Sommarviner i Allaboda

Semesterbesök i Allaboda. Passar på att dra upp en del saker som ligger till sig i vinkällaren.

2009 Felton Road Pinot Noir Cornish Point. En fullmatad köttig pinotnos. Körsbär och syrliga lingon tillsammans med jord och julkryddor från en hel bazaar. Medelfyllig och lättfotad i munnen, med små ettriga tanniner och en hög läskande syra. Frukten är ung och primär med fullmogen sötma, utan att bli det minsta sliskig. Alkholen finns där (14.5%) i bakgrunden, och ger som mest lite extra värme och sötma. Med bra struktur och grepp genom hela smaken gör vinet en långsam sorti i en örtig, småsträv svans. Riktigt bra - en av de bättre NZ PN jag druckit. Resterande flaskor med mer mognad ska bli intressanta att följa.

En lunch inleds med en väl kyld 2006 Guigal Hermitage Blanc. Först en ganska fet rostad nos med gul citrusfrukt och blommor på toppen. I munnen en vaxad fet munkänsla där frukten känns lite tunnare än förväntat. Syrorna är lite besvärande låga. Ok, är väl det bästa betyget man kan drista sig till. När temperaturen stiger efter ett tag faller vinet dock ihop - det blir vattnigt och smakar mest rostad ek (och då är det ändå begagnade fat som använts av eklangarn' Guigal till detta vinet). Pass på fler försök från min sida.

1999 Clos des Papes är huvudnumret till lunchen, där Matte Laager lyckas pricka in det till en CndP mellan 1998 och 2001. Snyggt jobbat, då det är inte är ett helt lättgissat moget vin. Det finns dock tydliga markörer, om man letar noga, i form av krossade hallon, lakritsremmar, dammig grusväg och traditionell garrigue. Mognadstonerna kommer i form av välanvänt och svettigt sadelläder och svamp direkt ur en fuktig jordkällare. Riktigt skön nos i en fin fas av mognad där det ännu finns mycket vital frukt kvar. I munnen är vinet ack så lätt, slankt och behagligt att dricka. Det är fin renhet i hallonen och lakritsen som på ett elegant sätt bär smaken utan svackor eller vassa kanter - från start till mål.  Allting är välbalanserat och snyggt. Smeksamma nedslipade tanniner och bra syra finns i lagom dos i ett komplett paket. Riktigt snyggt och bra, och i ett fin fas att dricka, även om det inte kommer vika ned sig på många år ännu. Skitgott!

Man kan ha det ganska bra i Allaboda, men det kan man ha på Sturkö också. Men det får jag återkomma till.

BYOB på Lidingö

När Niklas bjuder in till BYOB och lagerrensning så tackar man ja så fort man kan. Nio vingalningar i en källare borgar för en trevlig kväll.

Jag inser direkt att jag inte klarar av att fokusera på noggranna anteckningar, och ger upp det tidigt. Förhoppningsvis kan någon annan förmedla alla fantastiska viner på bra sätt. Jag tar bara upp de viner som jag kommer minnas mest, ur en ganska stor skara lysande vin.

Ribban sattes direkt med en Sercial Barbeito (?) från 1910. Det är lite speciellt att dricka ett vin med 100 år på nacken. När det dessutom är extremt levande, men frukt och nötter och en knivskarp syra till det. Svårt att jämföra med något annat, supergott, och en upplevelse. Tack för att vi fick prova Niklas.

Att vi är Barolo gissade jag, och när Anders avslöjar att det är 2003, så är det bara traditionalister som kan lyckas så bra i denna årgången. Aldo Conterno kan verkligen göra vin. 2003 Il Favot är klassad som en Langhe Nebbiolo, efter en klassisk historia. En lysande god Nebbiolo, men fokuserad frukt av skogsbär och hallon, rosor och viol, mandelmassa och lösningsmedel och allt man kan önska sig av en Nebbiolo. Mmm, så gott.

Amarone förknippar jag oftast med tung frukt av russin och fikon, och inget jag springer benen av mig för. 1995 Masi Amarone Mazzano visar hur bra Amarone med ålder kan smaka. Nog finns det kraftig frukt och en del toner av torkade russin, men det finns syror och mineraler som gör det lätt, det finns komplexitet och mognad med t.ex. tobak, och det finns smeksamma tanniner. Den bästa Amarone jag någonsin smakat.

