Gaja

Pedo mellon a minno

Att öppna de respektingivande portarna på Via Torino 18 i Barbaresco är inte mycket enklare än att ta sig in i Morias gruvor, det man finner innanför är dock mer lockande än horder av orcher. Jag hade som tur lösenordet.

Jag hamnade mitt emot Gaia Gaia på en vinprovning i Singapore. Det blev mitt "Mellon" som gjorde att jag nu kunde besöka ett av de mest svåråtkomliga vinerierna i Langhe: Gaja.

Mellon

Professionalism och exklusivitet. Det är intrycket som slår en direkt, redan från det att man ser den tunga kopparskylten vid ingången. Och inget rubbar det under de timmar jag och resesällskapet är där.

Gaia (Angelo Gajas älsta dotter) själv är lite försenad, så vi får först en rundvisning av assistenten. Det känns som om jag är tillbaka på Moët & Chandon. Inövad och rabblad ramsa med förskrivna USPs om varför Gaja är det bästa sedan Carne Cruda.

Vi försöker förmedla att vi kan historien (Sori Tildin - som fick namn från Clothildes smeknamn, menar du?, osv...) och söker en annan nivå och diskussion. Assistenten plockar upp det lika smidigt som Tommy Salo mot Vitryssland. Långt, långt ifrån det personliga bemötande vi får på alla övriga besök. Well.

Inte bara barrique

Nu är ju historien om Angelo Gaja egentligen intressant, men den är ju välkänd och repeterad överallt. Italiensk vinindustri hade inte varit vad den är i dag om det inte varit för Angelo Gaja. Familjen började göra vin först för att sälja till den restaurang de ägde där båten över floden Tanaro gick. Man började sälja vinet på stora flaskor till kunder. Allt tog sedan fart när Angelo Gaja tog över under tidigt sextiotal, och började införa grön skörd, senare franska barrique, temperaturkontrollerad jäsning och även att plantera nya druvsorter i Langhe. Han var en pionjär, som förutom att experimentera med hur man gör vin, även ägnade mycket tid åt marknadsföring utanför Italien. Han har byggt upp Gaja till det världskända varumärke det är idag.

Till slut dyker Gaia Gaja upp. Dagens frontfigur för Gaja och kvinnan som fick Neal Martin på The Wine Advocat att skriva en hyllningsartikel där han var på väg att glömma att nämna vinet han provade i hennes sällskap (OK, en överdrift, men när jag mailade den till Gaia så var hon ganska undrande). En välkomnande kram och den opersonliga inledningen är förlåten.

Från att ha startat att i det ursprungliga vineriet innanför den numera omtalade skylten, befinner vi oss nu i slottet på andra sidan Via Torino. Man köpte det av Bruno Giacosa för 15 år sedan, och har renoverat det sedan dess. Och som man gjort det! Jag är storligen imponerad - allting är smakfullt gjort, hantverket gediget och resultatet så nära orginalet som möjligt. Restaurerade väggmålningar, ursprungliga dörrar, och där det var för trasigt för att restaurera har man till exempel gjort nya takstolar som ser ut att vara original. Det är knappast billigt att renovera ett par hundra år gammalt slott på detta sättet. Klass!

Numera använder man slottet bland annat för att ta emot besökare, och man har en liten utställning som gjordes för att fira 150-års jubileet nyligen. Vi går runt, pratar och frågar. Gaia leder oss genom rummen och diskussionen på ett ledigt och avslappnat sätt. Hon har säkert gjort det hundratals gånger, men får oss att känna oss speciella. Vi tar upp frågan om Riedelprovning i Stockholm nyligen. Jo, hon tycker det är klar skillnad på olika glas, men håller inte med om den är så extrem som Riedel vill framhålla, eller att hennes viner smakar illa i några glas. (Se Finare Vinare.) Favoritglaset är Riedel Sommelier.
- Det som rymmer i princip en hel flaska, frågar jag.
- Just därför, svarar Gaia.

Väl i provningsrummet så smakar vi Barbaresco 2008. Detta är en blandning av 14 olika vingårdar i Barbaresco. Gajas filosofi är att blanda ger mest komplexitet och balans - så har man alltid gjort och viner från enskilda vingårdar är ett ganska nytt påfund. Vinet har en bedårande nos med parfymerad mörkröd frukt i flera lager. I munnen är det silkigt och lent i texturen, trots bra grepp i tanninerna. Det har kraft och stuns i den fina slanka frukten. Elegant och en njutning att dricka!

Vi provar Barbarescon i tre olika glas, efter diskussionen om glasprovningen. Här märks att Gaia har plockat upp en del marknadsföringstrick från Riedel. Hon "leder" oss och talar om vad hon tycker vinet smakar och hur det upplevs, och det innehåller såklart bara positiva beskrivningar. Något hon gör med alla viner vi provar. Svårt att inte bli påverkad, även om man är medveten om vad som händer...

Totalt arbetar ca 70 personer på Gaja i Piemonte, vilket är en ganska stor kontrast mot de små familjeföretag de flesta andra producenter är. Alla är heltidsanställda, många invandrare, och man ser till att de får boende med mera ordnat.
- De som jobbar för oss heltid får en möjlighet att förstå vår filosofi i och med att de då stannar längre.

2007 Dagromis är en blanding av druvor från vingårdar i La Morra och Serralunga. Frukten här är ljusare än i Barbarescon, men de parfymerade dragen av rosor och viol återfinns här med. Vissa asiatiska kryddor och lite rostat kaffe finns bakom den generösa frukten. Det är något yppigare i munnen, med en lång, lång svans.

Vingårdsvinerna innehåller runt fem procent Barbera i Nebbiolon. Dels för att bidra med frukt, dels för att "korrigera" syran. Det innebär att de inte får klassas som Barbaresco - och en förklaring som cirkulerar är att Gaja inte vill få sin Barbaresco att framstå som en Normale, eller ett enklare vin. Barbarescon är det ursprungliga vinet och det ska inte stå i skuggan av något. Frågan är om man lyckats i den ambitionen?

2005 Sorí Tildin är en ren smocka av finlemmad parfymerad frukt. Hallon och jordgubbar, med övertoner av nypon, violer och en fräsch mynta. I munnen ger de silkiga tanninerna en ordentlig stadga och bra grepp. Slankt, elegant och med kraft. Långt som en lärarsemester.

