2005 Clonakilla Shiraz Viognier

Tidigare smakprov av Clonakillas Shiraz Viognier har gett mersmak och jag har en ensam flaska 2005 liggande - inget att spara på.

2005 har fått 10p som årgång av Langtons, medan tre olika personer på TWA gett vinet 91-92p. Och ingen av dem var Jay Miller. Tre olika australienska provare (bl.a. Halliday) ger 96-98p. CT säger 90p. Det är vad andra tycker. Själv lutar jag någonstans närmare provarna från down-under. Kanske bott för långt söderut alltför länge?

2005 Clonakilla Shiraz Viognier (7% av den senare) har en djup doft av mörka bär, blåbär, svarta vinbär och björnbär, samt inridet sadelläder. I botten rökt bacon med peppar och ljusa blommiga toner i toppen. Frukten är solmogen och tät, men saknar tack och lov syltiga drag. Doften är öppen och antyder att vinet blivit av med sin första yster, och kommit ur eventuella tunnlar.

Vinet är lent och smeksamt i munnen där tanninerna endast ger ett litet nafs i svansen. Frukten är fortsatt av den mörka sorten och balanseras med blodigt kött och kryddor på höga syror. En hel del ummpf finns kvar i frukten, även om den inte är ungt babyfet, och längden är absolut inget att klaga på. Det är snyggt sammansatt, välbalanserat och riktigt gott.

Det är måhända inte att förväxla med Côte Rôtie, men det har fler drag av Norra Rhône än det har av Jay Millers favoriserade galnet koncentrerade, syltiga fruktbomber. Jag önskar att de här var lättare att få tag, och att det inte krävs att man bosätter sig i Singapore i ett par år.

2004 Greenock Creek Alices

Efter några dagar som varit som en blandning av The Office, Gökboet och Full Metal Jacket ska kollegan retirera till Shanghai. Jag bjuder tillbaka med en flaska jag köpt innan jag hunnit prova på och förstå vilka viner mr Miller lyfter till skyarna. 98 friska poäng hälls i glasen.

Trots att sensmoralen borde komma i slutet, vill jag förmedla den direkt: Lita inte på bedömningar från vinkritiker innan du lärt känna deras smak.

2004 Greenock Creek Alices är mörkt och svart som en blöt, svensk decembernatt. Nosen är massiv. Framförallt solbakad frukt med blåbär och björnbär i täten, med jord och rökt kött som understöd. Och en rejäl dos sötaktig vanilj. Det är sött och kladdigt och påminner lite för mycket om blåbärspaj med vaniljsås.

Det är en intensiv attack som börjar redan i näsan innan första sippen. I munnen ligger lager på lager av mörk frukt, soldränkt och utmognad till bristningsgränsen - på gränsen till övermogen (med endast något litet övertramp kanske). Blåbären och cassisen är ren och snygg, med söt likörliknande karaktär. Det är komplext; frukten mixas med blodigt kött, espresso och sötlakrits. Intensivt och långt som ett tvådagars ledningsgruppsmöte. Det finns en del alkoholsöta drag och det märks att vinet sett insidan på amerikanska fat under drygt två år, i svansen.

Så långt låter det kanske inte så illa, och det är inte så illa heller. Men, och det är ett stort men, vinet saknar struktur. Syrorna är beklagligt låga och tanninerna är i stort sett obefintliga. Det blir inte tungt och klumpigt, och frukten är snygg, men det är kladdigt och syltigt. Den elegans som nämns i Jay Millers TN på The Wine Advocate lyser med sin frånvaro. Jag skäms lite när jag jämför med vinet kollegan hade med i söndags.

Visst är en del av min kritik att det inte är min typ av vin, men att ge det 98 poäng bara på mängden av frukt, kraft och längd utan struktur och lyft, är obegripligt. Fast vad vet jag, jag jobbar ju inte på The Wine Advocate? Det gör å andra sidan inte Jay Miller heller snart.

PS. Gillar en TN från Cellartracker: Huge, over the top Aussie Shiraz that Crocodile Dundee would have loved: "that's not a wine, mate; THIS is a wine"

PPS. Koll inte in vad jag kan tänka mig i julklapp. Inte!

Gott och blandat

Tiden att skriva om det man dricker räcker inte till riktigt. Och det tog ett tag att först ta sig igenom och sedan återhämta sig efter en Wild Duck Creek, men en kort sammanfattning följer.


Pinot Noir från Nya Zeeland har jag fattat tycke för och det går dessutom att få tag i till hyfsade priser lokalt. Jag har druckit upp den sista flaskan av Ata Rangi 2008 och dessutom en 2008 Martinborough Vineyard, en annan av de högst rankade NZ PN. Båda från en mindre högt rankad årgång.

Ata Rangiflaskan påminde mycket om den förra, fast med ett uns vekare ryggrad och struktur. Martinborough bjuder på mer jord och sten i doft och smak, och lite mindre uppfriskande örter. Bra djup och tyngd i frukten. Den känns något tyngre på foten och saknar en dimension av tanniner och syra att hänga upp bygget på.

Jag blev positivt överraskad av 2009 Ata Rangi Crimson, gjort av druvor från yngre rankorna. Visst är det från en årgång som anses starkare, och det når inte upp till den komplexitet och tryck i frukten som förstavinet har, men det kostar å andra sidan hälften. Pigg syrlig frukt av det ljusare slaget där lätt ettriga tanniner ger stadga. Stoppningen fyller inte ut helt i mitten, men svansen skäms inte för sig, varken i längd eller mineralisk sälta.

