Det skrev en känd advokat för knappt åtta år sedan, och gav det 90 poäng.
För att kvalificera för 20% rabatt på mitt första inköp, av kvalitet, i Singapore var jag tvungen att slänga in en flaska till för att komma över gränsen. Jag tänkte att en Chianti med lite ålder borde kunna funka, utan mer eftertanke eller research än så.
Fortfarande en ganska mörkt blåröd, djup färg, även om det finns en hel del tegel i kanten. En doft som mullrar på med svarta körsbär och moreller - en del torkade frukt åt russinhållet. Men även en hel del läder och tobak. Samt kaffe och choklad. Ett par espressoshots, faktiskt. En hel del fat i doften, än idag.
I munnen är körsbären och morellerna i bakgrunden. Har tar chokladen och espresson täten som den värsta Starbucks-frappuchinon - utan mjölken kanske. Men det blir inte så mycket mer än det; det finns en kärna av rostade toner med lite frukt i bakgrunden. De italienska syrorna lyser med sin frånvaro (eller blinkar i alla fall), och tanninerna har slipats ned till nästan obefintlighet.
Det här är faktiskt inte helt i balans just nu. Kanske var vinet det tidigare, men inte nu. Det känns som om faten har överlevt frukten, och det finns inte nog med struktur att hålla i ihop det. Det ger en lite jolmig känsla av kaffe och chokladblandning. Med lite torkad frukt i.
Det kan mycket väl vara så att det bara inte klarat av tio år, eller så kan det lagrats i något Singaporeanskt skyltfönster, och då lär det åldras fort (min 30 grader). Jag får se hur övriga inköpta flaskor mår. Men då pratar vi högkvalitativa Chiantis från 2004, så de ska i alla fall inte vara over-the-top.
Men det kan ju också vara så att jag och Parker inte gillar riktigt samma ty av Chianti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar