Vesak

Det är uppenbarligen länge sedan jag flyttade hemifrån. Jag gjorde kopplingen till motorcyklar och inte hästar när frukoststället bestämdes till Riders Cafe. Men kan man dricka vin som luktar stall, kan man även äta frukost på ett ställe som doftar stall, gödsel och svettig häst.

Idag firas Vesak, vilket brukar kallas Buddhas födelsedag. Det har blivit en mycket viktig dag i mitt liv numera, som ska firas grundligt. Nämnde jag att det innebär en ledig dag i Singapore?

Riders Café visar vara ganska långt ifrån en MC-klubb, då den ligger på en ridskola. Men omgivningarna är trevliga och det är ganska skönt att sitta och sippa på sin macchiato och läsa Straits Times. Jag har aldrig sett en sådan palm på Wayne's Coffee.

Dessutom var maten god. Vällagad och fräsch. Inte direkt fullkorn och müsli, men det kallades i alla fall Norweigan Benedict.

Nu gäller det att packa ned regnställ och ylletröja, för ikväll går flyget till Stockholm för ett par möten. Eller packa ned blir nog svårt, jag har inte ens några varma kläder här. De ligger i en låda någonstans. Men man kan väl alltid lita på den svenska sommaren?

BYOB - Singapore

Det är inte bara sex som är roligare när det inte utövas på egen hand - BYOB är ett exempel. Men nu är det vad som står till buds.

Jag har smugglat med mig en 2004 Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin, som släpptes på SB för snart två år sedan. Producent håller till i Neive, och håller sig undan från webben, så det är inte helt enkelt att hitta så mycket information om den. Här kan man dock läsa att de ligger granne med Bruno Giacosa, under avdelningen nödvändig kunskap.

Till en snabbt ihopslängd pasta att avnjutas på balkongen får den visa vad den går för, med lite flaskålder och och därtill en varm transport till Singapore.

En medelfyllig färg som fortfarande drar förvånande mycket mot det blå violetta. En traditionell, om än ganska generös, nebba-näsa med hallon och skogsbär, en del mandelmassa och lösningsmedel och med parfymerad handtvål och rosor på toppen av det. För att göra en riktigt intresserad kastar även lite kryddiga örter och barr in i mixen. Vid ett tillfälle hittar jag även rostat kaffe i doften, men senare kan jag inte återfinna det.

I munnen är vinet ganska fylligt, för att vara en barbaresco vill säga. Tillsammans med de chokladiga tanninerna kläs hela gommen in i en matta av hallon, nypon och röda vinbär.I eftersmaken framträder en uppstramande chokladbitterhet, som är rätt behaglig. Den givmilda frukten behöver nog den smått strama kostymen den fått, det hänger ihop bra helt enkelt. Är det något jag hade önskat mer av är det högre syror - det känns lite platt. Med det sagt är det gott, speciellt till maten.

För de som vill ha sitt vin med lite av de unga tanninerna kvar, så tror jag nästan att detta börjar närma sig sitt drickfönster. Det kan givetvis lagras tills man får något snällare tanniner, och mer tredjehandsaromer.

Så här kul kan man ha med en BYOB på egen hand.

2007 Château de Saint-Cosme Valbelle

Så gott att flaskorna strök med alltför fort.

Jag har tidigare druckit Saint Cosmes Valbelle 2007, med mycket glädje. Den sista kvarvarande flaskan fick i något svagt ögonblick följa med till Singapore. Troligen med tanken att den unga friska frukten borde tas på uppstuds, och inte väntas ut med tanke på mognadstoner mm. Eller av ren slump.

Valbelle är Saint Cosmes Cuvée från 80-åriga stockar av 90% Grenache och resten Syrah, som får uppfostran i 40% nya fat under 12 månader. Och 2007 är årgången i Södra Rhône där ingen producent kunde gå fel, och frukten är så maffig att Parker går i en spin som bara kan stoppas av Bordeaux 2009.

