Avskedsföreställning

If you are going down, you better go down with style!

Inför den stundande flytten till Singapore är det mycket som ska hinnas med. En av de viktigaste sakerna är att ha en sista vinprovning med vännerna innan flyttlasset går. Så jag bjuder in närmast sörjande och sätter ihop lite intressanta teman. Det är bara ett knappt år sedan jag träffade många av dem första gången, men vi har haft många roliga provningar sedan dess. Detta blir inget undantag utan slutar i en mycket trevlig och lång kväll med många goda skratt och ännu godare viner.

En öppnande flight med tre Chardonnay till en hummerrisotto med pilgrimsmusslor startar kvällen på ett bra sätt. 2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru står för det mognande inslaget, medan 2005 Domaine Rémi Jobard Meursault 1er Cru Le Poruzot-Dessus är märkbart yngre och lurar provarna en vända till Chablis. Det amerikanska inslaget känns verkligen amerikanskt i sällskapet. 2007 Far Niente Chardonnay är absolut god men står för klart mest vanilj och minst syror i uppställningen.

Nu kör vi! Sedan kommer nämligen en av flighterna jag verkligen sett fram emot. Tre stycken Châteuneuf  du Pape från 1995. Domaine de Pegaü, Vieux du Télégraphe och Château de Beaucastel bredvid varandra. Vilken druvjuice det är! Alla tre bjuder på härlig kropp av frukt med en hel del stall, läder och andra mognadstoner. Tanninerna  är fortfarande med i matchen men är fint lena och tapetserar hela gommen. Det finns givetvis en hel del brett med i matchen, och det förvånar mig att den grenen vinns av Vieux du Telegraphe. Det måste vara som att få stryk på egen hemmaplan för Pegaü och Beaucastel. Av tre underbara mogna viner är nog Telegraphe en noslängd före i min smak. Jag dricker dock mina viner för unga i vanliga fall!

Ett litet mellanspel. Först en korkad Sassicaia 1999 som får en svära högt åt korkgudarna - och förbanna att det dessutom var en rotdag igår kväll. Akt två i mellanspelet är signerad Brumont. 2005 Bouscassé står sig väl mot 2006 Bouscassé Vielles Vignes och 2006 Montus. Jag tror nyckeln här är luft och flaskorna öppnades över ett dygn innan provningen, vilket gjorde underverk. Trots flightens namn "Tannic?" och druvans namn Tannat är det inte så strävt man kunde tro utan ganska drickvänliga viner, om än inte stora. Mycket mörka bär med björnbär i förarsätet, och Montusen är inte så ung och bläckig som jag var rädd för.

Fyrverkeri och blindgångare heter nästa flight. Blindgångaren är en 2004 Guiseppe Mascarello Monprivato som är skadad. En lätt stickande kemisk biton går inte att blunda för och dessutom är vinet inte helt harmonisk i munnen. Detta vinet hade jag verkligen sett fram emot, men den konfekten blev man lurad på.  Andra gången under samma kväll. Ersättaren 2004 Bartolo Mascarello är absolut inte dum den heller. Elegant skir röd frukt, violer och tjära in en balanserad elegant komposition. Lysande gott. Sedan kommer höjdaren 2004 Aldo Conterno Romirasco. Jag har provat det tidigare och det är en av de bästa barolo jag druckit. Full stop. Härlig klockren skogsbärsfrukt, rosor, tjära och mandelmassa. Underbar kraft och längd. Det är supergott, helt enkelt.

Den sista av mina planerande flighter innehåller en 2006 Querciabella mot en 2006 Ornellaia. Jämnare än vad ryktet och prislapparna indikerar, även om Ornellaia är elegantare och komplexare. Den kommer säkert bli lysande om den får några år till på rygg.

Anders har med en 2007 Melville Pinot Noir Carrie's, där jag absolut inte hittar de tydliga pinot-markörerna de mer erfarna provarna finner. Gott och lärorikt. Vi improviserar sedan fortsättningen och vinerna får väl i sanningens namn inte vare sig nog med luft eller den uppmärksamhet de förtjänar.

Från Châteauneuf du Pape dricker vi en underbar 2000 Domaine de la Mordorée Cuvée de la Reine des Bois  med begynnande mognad och frukt från det mörka laget. En 2006 Janasse Vielles Vignes spelar så klart med en yngre uppställning, men är riktigt bra. Sedan lovade jag bort min vinkällare om någon skulle spika min 1972 Pontet Canet. En lättnad när ingen gjorde det, och även skönt att inte vinet, från en dålig årgång, har blivit vinäger.

