En kväll att minnas

Jag har aldrig funderat på vilket vin jag skulle vilja ha med mig på en öde ö - my Desert Island Wine. Dels känns risken att jag skulle hamna på en öde ö ganska liten, dels skulle vin nog inte vara det jag funderade mest på då. Men nu vet jag vilket vinet är. 

Det fanns ingen välkomstkommitté på Arlanda när jag kom hem, så jag fick ordna mottagningsfesten själv. En vinprovning som jag planerat länge, där jag tänkte försöka bräcka avskedsföreställningen. Starten blir en Dom Perignon 2002 för att komma i form. Skönt krämig textur med komplex gul frukt i lager på lager, bra mineralkänsla. Hyfsad längd, men syrorna känns lite modesta. Vinet har ju blivit hyllat, och även om jag tycker det är riktigt bra, så känns Gallonis "Back up the truck" lite väl haussat.

Nästa flight innehåller 1990 Faiveley Clos des Corton, 1990 Altare Barolo Arborina och 1990 Cappellano Barolo. Vilken start! Den slanka elegansen, men med en del ruffiga burdusa drag från Faiveley. Altare har en köttig sötmogen frukt som kärna och är den mest utvecklade. Den stringenta järniga mineraliteten hos Cappellano som doftar som om man skurit sig på rostiga spikar. Alla tre vinerna är i en bra fas nu, med härligt utvecklad aromatik och komplexitet, men där frukten fortfarande är ung och vital. Cappellanon håller länge än och kan nog bli ännu bättre, men alla tre skulle jag gärna dricka varje lördag. Man dricker mogen Grand Cru bourgogne för sällan.

1971 Giacomo Conterno Monfortino är inte bara vinet jag skulle vilja ha med på en öde ö. Det är vinet som skulle få mig att bosätta mig på en öde ö om jag bara fick dricka det där. Det är en upplevelse som var svår att sätt ord på, även om det finns bra försök här och här. Det första ord jag kan frambringa är magiskt. Sedan kommer skärpa och precision. Och elegans. Laserskärpa i de exakta syrorna, i den söta fortfarande alerta fruktkärnan. Precision och balans på sättet alla delar sitter ihop, elegant och eteriskt. Komplext, med högstämda toner av kryddor, tjära, menthol och blommor. Intensivt. Om man tar och samlar upp alla solstrålar in i en enda koncentrerad stråle - så har man gjort med frukten i det här vinet. En intensiv kärna av ljust röd frukt. Silkiga tanniner med bra grepp. Det här är det bästa jag druckit. Full stop. Poäng känns banala för att beskriva vin, eller snarare upplevelser, som den här. Jag vågar inte ens försöka leta upp en flaska till - den kommer bara att kunna vara en besvikelse jämfört med denna.

Sedan går det väl i princip bara utför, även om vi lyckas smaka en del annat bra. Av de två vinerna från Monforte, 2004 Aldo Conterno Romirasco, och 2004 Conterno Fantino Sori Ginestra är inte oväntat Romirascon en klar segrare. Båda vinerna givetvis alldeles för unga, men njutbara redan nu. De kommer dock få ligga till sig minst tre fyra år innan jag besöker dem igen. För er som har chansen, se till att få tag i några flaskor Romirasco. En viss diskussion uppstod om potentialen för den väldigt modernt snidade Sori Ginestran. Jag är övertygad om att den kommer bli riktigt bra, och den här kvällen bara stod i skuggan av ett större vin. Men vi får se.

Man gör ju vin utanför Piemonte och jag vill gärna bjuda på en av höjdpunkterna från 2011 för min del.  Domaine Gauby La Muntada från 2008, nu parallellt med 2009. En klar stämpel av naturvin kommer igenom i karaktären. 2008 lyser klarast med snyggast, renast frukt, där 2009 är lite fläskigare och lösare i hullet och kanterna. Men härlig mineralitet, djup och komplexitet i svartvinbärsfrukten i båda vinerna. Det når inte den höjd jag kommer ihåg från mitt första försök, men ändå ett klart VG. Jag tror Gaubys Vielles Vigne släpps i April, och det kan vara värt att fundera på.