Jag har även knäckt min enda Singaporianska flaska av 2004 Produttori Barbaresco Asili. Om ni inte behöver göra samma trick, vänta. Den tog en hel del timmar på sig för komma ut ur en helt igenbommad tillvaro. Väl med dörren på glänt lovar den mycket för framtiden med vad den låter en ana. Ljus röd sirlig frukt med jordgubbar, lingon, nypon, och några insprängda italienska surkörsbär. Allt på en bädd av dammig grusväg, med tjära och tallbar intill. Otroligt lättfotat och elegant dansar det runt i munnen, samtidigt som tanninerna är lika påstridiga som ett Jehovas Vittne med en fot innanför dörren. Kommer bli riktigt bra -  om några år.

Slutligen har jag druckit en 2010 Grosset Polish Hill Riesling för att stilla min nyfikenhet över vad många anser är Australiens bästa Riesling. Omöjligt att svara på! Tillknäppt och stängt som Systembolaget en söndag. Hårt tvinnat och spänt som en fiolsträng, samtidigt som man kan ana en obändig inneboende kraft och energi i den knastertorra smaken. Men det är något av det mest oförlösta jag smakat. Skulle var kul att prova något som fått några år på nacken.

Som tröst för de redan hösttrötta kan jag bjuda på en bild på höstregnen i Singapore. When it rains, it rains!

Miller vs. Martin

The 2005 Shiraz Reserve was aged in 100% new French oak for 24 months. It has a super expressive nose of pain grille, smoked meat, game, pencil lead, licorice, black cherry, and blackberry liqueur. Voluptuous, full-bodied, and layered, this sexy wine is very intense and concentrated with enough structure to evolve for 10-12 years. Drink it through 2030.
Jay Miller, 97p

A deep purple hue. Super-ripe black cherry, cassis fruit on the nose, smothered in warm alcohol. The palate is huge and powerful, to the point where it could almost be construed as a port! Decadent black fruit, tons of glycerine, hedonistic on the finish that leaves your palate wondering what on earth hit it? Not my style of wine.
Neal Martin, 87p

Kontroverser och åsiktsskillnader är intressanta. När jag får möjligheten att testa ett vin som skiljer tio pinnar i betyg från två killar i samma stall måste jag bara ta tillfället i akt. 2005 Wild Duck Creek Shiraz Reserve får sätta livet till för att stilla nyfikenheten.

Blint skulle man aldrig placera det i t.ex. Bourgogne. Betyder det att vinet har en tydlig ursprungskänsla?

Uttrycket "doften står som en kvast ur glaset" får en ny dimension i och med detta vin. Vi pratar dubbelturbo laddad med (16%) raketbränsle. Mörka söta körsbär och körsbärskärnor tillsammans med blåbär, i likörtappning. Men även rostat kaffe, mjölkchoklad, och nybakat varmt bröd. Grillat kött och hickoryrökt (eller vilket E xxx det nu är) bacon. Och så vidare. Dofterna går bärsärk i näsan, men det som gör det nästan plågsamt är alkoholen. Den stickande doften påminner om när man tar en för kraftig inandning efter att kört ned nosen i en cognacskupa. Ouch.

Det här går igen i munnen. Den massiva mörka frukten är direkt viskös - och backas tyvärr inte upp av friska syror utan av alkhol- och arrakssöt glycerin. Skulle man vilja göra rödvinssås på vinet spar man tid eftersom man inte behöver reducera det speciellt mycket. Tyvärr lär gästerna tro att det är gelé (jello-shots?) och bli packade på kuppen. Visst är det komplext och smakrikt med en eftersmak som är längre än en toarulle, men det är bara för mycket. Dessutom slår alkoholen igenom i munnen också - eftersmaken har samma hettande känsla av cognac.

Det är måhända intressant och i en egen stil, men vad man ska ha det till vet jag inte. Till mat är det odrickbart. På egen hand blir man trött på det efter ett halvt glas. Och då har jag inte upplevt dagen efter ännu, när vi ändå pratar om trött. Kanske att värma sig om man fryser?

Jay Miller måste dragit i sig en hel flaska innan han satte sitt betyg, eller bara satt poäng efter torrvikt. Neal Martin vågade väl inte vara för hård, då han var rädd att Jay skulle sätta sig på honom på nästa WA-middag. Med andra ord 87p är i överkant. Det här är inte i balans, och det krävs mer av ett vin än att det ska smaka mycket.  

"Drink it through 2030" - ja, det lär ta ett par dagar att arbeta sig igenom den här flaskan.

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Syrah

Efter semester i Sverige, som avslutades med en bejublad BYOB är man tillbaka grottekvarnen. Vinintresserade Kina-chefen är i Singapore, och får välja flaska i den begränsade samlingen.


Vidöppen mörk och köttig doft. Bacon och blodig biff tillsammans med söta, fullmogna björnbär, körsbär och blåbär - ja de flesta mörka bär som kan bli riktigt söta. En försiktig skvätt mörkrostat kaffe. På toppen av det ett par rejäla varv på pepparkvarnen och några fång blommor. En doft med många lager och dimensioner, och inte utan charm, samt med en rejäl turbo. Det är kraft i den här juicen!