Gaja har i samarbete med olika universitet undersökt vilka kloner av Nebbiolo som fungerar bäst i olika lägen. Man har nu börjat göra mer och mer på egen hand, och håller på att bygga upp en egen plantskola där man odlar fram 100-talet rankor av varje klon - som man tagit från de rankor med bäst egenskaper i sina egna vingårdar. Dessa vinrankor ska sedan följas under ett antal år för att se om man kan förbättra vinet ytterligare genom att välja rätt ny klon i rätt läge. Inget lämnas åt slumpen.

Man använder redan idag en klon av familjen Rosé ganska mycket, vilket jag trodde var ganska ovanligt då den ger dåligt med färg till vinet. Den finns spridd i många vingårdar, och är en stor del av Cerequio, som används i till exempel Conteisa, men är även en i Dagromis.

1999 Conteisa tar det hela till en helt annan nivå, i alla fall när det gäller njutning här och nu. Komplexiteten tar ett steg upp i och med att det har mognadstoner av svettigt sadelläder, lite svampskog och tryffel. Samtidigt är frukten sötmogen, av det mörkare slaget och absolut vital. Tanninerna finns också kvar, och vinet har långt tid innan det viker ned sig. Det är viner som detta som påminner en om varför man lägger undan flaskor i tio år.

När klockan efter ett par timmar börjar närma sig åtta, börjar vi packa ihop oss för att åka. Vi får några tips på bra restauranger i närheten. På väg ut, medan vi går och drömmer om att kunna (läs: ha råd) dricka de sköna slanka Gaja-vinerna oftare hälsar Gaia oss hej då ,och tillägger:
- Jag tror jag tar med den nyöppnade 2005 Sorí Tildin och avslutar hemma ikväll.

Gott och blandat

Tiden att skriva om det man dricker räcker inte till riktigt. Och det tog ett tag att först ta sig igenom och sedan återhämta sig efter en Wild Duck Creek, men en kort sammanfattning följer.


Pinot Noir från Nya Zeeland har jag fattat tycke för och det går dessutom att få tag i till hyfsade priser lokalt. Jag har druckit upp den sista flaskan av Ata Rangi 2008 och dessutom en 2008 Martinborough Vineyard, en annan av de högst rankade NZ PN. Båda från en mindre högt rankad årgång.

Ata Rangiflaskan påminde mycket om den förra, fast med ett uns vekare ryggrad och struktur. Martinborough bjuder på mer jord och sten i doft och smak, och lite mindre uppfriskande örter. Bra djup och tyngd i frukten. Den känns något tyngre på foten och saknar en dimension av tanniner och syra att hänga upp bygget på.

Jag blev positivt överraskad av 2009 Ata Rangi Crimson, gjort av druvor från yngre rankorna. Visst är det från en årgång som anses starkare, och det når inte upp till den komplexitet och tryck i frukten som förstavinet har, men det kostar å andra sidan hälften. Pigg syrlig frukt av det ljusare slaget där lätt ettriga tanniner ger stadga. Stoppningen fyller inte ut helt i mitten, men svansen skäms inte för sig, varken i längd eller mineralisk sälta.

Jag har även knäckt min enda Singaporianska flaska av 2004 Produttori Barbaresco Asili. Om ni inte behöver göra samma trick, vänta. Den tog en hel del timmar på sig för komma ut ur en helt igenbommad tillvaro. Väl med dörren på glänt lovar den mycket för framtiden med vad den låter en ana. Ljus röd sirlig frukt med jordgubbar, lingon, nypon, och några insprängda italienska surkörsbär. Allt på en bädd av dammig grusväg, med tjära och tallbar intill. Otroligt lättfotat och elegant dansar det runt i munnen, samtidigt som tanninerna är lika påstridiga som ett Jehovas Vittne med en fot innanför dörren. Kommer bli riktigt bra -  om några år.

Slutligen har jag druckit en 2010 Grosset Polish Hill Riesling för att stilla min nyfikenhet över vad många anser är Australiens bästa Riesling. Omöjligt att svara på! Tillknäppt och stängt som Systembolaget en söndag. Hårt tvinnat och spänt som en fiolsträng, samtidigt som man kan ana en obändig inneboende kraft och energi i den knastertorra smaken. Men det är något av det mest oförlösta jag smakat. Skulle var kul att prova något som fått några år på nacken.

Som tröst för de redan hösttrötta kan jag bjuda på en bild på höstregnen i Singapore. When it rains, it rains!

Goedhuis i Singapore

Goedhuis är i Singapore och anordnar en provning och har av någon anledning listat ut att jag befinner mig i landet. Provningen sker på Hotel Fort Canning - där britterna försökte hålla stånd mot japanerna under andra världskriget. I fortet och i bunkrarna inbyggda i kullen, inte på hotellet, även om de säkert som bekväma kolonisatörer hade föredragit det.

Provningen är väl inte ett under av organisation. Det står glas och vin framställt och det gäller att förse sig snabbt innan det tar slut. Men många verkar vara där för att grunda för en helkväll, och vinerna går snabbt åt. Det finns några undangömda spottkoppar, men att tränga sig fram till dem prioriteras inte. Miljön är ganska stökig, men vinerna kan man inte klaga på. I alla fall inte vissa. Att bara ha en dryg en och en halv timme är också i kortaste laget. Det funkar kanske väl för att sälja, men är inte så lysande för att prova vin.

Först serveras en ganska enkel 2009 Erdener Treppchen Kabinett från Dr Loosen ur magnum. Helt OK med vita blommor och persikor, konserverade i sin lag. Viskös munkänsla, men en ganska kort och lite trött eftersmak, och halvtaskiga syror.

Sedan börjar gatloppet med en 2008 Wehlener Sonnenuhr Kabinett från Joh Jos Prüm. Väldigt gräsig och grön i nosen, med diskret vit frukt. I munnen är den ganska tunn och enkelspårig med en kort småsträv eftersmak. Inget speciellt gott alls. I parallellt glas en 2010 Chignin Vielles Vignes, Vin de Savoie från Quenard. Det glaset är dock inget vidare alls. En ljust rödfruktig doft med smultron och jordgubbar - men en direkt vattning smak i munnen. Det ger inte ens en vinös känsla. Hmm.

En 2009 Chablis Les Clos från Jean-Paul Droin. En knuten återhållen doft av ljusgul frukt av persika och citrus med en rejäl släng mineral och sten. I munnen är det godkänt tryck i frukten, men den klingar av ganska fort, och dessutom saknar jag syror. De finns där men är ett par storlekar för små. Jag förväntar mig mer av en Grand Cru. Nja.

