2010 Pegau Cuvée Réservée

Det är lite mycket nu. Total renovering av en lägenhet där inflyttning ska ske om mindre än en vecka tar sin lilla tid. Lite mycket tid är jag rädd - just nu är endast ett betonggolv i badrummet. Men min kombiugn är installerad i alla fall.

Badrummet för tre veckor sedan

Nu har ju tidsbristen givetvis inte stoppat mig från att dricka vin, bara att skriva om det. Efter dagens otroligt vackra januaridag fick jag lust att dricka något gott, och dessutom en stund över. Lusten att kolla på ett halvtaskigt landslag möta ett annat lika halvtaskigt är måttlig.

Jag har en låda 2010 Pegau Cuvée Réservée och lusten att prova en första flaska blev mig övermäktig. Plopp!

Det har varit en hel del upp och ned i det här vinet under de timmar det varit öppnat. Blandat vidöppet och nästan in your face, och tråkigt och småstumt. Men när det sjunger så sjunger det vackert. Garriguen är framträdande och visar tydligt på ursprunget redan i doften. Frukten är dominerade av körsbär och hallon, med inslag av svart lakrits. Under vinets timmar i sin berg och dalbana så finns det perioder då det har en tydlig ton av blod och järn. Men det är salvia och örter är det som ligger tydligast kvar i doftminnet.

Det är sammanfattat en trevlig sniff. Men det är i munnen vinet sjunger klarast. Frukten är djup och ren, och den bäddar mjukt in lika mjuka och lena tanniner. Inte för att jag störs av brett, men några spår av det hittar jag inte. Munkänslan är slank men ändå fyllig och nästan krämigt smeksam. Svansen är lång som en fikarast bland mina byggjobbare, och avslutar med en salt söndertuggad salmiakpastill.

Med Pegau kan man aldrig gå fel. Skitgott helt enkelt.

2010 Colombis - Domaine Ferrando

Hösten är här och då blir det lamm och Châteauneuf du Pape. Så är det bara.

Sent hemkommen efter en lång dag på jobbet får det spontant bli något som ligger överst. Dår råkar en 2010 Domaine Ferrando Colombis ligga - ett vin, och en årgång i Châteauneuf, som jag inte provat så mycket av och är nyfiken på. När dessutom Robban nyligen bestämt att det är värt 97 pinnar måste man ju dra en kork.

Om det här vinet ska stänga ner, så har det i alla fall inte hunnit göra det ännu.Öppet och expressivt, med körsbär och hallon samt mängder av saltlakrits. Till brygden läggs också klassiska knippen med örter, och några spår av viol. En doft som jag nog även blint skulle satt som gammel-Grenache från Rhône.

I munnen gör det ingen besviken (det är iofs bara jag som dricker vinet denna kväll). Det som framförallt imponerar är fräschören. De 16% alkhol som etiketten anger märks inte, utan upplevelsen är dominerad av tätt packade hallon- och lakritsbåtar tillsammans med friska syror. Och en svans som är läskande saltigt mineralisk, förutom att vara lång som ett budgetmöte. Frukten är kanske inte i 2007-klass men syrorna känns friskare, och det finns inga tendenser till kladdig sylt. Lägg på det än ryggrad av silkiga tanniner och du har en härlig balans.Det här går att dricka med stor behållning i dag. Och blir säkert bättre med mer tid på nacken, något nedslipade tanniner och vissa mognadstoner.

Tur jag har fler flaskor. Synd jag inte har ännu fler.

Jag har inte så stor erfarenhet av 2010:orna från C9dP ännu, men det känns nästan som man ska backa upp trucken (för det lilla som finns). Mer i min smak än de till skyarna hyllade 2007orna.

Och för de som undrar hur det går med comebacken i schack: Jag har spelat mitt första riktiga parti sedan 1995 i Lag DM för min nya klubb - och vunnit. Och rankingen för blixtschack på nätet har börjat klättra uppåt. Men det är långt kvar till en anständig nivå....

2005 Domaine Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Hos Konjären började diskussionen om det dracks för lite mogna viner. Onekligen är det så, och själv har jag inte så mycket att ta av i lagret. Men nu lyckas jag pricka ett vin som är i det berömda fönstret - i alla fall i början av det.

2005 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello har fortfarande en kärna av mörk, svart frukt med moreller och körsbär. Det gömda skrotupplaget i skogen ligger kvar med rostiga järnredskap, mossa och våta stenar. Friska blommiga övertoner lättar upp i den annars ganska dova och mörka doftmattan, där även välanvänt sadelläder fuktig tobak lurar.

Vid första klunken framgår att vinet mjuknat en del sedan sist. Frukten är fortfarande i allra högsta grad levande - mörk och lite vresigt busig. Stenig mineral blandas med en knastertorrt blod - mer skurit sig på rostig spik än blodig biff. Frukten har lugnat ned sig ett snäpp och smält ihop med tanninerna som dessutom tappat några grader i kornstorlek de senaste åren. Munkänslan är frisk med livliga syror och samtidigt fortfarande lite uppstramande med strävt örtig och anisstinn svans.

Skitgott och i en början på bra fas nu. Början på mognad med rikligt med frukt kvar, och något mjukare i munnen. OK, detta vin är inte fullmoget eller kanske ens på toppen av sin karriär, men bitarna börjar falla på plats. Det har garanterat fler levnadsår framför sig än en Grekisk stadsskuldväxel - men det kan å andra sidan den mest skumbanansfyllda Beaujolais nouveau skryta med. Budskapet är i vilket fall att du behöver inte stressa, men du kan njuta rätt bra nu. Sedan är en mognadsjämförelse med BDX från sent nittiotal kanske att underskatta lagringsdugligeten hos Mourvedre?