I munnen är vinet tätt och visköst. En tydlig dragning åt söt cassis-likör. Frukten är söt och utmognad, mörk och fyllig. Det kan låta sött, tungt och klumpigt, men balansen är där. Syrorna är väl avvägda, tanninerna mogna och stadgande. Svansen är lång och lämnar saltlakrits och en mineralisk sälta bakom sig. Ska man klaga på något är det en lite söt/bitter alkohol känsla som sticker fram då och då, speciellt då temperaturen kryper upp någon grad.

Men det här är gott på ett hedonistiskt sätt. Det har inte elegansen av en slank burgundisk côte-rôtie, utan går på rå styrka och kraft. Det gör det snyggt, utan att gå över i excesser eller tappa balansen. Vinet är gott att dricka nu, även om det säkert skulle må bra av några år för att tighta till lite av babyfettet. Någon tunnel kan jag inte se. Och så har vinet en tydlig ursprungskänsla: Australien - man kan inte gå fel. :-)

Kinachefen var nöjd och jag med. Såldes det här på SB för ett tag sedan, och i så fall, för hur mycket?

Besök hos Vinosapien

Vilka är de tre största öarna i Karlskrona? Tjurkö, Sturkö å Staun. Det är ett klassiskt svar från ett frågeprogram i P4 Radio Blekinge. Jag passar på att besöka Sturkö och Vinosapien när jag i trakten.

En lysande varm sommardag med klarblå himmel och knappt ens någon bris. Det är ordentligt varmt och en lätt sval riesling är det perfekta sättet att bli välkomnad på. 2002 Weingut Erben von Beulwitz Riesling Spätläse är riktigt bra med fin frukt och en hel del petroleumtoner. Snygga syror ger lyft åt frukten och sötman. En näve stenig mineral finns med. Läskande gott och det slinker fort ned. Finns det bättre dricka för varma soliga tillfällen som dessa?

Har du tagit fel på Australien och Rhône? Inte sedan lunch. Nu är det kanske inte så ofta man tar fel, och i ärlighetens namn fick vi lite missledande guidning för gissa fel också. Men 2001 Yarra Yering Underhill Shiraz uppför sig ganska likt något från Norra Rhône. En fulladdad köttig nos med svarta vinbär och blommiga övertoner. Begynnande mognad med lite söt tobak. I munnen är vinet direkt och charmigt, och trots en hel del koncentration och längd blir det inte tungt och klumpigt. Jag har tidigare druckit en 2004 som jag tyckte var lite likörtung, men detta är riktigt bra. Det har dessutom många år av liv kvar efter sin tioårsdag. Frukten kommer inte vika ned sig i första taget.

Masochistvin. I nästa glas har vi ett tannindrivet vin, som kräver en härdad gom eller rejält krämig mat - gärna båda. 2008 Galardi Terra di Lavoro Roccamonfina är givetvis tokungt, men jag var nyfiken så det fick följa med. När man väl hämtat sig från ett så tannintätt vin som att det känns som om det biter tillbaka märks potentialen. En mörk, klar, ren körsbärs- och björnbärsfrukt går rakt igenom vinet - från sniffen till svansen. Och det är rejält med tryck och längd i den. Ganska generös fatbehandling känns det som, men det stör inte utan innefattas bra i helheten. Syrorna är italienskt höga. Det här är snyggt och bra, om än väl tannindominerat just nu. När tanninerna slipats ned en del och frukten mjuknat och ökat i komplexitet kommer detta bli riktigt bra.

Jag tog även med en nyinköpt 2009 Clos des Papes. Ung primär frukt i både näsa och gom. Hallonbåtar och de klassiska lakritsremmarna, men även lite mörkare frukt av moreller och körsbär. Dessutom en lättsam komplexitetshöjande kryddig blomsteräng. Härligt sniffarvin med en klart ung prägel. I munnen är vinet slankt och lent. Snälla tanniner och läskande syror ger en stomme att hänga upp bygget på. Frukten är ren och fin, och ett snäpp mer återhållen och inte lika mycket "in your face" som i 2007:orna. Men ack så gott. Nästa flaska får nog vänta några år, men dessa behöver inte eoner av tid för att vara drickbara.

En mycket trevlig kväll i Karlskronas skärgård. Tack P & A!

EDIT: Vinosapiens anteckningar här.

2006 Colgate Shiraz Block 6

Ytterligare ett exempel på high-end shiraz som jag köpt på en utförsäljning. Är detta typiskt?

2006 Kay Brothers Shiraz Block 6 är en mörkt röd uppenbarelse med dragning åt det bruna hållet. Doften är grundad i mörk murrig frukt, med torkade plommon och russin. En näve fuktig jord, rostat kaffe, och en del ljusa blommiga toner. Men över allting ligger en matta av frisk mynta - den är riktigt framträdande och tar nästan över doftintrycken helt.

- Som att hångla upp ett gammalt fyllo som precis borstat tänderna, säger sambon. Hur vet hon det, undrar jag.

Vinet är fylligt i munnen och samtidigt smeksamt med nedslipade tanniner. Det är bra tryck och koncentration och eftersmaken är lång som en kommunal kafferast. Frukten är lite fräschare än den var i doften - det är inte bara söt torkad frukt, utan även lite färska jordgubbar och hallon. Mörka laget med läder och espresso finns också representerat. Örter och mint återkommer även här och adderar lite välbehövligt lyft för att undvika ett det blir alltför tungt och klimpigt. Syrorna är också på plats och tillsammans lyckas tricket med en hårsmån.