2007 Hanzell Chardonnay doftar smöriga popcorn en masse. Någonstans bakom hittar jag gula äpplen och någon stackars övergiven grapeprukt. Det är tunnt med lite bitter ek i munnen. En aning citrus kanske man kan hitta i början - om man är på alerten. Snabbt vidare till nästa vin.

2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Demoiselles, Colin Déléger är en bättre historia. Det finns en portion smörkola och brioche men även rikligt med citrus och vita liljekonvaljer. Generöst, djupt, visköst och smeksamt i munnen, men en lång eftersmak som drar åt annans, där även steniga mineraltoner tittar fram. Gott. Det första vinet som riktigt lockade.

1999 Dom Pérignon är däremot lite av en  besvikelse. Näsan bjuds på fudge och butter scotch och bokna äpplen. Rostade nötter och toast. Mjukt och smeksamt i munnen, men utan riktig definition och exakthet, vilket får smakerna att flyta ihop och vinet känns något endimensionellt. Det är klart gott, men jag har förväntat mig mer. Dessutom känns det förvånansvärt utvecklat redan nu.

De röda vinerna inleds med 2008 Etna Rosso Feudo Girolamo Russo. En nos med skön röd bärighet från jordgubbar och körsbär ihop med svarta lakritsremmar. Tanninerna påtagliga i sin sandpappriga ettrighet, i munnen. Vinet är läskande med hög syra, och trots sina pigga tanniner ganska lättdrucket och gott. För £100 utan skatt för en låda är det överraskande bra. Detta skulle jag gärna dricka igen.

Jag hinner bara prova 2008 Nuits St Georges 1er Cru av Clos des Fortêts Domaine de l'Arlot av de två Bourgognerna - men den är bra. Mörk frukt, med vissa rostade fat, bra tryck i frukten och en behaglig strukturerad munkänsla med grepp. Allt är ungt och primärt men i bra balans. Gott!

Det amerikanska pinotinslaget från Shea Wine Cellars, 2007 Homer Pinot var verkligen amerikanskt. Ljusa röda halvt övermogna jordgubbar, tillsammans med lite varma julkryddor. Generös och otroligt smeksamt och silkigt i munnen. Inte alls illa.

2007 Flor de Pingus tar slut snabbt. Det finns gott om etikettsdrickare i rummet. Jag hinner dock sno mig ett litet glas och det behövs inte mycket för att känna doftkvasten. Alla mörka bär du kan tänka dig, mörkrostat kaffe, cederträ, nyplöjd jord, ett par vaniljstänger och rosblad på toppen. I munnen är det kraftfullt och intensivt, men ändå smeksamt och med uppbackande struktur av väl tilltagna tanniner. Det är nästan over-the-top, men klarar balansen med en hårsmån. Blir nog bättre när det lugnat ned sig om något år. Många Jay Miller-poäng, färre vinovispinnar.

När det kommer till 1999 Gaja Costa Russi tillhör jag själv etikettsdrickarna som är snabbt framme för en rejäl skvätt. Det var tur för de första sipparna är ganska slutna, medan det blommar upp efter en 15-20 minuter i glaset. Det står Wow!! i noteringarna. Mogna toner av svamp och jordkällare mixat med mörkröd frukt. Samtidigt finns de ljusa nebbiolska rosbladen fortfarande kvar på toppen utan att ha vissnat. I munnen är det utmognat och drickfärdigt. Tanninerna är helt nedsmälta och ger en snäll, smeksam munkänsla, tillsammans med frukten. Tanninerna kommer dock fram lite i svansen och säger att vinet har långt kvar tills det kommer lägga ned. Det känns dock förvånande utvecklat för att "bara" vara 12 år.

Sedan lyckas jag snika till mig lite Bourdeaux. 1995 Château Grand Pontet är först ut och får en på bra humör direkt. Nosen är underbart skön med mognadstoner från svamp och köttbuljong tillsammans med svettigt läder. Mörk körsbärsfrukt och en cigarrlåda med både ceder och tobak finns med. Mjuk, slank och smeksam munkänsla. 2004 Pichon Baron är betydligt yngre och tuffare. Mer påtaglig blyertspenna, yngre och mer framträdande cassis och körsbär. Örter och lite fatkryddor finns där också. I munnen är det fortfarande slående ungt och strävt, men med bra syror. Det saknas dock en del stoppning och kraft för att detta ska bli något större underverk i framtiden. Helt lysande var dock 1989 Château Canon. I en underbar fas att dricka nu. Mogna plommon och cassis står för den frukt som fortfarande finns kvar. Dessutom jord, mineraler och våt piptobak. I munnen är tanninerna helt nedslipade och vinet bjuder på en helt balanserad, lång och slank upplevelse. Mörkfruktigt med mognadstoner. Underbart vin!

Mycket kan man säga om en iPad men fota är den inte så bra till.

Back with Barbaresco

Det dricks väl lite mer vin än det bloggas om, men inte mycket. För att visa att jag lever förmedlar jag dock måndagens vin. Och lite till.

2005 Sori' Paitin Barbaresco lever tyvärr inte upp till förväntningarna. Det börjar dock bra. En transparent blåröd färg med härlig lyster. En nos med fina söta jordgubbar, nypon, körsbär och parfyrmerade rosblad. I toppen av det söta julkryddor med kardemumma och kanel, samt lite friska gröna tallbarr. En skön typisk nebba-nos med skön aromatik!

Det är i munnen vinet inte klarar av att leverera. Den skimrande lystern och aromatiska doften förvandlas till en ganska stum och endimensionell frukt. De röda bären tappar snabbt tempo och stuns efter entren i munnen, och övergår i ett tunt och snipigt mittparti för att sedan snabbt klinga av i ett kort slut som främst domineras av lite beska tanniner. Det känns inte alls harmoniskt - snipig syrlighet och beska tanniner var inte vad man väntade sig efter en den trevliga nosen.

Jag tror och hoppas det här vinet kan bättre, och bara är i en dålig fas (eller en dålig flaska). Produttoris Montefico var mycket trevligare senast och det här borde inte vara så mycket sämre.