Periquita kostar idag 79 kronor på systembolaget, säljs med skruvkork, och är väl inget som man uppmuntras till någon längre lagring av. Situationen måste varit annorlunda tidigare, för denna Periquita 1963 är fantastisk. En frukt som i allra högsta grad lever och är viril, tillsammans med härliga mognadstoner av svamp, och om jag kommer ihåg rätt en del tjära och båtbygge, och rökigt lapsangte.

Till sist så blev jag även förtjust i min egna flaska. 1997 Paul Jaboulet La Chapelle Hermitage. Mogen Syrah är inte dumt, speciellt inte när det kombineras med dessa syror som lurade sällskapet till Italien en vända. Härliga kött- och korvaromer tillsammans med levande frukt, stöttat av finmaskiga tanniner. Detta vill jag dricka fler gånger.

Det fanns många andra bra viner också, så klart. Tack alla för att ni lät mig få vara med och smaka, och det största tacket till Niklas för initiativ, lokal, lysande mat, och många lärorika provningstema.

Giganternas Kamp

För ett halvår sedan var jag på systembolagets prestigeprovning Clash of the Titans, och tyckte det var så roligt så jag bokade in mig på näsa liknande provning. Nu tyckte uppenbarligen Systembolaget att små smakprov av många lysande viner inte var förenligt med den dryckeskultur de står för med sin BiB-försäljning, så det var en nedbantad version. Men det visade sig vara gott nog.


Totalt åtta viner, varav fyra italienare, tre fransoser och en australiensare i tre flighter får vi veta innan start. Låter bra, även om det är lite väl mycket fokus på nya världen för min smak.


Vin 1 (av 4 i första flighten)
Serveras i ett litet iso-glas, där det visar upp en mörkt vinröd färg men med en ganska ordentlig tegelkant. Först en doft av söta mörka bär med körsbär och skogsbär i täten. Även en del torkad frukt, (jul-) kryddor och lite läder kommer till. I munnen är vinet slankt och syrligt, med en del tanniner, om än ganska snälla. Med söta körsbär, torkad frukt och tobak blir det läskande gott, och smaken har kraft och ringlar kvar i en lång eftersmak. Svårt att gissa vad detta är, även om syrorna leder mig till Italien. Kan det vara en supertuscan från slutet av förra decenniet?

Facit: Isole e Olena Cepparello 2001. Oj, vilken skillnad med bara fem års mognad från den käftsmäll 2005 bjöd på för några månader sedan. Riktigt roligt att få prova hur det utvecklas med några år på flaska, och lite förvånad över den snabba utvecklingen.

Vin 2
En ganska tunn blåviolett färg låter en ana ett ungt vin, i det större provningsglasen vi använder i resterande viner. Så fort jag stoppar ned näsan skriver jag Bourgogne. Doften är också ung och knuten, men bjuder på en kryddig doft av ganska mörka bär och rostat kaffe. I munnen är vinet förvånande snällt och inte så strävt, men en typisk slank, syrlig burgundisk munkänsla. Mycket frukt och kryddor. Ett välbalanserat vin som har mycket kraft packad i sig, men det känns som det inte riktigt släpper loss allting just nu. Det märks att det är mycket hög klass på det här, men ge det tio år till. Detta måste vara en ung Bourgogne, säg en 2006?

Facit: Ruchottes-Chambertin 2005 från Nicolas Potel. Jag trodde nästan jag skulle få mer kraft av en 2005a, och därför gissade jag på 06, men det är nog en för svag årgång. Min erfarenhet av årgångar i Bourgogne är lite för liten för att kunna gaffla in noggrannare än så i vilket fall.

Vin 3
Mörkt rödbrunt med en klar tegelkant där näsan bjuds på söt mörk frukt. En kraftig doft av mörk choklad och kaffe, men även sött och kryddigt som av julmust. Lite mognadstoner i form av läder och multna löv kommer in de också. Det är ett slankt vin som bjuder på höga syror i kombination med en söt mörk frukt av körsbär (i likör). Tanninerna tar ett bra grepp om gommen och håller ihop det i en lång eftersmak. Riktigt gott. Syrorna säger Italien, och alla runt bordet säger Brunello. Jag vet inte.

Facit: Isole e Olena Cepparello 2001. You got me. Stor skillnad på glas och glas, och inte bara i doften utan även i munnen upplevs vinet annorlunda – och mycket, mycket bättre än glas 1.