Vinet känns annars lite trött och bör nog drickas ganska snart. Jag undrar återigen om de här vinerna ska åldras så fort, eller om denna flaska lagrats i solen på balkongen. Snabbt åldrande och en överdos mint är inte ett vinnande koncept i min bok.

Middag på the Solitaire

Gästerna är tillbaka i Singapore, och vi fixar en middag för att hälsa välkomna tillbaka!

Förrätten består av pilgrimsmusslor på en salsa av rökt lax, mango, babytomat, salladslök och koriander, med limejuice. Riktigt gott om jag får berömma mig själv!

Till detta dricker vi resterna av 2004 Giaconda Chardonnay, som mått bra av lite tid i kylen med skruvkorken på. Smörkolan är mer diskret, och den tropiska frukten har vunnit kraft och tyngd. Mycket bättre än häromdagen och en bra förrättsmatch.

Sedan grillat lamm med portobello, paprika och rostade rotfrukter tillsammans med en mintsås. Till detta kommer två diametralt motsatta viner:

Först ut är en 2006 Pégaü Cuvée Reservée. I bra form med underbart söta hallon, mörkare körsbär, stall och läder, en näve gariggue och blommande lavendel. I munnen är vinet slankt och rent, nästan läskande. Lätt uppstramade tanniner i en lång örtig svans. Smakerna ligger i flera väldefinierade lager - det går att känna skillnad på dem och alla är rena och klara. Det är klart gott att dricka nu, och en riktig njutning.

2004 Kilikanoon Shiraz Parable är å sin sida en mörk tät massa av jordgubbar, körsbärslikör, läder, mörkrostat kaffe, och mossa. Utvecklad mognad redan vid sju års ålder. I munnen är vinet tätt och lent smeksamt, men också ihopsjunket på något sätt. Frukten känns ganska fyllig, och med en del komplexitet med en mix av ljusare och mörkare frukt och mognadstoner. Men det känns platt och utan stuns. Ganska trist, faktiskt. Parkers 96 pinnar känns som ett skämt - eller så har denna flaskan tillbringat sitt liv i ett tropiskt tempererat skyltfönster.

Pégaü fungerar även bra till den lagrade Parmesanen och Gruyeren som vi äter sen, medan McLaren Vale visade inte upp sin starkaste sida.

2004 Giaconda Chardonnay

Giacondas Chardonnay brukar klassas som en av Australiens bästa, rankas som Exceptional av Langton, och kostar (nästan) som en Grand Cru från Bourgogne. Dessutom rankar Langton årgång 2004 som 10/10. 

Giaconda grundades av Rick Kinzbrunner som köpte mark i Beechworth, Victoria, och började plantera rankor 1982 - första lanserade årgången var 1986. Vingården ligger på 400 m höjd i en sydsluttning, vilket innebär mindre solexponering på dessa breddgrader. Lera är en viktig komponent i jordmånen, då det håller kvar vatten i marken under torra somrar. Innan Rick slog sig ned i Beechworth hade han varit på olika vingårdar runt om i världen under tio år, men han är ingenjör i grunden. Det känns bra med en riktig utbildning i botten - om det inte skulle gå så bra med vinet.

Men än så länge har det gått ganska ok och kritikerna sjunger samstämmiga hyllningar i kör. Parker har t.ex. gett alla årgångar sedan 2004 minst 95 pinnar (2004 fick 96). James Halliday brukar inte vara sämre (men jag har nog aldrig sett honom ge under 90p?), IWC ligger i samma härad, och till och med de ganska konservativa glada amatörerna på Cellartracker ger 2004 i snitt >94 poäng. Nu snackar vi lysande nektar!

2004 Giaconda Chardonnay är en guldgul klar uppenbarelse, med tydliga gröna stick. När man sticker ned näsan drar SFs reklamfilm igång. En vägg av välsmörade popcorn och rollokola slår emot en. Efter den första chocken, och när jag insett att jag inte behöver vara orolig för en tvåmetersman i sätet framför, för jag ned näsan igen. Med lite god vilja, och en del envishet, hittar jag lite gulaktig frukt i form av mango och ananas, tillsammans med en rökig, flintig mineralitet. Och efter ett tag även blommiga övertoner. Det är ju inte så illa. Jag tar sedan en paus för återhämtning och för att se hur mycket ek detta vin sett under sitt liv.

18 månader på hälften nya franska fat. Det är inte så överdrivet mycket. Slutsatsen är helt enkelt att man odlar rollokola mellan raderna och serverar popcorn under skörden i Victoria.

Munkänslan är härligt lättsamt viskös, och när eftersmaken klingar av lämnar den en känsla av vax och olja. Citrusfrukt med en dragning åt oljig limoncello, uppbackat av persika och mango. Bra tryck och längd, men inte lika komplext som i nosen, men å andra sidan inte lika mycket smörkola heller. Hyfsade syror, som dock inte är helt synkade utan sticker ut och lämnat ett lite skarpt avtryck i svansen.

Det här är inte alls dumt inser jag när jag kommit över smöret. Framförallt i nosen, men även i munnen. Dessutom blir det bättre med tid i glaset så jag sätter på skruvkorken och ser hur det utvecklar sig de närmsta dagarna. Men jag har dock svårt att inse hur det här skulle kunna klocka in på +95p och vara det bästa sedan skivat bröd (med smör på). Det har förvisso bra koncentration och längd, men är kanske inte riktigt min stil, eller så behöver det mer luft?