Hur man kan ha tid att titta på vilka sökord som använts för att hitta denna blogg kan man ju undra. Men här kommer lite godbitar från 2011:

erektionsproblem + blogspot  - Jag visste inte man hade etablerat ett samband mellan dessa två. Det kan ju förklara om man tappar läsare efter det här i alla fall.

systembolaget sexy - På engelska kallas det contradiction in terms

beställt biljett via euroteam  - Stackare. Jag förstår ditt problem.

bric dël fiasc 2006 + recept  - Jag använder oftast ett vin runt 60-70 kronor i mina långkok och inte det tiodubbla - men var och en efter sin plånbok.


vingård i hunnebostrand  - Räkna inte in mig som en framtida kund innan klimatförändringarna hunnit göra en hel del arbete till.

vad funkar med dyr barbera d'alba  - Vad sägs om en dyr pasta med dyr köttfärssås?

ta bort faderskapet vid födseln - Hade du funderat på det för nio månader sedan hade det kallats preventivmedel, nu kallas det mord.

grå kroppkakor recept 10 kg potatis - Du har i alla fall dimensionerna och den viktigaste ingrediensen rätt. Och vad man annars gör med 10 kg potatis vet jag faktiskt inte. Fråga en polack.

Kinesisk vinmiddag

Man kan tro att en kinesisk vinmiddag ska innehålla oändliga vertikaler av Lafite, och långa diskussioner om hur många lådor av '09 och '10 man fyllt på med. 


Nu blir det inte så. Den största anledningen att mina kinesiska vinvänner brukar ha sina middagar på kinesiska restauranger är att de inte tar ut någon korkavgift. Och att maten fungerar bra med vin, det är ganska långt ifrån fyra små rätter med sötsur sås från den lokala kinesen i Karlskrona, där jag växte upp.

Först en uppvärmning på Henrys egen vinbutik, Artisan Cellar, med det enda blint serverade vinet. Mörkt och opakt, med en tydlig doft av cassis. Djupt och sött, odlat i varmt klimat. På den mörka frukten ligger lager av rostat kaffe, mörk choklad och ett rejält stick av vanilj. I munnen är vinet fylligt och ganska fläskigt med generös utmognad frukt. Syrorna är helt OK och tanninerna påtagliga. Gissningen hamnar på en ung Cab från Californien, med generös fatbehandling. 2007 Spottswoode Lyndenhurst Cabernet Sauvignon har fått 22 månader på 70% nya franska fat, och dessutom knappt 3% Cabernet Franc i brygden.

Väl på restaurangen hälls 2007 Léclapart L'Alchemiste upp i ordentliga bourgognekupor. Efter 15 minuter i glaset öppnas dörren på vid gavel och släpper ut en knastertorr nos av ljusa jordgubbar, smultron och drag av tranbär tillsammans med en del friska örtiga drag och järn. En mycket speciellt doft som lockar och intresserar - långt ifrån hubba bubba.

I munnen är vinet lika torrt som i doften. En stram men intensiv frukt med påtagliga tanniner gör att det lämpar sig mycket bra som en matchampagne. Förutom den klara, rena frukten så är det mest imponerande med vinet de salta mineralerna. Det är som om det är en oändlig mängd mussel- och ostronskal, blandat med krossade saltdränkta stenar från strandkanten med i brygden. Imponerade friskt, och med en ung stram frukt. Jag har aldrig smakat en champagne i denna stilen, eller en rosé med denna klass. Imponerande! Vilken Champagne!

Vi dricker även en Sherry. Equipo Navazos La Bota de Fina 24. Cola, knäck och smör i nosen tillsammans med mandel, ingefära och ett helt julbak. Ett visst uns av alkohol finns även med. I munnen är det torrt och spritsigt med höga syror. Alkoholen är helt gömd i munnen. En lång frisk svans som nästan fungerar som en gomrensare, totalt utan alkholhetta, gör att man snabbt vill ta en sipp till. Jag brukar inte dricka sherry till mat, och även om detta var intressant så kommer jag nog inte att göra det alltför ofta framöver heller.

Sedan kommer vinet jag bidragit med. 1982 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina. Det här vinet sjunger verkligen nu! Rejält utvecklad tegelfärg (och med en hel del upprört sediment). Moget så det förslår, men med en fruktkärna som fortfarande lever i högsta välmåga även om den flyttat in i källaren. En nos som har en botten av söt skogsbär överlagrad av balsamico, menthol, rosblad, svamp och fuktig jordkällare. I munnen är vinet virilt med friska syror, söt röd frukt, och några snälla nedslipade rester av de tanniner som en gång varit. Mjukt och smeksamt med bra längd. Det här kunde nog till och med druckits för något år sedan, och jag ser inte att det kommer bli bättre, även om det har en bra bit till att vika ned sig. Mogen Nebbiolo är riktigt gott!

Vad äter man på en kinesisk vinmiddag? Jag överlåt beställandet med den enda önskan om undvika det mest udda. Det gick bra. Ingen orm eller befruktade ägg - inget speciellt uppseendeväckande ställdes på bordet. Nämnvärt är den riktigt lena och goda kinesiska gåslevern. Den ska tydligen inte tvångsmatas, och kändes inte riktigt lika fet som den franska motsvarigheten. De friterade grodlåren smakade mest som riktigt bra vitfisk. Gott!

Inte en dålig måndag. Nu firar vi Al harri raj raj, eller vad det nu heter = ledig dag. Slutet på ramadan.

Kinesisk gåslever

Friterade Grodlår och Ingefära 

2005 Produttori Montefico

Världens bästa kooperativ får stå för underhållningen när jag till slut hittar lite ledig tid, och energi, att prova vin.

Produttori del Barbaresco behöver knappast någon närmare presentation. Vimmakaren Aldo Vacca gör traditionellt stylad barbaresco till överkomliga priser. Det är ganska stora mängder som produceras, deras Normale görs i ca 200 000 flaskor per år, och riservorna runt 10 000.

Montefico är en av Produttoris nio riservor, från en vingård som bland annat delas med Roagna. Produttori valde att göra riservor 2005, men något förvånande inte i den allmänt ansett starkare årgången 2006. Det har gjort Normale från 2006 en än mer eftertraktad QPR då den innehåller 40% riservamaterial i de senare buteljeringarna. 2007s Riservor börjar nu dyka upp i Europa.

2005 Montefico öppnar starkt med en mörk gnistrande frukt i form av blåbär och hallon, med ljusare övertoner av syrliga lingon och rönnbär. De syrliga slöjorna av lingon vävs samman med blommande violer och fuktiga stenar. Under lurar en mörkare skogsmatta med tjära, mossa, tallbarr och jordiga inslag tillsammans med söta julkryddor. En komplex och mycket tilltalande sniff! Kryddorna lurar en att tro på en del rostad ek?

