Sandrone i Singapore

För fyra, fem år sedan var Laura och Martin på semester i norra England, och bodde på ett vackert hotell vid en sjö. På restaurangen bestämde de sig för att dricka ett riktigt bra vin i den vackra omgivningen. Utan speciellt stor koll visste de att barolo var gott, och i vinlistan hade de en. Sandrones Cannubi Boschis.

Sandrone tog dem med storm. De kunde inte sluta sniffa och smaka på vinet. En helt ny upplevelse av vin, som blev bättre och bättre för varje sipp. De försökte köpa med restaurangens lager, men blev nekade. Vinet och platsen har blivit ett speciellt minne för dem, och gett dem ett speciellt förhållande till Sandrone, och till Cannubi Boschis. Detta fördjupades ytterligare vid ett långt besök hos Luciano och Barbara i Barolo något år senare.

Laura och Martin bjöd in mig att dela en flaska med dem innan vi ska ut på middag i Singapore. Man kan inte vara annat än tacksam. Samtidigt reflektera jag över hur mycket vin, trots alla försök till subjektiva bedömningar, är beroende av den personliga historien bakom dem.

1996 Sandrone Cannubi Boschis är ett undebart vin! Första sniffen ger en doft av mörk söt frukt, skogsbär, hallon, blåbär och björnbär. Den andra bjuder på tobak och snus. Tredje adderar balsamico och parfymerade rosblad. Det är en doft som bara växer och växer och bjuder på mer och mer komplexitet. Underbart med en härlig kombination av ung saftig frukt och begynnande mognad.

Vinet fyller munnen med en komplex smak av olika bär, med dragning åt det mörkare hållet. Tobak, läder och menthol, samt begynnande soya-toner fyller på. En härlig kraft och koncentration, utan att kännas det minsta tungt. Slankt och balanserat trots sin kraft. Tanninerna är sammetslena och klär in hela gommen, och ger vinet en härlig struktur ändå ut i den långa, långa eftersmaken. Det är helt enkelt galet gott. Redan nu. Och kommer säkert att hålla och t.o.m. bli bättre under lång tid framöver.

Ett underbart vin där Gallonis 96p absolut inte är i överkant. Snarare tvärtom. Tack för att jag fick smaka!


Väl på restaurangen så försöker jag kontra och beställer in en 2004 Conterno Fantino Vigna del Gris, och berättar min story om mitt besök i somras. Nu märks en tydlig skillnad på vad åtta år gör med ett vin. Vigna del Gris bjuder på en mörk, ganska knuten doft (pop 'n pour på restaurang). Björnbär, viol och en del hallon. En viss antydan till rosor och marsipan, men det vill inte släppa loss riktigt under den timmen vi har det i glaset.

Det är tur att det finns rejält med frukt i det här vinet, som klarar av att hålla emot de ganska kraftiga tanninerna som stramar åt rejält i munnen. Men frukt finns det ordentligt av. De mörka bären är dominerande, och jag har lite svårt att hitta så mycket mer. Jag skyller på restauranmiljön. Trots sin kraft känns det inte klumpigt eller tungt, utan ganska balanserad med bra syror. Det främsta intrycket är att vinet behöver tid. Det är väldigt gott att dricka nu, men det har absolut stor potential. Just denna kvällen var det en yngre lillebror till Sandrone.


PS. Jag inser att mina Sing-barolos står sig slätt mot den kanonad av lysande åldringar som snart kommer drabba bloggosfären. Men jag är inte alls avundsjuk här på min kant. Idag var det bara 25 grader, och regnade lite lätt en stund här i Singapore. I morgon har jag bokat brunch på hotellet där Obama bor. Jag lovar att hälsa.