Sista flaskan! Tack för några trevliga upplevelser. Tyvärr lite symptomatiskt för mitt vindrickande - allt är slut och uppdrucket när det börjar bli som bäst.

Besök hos Vinosapien

Vilka är de tre största öarna i Karlskrona? Tjurkö, Sturkö å Staun. Det är ett klassiskt svar från ett frågeprogram i P4 Radio Blekinge. Jag passar på att besöka Sturkö och Vinosapien när jag i trakten.

En lysande varm sommardag med klarblå himmel och knappt ens någon bris. Det är ordentligt varmt och en lätt sval riesling är det perfekta sättet att bli välkomnad på. 2002 Weingut Erben von Beulwitz Riesling Spätläse är riktigt bra med fin frukt och en hel del petroleumtoner. Snygga syror ger lyft åt frukten och sötman. En näve stenig mineral finns med. Läskande gott och det slinker fort ned. Finns det bättre dricka för varma soliga tillfällen som dessa?

Har du tagit fel på Australien och Rhône? Inte sedan lunch. Nu är det kanske inte så ofta man tar fel, och i ärlighetens namn fick vi lite missledande guidning för gissa fel också. Men 2001 Yarra Yering Underhill Shiraz uppför sig ganska likt något från Norra Rhône. En fulladdad köttig nos med svarta vinbär och blommiga övertoner. Begynnande mognad med lite söt tobak. I munnen är vinet direkt och charmigt, och trots en hel del koncentration och längd blir det inte tungt och klumpigt. Jag har tidigare druckit en 2004 som jag tyckte var lite likörtung, men detta är riktigt bra. Det har dessutom många år av liv kvar efter sin tioårsdag. Frukten kommer inte vika ned sig i första taget.

Masochistvin. I nästa glas har vi ett tannindrivet vin, som kräver en härdad gom eller rejält krämig mat - gärna båda. 2008 Galardi Terra di Lavoro Roccamonfina är givetvis tokungt, men jag var nyfiken så det fick följa med. När man väl hämtat sig från ett så tannintätt vin som att det känns som om det biter tillbaka märks potentialen. En mörk, klar, ren körsbärs- och björnbärsfrukt går rakt igenom vinet - från sniffen till svansen. Och det är rejält med tryck och längd i den. Ganska generös fatbehandling känns det som, men det stör inte utan innefattas bra i helheten. Syrorna är italienskt höga. Det här är snyggt och bra, om än väl tannindominerat just nu. När tanninerna slipats ned en del och frukten mjuknat och ökat i komplexitet kommer detta bli riktigt bra.

Jag tog även med en nyinköpt 2009 Clos des Papes. Ung primär frukt i både näsa och gom. Hallonbåtar och de klassiska lakritsremmarna, men även lite mörkare frukt av moreller och körsbär. Dessutom en lättsam komplexitetshöjande kryddig blomsteräng. Härligt sniffarvin med en klart ung prägel. I munnen är vinet slankt och lent. Snälla tanniner och läskande syror ger en stomme att hänga upp bygget på. Frukten är ren och fin, och ett snäpp mer återhållen och inte lika mycket "in your face" som i 2007:orna. Men ack så gott. Nästa flaska får nog vänta några år, men dessa behöver inte eoner av tid för att vara drickbara.

En mycket trevlig kväll i Karlskronas skärgård. Tack P & A!

EDIT: Vinosapiens anteckningar här.

Sommarviner i Allaboda

Semesterbesök i Allaboda. Passar på att dra upp en del saker som ligger till sig i vinkällaren.

2009 Felton Road Pinot Noir Cornish Point. En fullmatad köttig pinotnos. Körsbär och syrliga lingon tillsammans med jord och julkryddor från en hel bazaar. Medelfyllig och lättfotad i munnen, med små ettriga tanniner och en hög läskande syra. Frukten är ung och primär med fullmogen sötma, utan att bli det minsta sliskig. Alkholen finns där (14.5%) i bakgrunden, och ger som mest lite extra värme och sötma. Med bra struktur och grepp genom hela smaken gör vinet en långsam sorti i en örtig, småsträv svans. Riktigt bra - en av de bättre NZ PN jag druckit. Resterande flaskor med mer mognad ska bli intressanta att följa.

En lunch inleds med en väl kyld 2006 Guigal Hermitage Blanc. Först en ganska fet rostad nos med gul citrusfrukt och blommor på toppen. I munnen en vaxad fet munkänsla där frukten känns lite tunnare än förväntat. Syrorna är lite besvärande låga. Ok, är väl det bästa betyget man kan drista sig till. När temperaturen stiger efter ett tag faller vinet dock ihop - det blir vattnigt och smakar mest rostad ek (och då är det ändå begagnade fat som använts av eklangarn' Guigal till detta vinet). Pass på fler försök från min sida.

1999 Clos des Papes är huvudnumret till lunchen, där Matte Laager lyckas pricka in det till en CndP mellan 1998 och 2001. Snyggt jobbat, då det är inte är ett helt lättgissat moget vin. Det finns dock tydliga markörer, om man letar noga, i form av krossade hallon, lakritsremmar, dammig grusväg och traditionell garrigue. Mognadstonerna kommer i form av välanvänt och svettigt sadelläder och svamp direkt ur en fuktig jordkällare. Riktigt skön nos i en fin fas av mognad där det ännu finns mycket vital frukt kvar. I munnen är vinet ack så lätt, slankt och behagligt att dricka. Det är fin renhet i hallonen och lakritsen som på ett elegant sätt bär smaken utan svackor eller vassa kanter - från start till mål.  Allting är välbalanserat och snyggt. Smeksamma nedslipade tanniner och bra syra finns i lagom dos i ett komplett paket. Riktigt snyggt och bra, och i ett fin fas att dricka, även om det inte kommer vika ned sig på många år ännu. Skitgott!