I munnen gör vinet en virvlande dansant entré med en direkt attack av intensiva, men lättfotade, skogsbär och nypon. Den täta fruktkärnan är ren och klar, och får sällskap av kryddor, örter och tallbarr, samt en släng jord. Välkomponerat rakt igenom, utan svackor, ända ut i den långa eftersmaken. Syrorna är bitande och backas dessutom upp av små ettriga tanniner. Good Grip skulle Clive Coates kanske beskriva det som.

Denna Riserva har en underbar förmåga att bjuda på intensiv, relativt söt, frukt samtidigt som den är graciös och lättfotad. Dessutom med bra bett i. Det ger nästan en burgundisk känsla med sin lätthet och kraft. Bourgogne with Balls, som någon annan uttryckt det. Till en bråkdel av priset. Drickbar med behållning nu, för dem med viss tannintålighet.

1997 Produttori Riserva Pajé

Sakta börjar livet återvända till någon ny typ av vardag. Även det nya normaltillståndet tillåter ett gott glas vin då och då. Varning, detta inlägg skrives under påverkan av hormoner och i ett lyckorus.

1997 Produttori del Barbaresco Riserva Pajé har en rödbrun uppenbarelse, med tydlig tegelkant. De 14 åren har satt sina spår i färgen.

Doften skvallrar om ålder den med. En blandning av söt körsbärsfrukt med övertoner av tjära och parfymerade rosblad, blandas med löv och fuktig jord, svamp och läder. Frukten sitter dock fortfarande i förarsätet, och känns ganska ung och viril. Med luft vaknar balsamicon till liv, och får sällskap av en frisk mentholpastill. Doften är helt underbar, och bygger upp förhoppningarna.

Vinet klarar dock inte av att leva upp till de uppskruvade förväntningarna i munnen. Det är slankt och lätt på foten, och läskande med höga, bitande syror. Frukten inleder med en bra attack, men tappar fort i styrka för att snabbt bli överflyglad av sträva, uttorkande tanniner. I eftersmaken lever bara syran, tanninerna och ett litet uns röd frukt kvar.

Jag vet inte om den här flaskan var helt kosher, det känns som den åldrats fort och tappat frukten snabbare än den borde. Samtidigt är doften riktigt bra. Definitionen på ett sniffarvin? Man sniffar hellre än dricker.

Kort uppdatering

Det har druckits en del vin även under början av kaninens år. Tyvärr ligger arbetsbelastningen just nu någonstans mellan komisk och sjukskrivning, så några längre utläggningar hinns inte med. Jag bjuder dock på en microuppdatering.

2008 Domaine Tissot Arbois Les Graviers måste vara något av det mest flintiga, rökiga, kryddiga vitvin jag smakat. Under ligger en ganska trevlig matta av gul tropisk frukt. Kul bekantskap.

2006 Domaine Méo-Camuzet Vosne-Romanée 1er Cru Les Chaumes är en ännu roligare bekantskap. Mörk frukt med skog och mossa i mixen, och underbar balans i munnen.

2008 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin Clos Tamisot är ett par snäpp enklare och har en del av de drag som kan göra Bourgogne till besvikelser. Ung primär frukt utan vare sig så mycket komplexitet eller kraft, samtidigt som syran tar över och gör det snipigt. Nja.

2005 Cave de Tain Crozes-Hermitage. Det här kooperativet lyckas inte övertyga - inte ens under ett år som 2005 blir vinet speciellt bra. Det finns en hel del typiska syrah-markörer, men det är lite tunt och obalanserat. Graillot är mil bättre 2005.


2006 Livio Pavese Barbaresco är en Barbaresco i SBs standardsortiment. Den tar en inte med storm men är trots allt ganska OK. Provats tidigare.

Sedan har jag lyckats med bedriften att säga fel på både min ålder och civilstatus när jag blev intervjuad av en Singpores största kinesspråkiga tidning. Journalisten var helt förvirrad och förstod ingenting, eller kanske mest orolig för hur det ska gå!?
- Ska du vara pappaledig sedan?
- Ja, det är tanken. Under cirka sex månader.
- Och din fru ska jobba då?
- Ja, det hoppas jag.
- Så du ska ta hand om barnet helt på egen hand?
- Ja så lär det ju onekligen bli.
Reporten med skepticism och oro i rösten - Men då ska du väl gå speciella kurser i att byta blöjor och mata innan?

För de intresserade finns artikeln här, och ni hittar säkert direkt faktafelen. Jag är varken gift eller 37 år.  乌立克 är tydligen Ulrik på mandarin.

Wine dinner @ Otto

Dags för ytterligare en vinmiddag på Otto. Något att se fram emot efter förra lyckade middagen.

Det första, och största, problemet är vad jag ska ta med mig för vin. Nivån på vinerna sattes ju ganska högt på förra middagen, samtidigt som min vinkällare i Singapore är rätt begränsad. Jag har ju lite svårt att matcha Ornellaia och Voerzio med ålder i mina bruksviner i kylen - men gör ett tappert försök till något intressant.

Första vinet har en diskret doft av typiska Nebbiolska parfymerade rosor på toppen. Under ligger ljusa röda bär och rått kött, och ett uns tryffel. Ganska återhållen doft. Vinet lätt och smeksamt i munnen, men med en underliggande kraft. Det är kraftiga tanniner, men de är ack så lena och välskräddade. Frukten ligger i flera lager med körsbär, jordgubbar och vinbär. Allt sitter snyggt ihop i en välbalanserad mix. Det här är ett stort vin - i vardande i alla fall. Jag gissar på en traditionell Barolo från första delen av 90-talet med ett långt liv framför sig. Lurad av att de extremt silkiga tanninerna gör det smeksamt och ganska tillgängligt - men borde vetat bättre på den unga färgen.

2004 Bruno Giacosa Barbaresco Riserva Asili. Chris förnekar sig inte och häller ett underbart vin. Min första Giacosa Red Label. Underbar och förvånansvärt tillgänglig redan nu. Jag inbillar mig att mer komplexitet kommer med tiden, men det gör inte precis ont nu heller.

Andra vinet har en doft av söt cassis med en toppnot av parfymerad handtvål. Efter ett tag förnimmer jag en hel del mognande toner av balsamico, svamp och buljong. När jag återkommer till vinet senare under kvällen är mognadsdoften helt dominerande. Vinet är lent med ganska nedslipade tanniner, medelhöga syror och en frukt som fortfarande är ung och viril. Tobak och mörk choklad ligger i botten. Jag velar fram och tillbaka men landar till slut på en Brunello från slutet av 90-talet och gissar till slut på '98.

