Miller vs. Martin

The 2005 Shiraz Reserve was aged in 100% new French oak for 24 months. It has a super expressive nose of pain grille, smoked meat, game, pencil lead, licorice, black cherry, and blackberry liqueur. Voluptuous, full-bodied, and layered, this sexy wine is very intense and concentrated with enough structure to evolve for 10-12 years. Drink it through 2030.
Jay Miller, 97p

A deep purple hue. Super-ripe black cherry, cassis fruit on the nose, smothered in warm alcohol. The palate is huge and powerful, to the point where it could almost be construed as a port! Decadent black fruit, tons of glycerine, hedonistic on the finish that leaves your palate wondering what on earth hit it? Not my style of wine.
Neal Martin, 87p

Kontroverser och åsiktsskillnader är intressanta. När jag får möjligheten att testa ett vin som skiljer tio pinnar i betyg från två killar i samma stall måste jag bara ta tillfället i akt. 2005 Wild Duck Creek Shiraz Reserve får sätta livet till för att stilla nyfikenheten.

Blint skulle man aldrig placera det i t.ex. Bourgogne. Betyder det att vinet har en tydlig ursprungskänsla?

Uttrycket "doften står som en kvast ur glaset" får en ny dimension i och med detta vin. Vi pratar dubbelturbo laddad med (16%) raketbränsle. Mörka söta körsbär och körsbärskärnor tillsammans med blåbär, i likörtappning. Men även rostat kaffe, mjölkchoklad, och nybakat varmt bröd. Grillat kött och hickoryrökt (eller vilket E xxx det nu är) bacon. Och så vidare. Dofterna går bärsärk i näsan, men det som gör det nästan plågsamt är alkoholen. Den stickande doften påminner om när man tar en för kraftig inandning efter att kört ned nosen i en cognacskupa. Ouch.

Det här går igen i munnen. Den massiva mörka frukten är direkt viskös - och backas tyvärr inte upp av friska syror utan av alkhol- och arrakssöt glycerin. Skulle man vilja göra rödvinssås på vinet spar man tid eftersom man inte behöver reducera det speciellt mycket. Tyvärr lär gästerna tro att det är gelé (jello-shots?) och bli packade på kuppen. Visst är det komplext och smakrikt med en eftersmak som är längre än en toarulle, men det är bara för mycket. Dessutom slår alkoholen igenom i munnen också - eftersmaken har samma hettande känsla av cognac.

Det är måhända intressant och i en egen stil, men vad man ska ha det till vet jag inte. Till mat är det odrickbart. På egen hand blir man trött på det efter ett halvt glas. Och då har jag inte upplevt dagen efter ännu, när vi ändå pratar om trött. Kanske att värma sig om man fryser?

Jay Miller måste dragit i sig en hel flaska innan han satte sitt betyg, eller bara satt poäng efter torrvikt. Neal Martin vågade väl inte vara för hård, då han var rädd att Jay skulle sätta sig på honom på nästa WA-middag. Med andra ord 87p är i överkant. Det här är inte i balans, och det krävs mer av ett vin än att det ska smaka mycket.  

"Drink it through 2030" - ja, det lär ta ett par dagar att arbeta sig igenom den här flaskan.

Besök hos Vinosapien

Vilka är de tre största öarna i Karlskrona? Tjurkö, Sturkö å Staun. Det är ett klassiskt svar från ett frågeprogram i P4 Radio Blekinge. Jag passar på att besöka Sturkö och Vinosapien när jag i trakten.

En lysande varm sommardag med klarblå himmel och knappt ens någon bris. Det är ordentligt varmt och en lätt sval riesling är det perfekta sättet att bli välkomnad på. 2002 Weingut Erben von Beulwitz Riesling Spätläse är riktigt bra med fin frukt och en hel del petroleumtoner. Snygga syror ger lyft åt frukten och sötman. En näve stenig mineral finns med. Läskande gott och det slinker fort ned. Finns det bättre dricka för varma soliga tillfällen som dessa?

Har du tagit fel på Australien och Rhône? Inte sedan lunch. Nu är det kanske inte så ofta man tar fel, och i ärlighetens namn fick vi lite missledande guidning för gissa fel också. Men 2001 Yarra Yering Underhill Shiraz uppför sig ganska likt något från Norra Rhône. En fulladdad köttig nos med svarta vinbär och blommiga övertoner. Begynnande mognad med lite söt tobak. I munnen är vinet direkt och charmigt, och trots en hel del koncentration och längd blir det inte tungt och klumpigt. Jag har tidigare druckit en 2004 som jag tyckte var lite likörtung, men detta är riktigt bra. Det har dessutom många år av liv kvar efter sin tioårsdag. Frukten kommer inte vika ned sig i första taget.