Tillbaka till Italien, för en väldigt ojämn match. Om än väldigt ung och primär visar 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino sin oerhörda klass. 2006 Il Poggione är onekligen ett bra köp för knappa 30 Euro, och jag är stolt ägare till en låda. Men i den här matchen spelar den inte huvudrollen. Poggio di Sotton är otroligt elegant med sina mörka mångfassetterade fruktbotten toppat med asiatiska kryddor och röda blomblad. En ryggrad av silkiga tanniner och exemplariska syror hjälper till att hålla detta kraftpaket på banan. Vi ses igenom om, säg, fem år - ser redan fram emot det.

Vi ger ju inte upp redan här, och egentligen förtjänar väl 2007 Montevertine Pergole Torte ett omnämnande, likaväl som en 2009 Clos Saint Jean Deus Ex Machina. Andra viner har redan tidigare fått mer uppmärksamhet än de förtjänar, och hälls nästan i ren ironi. 1998 Castello dei Rampolla Vigna d'Alceo går heller inte av för hackor. Och en hel del annat bra, där även Ragú enligt Mario Batalis recept förtjänar ett hedersomnämnande.

Kul att vara hemma igen och det blev en provning att minnas. Den hade planerats under ett bra tag. Och den innehåll ett vin jag aldrig kommer att glömma.

Omvänd.

Jag har väl inte tillhört Barrals fanclub, vilken många andra i bloggosfären verkar ha anslutit sig till. Jag får nog skicka in min ansökan jag med.

Jag har precis ägnat mig åt den tröstlösa uppgiften att försöka sortera om mina viner inför den förestående flytten. Jag skulle behöva få in ungefär dubbelt så många flaskor som det finns plats för i vinskåpet. Det är lättare att få in ett helt rugbylag i en Mini Cooper. Men jag hittar i alla fall en 2005 Léon Barral Faugères Jadis som blivit liggande av någon anledning. Med tanke på platsbristen så är den en lysande kandidat för cellarthinning. Mina tidigare erfarenheter av Barral har i och för sig inte fått mig att gå i spin precis.

Spin, vill jag nästan gå direkt när jag dragit korken. En doft som står ut som lite annorlunda, men väldigt lockande, känns redan upp genom flaskhalsen. Och den bara fortsätter när jag väl hällt upp i glas och karaff. Först äpplen,  mest röda men även en del gula, som drar åt det bokna till. Sedan en helt slakteri med järn och blod och chark. Tobak och läder fyller på efterhand. En riktigt härlig doft, och mina ganska låga förväntningar börjar spira.

I munnen är vinet framförallt läskande. Den finns en ren och exakt frukt av röda äpplen och skogsbär, men det som gör att den står ut är mineralkänslan. Det känns som ett helt stenbrott samtidigt som syrorna är riktigt läskande.Smaken påminner om bokna röda äpplen med skillnaden att de lyckats behålla fräschören och syran. Riktigt gott! Lägg till det lite blomtoner och en del salmiak i eftersmaken, och härliga sammetsfina tanniner, så är det bara att ta fram pennan och skicka in ansökningshandlingarna.

Detta är riktigt bra, och jag börjar inse att mina tidigare smakprov inte kan ha varit helt OK. Det är väl det som är problemet, man köper lite av en lott. Men när man drar vinsten, så är det värt det.

Las Flors de la Pèira 2006

Lamm med vitlök och rosmarin kräfva dessa drycker.

Efter en diet bestående av Tapas och Priorat så känns det skönt att komma tillbaka till Frankrike. Till lamm där halva kryddträdgården fått sätta livet till så ska väl södra Frankrike och lite GSM sitta som gjutet.

La Pèira en Damaiselas historia börjar egentligen så sent som 2004 då musikern Rob Dougan köpte marken och bestämde sig för att göra ett vin som skulle kunna mäta sig med de allra bästa. Gamla stockar, lågt skördeuttag mm. skulle göra tricket. Om man läser var kritikerna har sagt om vinerna så verkar det som de är en bra bit på väg redan nu. Här kan man t.ex. läsa vad Advokaten tycker om kvällens vin. Borde duga till lamm en fredagkväll.

Las Flors de la Pèira har GSM-fördelningen 45/35/20 och kommer från appellationen Coteaux du Languedoc Les Terrasses du Larzac. Färgen är djupt mörkt rödblå. Tänk svartvinbärssaft. Nästan outspädd sådan.

Doften direkt efter öppnandet ganska sluten, men efter någon timme i karaff så bjuder den till. Stor mörk frukt, en hel del skitig, stallig funkighet, kryddor och örter i mängder för att avsluta med lite salmiak. Redan doften ropar på lammet.