Man kan ha det ganska bra i Allaboda, men det kan man ha på Sturkö också. Men det får jag återkomma till.

Vinst

Martin Fasching Wååk gick och vann hela Mustasch-kampen! Det måste bara firas, då det är första gången jag känner en vinnare sedan min kollega Sören vann en match i företagsgolfen. Tyvärr spelade han mot mig.

Syrran slog i och för sig Malin Baryard i ponny-SM för en herrans massa år sedan, men hon vann inte själva SM så det räknas kanske inte. Själv har jag kommit fyra i skol-lag SM i schack på högstadiet. Det är mina två största meriter hittills i livet och något jag brukar skryta vitt och brett om in för alla som vill lyssna - och efter ett par glas även för övriga för att inte sitta för mig själv och prata.

Tills nu. Att gå och vinna Mustaschkampen är onekligen stort. När man ser det hiskeliga monster till musche som han presterade så förstår man i och för sig sympatin han framkallade och den anonyma givare som skänkte 10 lax för att han skulle raka av sig den. Nu hoppas jag ju att jag kan bli den som får följa med på resan till Bologna med Kenneth Andersson. Det kommer bli en väldigt dyr gratisresa då jag antar att den måste utgå från Sverige? Men jag skulle vilja prata lite med Kenneth om VM-94. Är han ledsen över att han inte fick hänga på Brollan?

Egentligen vill jag väl bara säga Grattis Martin!! Och sedan undrar jag vem på huvudkontoret som berättar för vår VD att den här insamlingen pågår bara en gång under året, och avslutas den 27:e maj. Tyvärr är jag i Singapore, så jag kan inte ta på mig ansvaret.

För att fira segern, jag är ytterst delaktig - med två bidrag faktiskt, så drack jag upp mig sista flaska 2006 Barroche Signature. Flytande hallonremmar, lakritspipa, ljusa jordgubbar och en hel näve garrigue. Medelfylligt och smeksamt med en örtsträv svans. Ingen tunnel - bara gott.

Visa All

2005 Janasse Chaupin

Om vinpaketen är medelmåttiga även på bra restauranger får man sätta ihop ett eget av högre kvalitet.

Välkommen hälsas med Zillikens 2007 Saarburger Rausch Spätlese. Öppen generös doft av vit persika, lime, ljusa blommor och en diskret nyuppackad badboll. En kryddig twist av örter finns också med i mixen. I munnen är vinet lent och smeksamt med sötmogen tropisk frukt i centrum. Restsötman vägs upp av höga syror och mot slutet kommer en mineralisk sälta fram. En fröjd att dricka, och man måste koncentrera sig för att inte göra det i alltför stora och glupska klunkar.

Till maten hälls 2005 Janasse Cuvée Chaupin upp. Gjort på 100% Grenache från lieu-dit:en Chapouin i den nordligaste delen av Châteauneuf du Pape. Uppfostran i 70% stora foudres och 30% små ekfat, där en fjärdedel är nya.

Doften är tät och koncentrerad, nästan explosiv. Svart och mörkröd frukt med en tydliga delar creme de cassis, hallon och björnbär. En hel godispåse med lakritsbåtar och hallonremmar, och en halv charkdisk med rökt kött och korv. Rökelse och garrigue bidrar till en djup och komplex näsa.

Tät, hårt packad frukt i ett åtdraget skruvstäd av finaste tanniner - som även vid sex års ålder håller vinet i ett hårt grepp. En stor kropp som klär in hela munnen med flera lager av hallon, cassis, björnbär och lakrits. Syrorna är bra och lyfter upp den koncentrerade frukten hela vägen ut i den långa eftersmaken. När eftersmaken till slut klingar av sitter de sträva tanninerna kvar som ett 0:ans sandpapper mot tandköttet.

Riktigt bra! Cuvée Chaupin understryker dock imperativet att låta 2005:orna ligga på rygg ett tag till. Även om vinet är öppet och tillgängligt redan nu, skulle det vinna ytterligare på lite nedslipade tanniner, och lite mer mognadstoner, kanske. Vänta två-tre år till, om ni kan.

The Cliff

Reseförbud gör att den planerade weekendresan inte kan inkludera flyg eller båt. Lösningen får bli taxi över 100 meter bro till Sentosa för att stanna på Beaufort. Där var jag på en veckas kurs för tio år sedan, men nu är det betydligt mer avslappning på schemat - massage och middag.

The Cliff är en välrenommerad restaurang i anslutning till hotellet, med en underbar utsikt och stämningsfull inredning.

Starten blir ett glas av husets champagne Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut som inte är stor men trevlig med sin grönäpplighet och fina syror. Inte lika dålig som en del sågningar på CT.

Medan vi tittar på solnedgången, bestämmer vi oss för en avsmakningsmeny. För en gångs skull finns det ett vinpaket att tillgå - värt att prova.

Till första rätten med rökt pilgrimsmussla och en sorbet på vattenmelon och passionsfrukt (riktigt bra!), serveras en sydafrikansk ekad chardonnay. 2008 La Motte. Den är inget att yvas över, med tropisk frukt,  dragning åt melon, och citrus med skalbitterhet i en ganska snävt sydd kostym. Till det kommer en fet känsla och lite rökig kryddighet. En del nya fat har nog använts.

Sedan serveras en underbar foi gras och man slår till med en enklare sauternes, 2008 Carmes de Rieussec. Söt tropisk frukt med en hel del lösningsmedel och botrytis. Simmig i munnen, med hyfsad längd, men hade mått bra av lite högre syra. Kockens faiblesse för smulor som tillbehör visar sig; briochesmulor är lite annorlunda men passar fint.