Masochistvin. I nästa glas har vi ett tannindrivet vin, som kräver en härdad gom eller rejält krämig mat - gärna båda. 2008 Galardi Terra di Lavoro Roccamonfina är givetvis tokungt, men jag var nyfiken så det fick följa med. När man väl hämtat sig från ett så tannintätt vin som att det känns som om det biter tillbaka märks potentialen. En mörk, klar, ren körsbärs- och björnbärsfrukt går rakt igenom vinet - från sniffen till svansen. Och det är rejält med tryck och längd i den. Ganska generös fatbehandling känns det som, men det stör inte utan innefattas bra i helheten. Syrorna är italienskt höga. Det här är snyggt och bra, om än väl tannindominerat just nu. När tanninerna slipats ned en del och frukten mjuknat och ökat i komplexitet kommer detta bli riktigt bra.

Jag tog även med en nyinköpt 2009 Clos des Papes. Ung primär frukt i både näsa och gom. Hallonbåtar och de klassiska lakritsremmarna, men även lite mörkare frukt av moreller och körsbär. Dessutom en lättsam komplexitetshöjande kryddig blomsteräng. Härligt sniffarvin med en klart ung prägel. I munnen är vinet slankt och lent. Snälla tanniner och läskande syror ger en stomme att hänga upp bygget på. Frukten är ren och fin, och ett snäpp mer återhållen och inte lika mycket "in your face" som i 2007:orna. Men ack så gott. Nästa flaska får nog vänta några år, men dessa behöver inte eoner av tid för att vara drickbara.

En mycket trevlig kväll i Karlskronas skärgård. Tack P & A!

EDIT: Vinosapiens anteckningar här.

Middag på the Solitaire

Gästerna är tillbaka i Singapore, och vi fixar en middag för att hälsa välkomna tillbaka!

Förrätten består av pilgrimsmusslor på en salsa av rökt lax, mango, babytomat, salladslök och koriander, med limejuice. Riktigt gott om jag får berömma mig själv!

Till detta dricker vi resterna av 2004 Giaconda Chardonnay, som mått bra av lite tid i kylen med skruvkorken på. Smörkolan är mer diskret, och den tropiska frukten har vunnit kraft och tyngd. Mycket bättre än häromdagen och en bra förrättsmatch.

Sedan grillat lamm med portobello, paprika och rostade rotfrukter tillsammans med en mintsås. Till detta kommer två diametralt motsatta viner:

Först ut är en 2006 Pégaü Cuvée Reservée. I bra form med underbart söta hallon, mörkare körsbär, stall och läder, en näve gariggue och blommande lavendel. I munnen är vinet slankt och rent, nästan läskande. Lätt uppstramade tanniner i en lång örtig svans. Smakerna ligger i flera väldefinierade lager - det går att känna skillnad på dem och alla är rena och klara. Det är klart gott att dricka nu, och en riktig njutning.

2004 Kilikanoon Shiraz Parable är å sin sida en mörk tät massa av jordgubbar, körsbärslikör, läder, mörkrostat kaffe, och mossa. Utvecklad mognad redan vid sju års ålder. I munnen är vinet tätt och lent smeksamt, men också ihopsjunket på något sätt. Frukten känns ganska fyllig, och med en del komplexitet med en mix av ljusare och mörkare frukt och mognadstoner. Men det känns platt och utan stuns. Ganska trist, faktiskt. Parkers 96 pinnar känns som ett skämt - eller så har denna flaskan tillbringat sitt liv i ett tropiskt tempererat skyltfönster.

Pégaü fungerar även bra till den lagrade Parmesanen och Gruyeren som vi äter sen, medan McLaren Vale visade inte upp sin starkaste sida.

2004 Giaconda Chardonnay

Giacondas Chardonnay brukar klassas som en av Australiens bästa, rankas som Exceptional av Langton, och kostar (nästan) som en Grand Cru från Bourgogne. Dessutom rankar Langton årgång 2004 som 10/10. 

Giaconda grundades av Rick Kinzbrunner som köpte mark i Beechworth, Victoria, och började plantera rankor 1982 - första lanserade årgången var 1986. Vingården ligger på 400 m höjd i en sydsluttning, vilket innebär mindre solexponering på dessa breddgrader. Lera är en viktig komponent i jordmånen, då det håller kvar vatten i marken under torra somrar. Innan Rick slog sig ned i Beechworth hade han varit på olika vingårdar runt om i världen under tio år, men han är ingenjör i grunden. Det känns bra med en riktig utbildning i botten - om det inte skulle gå så bra med vinet.