1997 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino. Förvånande fort mognad. Mycket bra nu, och jag skulle nog dricka den nu om jag hade några flaskor.

Tredje vinet är mitt bidrag. Ung blåviolett färg med otroligt mogna söta körsbär i doften. Med lite luft tillkommer en del örtiga inlsag med en dragning åt mint, och lite söta vaniljtoner. I munnen är vinet tätt och kompakt - sammanhållet av fina tanninger och höga syror - utan svackor eller brister hela vägen ut i en lång eftersmak. Några sniffar senare kan man addera choklad och kaffetoner i doft, och frukten börjar bjuda på mer surkörsbär än de övermogna röda.


2004 Fontodi Flaccianello. Mycket bra, och jag önska att jag hade fler flaskor liggande någonstans, för att börja tulla på om en fyra, fem år.

Sista vinet är en helt annan sak. Svart med en aning till ljus genom kanten, om man lutar glaset ordentligt. Doften är mycket söt och mogen, med en en övertydlig ton av körsbärslikör. Bakom den söta mattan av körsbär och björnbär finns nog något, men det drunknar just nu. Massivt i munnen.Tätt och koncentrerat. Och sött. Det ska dock nämnas att det inte blir tungt, och att det är extremt silkigt och smeksamt. Det borde vara rätt alkoholstint, men den känns absolut inte. Det är lite för sött och lite för mycket för mig. Gissningen går till en ung Barossa. Blanding av Shiraz och Cab.

2001 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon. Det är ett tick i en ny box för provade kultviner. Men jag förstå inte riktigt dess storhet. 98 poäng från Wine Advocate, och tillgänglig sedan 2007. Visst är det snyggt ihopsatt utan vassa kanter, men jag tycker det är lite för mycket av allt. Och hur kan de göra sådana viner i Washington??

Tack igen för en lysande fin kväll med mycket intressanta viner och roliga diskussioner.

PS. Ledsen för de usla bilderna. Restauranger lämpar sig sällan för foto med pocketkamera.

2006 Livio Pavese Barbaresco

En vecka med toppar och dalar avslutas när Luftwaffe till slut sätter ned hjulen på Changi. Ett glas vin behövs för att bekämpa trötthet och jetlag.

Sällan kan allt vara på topp. Förra helgens strålande väder i Stockholm med några kära återseenden och två vin-sessioner är minnesvärda. Bara för att avlösas med en utbildning som lämnar lite fadd eftersmak i munnen. Jag är helt med på att dra ihop alla höga chefer för att diskutera strategi och hur vi ska förändra bolaget och jobba bättre ihop osv. Och föreläsarna är både roliga och svindyra. So far so good.

Jag vill dock inte åka över hela världen för att lyssna på någon som mest påminner om en stand-up komiker. Det är klart underhållande, och alla skrattar vi. Men att få det att framstå som projektplanering 101 är något han själv kommit på, och att det är det bästa sedan bottilagrad Nebbiolo är lite magstarkt. Varför göra om allt i metaforer, där humorn i omskrivningen är viktigare än att det förmedlar något? Jag funderar fortfarande på vad han ville säga med liknelsen med en Sci Fi-film? Jag kommer inte ens ihåg sammanhanget. Sedan när fick innehållet stryka på foten för ytan? Ok, sedan länge, men även i svindyra utbildningar?

Det är förvisso ett lyxproblem, men jag tar det som en bra anledning att trösta mig och samtidigt bekämpa tidsskillnaden. En flaska som vänliga besökare smugglat hit: 2006 Livio Pavese Barbaresco har kommit in i SBs sortiment och ska finnas där ett helt år. Jag hade inte sett Patriks sågning innan jag öppnade kvällens jetlagsmoderator utan ger mig in i kampen med öppna ögon. Tänk er som ni träffar ett barn till en släkting, som ni inte sett på länge, och de kommer fram och säger "Look at my beautiful baby".... Eller så lämnar jag alltför krystade liknelser därhän.

Doften är inte så dum. Lite plommon och körsbär i lite plump och klumpig stil, med övertoner av lösningsmedel, lim och kaffesump med läder. Inte så elegant och eteriskt kanske, men ganska gott.

I munnen håller det däremot inte riktigt ihop. Frukten och de tanniner och syror som finns går inte i takt. Frukten trappar av rätt fort, och lämnar ett småsurt och stramt avslut. Under tiden körsbärsfrukten är med så är den dessutom lite lös i kanten utan direkt precision. Nja, det här var ingen direkt vinnare. Det är inget fel på det, men opersonligt och utan något direkt lyft.

Jag upplever det nog lite mer öppet och med med dragningar åt mörk frukt än de ljusa jordgubbspustar Patrik beskriver, men vi kommer till ungefär samma slutsats: Det finns intressantare nebba i denna prisklassen att finna. Men nu har monopolet bestämt att detta är det bästa Sverige kan få. Basta!

Wine of the vintage

För ganska exakt ett år sedan utser WAs Galloni Roagna's Paje till bästa Barbaresco från 2003.

Det känns ganska sympatiskt när Wine of the Vintage går att få tag i för 400 kr, och inte 5, 10 eller 20 gånger det priset som ju blivit standard i mer prestigefyllda delar av vinvärlden. I samband med sin TN så nämner Galloni också att bästa tillfället att uttala sig om en Barbarescos kvalitet är vid ca 20 års ålder. Alfredo och Luca håller säker med - de har ännu inte uttalat sig på hemsidan om vilka årgångar som är bra efter 1990, man ska ju ändå inte dricka någon senare årgång.

Nu får det ju vara hur det vill med tålamodet - nu blir en första flaska offer för korkskruven. 2003 ska ju vara tillgängliga relativt tidigt. En snabb påtitt på fredagen, sedan väntan i flaskan till lördagen.

2003 Roagna Barbaresco Pajé är helt underbart! Mörkviolett i färgen med en begynnande tegelkant. Härliga friska toner av rönnbär, lingon och slånbär. Övertoner av viol och rosor, lösningsmedel. Något av den mest tydliga tryffeldoft jag stött på, och del begynnande mognadstoner av torkat sadelläder.


De som läser vinbloggar i Sverige kan knappast ha undgått att läsa om Roagna och deras traditionella metoder. "At Roagna we don't change things". I 2003 väntade man ut skörden och skördade Pajé först 18e oktober. Dessutom blev det ingen Crichët Pajé det året, utan all frukt gick till Pajé. Nästan lite Aldo Conterno Il Favot.

