Goedhuis i Singapore

Goedhuis är i Singapore och anordnar en provning och har av någon anledning listat ut att jag befinner mig i landet. Provningen sker på Hotel Fort Canning - där britterna försökte hålla stånd mot japanerna under andra världskriget. I fortet och i bunkrarna inbyggda i kullen, inte på hotellet, även om de säkert som bekväma kolonisatörer hade föredragit det.

Provningen är väl inte ett under av organisation. Det står glas och vin framställt och det gäller att förse sig snabbt innan det tar slut. Men många verkar vara där för att grunda för en helkväll, och vinerna går snabbt åt. Det finns några undangömda spottkoppar, men att tränga sig fram till dem prioriteras inte. Miljön är ganska stökig, men vinerna kan man inte klaga på. I alla fall inte vissa. Att bara ha en dryg en och en halv timme är också i kortaste laget. Det funkar kanske väl för att sälja, men är inte så lysande för att prova vin.

Först serveras en ganska enkel 2009 Erdener Treppchen Kabinett från Dr Loosen ur magnum. Helt OK med vita blommor och persikor, konserverade i sin lag. Viskös munkänsla, men en ganska kort och lite trött eftersmak, och halvtaskiga syror.

Sedan börjar gatloppet med en 2008 Wehlener Sonnenuhr Kabinett från Joh Jos Prüm. Väldigt gräsig och grön i nosen, med diskret vit frukt. I munnen är den ganska tunn och enkelspårig med en kort småsträv eftersmak. Inget speciellt gott alls. I parallellt glas en 2010 Chignin Vielles Vignes, Vin de Savoie från Quenard. Det glaset är dock inget vidare alls. En ljust rödfruktig doft med smultron och jordgubbar - men en direkt vattning smak i munnen. Det ger inte ens en vinös känsla. Hmm.

En 2009 Chablis Les Clos från Jean-Paul Droin. En knuten återhållen doft av ljusgul frukt av persika och citrus med en rejäl släng mineral och sten. I munnen är det godkänt tryck i frukten, men den klingar av ganska fort, och dessutom saknar jag syror. De finns där men är ett par storlekar för små. Jag förväntar mig mer av en Grand Cru. Nja.

2007 Hanzell Chardonnay doftar smöriga popcorn en masse. Någonstans bakom hittar jag gula äpplen och någon stackars övergiven grapeprukt. Det är tunnt med lite bitter ek i munnen. En aning citrus kanske man kan hitta i början - om man är på alerten. Snabbt vidare till nästa vin.

2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Demoiselles, Colin Déléger är en bättre historia. Det finns en portion smörkola och brioche men även rikligt med citrus och vita liljekonvaljer. Generöst, djupt, visköst och smeksamt i munnen, men en lång eftersmak som drar åt annans, där även steniga mineraltoner tittar fram. Gott. Det första vinet som riktigt lockade.

1999 Dom Pérignon är däremot lite av en  besvikelse. Näsan bjuds på fudge och butter scotch och bokna äpplen. Rostade nötter och toast. Mjukt och smeksamt i munnen, men utan riktig definition och exakthet, vilket får smakerna att flyta ihop och vinet känns något endimensionellt. Det är klart gott, men jag har förväntat mig mer. Dessutom känns det förvånansvärt utvecklat redan nu.

De röda vinerna inleds med 2008 Etna Rosso Feudo Girolamo Russo. En nos med skön röd bärighet från jordgubbar och körsbär ihop med svarta lakritsremmar. Tanninerna påtagliga i sin sandpappriga ettrighet, i munnen. Vinet är läskande med hög syra, och trots sina pigga tanniner ganska lättdrucket och gott. För £100 utan skatt för en låda är det överraskande bra. Detta skulle jag gärna dricka igen.

Jag hinner bara prova 2008 Nuits St Georges 1er Cru av Clos des Fortêts Domaine de l'Arlot av de två Bourgognerna - men den är bra. Mörk frukt, med vissa rostade fat, bra tryck i frukten och en behaglig strukturerad munkänsla med grepp. Allt är ungt och primärt men i bra balans. Gott!