Men än så länge har det gått ganska ok och kritikerna sjunger samstämmiga hyllningar i kör. Parker har t.ex. gett alla årgångar sedan 2004 minst 95 pinnar (2004 fick 96). James Halliday brukar inte vara sämre (men jag har nog aldrig sett honom ge under 90p?), IWC ligger i samma härad, och till och med de ganska konservativa glada amatörerna på Cellartracker ger 2004 i snitt >94 poäng. Nu snackar vi lysande nektar!

2004 Giaconda Chardonnay är en guldgul klar uppenbarelse, med tydliga gröna stick. När man sticker ned näsan drar SFs reklamfilm igång. En vägg av välsmörade popcorn och rollokola slår emot en. Efter den första chocken, och när jag insett att jag inte behöver vara orolig för en tvåmetersman i sätet framför, för jag ned näsan igen. Med lite god vilja, och en del envishet, hittar jag lite gulaktig frukt i form av mango och ananas, tillsammans med en rökig, flintig mineralitet. Och efter ett tag även blommiga övertoner. Det är ju inte så illa. Jag tar sedan en paus för återhämtning och för att se hur mycket ek detta vin sett under sitt liv.

18 månader på hälften nya franska fat. Det är inte så överdrivet mycket. Slutsatsen är helt enkelt att man odlar rollokola mellan raderna och serverar popcorn under skörden i Victoria.

Munkänslan är härligt lättsamt viskös, och när eftersmaken klingar av lämnar den en känsla av vax och olja. Citrusfrukt med en dragning åt oljig limoncello, uppbackat av persika och mango. Bra tryck och längd, men inte lika komplext som i nosen, men å andra sidan inte lika mycket smörkola heller. Hyfsade syror, som dock inte är helt synkade utan sticker ut och lämnat ett lite skarpt avtryck i svansen.

Det här är inte alls dumt inser jag när jag kommit över smöret. Framförallt i nosen, men även i munnen. Dessutom blir det bättre med tid i glaset så jag sätter på skruvkorken och ser hur det utvecklar sig de närmsta dagarna. Men jag har dock svårt att inse hur det här skulle kunna klocka in på +95p och vara det bästa sedan skivat bröd (med smör på). Det har förvisso bra koncentration och längd, men är kanske inte riktigt min stil, eller så behöver det mer luft?

Giaconda Warner Shiraz 2006

Ibland måste man hitta tiden att skriva om vissa viner. Nu är ett sådant tillfälle.

2006 Giaconda Warner Shiraz är fortfarande i sin ungdom med ett långt liv framför sig. En djup doft av svarta bigarråer, blåbär, en hel charkdisk med rökta korvar och bacon, samt några varv med pepparkvarnen. Läder och tobak samt en del blommiga fina övertoner. Visst är frukten mogen, men doften är inte sprungen ur en likörliknande fruktbomb. Bättre näsor än min skulle kunna hamna i Rhône, men min njuter länge av doften innan jag ens tar en klunk. 

Väl i munnen är vinet läskande med höga apelsinsyror, smeksamt med en fyllig precis fruktkärna, strukturerat med stöttande söta tanniner. Komplext med en kombination av mörka frukt, blodig biff, peppar och en småsträv örtig avslutning. Tanninerna tar steget fram från att ha gömt sig bakom frukten medan vinet sakta klingar av. Det kommer bli än mer smeksamt och komplext med ytterligare några år på rygg. Önskar jag hade några flaskor att dricka då.

Sedan sägs det att Giacondas Chardonnay ska vara ännu bättre - relativt sätt. Ska bli spännande att prova den flaskan.

Övrig nödvändig info: 13.5% alkohol. 1.5% Rousanne. 100% skruvkork.

PS. Miljöpartiet vill förbjuda (fortsatt) gårdsförsäljning av vin. Varför tänker jag på Don Quijote?

2006 Yering Station Shiraz Viognier

Ytterligare ett försök med Yarra Valley, efter att ha blivit klart imponerad av Yarra Yering.

Yering Station spelar i en klart lägre prisklass, och det vore positiva nyheter om det här skulle vara bra.

Historien sträcker sig tillbaka till 1838, då de första rankorna planterades på Yering Station, som pionjärer i Yarra Valley. Vineriet frodades efter det och lyckades till och med få en "Grand Prix" på världsutställningen i Paris 1889, som enda vin från södra halvklotet. Sedan gick det rakt utför i början på 1900-talet, och på 20-talet slutade man odla vin för att istället ge sig in på mjölkkor. Det var väl ungefär det man sysslade med till på 70-talet då regionen fick nytt liv.

Yarra Yering var det första vinhuset att plantera nya vinrankor, 1969, men Yering Station följde strax efter, även om det stora lyftet kom först 1996, då familjen Rathbone köpte det. De utökade snabbt den planterade ytan, och anställde en ny vinmakare, etc. Rathbones driver företaget än idag, och det har växt ytterligare och har en ganska bred produktflora. Kanske mest kända för sin mousserande viner under varumärket Yarrabank.