Huvudrätten är lamm i ett par olika former, gott och väl tillagat med exotiska tillbehör som lycheesorbet, och rabarber med olika textur - som maräng och kräm. Till det serveras 2008 Falesco Vitiano från Umbrien. En blandning av lika delar Cabernet Sauvignon, Merlot, och Sangiovese. Den luktar Cab, den börjar med att smaka välmognad Cab/Merlot för att ganska fort slå över till medioker Sangiovese i mitten, med ett tunnare register av surkörsbär och höga syror, innan det ganska snabbt packar ihop och lägger ned. Nja.

Efterrätten är en krispig äpplepaj med ett potpurri av små tillbehör av sorbet och krämer av exotiska frukter. Vinet till är 2007 Chapoutier Muscat de Beaumes-de-Venise. Det har en trevlig doft av aromatisk päronsplitt, men i munnen tar sötman över lite väl mycket och det känns tungt, så fort det bara stigit någon grad i temperatur - och det gör det rätt snabbt.

En mycket bra  middag, med ett medelmåttigt vinpaket. Den trenden verkar vara global. För att avsluta beställer jag in ett glas 2009 Mount Riley Pinot Noir, medan vi tittar på båtarnas lanternor utanför i Sydkinesiska sjön. Utsikten är bättre än vinet, men totalupplevelsen är riktigt bra.

Till frukosten dagen efter får vi besök av en fjäderklädd och glupsk kompis, och ett förtvivlat barn när påfågeln äter upp flickans tappade korv.

Ett mycket trevligt ställe som rekommenderas för de som har en helg över i Singapore. Men se upp, det kan vara farligt!

Vin med vänner

Den tredje vinmiddagen på Otto bjuder på en fantastisk vinupplevelse.

Tidigare middagar finns beskrivna här och här. Upplägget är samma denna kväll, var och en tar med ett vin som bjuds blint.

Först en öppen 2005 Georges Laval Champagne Brut Nature Cumières. Jag har aldrig hört talas om denna odlaren. En ganska fet frukt av röda äpplen med tydliga inslag av bröd och jäst. Samtidigt är syrorna läskande höga, och moussen livlig. Gott och en bra inledning på kvällen.

Första blinda vinet är tätt, mörkt blåviolett. En första doft ger lite stall, ceder och läder. Under det kommer en röd frukt i en tung framrullande matta. I munnen är vinet smeksamt visköst, fylligt med en tät frukt av röda bär - drar den åt något håll är det åt mogna plommon. Välskräddade söta tanniner finns bakom frukten och ger ett litet strävt bett i eftersmaken. Välbalanserat med bra syror och utan svackor någonstans är detta välgjort i modern stil och med en hel del fat i hanteringen. Gissningarna går till slut till en BDX-blandning, med stor andel merlot, från Italien, efter att ett tag ha varit i Kalifornien Och ungt är det.

2006 Petrolo Galatrona IGT. 100% Merlot från Toskana lagrat på nya franska barriquer. Italienarna verkar ha en förkärlek för att göra prestigeviner på Merlot, och bra blir det. Just nu är faten lite väl tydliga, men det finns frukt i mängder som kommer integrera det med lite tid. Första gången jag provar det här vinet, vars existens jag inte ens hade koll på innan.

Wow! Simply Wow! Nästa vin är så galet bra att jag inte vet var jag ska börja. En underbar mogen doft av söt röd frukt med kryddor, tobak och läder. På toppen en lockande doft av vita blommor och parfym. Det är dock vid första klunken som jag tappar koncepten totalt. Det är som att dricka flytande silke  Mjuk, söt, perfekt mogen frukt klär in hela munnen i lager efter lager. Tanninerna är löjligt mjuka och smidiga, och bidrar med en smeksam stadga hela vägen ut i en lång, lång eftersmak. Mot slutet kommer en liten torr chokladbitterhet och adderar ytterligare komplexitet. Det här är något av det bästa vin jag druckit. Magiskt bra. Det påminner om en d'Ampuis med sin balans och elegans, samtidigt som byggstenarna är sötare och med fylligare frukt.

Gissningarna är över hela kartan. Varmare klimat, och cabernetdominerat? Kalifornien, mitten av 90-talet?

1992 Henschke Hill of Grace. 100 % Shiraz från Eden Valley. Mogen högklassig Aussie Shiraz har fått en ny dimension i min bok. Ett ordentligt steg ovanför 2003 Amon-ra som var förra referensen. Stort tack för att jag fick smaka.

Sista vinet är mitt, och tyvärr lite av en besvikelse. 2004 Domaine du Pégaü Cuvée Laurence har jag druckit förut. Söt mörk frukt, som har en dragning åt torkade russin och fikon. Läder finns med, men även en del undervegetation och kryddor. Det har dock mycket mer påtagliga sandiga tanniner än förra flaskan - vinet får en lite väl sträv och ogästvänligt karaktär där frukten inte är tillräckligt generös för att hålla emot. Undrar om detta var en dålig flaska, för vinet borde vara bättre än så här? Eller så satt jag fortfarande och drömde om Hill of Grace.

Tack för en trevlig kväll, och Gong xi fa cai, Chris och Christian.

Nytt år i bilder

2010 avslutades på ett alldeles lysande sätt.

2007 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese är en utmärkt inledning. Ren fin frukt av citrus, persika och päron. Nästan krämig munkänsla, men med bra syror och en skön mineraltwist i avslutningen. Utmärkt gott. Välkommen!