Kraften från doften kommer igen i smaken. Det fyller ut ordentligt i en koncentrerad smak av mörk frukt, som stöttas upp av en hel kärve örter, där även en del blommiga toner kommer med. Kraftiga tanniner ger vinet ett stramt intryck och både en känsla och smak av mörk bitter choklad (och salmiaktabletter) i eftersmaken. Och det är ett positivt uttryck för de som eventuellt skulle tvivla på det. Varje sipp ger nya intryck av olika frukter, kryddor eller en ton av stallighet. Detta är ett komplext vin med rejäl kraft som håller ut i en lång, lång eftersmak. Bra syror och en viss mineralkänsla gör dock att det inte känns tungt. Riktigt gott!

Det är dock så mycket kraft att det tar över lite i förhållande till maten. Istället för rostade rotfrukter med timjan, borde vi haft en krämig potatisgratäng med vitlök till lammet. Då hade det varit perfekt. Nu blev det faktiskt ännu bättre till osten efter maten.

Kul att testa, gott att dricka, och undra vad det blir av detta vinet med några år på rygg. Och av producenten med några års erfarenhet till under bältet.

Paolo Roberto, Olivia och södra Frankrike

Efter en stressig vecka på jobbet blev det en skön avslutning med en grillning i Fagerholm. På typiskt svenskt manér så trotsade vi den halva orkanen för att ändå kunna sitta ute, medan solen sjönk nedanför trätopparna. Bättre än så blir inte svensk sommar, tyvärr.

Det mest udda i hela ekvationen var dock att Paolo Roberto (!!!) stod för receptet på den grillade fläskkarrén. Och det var överraskande gott. Troligtvis tack vare P:s insats vid grillen.

Själv tog jag med två viner jag inte hunnit prova ännu. 2007 Alain Chabanon Campredon och 2005 Clos du Mont-Olivet Châteuneuf du pape. Var och en gör det man är bra på. Förutom Paolo Roberto.

Campredon är en blanding av drygt 50% Syrah, och resterande Mourvèdre, Grenache och Carignan från Coteaux du Languedoc. När man läser hyllningarna från någon som hann prova innan blev man onekligen sugen på att knäcka sin provflaska.


En mörk blåröd ung färg och en först ganska knuten doft. Doften kommer dock efter ett tag och ger då ifrån sig en hel del mörk frukt. Men den backas även upp av en hel del mineralitet och en del lite skitig funk och stall, från Mourvèdre gissar jag. När jag väl smakar på det först känns det konstigt!

Detta förundrar mig ändå till jag förstår att det beror på att Olivia i sin iver på uppmärksamhet och att bli kittlad bjuder mig på Sourcream and Sweet Chili "tipps" hela tiden. De går inte speciellt bra ihop och vinet smakar konstigt syrligt kärvt. En upplevelse Olivia förärar mig några gånger under kvällen, och jag trögt nog inte reagerar på.

Utan "tippsen" är vinet riktigt bra! En koncentrerad smak av mörk frukt som fyller hela munnen och stannar i en ganska lång eftersmak. Frukten kombineras med en hel del salmiak och en del köttiga toner. Charmigt, välgjort, ganska läskande med fina syror och gott!

Parallellt så häller vi upp Clos du Mont-Olivet. En charmande sötfruktig doft av ljusare bär än i det förra glaset. Krossade hallon och jordgubbar. Munkänslan är nästan viskös men ändå med en bra syra. En hel del hallon- och lakritsremmar minglar runt med en smak av krossad sten, och en viss örtighet. Det här vinet vinner på lite tid i luften, och det får det då Olivia med ett charmigt leende ropar på "Ullik" många gånger. Känns bättre än andra kompisars barn som kallar mig Ugliq. Efter hand bjuder det på mer och mer komplexitet, utan att för den skulle varit knutet direkt ur flaskan.


Båda vinerna var mycket bra. P:s favorit var Campredon, medan jag diplomatiskt låter bli att utse någon. Clos du Mont-Olivet är en drickvänlig och god CndP. Campredon var ett av mina första nedslag i Languedoc och det bjöd en härlig stil som gör att man vill ha mer. Får bli en beställning.

Sedan bjöd P på ett vin till som jag desperat försökte placera på kartan. Jag skyller på att vi var tvungna att stressa till en buss att jag missade att pricka in den Amaronen (men vem hade gömt russinen?).

Tack P, J, O och E, och I för en trevlig kväll, som innehöll så mycket mer än de viner som som beskrivs här.