Vin 4.
En blåröd färg som har viss begynnande tegeldragning i kanten. Näsan säger direkt Nebbiolo, när den bjuds på kraftig doft av parfymerade rosblad, mörka körsbär, nypon och viol. En viss fatkaraktär med lite läder smyger sig in också. Kraftiga tanniner biter fast i gommen, och den ganska koncentrerade frukten bärs upp av italienska syror. Riktigt gott och min favorit i flighten. Jag gissar barolo från 2004 från någon av modernisterna
.

Facit: Conterno Fantino Mosconi 2004. Jag har aldrig druckit Mosconi från Conterno Fantino tidigare, trots ett besök på plats. Riktigt bra och ganska tillgängligt redan nu, även om några år givetvis kommer lyfta det ytterligare.



Vin 1 flight 2
Jag skriver BDX direkt när jag luktat på vinet. Det är fylligt, mörk blårött utan någon tegelkant. Alla typiska bordeauxmarkörerna är där. Stall, ceder, cassis och läder och en del krydda i en kraftfull öppen doft. Smaken är kraftig, men känns ända något knuten och som om det finne något som ännu inte släpps loss. Ordentliga tanniner som nästan är något uttorkande och en härlig syra. Detta är ett mycket gott Bordeauxvin från den vänstra stranden, om man inte är bättre på kopior än jag trodde i Italien (Australien är omöjligt). Jag gissar att det är ungt och från 2005.

Facit: Château Lafite-Rotschild 1998. Det är inte kattpiss det, men jag är riktigt överraskad över åldern. Många år innan detta vinet toppar. Klar vinnare i flighten, och delad segrare med Mosconi för kvällen i min bok.

Vin 2
I brist på bättre beskrivning av färgen skriver jag ogenomträngligt. Mörkt, mörkt blåröd. En massiv söt doft av mörka röda och blåa bär, framförallt blåbär. En del hö och någon mint/eukalyptus ton finns i doften också. Smaken är som doften, och i blocket står det ”mycket av allt”. En ganska hög syra i vinet gör att jag tvekar på Australien som jag hade skrivit, men strök över. Jag vet inte vad det är och låter bli att gissa helt enkelt. Det är ett mycket bra vin, men behöver nog ändå en hel del tid för att få allting att falla på plats. Att det finns en hel del råmaterial är det minsta man kan säga.

Facit: Masseto 1998. Där tickade man av en i listan. Det känns ungt trots elva år på nacken. Jag önskar jag haft större möjlighet att prova detta enskilt och med mer fokus.

Vin 1 Flight 3
Ett tätt blårött vin som ger ett ganska slutet och ungt intryck i glaset. Mörka bär och en söt kryddigt ton som av blod och kött. En del kryddor på toppen, med vitpeppar i täten ger det en skön doft. I munnen innefattas den blåröda frukten av en rejäl korsett av tanniner. Frukten är koncentrerad och sitter i, i en lång och härlig eftersmak. Mycket gott. Doften säger Syrah, allt annat säger ungt. Det är inte Australien så det borde vara norra Rhône. Säger de kraftiga tanninerna 2005?

Facit: Delas Hermitage les Bessards 2005. Inte illa. Lås in i ett par år om du har några hemma.

Vin 2
Mörkt röd med blåa drag och en doft av söta blåbär och sylt. Söta kryddor som drar år nejlika och apelsin (?). Frukten är koncentrerad och av det mörka och söta slaget. Syrorna är relativt låga, och hela vinet påminner om den 2007 Amon-ra jag drack för en knapp vecka sedan. Så mycket att jag faktiskt är inne på att gissa på den. Den känns dock som den fått ihop faten och frukten mer. Det är dock gott vin, men det är inte riktigt min stil. En fruktbomb med lite för lite struktur för min smak. Det borde vara en Australiensare i vilket fall.

Facit: Torbreck the Factor 2003. Vad säger man. Lite för mycket fokus på nya världen i den här provningen.

En mycket intressant kväll, och som alla måndagar borde vara. Gruppens vinnare blev efter omröstning Bourgognen, vilket kan ha något med Josefs ganska illa dolda preferens för det vinet när han beskrev det. Min vinnare blev delad Mosconi och Lafite-Rothschild, där jag till slut sa Mosconi, mest eftersom jag varit där.

PS. Skrivet på en flight till Frankfurt, så jag ber om ursäkt för korrfel.