1996 Henriot är precis så bra som Konjären beskrivit. Bokna äpplen och citrus. Mjuk mousse och fin syra. En liten apelsinskalsbitterhet i en långa avslutningen. Riktigt bra, och häromdagen fanns det några lådor stående på Regeringsgatan.

Champagnen är en mycket bra matchning med de här krabaterna.

Kanapéer med hummer, ärtpuré smaksatt med mynta och Pata Negra är också en god matchning med champagnen. Man borde oftare utgå från vilken mat man ska bjuda på för att matcha vinet, inte tvärtom. Barnens tilltugg verkar lite snålt i sammanhanget, men uppskattas nog lika mycket som de vuxnas.

Lammet försvinner så fort att det inte fastnar på bild. Men till det dricks det 2004 Pure, 2005 Clos du Mont-Olivet och 2005 Bosquet des Papes. Purevinet är tillgänligt och gott med ren, fin jordgubbsfrukt, hallonbåtar och laktrits. Också mognande lädertoner fyller på. Gott och behöver inte lagras längre, tror jag. Den får dock stryk av den betydligt yngre Mont Olivet. I den finns mer kraft, mer komplexitet och tydligare garrigue. Betydligt kraftigare tanniner och en saltlakritstorr, lång avslutning. Bästa vinet, med ett långt liv framför sig. Bousquet des Papes är svagaste kortet i uppställningen, med viss avsaknad av struktur och längd, fast ganska gott ändå.

Som avslutning dricks en 1996 Disznókő Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Slutsatsen är att jag borde dricka mer Tokaj. Sötman och frukten tillsammans med nötiga, oxiderade smaker är riktigt bra.

God Fortsättning!

PS. Nyårsdagen måste vara pizzabagarnas största dag på året?

2007 Château de Saint-Cosme Valbelle

Så gott att flaskorna strök med alltför fort.

Jag har tidigare druckit Saint Cosmes Valbelle 2007, med mycket glädje. Den sista kvarvarande flaskan fick i något svagt ögonblick följa med till Singapore. Troligen med tanken att den unga friska frukten borde tas på uppstuds, och inte väntas ut med tanke på mognadstoner mm. Eller av ren slump.

Valbelle är Saint Cosmes Cuvée från 80-åriga stockar av 90% Grenache och resten Syrah, som får uppfostran i 40% nya fat under 12 månader. Och 2007 är årgången i Södra Rhône där ingen producent kunde gå fel, och frukten är så maffig att Parker går i en spin som bara kan stoppas av Bordeaux 2009.

Det rödvioletta vinet har en ung doft dominerad av björnbär och hallon, men med bastant uppbackning från delikatessdisken; tapenade och rökta charkuterier. Till del örtiga toner av lagerblad och blommig övertoner av viol och lavendel. En komplex doft som får en att tro att Syrah-komponenten är betydligt större än vad som anges.

I munnen bjuder vinet på en slank men fyllig känsla. Bra attack och tryck i frukten, som balanseras upp av bra syra och lätt uppstramande tanniner. Gott och friskt, och det enda som hindrar en från att snabbt ta nästa klunk är att man gärna sitter och suger på den långa eftersmaken. Det är nästan läskande och törststläckande, vilket kan kännas farligt när man dricker det i närmare 30 graders värme, och kanske till viss del beroende på att det nästan serveras ganska svalt.

Det här var riktigt gott, och jag önskar jag hade fler flaskor. Det hade varit intressant att se hur det kanske integrerat syrah-komponenten mer, med lite mer tid på rygg. Nu får jag hoppas att jag får läsa om det när andra provar. Det är andra som också provat tidigare, och nog har fler flaskor på lager och bättre självkontroll.

Status Update: Doing OK

Efter en ganska slitsam vecka kommer belöningen. Pégau, sovmorgon och frukost i det gröna. Och strax över 30 grader.

Pégau är en favorit, och efter att ha läst om 2007, kändes det som det var dags att belöna sig själv med en medsmugglad 2006 Pégau Cuvée Réservée. Den är provad innan, och lämnade då ett stort leende efter sig (och en betongkeps då mer eller mindre hela flaskan strök med på en kväll...).

Direkt efter öppnandet (inga karaffer ännu - de befinner sig i en container som anlände till Singapores hamn igår) är det ganska slutet och bjuder inte på mycket. Även efter några timmar i öppnad flaska och glas, bjuder det inte på alls lika mycket som förra gången. Frukten känns som det har tappat en del av de mörka inslagen, och samma sak med de stalliga tonerna, och det hela drar mer åt kirsch. Örtigheten finns dock kvar, men hela doftintrycket är lite mer återhållet än innan. Håller det på att stänga ned?

I munnen bjuds det dock upp till livligare dans. Kirschdominerad frukt, läder och tobak, en halv kryddbutik med oregano, timjan och rosmarin. Uppstramande tanniner (som tagit ett steg framåt i kön sedan sist) som övergår i en härligt uppstramande salmiakavslutning. Samtidigt är det friskt och läskande - inte det minsta tungt trots en hel del ummpf.

Pégau levererar igen, men det känns ändå som om vinet är på väg in i en lite lurig fas. Det var i alla fall ett bra sätt att belöna sig själv, samtidigt som jag tittar på solnedgången.

Efter den första sovmorgonen på ett bra tag blir det frukost på PS Café på Dempsey Hill. I lummiga omgivningar, med syrsornas spelande i bakgrunden, och solen strilande ned genom lövverket ger jag mig in på deras müsli med färska bär. Och en färsk Mint/Lime/Soda dricka som är precis så sval och läskande som behövs när temperturen igen börjar stiga över 30 grader. Underbart gott och avslappnande, samtidigt som jag sitter och läser Straits Times - tjock som två veckors upplaga av BLT.

Nu ska jag gå ned till poolen och läsa mitt nya nummer av Decanter. Hjärtliga hälsningar från Singapore. Det är uthärdligt här.

Sang des Cailloux Cuvée Floureto - 2004

Middag i Holland Village med några vänner. På en trevlig gata hittar vi Bistro Petit Salut. Ett försök till en en fransk, eller i varje fall europeisk, bistro.

Det där med franskheten kan ju diskuteras när första rätten på menyn är Vitello Tonato, och där man skryter med sin Parma Ham. Det spelar inte så stor roll då maten är god, speciellt deras långkok på lamm. Och de har en vinlista som innehåller en gammal favorit - i en oprovad årgång.

2004 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Floureto är vinet som roterar namnet efter de tre döttrarna. Har tidigare provats i årgång 2005 (Doucinello) med mycket uppskattning, och en obloggad 2007 (Floureto) som inte gick hem lika mycket.

Mörk frukt med moreller och körsbär finns i botten. Men framför allt skitig funk med stall, läder, järn och tobak, samt en jord och grushög. Efter ett tag tillkommer en hel del chark och blod i det hela. Det luktar bråkigt och allt annat än insmickrande - med andra ord underbart gott.

Munkänslan är ganska slank. En kärna av frukt med ganska bra tryck när det får understöd av stall/läder och charkuterier som hänger i, i en ganska lång eftersmak. En bra mineralkänsla tittar fram i eftersmaken. Sandpapperstanniner ger fortfarande en hel del strävhet som är skön, men nog blir bättre med ytterligare lite nedslipning. Lite förvånande att det känns så stalligt och funkigt med endast 7% Mourvedre, och 70/20 Grenache/Syrah.

Jag tycker helt enkelt det här är skitgott och charmigt. Inte världens mest inställsamma och lättdruckna vin, men jag gillar det skarpt. Sedan kostade det endast 82 S$++ på restaurang. (dvs + 7% moms, + 10% service, dvs totalt ca 500 SEK). Billigt med Singaporemått mätt.

Väl hemma så ger jag mig en fortsättning på ta sedan dit man kommer, i en något annorlunda tappning. Men det får jag återkomma till.

Avskedsföreställning

If you are going down, you better go down with style!

Inför den stundande flytten till Singapore är det mycket som ska hinnas med. En av de viktigaste sakerna är att ha en sista vinprovning med vännerna innan flyttlasset går. Så jag bjuder in närmast sörjande och sätter ihop lite intressanta teman. Det är bara ett knappt år sedan jag träffade många av dem första gången, men vi har haft många roliga provningar sedan dess. Detta blir inget undantag utan slutar i en mycket trevlig och lång kväll med många goda skratt och ännu godare viner.

En öppnande flight med tre Chardonnay till en hummerrisotto med pilgrimsmusslor startar kvällen på ett bra sätt. 2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru står för det mognande inslaget, medan 2005 Domaine Rémi Jobard Meursault 1er Cru Le Poruzot-Dessus är märkbart yngre och lurar provarna en vända till Chablis. Det amerikanska inslaget känns verkligen amerikanskt i sällskapet. 2007 Far Niente Chardonnay är absolut god men står för klart mest vanilj och minst syror i uppställningen.

Nu kör vi! Sedan kommer nämligen en av flighterna jag verkligen sett fram emot. Tre stycken Châteuneuf  du Pape från 1995. Domaine de Pegaü, Vieux du Télégraphe och Château de Beaucastel bredvid varandra. Vilken druvjuice det är! Alla tre bjuder på härlig kropp av frukt med en hel del stall, läder och andra mognadstoner. Tanninerna  är fortfarande med i matchen men är fint lena och tapetserar hela gommen. Det finns givetvis en hel del brett med i matchen, och det förvånar mig att den grenen vinns av Vieux du Telegraphe. Det måste vara som att få stryk på egen hemmaplan för Pegaü och Beaucastel. Av tre underbara mogna viner är nog Telegraphe en noslängd före i min smak. Jag dricker dock mina viner för unga i vanliga fall!

Ett litet mellanspel. Först en korkad Sassicaia 1999 som får en svära högt åt korkgudarna - och förbanna att det dessutom var en rotdag igår kväll. Akt två i mellanspelet är signerad Brumont. 2005 Bouscassé står sig väl mot 2006 Bouscassé Vielles Vignes och 2006 Montus. Jag tror nyckeln här är luft och flaskorna öppnades över ett dygn innan provningen, vilket gjorde underverk. Trots flightens namn "Tannic?" och druvans namn Tannat är det inte så strävt man kunde tro utan ganska drickvänliga viner, om än inte stora. Mycket mörka bär med björnbär i förarsätet, och Montusen är inte så ung och bläckig som jag var rädd för.

Fyrverkeri och blindgångare heter nästa flight. Blindgångaren är en 2004 Guiseppe Mascarello Monprivato som är skadad. En lätt stickande kemisk biton går inte att blunda för och dessutom är vinet inte helt harmonisk i munnen. Detta vinet hade jag verkligen sett fram emot, men den konfekten blev man lurad på.  Andra gången under samma kväll. Ersättaren 2004 Bartolo Mascarello är absolut inte dum den heller. Elegant skir röd frukt, violer och tjära in en balanserad elegant komposition. Lysande gott. Sedan kommer höjdaren 2004 Aldo Conterno Romirasco. Jag har provat det tidigare och det är en av de bästa barolo jag druckit. Full stop. Härlig klockren skogsbärsfrukt, rosor, tjära och mandelmassa. Underbar kraft och längd. Det är supergott, helt enkelt.

Den sista av mina planerande flighter innehåller en 2006 Querciabella mot en 2006 Ornellaia. Jämnare än vad ryktet och prislapparna indikerar, även om Ornellaia är elegantare och komplexare. Den kommer säkert bli lysande om den får några år till på rygg.