Det amerikanska pinotinslaget från Shea Wine Cellars, 2007 Homer Pinot var verkligen amerikanskt. Ljusa röda halvt övermogna jordgubbar, tillsammans med lite varma julkryddor. Generös och otroligt smeksamt och silkigt i munnen. Inte alls illa.

2007 Flor de Pingus tar slut snabbt. Det finns gott om etikettsdrickare i rummet. Jag hinner dock sno mig ett litet glas och det behövs inte mycket för att känna doftkvasten. Alla mörka bär du kan tänka dig, mörkrostat kaffe, cederträ, nyplöjd jord, ett par vaniljstänger och rosblad på toppen. I munnen är det kraftfullt och intensivt, men ändå smeksamt och med uppbackande struktur av väl tilltagna tanniner. Det är nästan over-the-top, men klarar balansen med en hårsmån. Blir nog bättre när det lugnat ned sig om något år. Många Jay Miller-poäng, färre vinovispinnar.

När det kommer till 1999 Gaja Costa Russi tillhör jag själv etikettsdrickarna som är snabbt framme för en rejäl skvätt. Det var tur för de första sipparna är ganska slutna, medan det blommar upp efter en 15-20 minuter i glaset. Det står Wow!! i noteringarna. Mogna toner av svamp och jordkällare mixat med mörkröd frukt. Samtidigt finns de ljusa nebbiolska rosbladen fortfarande kvar på toppen utan att ha vissnat. I munnen är det utmognat och drickfärdigt. Tanninerna är helt nedsmälta och ger en snäll, smeksam munkänsla, tillsammans med frukten. Tanninerna kommer dock fram lite i svansen och säger att vinet har långt kvar tills det kommer lägga ned. Det känns dock förvånande utvecklat för att "bara" vara 12 år.

Sedan lyckas jag snika till mig lite Bourdeaux. 1995 Château Grand Pontet är först ut och får en på bra humör direkt. Nosen är underbart skön med mognadstoner från svamp och köttbuljong tillsammans med svettigt läder. Mörk körsbärsfrukt och en cigarrlåda med både ceder och tobak finns med. Mjuk, slank och smeksam munkänsla. 2004 Pichon Baron är betydligt yngre och tuffare. Mer påtaglig blyertspenna, yngre och mer framträdande cassis och körsbär. Örter och lite fatkryddor finns där också. I munnen är det fortfarande slående ungt och strävt, men med bra syror. Det saknas dock en del stoppning och kraft för att detta ska bli något större underverk i framtiden. Helt lysande var dock 1989 Château Canon. I en underbar fas att dricka nu. Mogna plommon och cassis står för den frukt som fortfarande finns kvar. Dessutom jord, mineraler och våt piptobak. I munnen är tanninerna helt nedslipade och vinet bjuder på en helt balanserad, lång och slank upplevelse. Mörkfruktigt med mognadstoner. Underbart vin!

Mycket kan man säga om en iPad men fota är den inte så bra till.

Besök hos Vinosapien

Vilka är de tre största öarna i Karlskrona? Tjurkö, Sturkö å Staun. Det är ett klassiskt svar från ett frågeprogram i P4 Radio Blekinge. Jag passar på att besöka Sturkö och Vinosapien när jag i trakten.

En lysande varm sommardag med klarblå himmel och knappt ens någon bris. Det är ordentligt varmt och en lätt sval riesling är det perfekta sättet att bli välkomnad på. 2002 Weingut Erben von Beulwitz Riesling Spätläse är riktigt bra med fin frukt och en hel del petroleumtoner. Snygga syror ger lyft åt frukten och sötman. En näve stenig mineral finns med. Läskande gott och det slinker fort ned. Finns det bättre dricka för varma soliga tillfällen som dessa?