Mera Aussie Chard

Jag fortsätter mina utforskningar av Australiensisk Chardonnay, vilket kan tyckas udda då det inte är någon favoritdruva egentligen. Jag måste prova husproducenten Yarra Yering innan jag avslutar upptäcktsfärden.

2004 Yarra Yering Chardonnay står på menyn under ett par dagar, mellan skrikattacker och refluxresultat.

Djupt, klart och gnistrande med en gyllene honungsfärg. En kryddig överton på toppen av persika och mogna Florida-apelsiner. En söt doft av honung och akacia blommor, samtidigt som doften på något sätt nimmer om att en vaxad och smörig upplevelse väntar.

I munnen är vinet (förvånande?) koncentrerat och precist i frukten. Kärnan drar mer citrus med blodgrape och citron, uppbackat av en del ananas. Lite toffé och fatkryddor skvallrar om lite ålder och att det sett viss ek. Det är höga syror och ren frukt - ingen tung smörig, vaxad munkänsla - ganska läskande. Avslutet är långt, syrligt och präglat av lite citronskalsbeska, vilket ger en uppstramande och frisk känsla.

Kanske inte helt i klass med Leeuwin, men inte alls dumt. Inte helt gratis heller.

Giaconda Warner Shiraz 2006

Ibland måste man hitta tiden att skriva om vissa viner. Nu är ett sådant tillfälle.

2006 Giaconda Warner Shiraz är fortfarande i sin ungdom med ett långt liv framför sig. En djup doft av svarta bigarråer, blåbär, en hel charkdisk med rökta korvar och bacon, samt några varv med pepparkvarnen. Läder och tobak samt en del blommiga fina övertoner. Visst är frukten mogen, men doften är inte sprungen ur en likörliknande fruktbomb. Bättre näsor än min skulle kunna hamna i Rhône, men min njuter länge av doften innan jag ens tar en klunk. 

Väl i munnen är vinet läskande med höga apelsinsyror, smeksamt med en fyllig precis fruktkärna, strukturerat med stöttande söta tanniner. Komplext med en kombination av mörka frukt, blodig biff, peppar och en småsträv örtig avslutning. Tanninerna tar steget fram från att ha gömt sig bakom frukten medan vinet sakta klingar av. Det kommer bli än mer smeksamt och komplext med ytterligare några år på rygg. Önskar jag hade några flaskor att dricka då.

Sedan sägs det att Giacondas Chardonnay ska vara ännu bättre - relativt sätt. Ska bli spännande att prova den flaskan.

Övrig nödvändig info: 13.5% alkohol. 1.5% Rousanne. 100% skruvkork.

PS. Miljöpartiet vill förbjuda (fortsatt) gårdsförsäljning av vin. Varför tänker jag på Don Quijote?

Ironstone Pressings

Jag har druckit d'Arenbergs Dead Arm Shiraz några gånger och fattat tycke, och plockar därför på mig ett syskon i matvarubutiken.

The Ironestone Pressings är en GSM blandning i proportionerna 70/25/5. 2006 ska ha varit en väldigt bra årgång i McLaren Vale, där mars höll sig varmt med svala kvällar, vilket gjorde att Grenache och Mourvèdre hann mogna ut fullt, och skörden kunde ske lugnt under kontrollerade former.

Namnet Ironstone kommer från de rödbruna, järnrika stenar som var vanliga i McLaren Vale tidigare - Ironstones. Nu har de tydligen rensats bort från vingårdarna och använts som byggnadsmaterial, så om det finns någon koppling till själva vinet, mer än regionalt, är oklart, i alla fall för mig.

En opak rödblå uppenbarelse. Mörk mullrande doft av skogshallon och mörka körsbär/moreller, blåbärspaj (med lite vaniljsås), svarta oliver, stall och läder, nymalet kaffe och en grön, gräsig örtighet. Ett litet alkoholstick sticker fram genom den täta doftmattan, också. Komplex och expressiv doft.

I munnen är vinet medelfylligt med riklig dos av tuggbara, sträva men finmaskiga tanniner. Frukten är tätt vävd med framförallt körsbär- något mer enkelspårig och monolitisk än vad doften lovade - och hänger kvar i en lång eftersmak. Mot slutet kommer en lite varm söt alkoholhetta krypande. Syrorna är bitande höga, och känns lite utanpåliggande och inte riktigt integrerade. När temperaturen stiger någon grad blir alkoholen (14.5%) vassare och mer framträdande.

Visst - detta är inte dåligt. Men det känns inte helt harmoniskt och integrerat - delarna svänger lite för sig själva. Alkoholen är lite påträngande, och jag tycker fatbehandlingen är lite väl tydlig, även om det nog fixar sig med tid. Jag hade dock högre förväntningar.

Ovanstående beskrivning är från dag två efter en natt i pumpad flaska i kylen. Direkt efter att korken dragits första kvällen var vinet inte helt harmoniskt - det startade ut med tydliga Syrah-markörer för att i eftersmaken gå över i Mourvèdre. Det var som två olika viner i ett. Sedan kom koliktimmarna så jag fick ställa undan flaskan......

Nja. I Singapore kostar det en hundring mindre än Dead Arm Shiraz, men frågan är om det inte är värt att lägga på de pengarna extra. Jag tvekar på detta blir mer integrerat och sammanhållet med tid på flaska. Jay Miller ger 93 poäng och säger drick från 2013. Jag säger några poäng färre, och drick något annat för samma peng (ca 380 SEK på Market Place).

