskussion om olika stilar faller ganska platt.

Vi kommer in på en diskussion om årgångar och att köpa vin. Eller diskussion är kanske att överskatta min egen del i samtalet – föreläsning är en bättre benämning, uppläxning en elakare.

”I don’t care about vintages” är svaret på min fråga om 2005, som är den årgång som precis kommit på marknaden. ”En bra vinmakare gör bra viner oavsett årgång. Går det inte så släpper han inget vin. Så leta upp någon du gillar och lita på honom, i alla årgångar.” Det är rådet jag får, när jag försöker få hans syn på guldkornen. Weston säger han absolut skulle köpa Giacomo Conterno Riserva, om det kom en sådan från katastrof året 2002.

Ja, så kan man ju tycka. Speciellt om man jobbar på ett etablerat vinhus och är intresserad av stabila kunder, som köper även i urusla årgångar. Men jag är kanske en cyniker?

Trots att jag känner mig som en skolpojke som blivit ertappad med att inte ha gjort hemläxan, förmedlar Weston budskapet på ett så charmigt och långt ifrån arrogant sätt att jag inte känner mig tillplattad. Weston erkänner dock att han också letade bra årgångar när han jobbade som vinhandlare i USA.

Även om jag redan är på det klara med Scavinos plats på kvalitetskalan får jag veta att de druvor som inte duger till att sätta Paolo Scavino på säljs. Till vilka får jag dock inte veta.

Vi provar även en del vin:

2008 Langhe Bianco är gjort på 70 procent Sauvignon Blanc och resten Viognier och Chardonnay. Frisk doft och smak av gröna äpplen och fläder. Bra balans med en okej syra. ”Vi ville ha ett eget vitt vin för heta sommardagar, men sedan provade en kund det och ville köpa, då började vi buteljera.”

2006 Barbera d’Alba Affinato in Carati har fått en mild fatbehandling under ett år i använda fat. Kraftfull mörk frukt med hög syra, men saknar ändå lite struktur i form av tanniner för att jag ska bli förtjust. Jag får nog erkänna att jag föredrar Correggias Marun, av de få Barbera jag druckit.

2005 Carobric är ett ganska finstämt, balanserat vin. Parfymerad doft av rosor med mycket fina ljusa röda bär. Gjort på druvor från Rocche di Castiglione, Fiasco in Castiglione Falletto och Cannubi. Fortfarande ungt såklart – det tappades på flaska för någon månad sedan – med kraftiga tanniner. Trots det en skön munkänsla och det kommer säkert att bli riktigt bra om fyra, fem år. Finns några kvar på SB för hugade spekulanter.

2005 Bric dël Fiasc är ett kraftpaket. Kraft i både doft och smak, med tanniner som vägrar släppa taget. Trots kraften känns det lätt och fräscht och frukten är härlig. Detta är något som ska lagras ett tag för att få den rätta balansen, men jag är övertygad om att det då kommer bli ett fantastiskt vin. Jag ska låta mina inköpta flaskor ligga ett bra tag. Druvorna kommer från vingården som låg längst ifrån vinkällaren, så man var förr i tiden tvungen att ta med lunch när man skulle jobba där. Vinmakaren bad då om att få med en Fiasc vin, vilket är lokal dialekt för flaska. Bric dël Fiasc står därför för vingården/sluttningen med flaskan. Sådana små detaljer som gör att jag kommer njuta än mer när jag dricker mina 2005 om några år.

En del har pratat om 2005 som ganska dåligt, en del om det som lätt och snabbt tillgängligt. Jag tycker det verkar vara en ganska bra årgång, men som behöver lite tid. Jag har i och för sig aldrig druckit Barolo så kort tid efter de släppts, så referensmaterialet är begränsat. Frågar man, får man svaret att 2005 borde vara drickfärdigt om 5-10 år, medan 2004 behöver ytterligare ett par år.

Med tanke på att jag ska flyga hem är inköpsmängden starkt begränsad. Jag frågar vilken nästan symboliska flaska jag ska köpa. Han ler, går iväg och kommer sedan tillbaka med en 2002 Barolo Bricco Ambrogio. "Den enda Barolo Scavino producerade 2002, nu kan du ju prova vad du tycker själv".

PS. För de som är förtjusta i Corale, kan jag meddela att 2006 var den sista årgången av detta vin.