En julstjärna i Paris

Efter idogt ringande hittar vi till slut en restaurang i Paris som hade öppet på juldagen. En med en nytilldelad stjärna i Guide Michelin, till och med.

L'Agapé öppnade i mars 2008, och fick sin stjärna redan under 2009. När Nick på Jancis Robinson positivt beskriver sitt besök blir man onekligen sugen på att prova. Allt måste väl vara bättre än julbordets rester dag två?

Det börjar bra när jag som champagne innan middagen kan få en Laurent Perrier Grand Siècle. Härligt hög syra, smeksam mousse och frisk smak av gula och gröna äpplen som fyller på med en brödig eftersmak. Med en sådan början låter vi givetvis kocken, och sommelieren, få fria händer och beställer den meny som så passande heter La Carte Blanche.

Först en härligt krämig amis bouche bestående av jordärtskockspuré med laxrom och små hyvlade bitar broccoli. Som första rätt kommer sedan en kalvcarpaccio i sällskap av tunnt skivade champinjoner och en dressing med vanilj och citron. Den lätt rökta kalvens smak gifter sig väl med vaniljen och syran i citronen. En mycket bra start.

Kyparen fyller sedan på med en mousse av kastanj, som ligger i kräm av kålrot och rotselleri. Låter kanske enkelt, men är väldigt  gott. Till detta dricks ett oekat vin, som jag tycker luktar nässlor, fläder och citron. Placerar det som en Sauvignon Blanc, från Loire. Rätt svar är en Chardonnay 2008 från (EDIT:ja det vet jag inte, har vi rett ut nedan). God till maten, men på egen hand inte riktigt i balans, då syrorna tar över lite väl mycket över frukten.

En bläckfisk (som kallades boneless fish - inte bara jag som har problem med språket), som snittats likt fläsksvål och stekts, och har en viss rökt smak är nästa rätt. En pestoliknande grön, syrlig sås och väldigt syrliga lökar serveras till.

Kvällens topp kommer sedan. Pilgrimsmusslor, perfekt halstrade, tillsammans med en kräm av zucchini och rå, marinerad tunt skivad zucchini, som är otroligt fräsch och spänstig. Det hela är otroligt gott, där man framför allt fått till musslorna perfekt, och smakerna matchar varandra lysande. Det här skulle jag kunna äta tre gånger om dagen utan att tröttna.

Sedan kommer "huvudrätten". Kalvfilé med väl tilltagen foi gras på toppen. Till detta serveras röda endiver, och ett rött vin från Fitou från 1998 (jag gissar inte rätt där heller). Detta är gott, men inte något som står ut, eller når upp till nivån som satts med de tidigare rätterna.

Efter köttet är det dags för en paus med ost. Lite språkförbistring gör det lite svårt att uttyda, men en årgångscomté från 2005, en getost från Bourgogne och en komjölksost från området vid Pyréenerna. Det två senare ljuvligt goda, medan årgångsosten är väl salt.

Efterrätterna är lysande. Den första består av kokosglass, passionsfruktssorbet, en bit karamelliserad mango och en liten klyfta grapefrukt. Syrligt och läskande att friska upp smaklökarna med. Speciellt kokosglassen är värd att minnas. Och passionsfruktssorbeten. Ja, allt egentligen.

En efterrätt gör ingen glad, eller i vart fall gör två en gladare. Den andra efterrätten består av choklad, lite kola och vaniljglass. Eller vaniljglass är kanske fel benämning, det borde heta vanilj, men viss tillsats av glass, med tanke på koncentrationen av vaniljsmak. Återigen lysande gott, och en värdig avslutning på kvällen.

Det här var en mycket trevlig restaurang med bra mat och trevligt bemötande. När det gäller vinet, var väl det jag fick inte i klass med maten. Men det uppvägs av att bordet intill beställde en 1996 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg - jag tittade inte ens riktigt i den delen av vinlistan. Den kostar väl drygt 1000 EUR om man hittar den på nätet. När jag pratade med sommelieren sa han den var på tok för ung.

En bra restaurang som nästan når upp till Leijontornets klass.