I munnen är vinet elegant och välbalanserat. Frukten är ganska generös med en mörkare anstrykning än i nosen. I eftersmaken tar lakrits och tjära fruktens plats, och det klingar sakta av i en småstram stil. Tanninerna är tydligt närvarande, men är inte vassa i kanterna utan söta och fina. Förvånansvärt snälla till och med. Det gladaste beskedet kommer dock från syrorna som är på piggt och glatt humör.

Med lite god vilja kan man kanske säga att frukten känns lite mognare och sötare än vanligt, men spåren av en het årgång 2003 är annars väldigt diskreta. Vinet sitter ihop på imponerande bra sätt utan vassa kanter, med balans och bra syror. Supergott! Det har sagts förr, men traditionalisterna lyckades bra i 2003.

Vinet är njutbart och bra redan nu - om man bara ger det lite luft. Har du några flaskor skadar det inte att prova en. Men har du bara ett fåtal ska du nog vänta då det har mer att ge om några år.

Det verkar dessutom som jag precis avslöjat den senaste vändningen i Brunellogate. En tidig release av Australiensisk Brunello.

2005 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Asili #1767

Jag vet att den borde få ligga länge innan den ens närmar sig en korkskruv. Men ibland tar längtan efter ung tuff nebba över.

Underbart mogen frukt med jordgubbar och hallon. Övertoner av violer och parfym, med ett uns lösningsmedel. Nypon. En doftmatta av tjära och pinje i botten. Och hela paketet levererat i skön samstämmighet, som den mest samstämda orkester. Redan den första sniffen påminner mig om varför jag är en nebbioloaddict.

I munnen talar vinet direkt om att det är ungt, på ett nästan burdust sätt. I samma ögonblick man känner den härliga frukten blir man också varse tanninerna. Även om de håller fast både gom och frukt som i ett skruvstäd är de inte kantiga och stickande, utan bara påtagligt ungt sträva och heltäckande.

Frukten känns snäppet mörkare i mun än i näsa, men är lika ren och lysande klar i smaken som i doften. Det fyller på med fler lager av mörkare toner av tjära och tobak (?). Allting sitter ihop på ett bra och balanserat sätt långt ut i en lång, lång eftersmak. När den börjar klinga av, tar tanninerna över och lämnar kvar ett strävt eftertryck som snörper ihop munnen och lämnar läppen resolut fastklistrad mot tänderna. Något man nog måste vara tannin-masochist för att uppskatta på samma sätt som jag.

Denna riserva kommer att blir lysande! Alla komponenter finns där i bra balans, och i rikliga mängder (om än kanske inte med 2004-kraft). Balanserat och elegant. Med lite ålder kommer tanninerna att slipas ned, och kanske inte dominera på samma sätt som nu. Med tanke på kvaliteten det är på dem är jag övertygad de kommer smälta in och bli en mer harmonisk komponent av vinet. Det tar nog fem år eller så,  men hur gott ska det inte vara då?

Jag provade nyligen en 1982 av Produttoris normale, och det var fortfarande riktigt bra juice. De gör viner som tål att lagras, och blir mycket bättre av det. Det är givetvis vansinne att ta en redan nu.

2005 Produttori del Barbaresco Riserva Asili har tillbringat tre år på botti. Gjordes i drygt 13 000 exemplar. Såldes på Systembolaget för 355:- och för 27.8 EUR där jag hittade dem i Italien. Välj själv.

BYOB - Singapore

Det är inte bara sex som är roligare när det inte utövas på egen hand - BYOB är ett exempel. Men nu är det vad som står till buds.

Jag har smugglat med mig en 2004 Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin, som släpptes på SB för snart två år sedan. Producent håller till i Neive, och håller sig undan från webben, så det är inte helt enkelt att hitta så mycket information om den. Här kan man dock läsa att de ligger granne med Bruno Giacosa, under avdelningen nödvändig kunskap.

Till en snabbt ihopslängd pasta att avnjutas på balkongen får den visa vad den går för, med lite flaskålder och och därtill en varm transport till Singapore.

En medelfyllig färg som fortfarande drar förvånande mycket mot det blå violetta. En traditionell, om än ganska generös, nebba-näsa med hallon och skogsbär, en del mandelmassa och lösningsmedel och med parfymerad handtvål och rosor på toppen av det. För att göra en riktigt intresserad kastar även lite kryddiga örter och barr in i mixen. Vid ett tillfälle hittar jag även rostat kaffe i doften, men senare kan jag inte återfinna det.

I munnen är vinet ganska fylligt, för att vara en barbaresco vill säga. Tillsammans med de chokladiga tanninerna kläs hela gommen in i en matta av hallon, nypon och röda vinbär.I eftersmaken framträder en uppstramande chokladbitterhet, som är rätt behaglig. Den givmilda frukten behöver nog den smått strama kostymen den fått, det hänger ihop bra helt enkelt. Är det något jag hade önskat mer av är det högre syror - det känns lite platt. Med det sagt är det gott, speciellt till maten.

För de som vill ha sitt vin med lite av de unga tanninerna kvar, så tror jag nästan att detta börjar närma sig sitt drickfönster. Det kan givetvis lagras tills man får något snällare tanniner, och mer tredjehandsaromer.

Så här kul kan man ha med en BYOB på egen hand.

Hemmamatch

Egentligen säger väl vilt och svamp Pinot Noir, men tyvärr har jag alldeles få hemma som är redo att drickas. Det innebär en allmän blandning av viner jag vill prova när valda delar av V-styret '95 kommer på besök. Med livliga samtal, två busungar springandes runt i lägenheten, och en Jaguar som står och piper på gatan nedanför blir fokuset på vinet kanske inte fullt hela tiden.

Först visar sig dock den usla planeringen när jag glömt vin till förrätten. En paniköppning av en 2005 Château Limbourg gör inte vinet inte kan göra sig själv rättvisa. Förvisso en fin doft av blommor, vanilj och citrus, och en smak som adderar in en hel del smörighet och rostade toner av fat. Men det känns som om det finns mycket mer att ge, och när efterrätten börjar lida mot sitt slut, bjuder vinet på en mer öppen doft, och smaken fyller ut längre. Gott var det och en ny erfarenhet för mig som dricker väldigt lite vit Bordeaux.