Har du tagit fel på Australien och Rhône? Inte sedan lunch. Nu är det kanske inte så ofta man tar fel, och i ärlighetens namn fick vi lite missledande guidning för gissa fel också. Men 2001 Yarra Yering Underhill Shiraz uppför sig ganska likt något från Norra Rhône. En fulladdad köttig nos med svarta vinbär och blommiga övertoner. Begynnande mognad med lite söt tobak. I munnen är vinet direkt och charmigt, och trots en hel del koncentration och längd blir det inte tungt och klumpigt. Jag har tidigare druckit en 2004 som jag tyckte var lite likörtung, men detta är riktigt bra. Det har dessutom många år av liv kvar efter sin tioårsdag. Frukten kommer inte vika ned sig i första taget.

Masochistvin. I nästa glas har vi ett tannindrivet vin, som kräver en härdad gom eller rejält krämig mat - gärna båda. 2008 Galardi Terra di Lavoro Roccamonfina är givetvis tokungt, men jag var nyfiken så det fick följa med. När man väl hämtat sig från ett så tannintätt vin som att det känns som om det biter tillbaka märks potentialen. En mörk, klar, ren körsbärs- och björnbärsfrukt går rakt igenom vinet - från sniffen till svansen. Och det är rejält med tryck och längd i den. Ganska generös fatbehandling känns det som, men det stör inte utan innefattas bra i helheten. Syrorna är italienskt höga. Det här är snyggt och bra, om än väl tannindominerat just nu. När tanninerna slipats ned en del och frukten mjuknat och ökat i komplexitet kommer detta bli riktigt bra.

Jag tog även med en nyinköpt 2009 Clos des Papes. Ung primär frukt i både näsa och gom. Hallonbåtar och de klassiska lakritsremmarna, men även lite mörkare frukt av moreller och körsbär. Dessutom en lättsam komplexitetshöjande kryddig blomsteräng. Härligt sniffarvin med en klart ung prägel. I munnen är vinet slankt och lent. Snälla tanniner och läskande syror ger en stomme att hänga upp bygget på. Frukten är ren och fin, och ett snäpp mer återhållen och inte lika mycket "in your face" som i 2007:orna. Men ack så gott. Nästa flaska får nog vänta några år, men dessa behöver inte eoner av tid för att vara drickbara.

En mycket trevlig kväll i Karlskronas skärgård. Tack P & A!

EDIT: Vinosapiens anteckningar här.

2005 Janasse Chaupin

Om vinpaketen är medelmåttiga även på bra restauranger får man sätta ihop ett eget av högre kvalitet.

Välkommen hälsas med Zillikens 2007 Saarburger Rausch Spätlese. Öppen generös doft av vit persika, lime, ljusa blommor och en diskret nyuppackad badboll. En kryddig twist av örter finns också med i mixen. I munnen är vinet lent och smeksamt med sötmogen tropisk frukt i centrum. Restsötman vägs upp av höga syror och mot slutet kommer en mineralisk sälta fram. En fröjd att dricka, och man måste koncentrera sig för att inte göra det i alltför stora och glupska klunkar.

Till maten hälls 2005 Janasse Cuvée Chaupin upp. Gjort på 100% Grenache från lieu-dit:en Chapouin i den nordligaste delen av Châteauneuf du Pape. Uppfostran i 70% stora foudres och 30% små ekfat, där en fjärdedel är nya.

Doften är tät och koncentrerad, nästan explosiv. Svart och mörkröd frukt med en tydliga delar creme de cassis, hallon och björnbär. En hel godispåse med lakritsbåtar och hallonremmar, och en halv charkdisk med rökt kött och korv. Rökelse och garrigue bidrar till en djup och komplex näsa.

Tät, hårt packad frukt i ett åtdraget skruvstäd av finaste tanniner - som även vid sex års ålder håller vinet i ett hårt grepp. En stor kropp som klär in hela munnen med flera lager av hallon, cassis, björnbär och lakrits. Syrorna är bra och lyfter upp den koncentrerade frukten hela vägen ut i den långa eftersmaken. När eftersmaken till slut klingar av sitter de sträva tanninerna kvar som ett 0:ans sandpapper mot tandköttet.

Riktigt bra! Cuvée Chaupin understryker dock imperativet att låta 2005:orna ligga på rygg ett tag till. Även om vinet är öppet och tillgängligt redan nu, skulle det vinna ytterligare på lite nedslipade tanniner, och lite mer mognadstoner, kanske. Vänta två-tre år till, om ni kan.