Det rödvioletta vinet har en ung doft dominerad av björnbär och hallon, men med bastant uppbackning från delikatessdisken; tapenade och rökta charkuterier. Till del örtiga toner av lagerblad och blommig övertoner av viol och lavendel. En komplex doft som får en att tro att Syrah-komponenten är betydligt större än vad som anges.

I munnen bjuder vinet på en slank men fyllig känsla. Bra attack och tryck i frukten, som balanseras upp av bra syra och lätt uppstramande tanniner. Gott och friskt, och det enda som hindrar en från att snabbt ta nästa klunk är att man gärna sitter och suger på den långa eftersmaken. Det är nästan läskande och törststläckande, vilket kan kännas farligt när man dricker det i närmare 30 graders värme, och kanske till viss del beroende på att det nästan serveras ganska svalt.

Det här var riktigt gott, och jag önskar jag hade fler flaskor. Det hade varit intressant att se hur det kanske integrerat syrah-komponenten mer, med lite mer tid på rygg. Nu får jag hoppas att jag får läsa om det när andra provar. Det är andra som också provat tidigare, och nog har fler flaskor på lager och bättre självkontroll.

Status Update: Doing OK

Efter en ganska slitsam vecka kommer belöningen. Pégau, sovmorgon och frukost i det gröna. Och strax över 30 grader.

Pégau är en favorit, och efter att ha läst om 2007, kändes det som det var dags att belöna sig själv med en medsmugglad 2006 Pégau Cuvée Réservée. Den är provad innan, och lämnade då ett stort leende efter sig (och en betongkeps då mer eller mindre hela flaskan strök med på en kväll...).

Direkt efter öppnandet (inga karaffer ännu - de befinner sig i en container som anlände till Singapores hamn igår) är det ganska slutet och bjuder inte på mycket. Även efter några timmar i öppnad flaska och glas, bjuder det inte på alls lika mycket som förra gången. Frukten känns som det har tappat en del av de mörka inslagen, och samma sak med de stalliga tonerna, och det hela drar mer åt kirsch. Örtigheten finns dock kvar, men hela doftintrycket är lite mer återhållet än innan. Håller det på att stänga ned?

I munnen bjuds det dock upp till livligare dans. Kirschdominerad frukt, läder och tobak, en halv kryddbutik med oregano, timjan och rosmarin. Uppstramande tanniner (som tagit ett steg framåt i kön sedan sist) som övergår i en härligt uppstramande salmiakavslutning. Samtidigt är det friskt och läskande - inte det minsta tungt trots en hel del ummpf.

Pégau levererar igen, men det känns ändå som om vinet är på väg in i en lite lurig fas. Det var i alla fall ett bra sätt att belöna sig själv, samtidigt som jag tittar på solnedgången.

Efter den första sovmorgonen på ett bra tag blir det frukost på PS Café på Dempsey Hill. I lummiga omgivningar, med syrsornas spelande i bakgrunden, och solen strilande ned genom lövverket ger jag mig in på deras müsli med färska bär. Och en färsk Mint/Lime/Soda dricka som är precis så sval och läskande som behövs när temperturen igen börjar stiga över 30 grader. Underbart gott och avslappnande, samtidigt som jag sitter och läser Straits Times - tjock som två veckors upplaga av BLT.

Nu ska jag gå ned till poolen och läsa mitt nya nummer av Decanter. Hjärtliga hälsningar från Singapore. Det är uthärdligt här.

Vinpriser i Singapore

Jag uttryckte min uppskattning för Il Poggione Brunello di Montalcino 2004 på provningen häromdagen. Jag råkade till och med på plats uttrycka min önskan om att köpa vinet. Det plockades upp av importören, som lovade att erbjuda mig ett bra erbjudande.

Idag kom det lukrativa erbjudandet.

S$90 per flaska, plus moms om 7%. På svenska är det 520 kr. Samtidigt hade jag letat upp vinet i Tyskland för EUR 29, dvs ca 280 kr. Ca 85% dyrare här. Jo, Tjena!

