Giaconda grundades av Rick Kinzbrunner som köpte mark i Beechworth, Victoria, och började plantera rankor 1982 - första lanserade årgången var 1986. Vingården ligger på 400 m höjd i en sydsluttning, vilket innebär mindre solexponering på dessa breddgrader. Lera är en viktig komponent i jordmånen, då det håller kvar vatten i marken under torra somrar. Innan Rick slog sig ned i Beechworth hade han varit på olika vingårdar runt om i världen under tio år, men han är ingenjör i grunden. Det känns bra med en riktig utbildning i botten - om det inte skulle gå så bra med vinet.
Men än så länge har det gått ganska ok och kritikerna sjunger samstämmiga hyllningar i kör. Parker har t.ex. gett alla årgångar sedan 2004 minst 95 pinnar (2004 fick 96). James Halliday brukar inte vara sämre (men jag har nog aldrig sett honom ge under 90p?), IWC ligger i samma härad, och till och med de ganska konservativa glada amatörerna på Cellartracker ger 2004 i snitt >94 poäng. Nu snackar vi lysande nektar!
2004 Giaconda Chardonnay är en guldgul klar uppenbarelse, med tydliga gröna stick. När man sticker ned näsan drar SFs reklamfilm igång. En vägg av välsmörade popcorn och rollokola slår emot en. Efter den första chocken, och när jag insett att jag inte behöver vara orolig för en tvåmetersman i sätet framför, för jag ned näsan igen. Med lite god vilja, och en del envishet, hittar jag lite gulaktig frukt i form av mango och ananas, tillsammans med en rökig, flintig mineralitet. Och efter ett tag även blommiga övertoner. Det är ju inte så illa. Jag tar sedan en paus för återhämtning och för att se hur mycket ek detta vin sett under sitt liv.
18 månader på hälften nya franska fat. Det är inte så överdrivet mycket. Slutsatsen är helt enkelt att man odlar rollokola mellan raderna och serverar popcorn under skörden i Victoria.
Munkänslan är härligt lättsamt viskös, och när eftersmaken klingar av lämnar den en känsla av vax och olja. Citrusfrukt med en dragning åt oljig limoncello, uppbackat av persika och mango. Bra tryck och längd, men inte lika komplext som i nosen, men å andra sidan inte lika mycket smörkola heller. Hyfsade syror, som dock inte är helt synkade utan sticker ut och lämnat ett lite skarpt avtryck i svansen.
Det här är inte alls dumt inser jag när jag kommit över smöret. Framförallt i nosen, men även i munnen. Dessutom blir det bättre med tid i glaset så jag sätter på skruvkorken och ser hur det utvecklar sig de närmsta dagarna. Men jag har dock svårt att inse hur det här skulle kunna klocka in på +95p och vara det bästa sedan skivat bröd (med smör på). Det har förvisso bra koncentration och längd, men är kanske inte riktigt min stil, eller så behöver det mer luft?
Låter som din flaska saknade lite fräschör med väl mycket majstoner jmf med den jag drack för ett tag sedan. Den var grym, och jag är ingen smör/ekfantast.
SvaraRaderaEzra, det kan vara så. Det kan också vara så att den behövde lite tid. Jag får återkomma till den ikväll, det blev lite hastigt avslut på vindrickandet igår.
SvaraRadera