Till de sista bitarna ost lyckades vi även dricka en 2001 Marchesi Mazzei Chianti Classico Castello di Fonterutoli men hur den smakade minns jag faktiskt inte...


Tack kära gäster för en trevlig kväll.

Fler intryck hittar du här.

Men något måste göras åt de där satans korkarna.

Kvällens mest ovälkomna gäst

French detour

Det har blivit en trevlig tradition. Middag och vin med M och L. Båda med ett stort intresse för vin, M med en utbildning från Grythyttan som extra krydda, och L en kockutbildning från flottan som plus i kanten. Alltid gott och trevligt.

Nu var det dags igen. Lite antipasti och ost inhandlades och en krämig lasagne på västerbottenost utlovades. Motivationen att snabbt ta sig från jobbet var stor.

Det första vinet var en Montus 2005. Det provades strax efter släppet för ett och ett halv år sedan, men känslan då påminnde mest om de gånger man lyckats bita sönder en bläckpenna - nästan odrickbart. De trycktes in i källaren för att vila, men nu får man vissa hints om att det kan vara dags att lätta på en kork.

Färgen är fortfarande mörkt blålila. Doften är av mörka - för att inte säga svarta - bär. Blåbär, björnbär och slån. Det finns även en något sötaktig ton i doften. Doften känns ganska öppen efter att ha tillbringat en timme i karaff. I munnen märks det att det hänt otroligt mycket under lagringen. Borta är bläcket och fram kommer en kraftig intesiv frukt, men doftens svarta bär i förarsätet. De fyller munnen ordentligt och hänger kvar i en hyfsat lång eftersmak. Den sötaktiga tonen, som av kakor, finns även i smaken. Ska man klaga på något är det kanske att smaken känns lite en-dimensionell. Det finns mycket mörk frukt, men inte så mycket mer. Men vad kan man förvänta sig för 160 kr. Det finns en del syra och tanniner också, men de är inte dominerande. De har rundats av ordentligt och jag skulle nog inte vilja ha mindre av dem. Då blir vinet lite som att dricka söt blåbärspaj.

Lite förvånande hur fort vinet utvecklats. Brukar Tannat slipas av så fort? I vilket fall kommer jag nog börja ta av mitt förråd nu. Däremot kommer jag nog inte köpa stora mängder av Montus i framtiden. Det är något i karaktären som inte gör en homerun hos mig. Kan vara den söta kak-karaktären.

Nästa vin kommer från Gigondas, och 2007:an kom i mellansläppet i augusti. Den uppskrivna producenten Château de Saint Cosme gör ett vin som heter Valbelle baserat på 90% Grenache och 10% Syrah. Parker verkar vara väldigt imponerad och ger vinet 94-96p, och 2007 har ju generellt fått raving reviews i Rhône.

Detta vin var en riktig kameleont under kvällen. Det korkades och direkt upp i karaff och glas. M, som får det blint, säger snabbt vitpeppar, bacon, lagerblad och bränt gummi och är beredd på att ta gift på att det är Syrah. Han hittar dock lite Pure-referenser och landar i södra Rhône efter ett tag. Min första sniff sa.... pepparkaksdeg! Hmm. Det försvinner dock efter ett tag.

Vinet skiftar fram och tillbaka under de kommande timmarna. Ibland finns väldigt tydliga peppar och charkdofter, ibland kommer en sötfruktig grenacheton med mogna röda bär och apelsinmarmelad i doften. Det finns eukalyptus i doften påpekar M, mycket riktigt.

Munkänslan är en av de största upplevelserna med vinet. Samtidigt som det levererar en kraftig smak, så bjuder det på läskande syror som gör att det inte känns tungt, och lena fina tanniner. Det är riktigt härligt att dricka! Det bjuder på en koncentrerad frukt med röda, ganska söta, bär och en del köttiga toner som av chark och bacon. Hela munhålan fylls av en koncentrerad frukt som sitter i i en lång eftersmak.

Jag tycker det är riktigt gott, sedan är ju 94-96 pinnar från Bob ganska många, men det är hans problem. M är inte lika imponerad och vill ha mer kraft och längre eftersmak för de 375 kr vinet kostar. Om du vill bilda dig en egen uppfattning finns några få flaskor kvar, om du bor i Göteborg eller Malmö.

Som lite bonus drack vi sedan en St Joseph från 2006, och en tysk Riesling från 2007, men då hade jag tappat koncentrationen. Kan bero på vinet eller, mer troligt, på anekdoterna från de insläntrande grannarna om att tälta i stenbrott innan man tar jobb på båt till Västindien.

Som alltid en trevlig kväll. Tack M & L.

PS. Ursäkta de dåliga bilderna med mobilens kamera är inte så lysande.