2009 Fritz Haag Brauneberger Juffer Sonnenuhr Riesling Spätlese

Jag borde dricka mer tysk Riesling. Det är som gjort för klimatet med sin krispighet och syra, samtidigt som alkoholen är behagligt låg. Det som stoppar en kan vara vara att namnen är längre än ASEANs tullbestämmelser.

Sedan 2005 drivs Weingut Fritz Haag av grundarens sonson Olivier. En utbildning inkluderande både teori och arbete hos t.ex. Dönnhoff  gjorde honom redo för att ta över odlingarna i vingården Juffer. Sonnenuhr är den bästa delen av vingården, med lutning på upp till imponerande 80%.

Ljust gult med vissa gröna stick. Påminner om (transparent) hö som börjat torka - alla har vi våra egna doftreferenser.

En doft av gul persika, melon och gula mogna äpplen. Men också lite flintig rökighet.

Saftiga, övermogna, rinnande meloner och päron i täten av frukten. Ungt babyfet, med en hel del restsötma som också tar en framträdande roll. Smeksam munkänsla som övergår i lätt spritsighet på tungan i den mineraliska svansen. Där finns de - i svansen - en hel hög med stenar. Syrorna finns också där, men hade gärna fått skruvas upp ytterligare en nivå för att matcha sötman och frukten.

Återigen ett vin som jag dricker för ungt. Detta hade varit ännu bättre med något år på nacken. Men man tar vad man har, och detta gjorde inte bort sig på balkongen i solnedgången.

Tack för den flaskan Patrik!

Nytt år i bilder

2010 avslutades på ett alldeles lysande sätt.

2007 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese är en utmärkt inledning. Ren fin frukt av citrus, persika och päron. Nästan krämig munkänsla, men med bra syror och en skön mineraltwist i avslutningen. Utmärkt gott. Välkommen!

1996 Henriot är precis så bra som Konjären beskrivit. Bokna äpplen och citrus. Mjuk mousse och fin syra. En liten apelsinskalsbitterhet i en långa avslutningen. Riktigt bra, och häromdagen fanns det några lådor stående på Regeringsgatan.

Champagnen är en mycket bra matchning med de här krabaterna.

Kanapéer med hummer, ärtpuré smaksatt med mynta och Pata Negra är också en god matchning med champagnen. Man borde oftare utgå från vilken mat man ska bjuda på för att matcha vinet, inte tvärtom. Barnens tilltugg verkar lite snålt i sammanhanget, men uppskattas nog lika mycket som de vuxnas.

Lammet försvinner så fort att det inte fastnar på bild. Men till det dricks det 2004 Pure, 2005 Clos du Mont-Olivet och 2005 Bosquet des Papes. Purevinet är tillgänligt och gott med ren, fin jordgubbsfrukt, hallonbåtar och laktrits. Också mognande lädertoner fyller på. Gott och behöver inte lagras längre, tror jag. Den får dock stryk av den betydligt yngre Mont Olivet. I den finns mer kraft, mer komplexitet och tydligare garrigue. Betydligt kraftigare tanniner och en saltlakritstorr, lång avslutning. Bästa vinet, med ett långt liv framför sig. Bousquet des Papes är svagaste kortet i uppställningen, med viss avsaknad av struktur och längd, fast ganska gott ändå.

Som avslutning dricks en 1996 Disznókő Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Slutsatsen är att jag borde dricka mer Tokaj. Sötman och frukten tillsammans med nötiga, oxiderade smaker är riktigt bra.

God Fortsättning!

PS. Nyårsdagen måste vara pizzabagarnas största dag på året?

Årets första - Pio Cesare Barbaresco Il Bricco 2003

Fasching på besök för en kväll med vin och poker.

Direkt i karaffen så luktar det skärbräda. En blandning av ek och en. Hmm, ska det vara så här?

