If you are going down, you better go down with style!
Inför den stundande flytten till Singapore är det mycket som ska hinnas med. En av de viktigaste sakerna är att ha en sista vinprovning med vännerna innan flyttlasset går. Så jag bjuder in närmast sörjande och sätter ihop lite intressanta teman. Det är bara ett knappt år sedan jag träffade många av dem första gången, men vi har haft många roliga provningar sedan dess. Detta blir inget undantag utan slutar i en mycket trevlig och lång kväll med många goda skratt och ännu godare viner.
En öppnande flight med tre Chardonnay till en hummerrisotto med pilgrimsmusslor startar kvällen på ett bra sätt.
2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru står för det mognande inslaget, medan
2005 Domaine Rémi Jobard Meursault 1er Cru Le Poruzot-Dessus är märkbart yngre och lurar provarna en vända till Chablis. Det amerikanska inslaget känns verkligen amerikanskt i sällskapet.
2007 Far Niente Chardonnay är absolut god men står för klart mest vanilj och minst syror i uppställningen.
Nu kör vi! Sedan kommer nämligen en av flighterna jag verkligen sett fram emot. Tre stycken Châteuneuf du Pape från 1995.
Domaine de Pegaü,
Vieux du Télégraphe och
Château de Beaucastel bredvid varandra. Vilken druvjuice det är! Alla tre bjuder på härlig kropp av frukt med en hel del stall, läder och andra mognadstoner. Tanninerna är fortfarande med i matchen men är fint lena och tapetserar hela gommen. Det finns givetvis en hel del brett med i matchen, och det förvånar mig att den grenen vinns av Vieux du Telegraphe. Det måste vara som att få stryk på egen hemmaplan för Pegaü och Beaucastel. Av tre underbara mogna viner är nog Telegraphe en noslängd före i min smak. Jag dricker dock mina viner för unga i vanliga fall!
Ett litet mellanspel. Först en korkad
Sassicaia 1999 som får en svära högt åt korkgudarna - och förbanna att det dessutom var en rotdag igår kväll. Akt två i mellanspelet är signerad Brumont.
2005 Bouscassé står sig väl mot
2006 Bouscassé Vielles Vignes och
2006 Montus. Jag tror nyckeln här är luft och flaskorna öppnades över ett dygn innan provningen, vilket gjorde underverk. Trots flightens namn "Tannic?" och druvans namn Tannat är det inte så strävt man kunde tro utan ganska drickvänliga viner, om än inte stora. Mycket mörka bär med björnbär i förarsätet, och Montusen är inte så ung och bläckig som jag var rädd för.
Fyrverkeri och blindgångare heter nästa flight. Blindgångaren är en
2004 Guiseppe Mascarello Monprivato som är skadad. En lätt stickande kemisk biton går inte att blunda för och dessutom är vinet inte helt harmonisk i munnen. Detta vinet hade jag verkligen sett fram emot, men den konfekten blev man lurad på. Andra gången under samma kväll. Ersättaren
2004 Bartolo Mascarello är absolut inte dum den heller. Elegant skir röd frukt, violer och tjära in en balanserad elegant komposition. Lysande gott. Sedan kommer höjdaren
2004 Aldo Conterno Romirasco. Jag har provat det
tidigare och det är en av de bästa barolo jag druckit. Full stop. Härlig klockren skogsbärsfrukt, rosor, tjära och mandelmassa. Underbar kraft och längd. Det är supergott, helt enkelt.
Den sista av mina planerande flighter innehåller en
2006 Querciabella mot en
2006 Ornellaia. Jämnare än vad ryktet och prislapparna indikerar, även om Ornellaia är elegantare och komplexare. Den kommer säkert bli lysande om den får några år till på rygg.
Anders har med en
2007 Melville Pinot Noir Carrie's, där jag absolut inte hittar de tydliga pinot-markörerna de mer erfarna provarna finner. Gott och lärorikt. Vi improviserar sedan fortsättningen och vinerna får väl i sanningens namn inte vare sig nog med luft eller den uppmärksamhet de förtjänar.
Från Châteauneuf du Pape dricker vi en underbar
2000 Domaine de la Mordorée Cuvée de la Reine des Bois med begynnande mognad och frukt från det mörka laget. En
2006 Janasse Vielles Vignes spelar så klart med en yngre uppställning, men är riktigt bra. Sedan lovade jag bort min vinkällare om någon skulle spika min
1972 Pontet Canet. En lättnad när ingen gjorde det, och även skönt att inte vinet, från en dålig årgång, har blivit vinäger.
Till de sista bitarna ost lyckades vi även dricka en
2001 Marchesi Mazzei Chianti Classico Castello di Fonterutoli men hur den smakade minns jag faktiskt inte...
Tack kära gäster för en trevlig kväll.
Fler intryck hittar du
här.
Men något måste göras åt de där satans korkarna.
Kvällens mest ovälkomna gäst
Nu var det dags att se om vinet verkligen lever upp till vad jag lovat. Jag har sett ett något tveksamt omdöme hos en vinbloggarkollega, och jag vill ju inte vara skyldig till falsk konsument-upplysning.