Sanningen är att jag kan göra en lönsam privatimport. Om man skeppar en låda om 12 kostar det 1000 kr i frakt. Jag kan dock dra bort den tyska momsen på 19%, lägga till 38 kr i tull och 7% i Singapore moms. Det gör att jag landar på 370 kr levererad i Singapore.

Jag skulle kunna sälja min enda privatimporterade låda med 41% marginal, och då har ändå min tyska vän haft sin återförsäljarmarginal. Någon tjänar mycket pengar på att importera vin till Singapore.

Någon som vill starta en vinimportörsfirma i Singapore?

Men här finns i alla fall inga boxviner.

PS. Jag köpte i Tyskland, och kommer dricka när jag flyttar hem igen.

Tryckutjämning

Det är inte första gången jag tvingas tryckutjämna innan jag dricker vin. Men den här gången sker det någonstans runt våning 50 i den snabba hissen på väg upp till Equinox, på våning 70, och inte på 10 000m.

Tidningen Wine&Dine har samlat sin panel för att prova toskanska viner inför nästa nummer - och vill gärna ha oss som annonsör. Jag lyckas på något konstigt sätt komma över en inbjudan, när alla andra är ute och reser. Det visar sig att jag är den enda som dyker upp, efter att panelen är klar, och jag får en timme själv med deras vinexperter, och utsikten. En trevlig onsdagskväll.

De rekommenderar en enklare första flight av vinerna de valt ut, av 28 de provat. Jag får alltså 'bara' prova de rekommenderade, och slipper skräpet.

Ghiaccio Forte Morellino di Scansano 2006 inleder med en fruktig körsbärsdriven doft, med lite örter och en del kryddor. Ganska enkel, lättillgänglig med kort eftersmak, snälla tanniner och höga syror. Påminner en del om en dolcetto, faktiskt. Funkar som ett bra vardagsvin till mat, men inte den bästa Morellino jag provat..

La Braccesca Vino Nobile di Montepulciano 2006 bjuder också på lättillgänglig körsbärsfrukt med lite kryddiga toner. Här kommer den dock i lite slankare skrud, med mer struktur i former av tanniner. Bättre vin som bjuder lite mer motstånd, men fortfarande ett ganska enkelt vin
.

Vi går sedan vidare på Chianti Classico där första vinet är Riecine Chianti Classico 2006. Doftmässigt har den stängt ned och släpper inte alls mycket ifrån sig. I munnen kommer det dock en hel del italienska surkörsbär ridande på en våg av syror. Samtidigt har det tanniner som håller i strukturen långt efter att den medellånga eftersmaken klingat av.

Querciabella 2007 är dock lite av en besvikelse, jämfört med den 2006 jag druckit innan. Vidöppet med lättillgänglig frukt, men med en överton av blommor (viol). Det är ungt och har en nästan lite babyfet frukt. Det känns inte som om det finns särskilt mycket komplexitet eller utvecklingspotential och inte så mycket struktur att hänga upp det på.

Castello di Brolio Chianto Classico 2005 imponerar inte heller riktigt. Mycket körsbär med kryddiga, örtiga övertoner. Men det känns som om frukten inte riktigt håller ut när tanninerna tar över och eftersmaken försvinner väl fort. Jag hade förväntat mig mer, faktiskt.

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2006 är däremot en positiv överraskning. Den kraftiga mullrande frukten (jag vet inte om jag vågar skriva körsbär igen, utan att få stryk) har rejält med tryck. Förvisso lite sluten i doften, men den trycker till i munnen och det finns sammetslena tanniner bakom all frukt. Italienskt och höga syror, ska väl tilläggas, och gott är det. Bäst hittills.

Men så kommer 2006 Felsina Chianti Classico Riserva. Det är kanske inte bättre, men i en lite mer återhållen stil. Den bjuder på en del choklad och läder i kombination med frukten, och känns mer knuten, men ändå med potential. Det finns en kraft som väntar på att släppas ur den tighta kostym den sitter i just nu. Gott.