Efter några timmar i karaff så bjuder dock doften upp till dans ordentligt. Pio Cesares Il Bricco 2003 har en härlig doft av mörka bär, med en klar sötmogen dragning. Till det kommer mandelmassa, rosor och tjära. Lite julkryddor. En klassisk Nebbiolodoft, om än med en ganska kraftig dragning åt det sötare hållet.

När vi smakar på det ger det en tät, ganska söt smak av röda bär. När tanninerna trycker till direkt efter gommen blivit varse den sköna frukten får den dock stiga åt sidan och spela en sekundär roll. Munkänslan blir sträv, men istället för den ganska sköna strävheten från mogna fina tanniner så ger dessa en nästan uttorkande känsla. 2003 var onekligen ett svårt år. Vi provar igen.

Det är väldigt gott med skön nebba-doft, och bra tryck i frukten i början. Doften är underbar. Det ringlar kvar en eftersmak ganska länge. Men jag kan inte släppa det; mot slutet så tar tanninerna över lite och det känns inte helt och fullt i harmoni. Eftersmaken blir lite väl bitter och sträv. Förvisso gör frukten lite comeback efter ytterligare någon timme i glaset och lyckas matcha upp lite mer. Men jag är inte övertygad.

Efter att ha läst Finare Vinares bedömning för ett år sedan, undrar jag om den bara befinner sig i en tråkig fas. Om inte så tror jag inte det finns frukt nog att klara av tanninerna om man låter den ligga allt för länge. Det är dock slående hur olika de lyckats i det svåra året 2003, när man jämför med den underbara 2003 Roagna Pajé.

Vi lyckades även ta den sista av husets Riesling 2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett. Lysande gott, med läskande syror, frisk tropisk frukt, gröna äpplen och päron. Det förrådet gick åt allt för fort.

Sedan gick vi på Casino Cosmopol, stödde statskassan, hade otur i pokern, och tappade bort garderobsbrickan. Att få ut jackan utan bricka visade sig svårare än att få hjälp av Com Hems kundtjänst.

Man upphör aldrig att förvånas!!

Min sambo dricker inte vin. Inte alls - om man inte definierar Moscati d'Asti som vin. Det kan hon å andra sidan dricka som ett barn dricker jordgubbssaft.

Idag bad jag henne gå och anmäla mig till prestigevinprovning på Systembolaget. Det ska jag göra oftare. Jag får nämligen ett telefonsamtal som säger "Jag har köpt vin för 1000 kr". Trots att det låter som hennes röst, och hennes nummer syns i displayen, undrar jag om någon ringt fel. Hon orkar inte bära hem en låda Moscati d'Asti???!

Det visar sig att hon börjat prata med Miran på vinkällarbutiken, och frågar om någon god efterrättsriesling. Med tanke på Mirans preferenser måste det varit som att fråga Hans Scheike om olika sorters björkris. Precis som hon skulle komma hem med ett prima björkris kom hon nu hem med ett prima vin. Eller två halvliters flaskor för att vara exakt.

Zilliken Saarburger Rausch Riesling Auslese Lange Goldkapsel (varför kan man inte med lite tysk effektivitet hitta kortare namn) har den gode Miran skickat med henne hem. Jo man tackar. Och öppnar en flaska:

Sött och gott.

För att vara lite mer explicit så har den en ganska återhållen doft av tropisk frukt, och badboll. Den petroleumdoft som ska vara så typisk för Mosel är där. Men den bjuder inte på en alltför expressiv doft. Smaken är dock minst sagt expressiv - den exploderar nästan i munnen. En stor koncentration av aprikos, honung och citronskal. Framförallt aprikos. En koncentrerad sötma som nästan döljer den syran som finns, tack och lov, i vinet. Eftersmaken verkar aldrig ge upp. Jag räknar till en minut, och tycker mig kunna känna den ytterligare en minut senare - men det kan vara inbillning.

Jag ska erkänna att jag inte är världen största sucker för söta riesling, men detta är ett riktigt, riktigt gott vin. Jag vet inte hur denna typen av vin utvecklas med tiden, men vi får väl titta på den återstående flaskan ett tag till. Och sedan dricka den parallellt med en Moscato d'Asti.

Jag borde skicka henne och anmäla mig till fler vinprovningar.