PS. Thomas Johansson kunde nog tagit någon poäng av Karelin igår. Oppositionen i Singapore lyckades få sex platser av totalt 87 i parlamentet - där resterande gick till PAP som styrt landet sedan grundandet. Nytt rekord. Nämnas i sammanhanget är att oppositionspartierna fick totalt ca 40% av rösterna (och 7% av platserna) - nytt rekord det med.

2006 Clonakilla Shiraz Viognier

Jag fortsätter att utforska Australien och tickar, med glädje, nästa box av högklassiga Australiensare.

Langton har klassificerat totalt 17 viner i Australien som "exceptional". Clonakilla Shiraz Viognier är en av dem. Jag "hittade" den av en slump när jag letade efter Giacondas Chardonnay, en annan av de 17.

Clonakilla grundades 1971 av John Kirk men drivs idag av sonen Tim, som sadlat om från sin teologiutbildning för att bli vinmakare. Annorlunda karriärväg eller bara extra hjälp med vädret?

En av de ursprungliga mentorerna var Bailey Carrodus från min favorit Yarra Yering. Senare inspiration kommer från Côte-Rôtie och ett besök hos M. Guigal 1991. Efter det så styrdes vinmakandet om för att mer efterlikna de nord-rhonska vinerna. Den främsta förändringen var att blanda i lite Viognier i Shirazen.

Druvorna kommer från egna vingårdar på 600m höjd med granitdominerad jord, och man låter Shiraz och Viognier (6%) jäsa ihop. En del av druvorna, runt 20%, jäser hela halvvägs innan de krossas, vilket väl mer låter som Beaujolais än Rhône? Ekbehandlingen är ganska måttlig med ett år på 1/3 nya fat.

2006 Clonakilla Shiraz Viognier har en djup mörk doft av sötmogna björnbär och blåbär tillsammans med svartvinbärsnickel. I den dominerande frukten är övertoner av tobak och grafit inmixade. Högst upp svävar en viogniersk ljus blommighet i fina slöjor. Efter ett dygn i öppnad flaska har det tillkommit några varv med pepparkvarnen och en portion rökta charkuterier - vinet påminner mer om inspirationskällan från Rhône.

I munnen är vinet tätt, koncentrerat och smeksamt. Lätt och sammetslent men med kraft och en längd som behöver upp emot en minut för att klinga av. I munnen är frukten snäppet rödare än i nosen och kompletteras av en läskande rödavinbärs-syrlighet. Bakom den täta frukten finns tätt vävda och söta, lena tanniner. Inte riktigt lika elegant, och med en något sötare frukt än en bra Côte Rôtie. Även om man nog inte skulle gissa på Rhône i en blindprovning (det kommer jag säkert att göra någon gång bara för det), så är det det riktigt, riktigt bra.

Bra skit de kan göra i Australien. Synd bara att det är så svårt att få tag i godbitarna.

Gimme some Leeuwin

Varning: Innehåller beskrivning av vin.

The Leeuwin Estate bildades på 70-talet - en långvägare i Australien. Det startade med att Robert Mondavi letade efter mark att plantera vinrankor på i Margaret River. Han hittade en nötkreatursfarm där han 1975 planterade de första rankorna. Fyra år senare kom det första vinet och med årgången efter -1980 - fick Art Series Chardonnay fem stjärnor av Decanter. Snabbt marscherat.

Själv har jag ingen koll alls på den här producenten, men Kayaker tyckte jag skulle prova och då gör man som man blir tillsagd. På hemsidan verkar det som de kombinerar vinmakandet med både en restaurang och ett konstgalleri. I galleriet finns (nästan) alla verk som figurerat på etiketterna på deras Art Series. De satsar bara på Australiensiska konstnärer, så trots att Australien är en del av Commonwealth så har nog Challe inte en chans.

Nu blir det parallellt prov av två av deras Art Series viner i vilket fall. En Chardonnay och en Riesling.

2009 Leeuwin Estate Art Serises Riesling är transparent blekgul. En återhållen nos av persika, grape och melon, och faktiskt med ett stick av badboll. I munnen: en spetsig, syradriven smak av grape och melon. En viss mineralitet  tillkommer i eftersmaken, som också hinner bjuda på lite citronskalsbitterhet, innan den ganska snabbt försvinner ut i kulisserna. Syrorna är riktigt höga och salivframkallade, men känns inte som en del av helheten utan lite frisvängande. Sammantaget ett friskt men neutralt och ganska intetsägande vin. Passar som en välkyld aperitif. Etiketten är gjord av John Olsen, och heter "Frogs in Riesling"

2006 Leeuwin Estate Art Series Chardonnay. Något mer halmgul färg, men fortfarande transparent. I doften känns direkt att det här är en seriös, ganska välfatad, skapelse. Mogna gula äpplen, citrus, ananas och mango. En väl tilltagen dos av rostat bröd och en hel påse Rollo-kola skvallrar om att vinet sett en del ek. Tolv månader på nya franska barriquer är tydligen svaret.

