2004 Argiolas Turriga Isola dei Nuraghi IGT

Det blir ett återbesök till Sardinien ett år senare, till en kväll med snack och en privatimporterad 32-månaders parmesan från Winjas. Jag trodde inte jag hade fått med med mig det här vinet till Singapore - men fel hade jag.

Sedan sist har jag lärt mig att det är gjort på Cannonau (Grenache), Bovale Sardo, Carignan, och Malvasia Nera. Jag har också lärt mig att det får 18-24 månader på ny fransk ek.

Vinet är fortfarande tätt och mörkt utan antydan till att ge upp någon tegelfärg i kanten.

Doften är en imponerande tät och mörk matta av svarta körsbär och söta kryddor. Läder och våt piptobak finns med och bidrar till en söt doftupplevelse. I toppen tycker jag mig till och från hitta en (irriterande) slöja av dill! Som tur är försvinner den ofta och antar en mer parfymerad blommig doft. Men rädslan av att hitta kräftspad i doften gör att jag inte kan slappna av och njuta helt.

Vinet är fylligt, kraftfullt och har en rejäl stomme av sandiga tanniner i munnen. Frukten är intensiv, fullmogen och utan svackor tills den i eftersmaken börjar ge vika för lämna plats för mörk choklad (belgisk?) och rostat kaffe (Brazil yellow bourbon?). Munkänslan är fyllig, smeksamt sträv och komplex.

Vinet är fortfarande ungt och faten lite väl framträdande, men det finns power och struktur för ett långt liv. Det är absolut för tidigt att öppna flaska nummer två, men jag tänker ju ändå knappast skeppa tillbaka flaskan över halva världen.

Lysande gott till parmesanen är det i alla fall.

2004 Argiolas Turriga

Hemma en sista vända för att packa ihop allting för containern till Singapore. Det svåraste är att fundera ut hur jag ska stuva undan allt vin. Och det är just det som avgör kvällen vinval.

2004 Argiolas Turriga är buteljerade i lite längre flaskor än vanligt. Det gör att de inte får plats i de lådor jag har som jag tänker deponera på allehanda ställen, eller som jag ska skeppa med till Asien. Dessutom är jag ganska nyfiken på vinet, så det får göra sällskap till kvällens mat.


Vinet är gjord på den för mig inte helt bekanta druvblandningen Cannonau (dominerande Edit:Grenache enligt de mer kunniga), Bovale Sardo, Carignan, och Malvasia Nera och kommer från Sardinien. Helt otrampad mark för mig i alla dimensioner. Edit, igen: Jag har provat Grenache tidigare ser jag när jag tittar på gamla noteringar....

Den första doften ur karaffen är sura italienska körsbär - med turbo på. Men med lite tid i glaset så kommer mer cassis till, men framförallt rostat kaffe, läder och tobak. Det fyller på med lite söta kryddor och är doften är ganska massiv och "in-your-face".Det är ganska mycket av allt här.

Munkänslan går under samma tema. Rejält packad med frukt och rostat kaffe, inlindat i kraftiga men ändå ganska smeksamma tanniner som täcker in hela munnen i ett stramt tätt finmaskigt nät. Det är rejält med tryck i, jag tänkte skriva frukten, men det är mer kaffe  och tobak som dominerar. Eftersmaken ringlar kvar ganska länge och mot slutet så påminner det om mörk choklad, med en torr bitterhet i munkänslan. Det är riktigt gott, om än det känns som om det är en hel del rostade fat i detta. (Hittade ingen beskrivning, så jag kan vara ute och cykla).

Det är ganska ungt, och kommer säkert blir bättre med några år till på rygg, men jag tycker det är klart njutbart nu. Men resterande flaskor får vänta till jag kommer hem från Singapore.

Nu är det dags att ge sig i kast med några flyttlådor till. Men det är roligare, om än långsammare,  med ett gott glas i handen.