Anders har med en 2007 Melville Pinot Noir Carrie's, där jag absolut inte hittar de tydliga pinot-markörerna de mer erfarna provarna finner. Gott och lärorikt. Vi improviserar sedan fortsättningen och vinerna får väl i sanningens namn inte vare sig nog med luft eller den uppmärksamhet de förtjänar.

Från Châteauneuf du Pape dricker vi en underbar 2000 Domaine de la Mordorée Cuvée de la Reine des Bois  med begynnande mognad och frukt från det mörka laget. En 2006 Janasse Vielles Vignes spelar så klart med en yngre uppställning, men är riktigt bra. Sedan lovade jag bort min vinkällare om någon skulle spika min 1972 Pontet Canet. En lättnad när ingen gjorde det, och även skönt att inte vinet, från en dålig årgång, har blivit vinäger.

Till de sista bitarna ost lyckades vi även dricka en 2001 Marchesi Mazzei Chianti Classico Castello di Fonterutoli men hur den smakade minns jag faktiskt inte...


Tack kära gäster för en trevlig kväll.

Fler intryck hittar du här.

Men något måste göras åt de där satans korkarna.

Kvällens mest ovälkomna gäst

BYOB på Lidingö

När Niklas bjuder in till BYOB och lagerrensning så tackar man ja så fort man kan. Nio vingalningar i en källare borgar för en trevlig kväll.

Jag inser direkt att jag inte klarar av att fokusera på noggranna anteckningar, och ger upp det tidigt. Förhoppningsvis kan någon annan förmedla alla fantastiska viner på bra sätt. Jag tar bara upp de viner som jag kommer minnas mest, ur en ganska stor skara lysande vin.

Ribban sattes direkt med en Sercial Barbeito (?) från 1910. Det är lite speciellt att dricka ett vin med 100 år på nacken. När det dessutom är extremt levande, men frukt och nötter och en knivskarp syra till det. Svårt att jämföra med något annat, supergott, och en upplevelse. Tack för att vi fick prova Niklas.

Att vi är Barolo gissade jag, och när Anders avslöjar att det är 2003, så är det bara traditionalister som kan lyckas så bra i denna årgången. Aldo Conterno kan verkligen göra vin. 2003 Il Favot är klassad som en Langhe Nebbiolo, efter en klassisk historia. En lysande god Nebbiolo, men fokuserad frukt av skogsbär och hallon, rosor och viol, mandelmassa och lösningsmedel och allt man kan önska sig av en Nebbiolo. Mmm, så gott.

Amarone förknippar jag oftast med tung frukt av russin och fikon, och inget jag springer benen av mig för. 1995 Masi Amarone Mazzano visar hur bra Amarone med ålder kan smaka. Nog finns det kraftig frukt och en del toner av torkade russin, men det finns syror och mineraler som gör det lätt, det finns komplexitet och mognad med t.ex. tobak, och det finns smeksamma tanniner. Den bästa Amarone jag någonsin smakat.

Periquita kostar idag 79 kronor på systembolaget, säljs med skruvkork, och är väl inget som man uppmuntras till någon längre lagring av. Situationen måste varit annorlunda tidigare, för denna Periquita 1963 är fantastisk. En frukt som i allra högsta grad lever och är viril, tillsammans med härliga mognadstoner av svamp, och om jag kommer ihåg rätt en del tjära och båtbygge, och rökigt lapsangte.

Till sist så blev jag även förtjust i min egna flaska. 1997 Paul Jaboulet La Chapelle Hermitage. Mogen Syrah är inte dumt, speciellt inte när det kombineras med dessa syror som lurade sällskapet till Italien en vända. Härliga kött- och korvaromer tillsammans med levande frukt, stöttat av finmaskiga tanniner. Detta vill jag dricka fler gånger.

Det fanns många andra bra viner också, så klart. Tack alla för att ni lät mig få vara med och smaka, och det största tacket till Niklas för initiativ, lokal, lysande mat, och många lärorika provningstema.

Domaine du Pégau och Laurence Féraud

Jag är inte ensam om att vara svag för Pégaus viner, och det är med stor förväntan jag ser fram emot att Laurence kommer till Stockholm för att låta oss prova.

Som jag skrivit om tidigare gillade jag Pegau redan innan jag smakade det, och än mer efter. Jag har inte provat så många årgångar, men det jag provat har jag verkligen uppskattat. Och den här torsdagen visar Laurence upp sina senaste alster.

Vi börjar med den vita 2008 Châteauneuf-du-Pape Blanc gjort på 60% Grenache Blanc, 20% Clairette, samt Rousanne och Bourboulenc. En doft av vaxad citrusfrukt, med en del krutrök och mineral. Ger en lite fet munkänsla där frukten matchas med någon pepprighet och lite hetta. Ganska aromatiskt, och med en OK syra är det ett helt OK vin. Min erfarenhet från vita C9dP är dock väldigt liten.

Sedan den första röda flighten. 2007 Pegovino som inte görs av Pégau, utan är Sélectionné Laurence Feraud, dvs Laurance väljer ut vin hon tycker är bra och blandar ihop en cuvée. Gjort på 50/50 Grenache och Syrah från området runt Nimes. Vinet har en bra 07-frukt med röda körsbär och mörkare inslag. I munnen är vinet väldigt snällt och lättdrucket. Lite monolitiskt utan speciellt mycket komplexitet, men med en OK längd, är det ett lättdrucket instegsvin.

