Leijontornet 17 februari

Läser De Apatiska av Gellert Tamas och inser att 17 februari är en svart dag i svensk historia. 1939 var det Bollhusmötet och 2005 beslutades det att inte låta de apatiska barnen stanna, eftersom det skulle vara en "Humanitär katastrof", enligt Barbro Holmberg. Men det är också min födelsedag, och det är nog det vi får fira. På Leijontornet.

Förväntningarna är skyhöga efter förra besöket, och det börjar bra redan när snacksen kommer in. Gudagott bröd, souvas, med mera.

Vi bestämmer oss för meny Nord. Första rätten är hälleflunda i olika versioner, råa räkor och pepparrotssnö. Underbar konsistens och smak på fisken och räkorna, men även om pepparroten är mild, för att vara just pepparrot, så tar den över lite. Till detta serveras en Grüner Veltliner, som inte gör några större avtryck. Lite kort och inte med någon speciell fräschör eller syra.

Nästa rätt är ostron med blåmusslor på en botten av kalixlöjrom och sagogryn. Tillsammans med lite rostad malt, från Nils Oskars bryggeri. Nu snackar vi. Härlig havssmak, bra konsistens, och en fin brytning där den något brända malten kontrasterar.

Det underbara fortsätter. Havskräfta med bakad griskind med en klar buljong och kål. Känns som en något udda kombination på pappret, men den salta havskräftan med härlig yta, och den feta griskinden blir en skön kombination. Till detta dricker vi en ung Chenin Blanc från Loire. Typisk våt ylle, med ganska stor kropp. Gott.

Det blir bättre. Vad sägs om renkalvsinnanlår. Bara det är gott i sig, men nu kombineras det med sommarkantareller, en puré på rotselleri och bland annat syltade hjortron. Renkalven är underbart mör och otroligt saftig och smakrik. Den riktigt smälter i munnen, och kombineras fint med en variation av "norrländska smaker". Till detta en Côte-Rôtie från 2005.

 

Wow! Morotssorbet kanske låter sådär, men har en underbar konsistens, en len men fräsch smak, en brytning med det syrliga kärnmjölksskummet, och sedan en julkryddig kaka i botten Underbart gott! Sedan ligger några tunna morotsjulienne över och adderar en krispighet till det hela. Jag skulle kunna äta det här sju dagar i veckan. Åtta om möjligt.

 

Den andra efterrätten är cikoriaglass tillsammans med hallonparfait, en enormt koncentrerad nocciolakräm samt punschgelé. Cikoria smakar kaffe och nougat, och är bra. Den här efterrätten hamnar dock i skuggan av den första. Jag sitter fortfarande och tänker på den under avslutningen. Till detta servaras en tio år gammal Madeira. Gott, men kom tillbaka om 90 år.

Sammanfattningsvis så är detta en underbar restaurang. Riktigt bra mat i härliga kombinationer, trevlig och uppmärksam, men diskret service. Detta andra besök kändes dock som om man experimenterat lite mer och försökt få in för många olika smaker i varje rätt, jämfört med förra menyn. Men det är en riktigt, riktigt bra matupplevelse. Om man önskar något är det kanske ett lite mer spännande vinpaket, som åtminstone ligger i närheten av kvalitén på maten.

Dagen efter är mamma på besök, och vi går på Döden i Grytan. Härlig italiensk mat i den lite mer rustika stilen. Svårt att jämföra, men god den med.

Coniglio alla Cacciatora