Yering Station Shiraz Viognier 2006 görs på 95% Shiraz och resten Viognier, en mix av rotofermentatorer och öppna fat (är det vanligt?) används, lagras elva månader på franska fat som är ca 1/3-del nya, och buteljeras med skruvkork. Motsvarande 210 kr kostar det, även om man kan hitta det i Europa för ca 12 EUR.

Mörkt blåviolett, samtidigt som det doftar björnbärssaft och vitpeppar. En ung och generös syrah-doft där jag även hittar en del bacon och blommiga och parfymerade drag. Med mer luft tar peppar och blommorna mer plats. I munnen är vinet välbalanserat, med frisk ung och busig frukt från det mörka laget. Ganska höga syror och snälla tanniner, som gömmer sig långt där under björnbärsbusken. Eftersmaken tillhör inte de längsta, och smaken är kanske lite monolitisk där det mest är björnbär som stiger fram, även om pepprigheten kommer även i smaken. Klart njutbart. Mer njutbart än t.ex. Alain Graillots 2007.

Det är långt ifrån en typisk massiv Aussie-fruktbomb utan har en bra dos charm och drickbarhet. Kommer säkert blir bättre med lite mer tid, även om jag inte tror det är ett långlagringsprojekt. Samtidigt är det inget stort vin, och ett par klasser mindre än Yarra Yering (om man kan jämföra äpplen och päron). Jag har nu även inhandlat Yarra Yerings Rhône-blandning, och det ska bli intressant att se hur den smakar.

Sammanfattningsvis, bra och charmigt, om än inte stort. Kommer nog köpa igen, och då lufta en bra stund.

2005 Yarra Yering Dry Red #1

Första träningspasset får bli lite enklare. En bourdauxblandning från ett av Australiens kallare områden.

Yarra valley ligger i Victoria, precis norr om Melbourne, och är en Australiens svalare vinregioner som dessutom är begåvat med kustklimat bara två mil från havet. Under lång tid odlades inget vin kommersiellt i området, men i slutet av 1960 talet fick vinodlingen en nystart igen.

Yarra Yering är en av områdets mest berömda vinerier. Det grundades 1969, som det första i Yarra Valley, av Bailey Carrodus som planterade 16 ha, och 1973 kunde producera det första vinet på länge i Yarra Valley. Efter det har mer mark köpts in och planterats med allt från Pinot Noir, till Sangiovese, Nebbiolo och Touriga Naςional. Vinerna ska vara i den elegantare skolan, och det ska bli intressant att smaka.

Dry Red #1 är "ursprungsvinet", dvs det första som Yarra Yering gjorde 1973. Baserat på 80% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, och resten Malbec och Petit Verdot, och med en generös fatbehandling av 100% ny (fransk) ek. I glaset häller jag en 2005a, efter en pop n' pour, och följer det under kvällen. Direkt efter öppnandet är vinet öppet och generöst, men stänger ned efter någon timme.

Första intrycket är mörk murrig frukt dominerad av plommon och svarta körbär. En lite funkig, stallig och skitig ton finns med i kombination med våt tobak på toppen. När vinet öppnar upp igen efter ytterligare tid har frukten ljusnat något i kulör, och adderat på lite blommiga toner i fonden. Härlig doft, om än svårplacerad blint.

I munnen är vinet klart charmigt, och lever upp till doftens löfte. Generös frukt med en direkt närvaro, som håller i utan hål eller svagheter in i en lång, sakta avklingande eftersmak. Under hela tiden känns vinet lätt och läskande. Syrorna är riktigt höga och, utan att bli alltför medicinsk, aktiverar saliveringen på högvarv. Kanske inte lika komplext i smaken som i doften, men alla komponenter finns där i bra och balanserade kvantiteter. Ett charmigt vin som är långt ifrån en fruktbomb och alkhol-cocktail av övermogna druvor. Vinet håller dessutom bara 13% enligt etiketten, vilket uppskattas.

Det här var en positiv överraskning och charmigt så det förslår. Inte likt något annat; jag skulle inte placera det varken i Bordeaux, Californien eller Italien, och absolut inte Australien, blint. Jag kommer absolut att återkomma till den här producenten då det här var riktigt bra, och för samma mängd pengar får man inte mycket bordeauxblandning från just Bordeaux. Den här första träningspasset i anpassningen till nya världen var riktigt njutbart.

EDIT: Dag två har vinet fläskat på sig lite, och frukten drar mer åt svarta och röda vinbär. Ännu bättre. Yarra Yering gör bra skit.