2007 Plan Pégau är till 50% gjort på druvor som kommer utanför appellationen C9dP, samt den del man enligt vinlagarna måste ta bort ur skörden. Resten av druvorna köps in, och totalt är det 60% Grenache, 10% Syrah, plus ett gäng andra druvor där till och med Merlot ingår till liten del. Vinet görs på Domaine du Pegau och klassas som VdT. Nog med fakta. Det är ett litet steg upp från Pegovino, med lite mer stuns i frukten och lite mer struktur. Dessutom lite bättre syra som gör det ganska gott. Återigen, ett ganska enkelt vin utan större komplexitet.

Det sista vinet i flighten är 2007 Côte du Rhône Villages Seguret. Ett snäpp till upp, med en mer komplex doft där även örter och lakrits finns med förutom den numera klassiska rena frukten från 07. I munnen är det gott, med en munkänsla som bjuder på en del mjuka tanniner. Gott nu, men kan nog till och med sparas något år.

Nämnvärt, och värt all uppmuntran är att dessa vinerna är buteljerade med skruvkork. Perfekt för viner som ska drickas unga.

Sedan kommer den första salvan från det tunga artilleriet som man kommit för. 2006, 2007 och 2008 (från fat) av Cuvée Reservée, samt 2007 Châteuneuf-du-Pape Selection Laurence Feraud.

2007 C9dP Selection Laurence Feraud, är gjord av en annan vinmakare där Laurence bidrar med råd, och ett starkt varumärke. Så starkt att den ofelbara mr Parker gav vinet en högre poäng under hennes namn än när han provade ursprungsvinet. Vinet bjuder på en oerhört kraftig ton av stall och läder och andra animaliska toner, förutom mörk frukt. Vi diskuterar frågan om brett, men Laurence säger att doften kommer från de 10% Mourvedre som ingår. Fyllig smak av mörk frukt, stall och charkuterier, tillsammans med en del örter. Tanninerna stramar upp munkänslan på ett bra sätt i eftersmaken. Kan mycket väl lagras ett par år.

2006 Cuvée Reservée har jag druckit förut, och den gör mig inte besviken nu heller. Mörk frukt, tobak och läder, stall. Öppen inbjudande doft, och även i munnen bjuder det till. Fyllig frukt och en liten stramande munkänsla, med bra längd och struktur. Skitgott redan nu. Finns förövrigt till ett mycket bra pris på Millesimes.

2007 Cuvée Reservée ska buteljeras om en vecka, men vi får prova nu. Ett större vin är 2006, med renare sötfruktigare kirsch. En härlig kryddighet. Vinet är lite slutet först men öppnar sig glatt i glaset och doftar underbart. I munnen är det en hel del tanniner som stramar upp den rena babyfeta grenachefrukten. Jag tycker mig ana mer stallighet och mer brett i denna än i 2006:an. Detta är ett mycket bra vin, som dock nog behöver lite tid innan det är helt uppe på banan. Men å andra sidan är det inte ens buteljerat.

2008 Cuvée Reservée förstår jag inte. Men jag har ingen erfarenhet av att dricka fatprov så det är kanske inte så konstigt. Jag har ingen aning vad som ska komma av detta. I doften känner jag bara av mina gamla ölresor från tiden på LTH då jag tycker det luktar malt. Jag kan bara ana mig till frukten. I munnen finns frukten förvisso, med en hel del tryck till och med, plus bra syror och unga bråkiga tanniner, men det känns inte som det sitter ihop. Det ska ju inte buteljeras än på ett bra tag så vi får se vad som kommer ut på andra sidan fatet.

Nu brakar det lös i ett crescendo:

Cuvée Laurence görs det åren det inte blir någon da Capo, och är på samma frukt som vanliga cuvéen. Skillnaden är att den får 18 månader till på fat, och därmed lite mer syre och snabbare åldrande. Ett vin gjort för att drickas ungt.

2004 Cuvée Laurence ger mörk söt frukt och en del balsamico. Det fyller på med torkade russin och fikon och lite oxiderade toner. Bra kraft i frukten, läskande syror och en del tanniner som stramar upp och ger struktur. Lägg på toppen av det lite diskreta mognande toner av svamp så har du ett riktigt gott vin.

2005 Cuvée Laurence är sluten direkt ur flaskan men öppnar snabbt upp sig i en kanonad av mörk frukt, stall och örter. I munnen är viner fylligt med silkiga tanniner som riktigt smeker gommen tillsammans med all frukt. Det kombinerar kraft med en lätthet och struktur, samtidigt som det har en komplexitet som spelar med långt ut i eftersmaken. Ett riktigt riktigt bra vin, och det bästa. Så här långt.

2007 da Capo. Vinet jag drömt om och längtat efter. Inte buteljerat ännu, utan från ett fatprov. Jag har skyhöga förväntningar, liksom alla andra närvarande. Vinet sjunger verkligen i glaset (när vi får låna ett riktigt Riedel glas). Den mörka söta frukten finns där. Men även noter av örter, sadelläder, chark, osv. Stor komplexitet, men även kraft redan i doften. I munnen bjuder det på lager efter lager av koncentrerade smaker. Olika sorters röda och blå/svarta frukter följs av lite köttiga toner, följt av lite ljusare frukt, för att återkomma med lite örter, och så håller det på tills det efter en lång stund klingar av med en lakritston i eftersmaken. Stor kraft och komplexitet, men ändå så lätt och elegant i munnen att det aldrig känns tungt. Att det nästan har 16% alkohol tänker man inte på.

Jag ska inte säga att vinet är allt jag förväntat mig, för då hade det nog varit utomkroppsligt, men det är ett stort vin. Otroligt gott, och har lagt ribban för 2010 års vinupplevelser på en hög nivå. Tack Origo och Laurence för en mycket trevlig kväll.

PS. Tack Miran för hjälp med bilder