I munnen är vinet fylligt och smeksamt - nästan visköst. Ananas och mogna söta citroner (om det finns sådana?) utgör basen. De dyra franska faten håller sig mer i bakgrunden och tar snyggt en stöttande roll. I den långa eftersmaken kommer en klädsam sträv örtig bitterhet tillsammans med citronskalsbeska fram. Vinet är välbalanserat med bra integrerade syror, och en lång och komplex smakprofil. De 14.5% alkohol (!!) märks inte. Fortfarande ungt, men med en stor framtid framför sig. Det är skitbra helt enkelt! Dessutom är etiketten gjord av Richard Larter och heter  Spring Disposition.

Att dessa två viner kommer från samma vinmakare hade jag inte gissat på blint. Det är i och för sig en prisskillnad på 3x, så det kanske inte är en rättvis jämförelse. Jag har nu fått smaka en en riktigt bra Aussie Chardonnay, och det var bra. Riktigt bra. Inhandlad i matvarubutiken. Riktigt bra det med.

Spänningen stiger

Jag går till Carrefour för att fylla på det sista inför kvällens påskmiddag. Sill och kaviar är redan inhandlade på IKEA.

Då står den där. Någonstans mellan Grange 2005 och Montrose 2006. Ytterligare en bra Aussie Chardonnay, som jag blivit rekommenderad att prova. 2006 Leeuwin Art Series Chardonnay. Den hamnar i korgen med lammfilen. Tänk om man kunde göra samma sak i Sverige?

Det här vinet har fått 95p både av Jay Miller och Lisa Perotti-Brown. Och hon bor ju till och med i Singapore. Det här måste bara vara bra.

Det vinet ska jag dricka någon gång i framtiden!

Men ikväll blir det sillmacka och ugnsbakat lamm. Dock inte riktigt samtidigt, utan mer som en svensk förrätt först, innan vi ger oss in på lammet. Till det ska jag dricka rött vin. Troligtvis en Pegau Cuvée Réservée 2006. Eller något annat.

Bit i den Ingvar!

Jag måste dock erkänna att det känns ganska ansträngande att skriva om viner jag ska dricka, istället för viner jag druckit och vad jag tyckte om dem. Jag tror nog nästa bloggpost måste handla om något jag defacto druckit.

Nu ska det bli åka av!

Jag har fått påstötningar om att prova bra Australiensiska viner, istället för det plonket jag brukar inta. Efter att ha jagat en importör så till den milda grad att jag trodde jag skulle få besöksförbud, lyckades jag till slut få köpa loss några provflaskor. Det faktum att de egentligen bara säljer till restauranger förenklade inte uppgiften.

Jag har förstått att det är inne att blogga om viner man ska dricka långt innan man faktiskt druckit dem, så jag hakar på. Nu ska jag bara bli av med en halsinfektion och ta igen en hel del sömnbrist. Sedan ska här drickas Giaconda!

Glad påsk!

2005 Mount Mary Chardonnay
2006 Clonakilla Shiraz - Viognier
2004 Giaconda Chardonnay
2006 Giaconda Shiraz Warner Vineyard

Aussie Chard

Jag dricker inte Chardonnay speciellt ofta, och när jag gör det är det ytterst sällan den kommer från Australien. Men nu är Mamma på besök och önskade sig en Chardonnay, så då fick det bli så.

Jag hittar en 2007 Yarra Ridge Chardonnay i hyllan och den får bli försökskanin. Yarra Valley ska ha lite kyligare klimat - mindre hett i alla fall - och borde kanske kunna erbjuda en lite mer återhållen stil? Yarra Yering har glatt mig vid ett antal tillfällen. Om Yarra Ridge hittar jag inte så mycket, förutom att de tillhör Foster's Group - som väl sålt sina vinföretag?

I nosen intar den söta frukten förarsätet. Tyvärr finns det inte så mycket mer i de andra sätena. Mogen persika, päron och lychee med en klart söt ton -  som en auslese Riesling, förutom mineraler och blommighet.

I munnen är vinet: Platt. Frukten saknar stuns, munkänslan saknar krispighet och syra. Någon fet fyllig frukt finns inte heller för den delen. Speciellt när det stigit bara någon grad över önskad välkylda temperatur blir det bara en tunn fadd smak i munnen. Nja.

Det var kanske inte så smart att prova med ett för enkelt vin som start. Det uppmanar inte till fortsatta utforskningar precis, utan intog en placering ganska långt ned på favoritlistan. Men mamma var glad.

Villovägar i kylan

Ett kort besök i Stockholm, med det mest späckade schema jag någonsin haft. I lätt chock efter 45 graders temperaturskillnad mellan start och landning. En kort träff för att prova några viner med goda vänner hanns dock med. Och den visade på hur otroligt dålig jag är på att prova blint.

För de som är intresserade av mer detaljerade noter kan jag rekommendera den suveräna värden Franko.

Det första vinet är så italienskt det bara kan, surkörsbär och örter. Men även lite köttiga toner och spår av fat (trots bottilagring...) och en syra som är galet hög. Jag kan bara hitta det till Chianti. När det visar sig att jag provat vinet innan, så kan jag inte för mitt liv känna igen det. Visst gillade jag det stort även då, men jag kunde inte känna igen 2004 Il Poggione. Om man inte ens kan pricka viner man druckit, vad sysslar man med då?

Det andra vinet är min 1999 Torbreck Run Rig. Det påminner en hel del i uppträdaden av den 1992 Hill of Grace jag drack nyligen, och till min glädje så är medprovarna ute och cyklar lite på Cali Cab och Spanien, innan de landar i Australien. Inte bara jag som turar världen när jag provar vin. Hursomhelst är det galet bra. Det kostar ju därefter, men den mogna silkeslena frukten är underbar.