60% Sauvignon Blanc, 40% Semillion

När huvudrättens älg och kantareller kommer in är det dags för det tunga röda artilleriet. Öppnad i god tid och karafferad bjuder 2004 Château Vannières Bandol på mörk murrig frukt, en hel del tobak, cederträ, och den karakteristiska funkiga stalligheten. Mycket härlig doft! Det är fylligt och kraftigt i munnen, med en del tanniner och en syra som ger det struktur. Mörka bär kombinerar fint med tobaken och en viss mineralitet - lysande gott!

Det andra ursprungliga vinet var 2006 Château Poujeaux. Bordeaux kan väl aldrig vara fel. En härlig doft av svarta vinbär, en del cederträ och kryddor. Ganska öppen doft efter att ha fått en hel del luft innan middagen. En ganska slank munkänsla, med rejäla syrorna och lite bittra tanniner, som gör att det passar utmärkt till maten. Jämfört med Vannieres är det lite tunnare.

Den entusiastiska talkören säger sedan att de vill ha italienskt vin, och jag försöker göra dem till lags med 2005 Paitin di Pasquero-Elia Barbaresco Sori Paitin från septembersläppet. Underbar nebbiolodoft med rosor och nypon, ljus röda bär och en lätt parfymerad ton. Vinet är slankt läskande med höga syror och fin, ljus frukt. Det är ett rejält bett i vinet, och tanninerna är kraftiga, och nästan på gränsen för vad jag vill. Vinet utsattes dock för en pop n' pour, så luft kanske gör det snällare. Ni kan läsa mer om vinet här och här. Själv kommer jag ligga ett tag på resterande flaskor, eller lufta ett tag.

Desserten bjuder på äppelkaka från Duvbo, med hasselnötter. Vi försöker härleda äppelsorterna, men kan endast namnet på en av dem, Transparente Blanche. God var den i alla fall. Till det serveras husets standard, Moscato d'Asti.

Först den urgoda, läskande 2008 La Spinetta Moscato d'Asti Vigneto Biancospino. Fläder och flytande Piggelin. En frisk syra och en eftersmak som har hyfsad längd. Riktigt gott!

Sedan 2008 Alfiero Boffa Asti La Lupa som spelar i en klart lägre division. Inte lika frisk, betydligt kortare eftersmak, och en nästan en bismak av metall. Inte alls speciellt god.

En mycket trevlig middag, som alltid. Tack E, N och J, samt J, S och H. Och I.

För de nyfikna kan jag berätta att polisen kom och bärgade bort Jaguaren på förmiddagen efter. Den pep fortfarande.

Mångdimensionell idioti

Det har blivit en regelbundet återkommande event. Poker och vin tillsammans med Fasching. Men det slår ju en hur fullkomligt idiotisk det är.

1) Fasching är totalt obildbar när det gäller poker. Jag vet ingen person (jo, en!) som lägger så mycket tid på poker utan att bli bättre. Vi pratar openlimp på knappen. Ja ni som kan poker förstår att det är enklare att inte bara lära en gammal hund sitta utan även att spela poker bättre än Fasching.

2) Fasching påstår även att han är duktig på vin, och var nära klara 3-betyget på Munskänkarna för ett antal år sedan. Men han har placerat Paul Sauer i Medoc, Paulliac i Veneto. Jag tror han är en bluff där han försöker lura mig att hela tiden bjuda honom på fina viner för att kunna skratta åt hans missar. Dyr idioti.

3) Kombinationen av vin i hyfsade mängder och poker är inte alltid ultimat för det ekonomiska resultatet.

Så slutsatsen är att jag återkommande är en flerdimensionell idiot, men trevligt är det.

Jag börjar med att blint bjuda på en 99 Chateau Pichon-Longueville Baron.
Vinet har först en fantastisk doft av mörka bär, stall, läder och ceder. Fasching säger Italien. Under kvällen så sluter sig vinet för att sedan öppna upp igen. I den senare fasen finns det en tydlig ton av tobak, och någon sötma - som bränt socker nästan.
I munnen är det en slank känsla där ceder och fattoner kombineras med en mörk frukt. Det är fortfarande höga nästan läskande syror. Det är ett moget och bra vin som jag undrar om det vinner på att lagras längre (jag hade bara en flaska så det kommer jag aldrig få reda på i alla fall) Om man ska klaga på något är det kanske kraften. Jag förväntar mig nästan mer kraft i en så pass bra Bordeaux. Det är dock ett väldigt gott vin! (som tur är har jag glömt bort hur mycket jag betalade för det på Bryssels flygplats för några månader sedan)

Sedan kommer en dagsgammal 2001 Luigi Voghera Barbaresco. Det har stått i kylen och inte blivit riktigt varmt ännu så gårdagens övertydliga toner av parfym/rosor är inte lika framträdande förrän efter ett tag. Det finns dock en hel del läder och choklad i doften. I munnen är det ordentligt strävt med nästan uttorkande tanniner. Det finns dock en härlig bra körsbärs och vinbärsfrukt som håller uppe det. Ett väldigt gott vin till mat - synd vi redan ätit upp allt. Sista flaskan tyvärr, men en klart prisvärd Barbaresco som jag tror jag betalade 200 kr för. Jag lindrade pinsamheten och lät inte Fasching prova det blint.

Men nu måste vi dricka ett fynd. 2004 Christine har en tydlig cabernet doft av cassis och blyertspenna. Det luktar så gott så man knappt vill dricka det - bara lukta, men det gör vi till slut och då får vi en smak som håller vad doften lovar. Utan att gå in på för mycket detaljer - vi spelade ju poker - så är det ett ett fynd för de 150 kr det kostade då det släpptes och snabbt tog slut.

För att sedan öka på kreativiteten och våga bluffa vid rätt tillfälle så måste vi testa ett annat vin. Spinettas Langhe Nebbiolo 2006 köpte jag när det släpptes. Jag provade det senare på Munskänkarnas nyhetsprovning och tyckte det var alldeles för snipigt och kärvt och inte alls vad jag förväntat mig. Men nu var ett bra tillfälle att prova igen. Jag tror det var gott. I vilket fall blev det godare när det fått vara öppet i luften ett tag. I början luktade det bara jordgubbar. Frusna jordgubbar som man precis börjat tina. Det fick oss i vilket fall att spela lysande poker. Vi försökte bluffa bort topp set - utan att lyckas.

Well, det var en kanontrevlig kväll, och pokern gick faktiskt OK. Och det finns uppenbarligen större dårar än vi på pokerborden en lördagskväll.