Nästa flight är Brunello di Montalcino. Första vinet är 2004 Tenuta Caparzo Brunello di Montalcino. Den har som min guide säger "shy nose" och bjuder inte på mycket. Den har dock en hel del kraft och frukt i munnen, med chokladiga tanniner och dito eftersmak i botten. Den saknar dock lite av komplexitet för att jag riktigt ska gå igång.

Castello Banfi Brunello di Montalcino 2004 har mer av parfymerade violer på toppen av, ja gissa, en körsbärsdominerad frukt. Men den känns mer utvecklad och har även en hel del läder, tobak och kaffe. Tanniner ligger och river på ett skönt sätt när eftersmaken klingar av. Det gör den tyvärr lite fort, men annars är det ett helt ok vin.

2004 Il Poggione är snäppet bättre. Kanske två. Här finns en lite funkigare ton med en del stall och skit, (jag har skrivit barnyard i blocket) samt tobak som komplement till rödfrukten. En hel del kraft och power som lindas in i lena snälla tanniner. En silkesklädd hammare. Riktigt gott redan nu, och kommer bli än bättre med lite mer tid. Det här vinet skulle jag vilja ha liggande.

Sista Brunellon är en La Fiorita 2004. Den är mer fruktdriven och bjuder på en rejäl käftsmäll med körsbär och vinbär. Smällen får gommen att vibrera ett bra tag, då eftersmaken sitter i länge. Även om det bjuds på höga läskande syror, så saknas det en del komplexitet och struktur i det. Eller så kommer vinet att få det när det åldrats lite. Troligtvis blir det bra. Just nu var det bara lite för mycket.

Det här avslutade väl inte riktigt kvällen, men mina anteckningar ifrån den i alla fall. Dessutom började solen sakta gå ned, och bjöd på en lite mörkare utsikt. Sedan fick jag tryckutjämna på vägen ned igen.

Champagnebrunch @ Fullerton Hotel Singapore

OMFG! Foodgasm. Och med free flow av champagne till det.

Som jag skrivit om tidigare är Shangri-Las brunch inte att leka med. Men brunchen på Fullerton Hotel slår det faktiskt. Om man dessutom väljer att ha frew flow med champagne i paketet, har man en trevlig söndag. Taittinger förvisso, men inte alls dumt när man gör vad man kan för att hålla servitören upptagen.

Jag ska inte gå in på alla detaljer, utan tänkte dela med mig av lite bilder.

Skaldjursstationen innehåller hummer, olika musslor, jätteräkor och ostron. Franska och kanadensiska för den som vill göra en parallelprovning. De franska var godast.

Blandade smårätter. Sparris, rökt lax, laxtartar mm.

Här är kocken vars enda uppgift är att steka foi gras på beställning. Underbart god, mjäll och len.

Sushistationen behöver tre kockar för att hålla tempot. Sprattlande färsk tonfisk och lax, plus andra fiskar jag inte ens vet namnet på.

Receptet på potatismos innehåller en hel del grädde och tryffel. Inte så mycket potatis.

Så här kan man också göra risotto. Jag kan garantera att den blir krämig och smakar en hel del parmesan.

Kolesteroltallrik. Risotto, foi gras och grillad biff. Men även sparris och zucchine, ska noteras. Vitaminer är viktigt.

Jo, det finns en del desserter att välja mellan.

Som sagt.

Om man har svårt att välja ser det ut så här.

Jessica, var lugn. Det finns en chokladfontän här också.

Samt en ostbuffe som inte går av för hackor. Bättre än många restauranger jag varit på.

Och värt att nämna är att med jämna mellanrum hörs ljudet av champagnekorkar som ploppar. Ett ganska avslappnande ljud, som påminner en om att be om påfyllning.

En härlig söndag. Kalaset kostar 138 S$ ++. Inte gratis, men lysande gott. Jag läste någonstans att Parker börjat använda "hedonistic" oftare och oftare i sina TNs. Hade han varit här hade han fått perspektiv på det uttrycket.