Tredje vinet är 2003 Clos de Papes, och jag sätter det fort som grenachedominerad CndP. Men denna burgundiska uppenbarelse med lena tanniner, och utan ett spår av kokt frukt och russin kan inte vara från 2003. Det var det enda jag var säker på. Jo tjena, säger jag när jag ser flaskan. Clos des Papes har imponerat varje gång jag provat. Även denna kväll.

Sista vinet orkar jag knappt ens ta upp. En 2007 Montevertine, som jag provat tidigare. Jag kunde inte bestämma mig om det var Barolo eller Bourgogne. De fatliknande kryddorna fick mig till slut att sätta ned foten i Frankrike, och traska upp på läktaren. Ska det vara så svårt?

Det ska i varje fall vara så trevligt som det var. Så borde fler onsdagar vara. Tack M&K.

Vin med vänner

Den tredje vinmiddagen på Otto bjuder på en fantastisk vinupplevelse.

Tidigare middagar finns beskrivna här och här. Upplägget är samma denna kväll, var och en tar med ett vin som bjuds blint.

Först en öppen 2005 Georges Laval Champagne Brut Nature Cumières. Jag har aldrig hört talas om denna odlaren. En ganska fet frukt av röda äpplen med tydliga inslag av bröd och jäst. Samtidigt är syrorna läskande höga, och moussen livlig. Gott och en bra inledning på kvällen.

Första blinda vinet är tätt, mörkt blåviolett. En första doft ger lite stall, ceder och läder. Under det kommer en röd frukt i en tung framrullande matta. I munnen är vinet smeksamt visköst, fylligt med en tät frukt av röda bär - drar den åt något håll är det åt mogna plommon. Välskräddade söta tanniner finns bakom frukten och ger ett litet strävt bett i eftersmaken. Välbalanserat med bra syror och utan svackor någonstans är detta välgjort i modern stil och med en hel del fat i hanteringen. Gissningarna går till slut till en BDX-blandning, med stor andel merlot, från Italien, efter att ett tag ha varit i Kalifornien Och ungt är det.

2006 Petrolo Galatrona IGT. 100% Merlot från Toskana lagrat på nya franska barriquer. Italienarna verkar ha en förkärlek för att göra prestigeviner på Merlot, och bra blir det. Just nu är faten lite väl tydliga, men det finns frukt i mängder som kommer integrera det med lite tid. Första gången jag provar det här vinet, vars existens jag inte ens hade koll på innan.

Wow! Simply Wow! Nästa vin är så galet bra att jag inte vet var jag ska börja. En underbar mogen doft av söt röd frukt med kryddor, tobak och läder. På toppen en lockande doft av vita blommor och parfym. Det är dock vid första klunken som jag tappar koncepten totalt. Det är som att dricka flytande silke  Mjuk, söt, perfekt mogen frukt klär in hela munnen i lager efter lager. Tanninerna är löjligt mjuka och smidiga, och bidrar med en smeksam stadga hela vägen ut i en lång, lång eftersmak. Mot slutet kommer en liten torr chokladbitterhet och adderar ytterligare komplexitet. Det här är något av det bästa vin jag druckit. Magiskt bra. Det påminner om en d'Ampuis med sin balans och elegans, samtidigt som byggstenarna är sötare och med fylligare frukt.

Gissningarna är över hela kartan. Varmare klimat, och cabernetdominerat? Kalifornien, mitten av 90-talet?

1992 Henschke Hill of Grace. 100 % Shiraz från Eden Valley. Mogen högklassig Aussie Shiraz har fått en ny dimension i min bok. Ett ordentligt steg ovanför 2003 Amon-ra som var förra referensen. Stort tack för att jag fick smaka.

Sista vinet är mitt, och tyvärr lite av en besvikelse. 2004 Domaine du Pégaü Cuvée Laurence har jag druckit förut. Söt mörk frukt, som har en dragning åt torkade russin och fikon. Läder finns med, men även en del undervegetation och kryddor. Det har dock mycket mer påtagliga sandiga tanniner än förra flaskan - vinet får en lite väl sträv och ogästvänligt karaktär där frukten inte är tillräckligt generös för att hålla emot. Undrar om detta var en dålig flaska, för vinet borde vara bättre än så här? Eller så satt jag fortfarande och drömde om Hill of Grace.

Tack för en trevlig kväll, och Gong xi fa cai, Chris och Christian.

Yering Station Shiraz Viognier 2007

Dags att prova nästa årgång som precis kommit i butikerna i Singapore. 

En gång tidigare har jag provat 2006an och gillade den. Det verkar dock som om det är delvis andra druvor i 2007, eftersom ursprung anges till både Yarra Valley och Heathcote.

Typisk shiraz är tanken efter första sniffen. Söt mörk frukt - utan att bli syltigt - och vitpeppar. Med luft och tid ljusnar frukten och får en klar ton av körsbär och cassis.

I munnen är vinet slankt och ganska lätt. Väldefinierad cassis i attacken, som tunnar ut ganska fort i en svans med lakritsal. Tanninerna är ganska framträdande och det hela passar ganska bra till mat. Den lite klena frukten gör dock att jag inte tror på någon långlagring.

Årgången har inte samma kraft i frukten som 06an. Det är dock ganska trivsamt. Så kan man också fira andra advent: Aussie Shiraz istället för glögg, +35 istället för snö.