Joséphine - Chez Dumonet

Nu vet jag hur en Boeuf Bourguignon ska smaka.

En snabbt improviserad julsemester i Paris. Planen var Madrid, men Iberia hade bestämt sig att ställa in flyget och allt var fullt och omöjligt att komma med på. Men Paris är inget dåligt alternativ det heller, långt ifrån både Anna och Kalle Anka.

Och i Paris ska man äta gott, och även om det var lite sent att boka bord på många ställen så lyckades vi till slut få bord på Joséphine - Chez Dumonet, några kvarter från hotellet. Rekommenderat av många.

Det börjar med lysande trevlig personal, tror jag - min franska är mycket begränsad - men de ser glada ut. Ett glas vitt, som åtminstone smakar som en oekad Sauvgnion Blanc bjuds vi på av le Chef.

Förrätten är en mycket god sallad på skivade kronärtsskocksbottnar, men ett underbart syrligt citronsmör till. Låter enkelt, men var urgott.

Sedan kommer det jag sett fram emot. Boeuf Bourgognen. Den serveras med tagliatelle, vilket gör mig lite konfunderad, men det funkar bra. BB:n är lite bättre än alla BB jag försökt mig på själv. Köttet är så mört att den stora köttkniv man gett mig känns som ett skämt. Såsen är tjock, riktigt reducerad, med koncentrerade smaker och mycket vinöst. Jag funderar nästan på att börja sniffa för att gissa vinet i den. Köttet har puttrat i sex timmar får vi veta. Trots detta är svampen och morotsbitarna i perfekt konsistens, dvs inte sönderkokta utan lagom tuggmotstånd. Helt enkelt urgott, och har flyttat ribban en bra bit när det gäller hur en Bouef ska smaka, för min del.

Efterrätten ska vi inte prata om, då den består av ett kilo grädde och färska hallon och petit choux-smet. Det var den som lite pushade mig över gränsen, och får mig att långsamt retirera hemåt. Övermätt, men nöjd.

Och vin, ja de hade en vinlista med Bordeauxer med ålder som skulle få Systembolaget att skämmas, men vid sidan av dem, och i lite mänskligare prisklass, var det kanske sådär. Det slutade med en Domaine de Cristia Vacqueyras 2004, som gjorde jobbet bra.

Vinlistorna här gör en ju annars lite imponerad. Dagens alldagliga lunchrestaurang bjöd på 15 olika av Guigals Lala-viner i olika årgångar. Sedan finns det ju en hel del mer vardagligt att dricka utan att komma upp i hissnande belopp. Det känns inte som om restaurangen vill tjäna in alla sina pengar på att sälja en flaska vin, vilket uppskattas.

Sedan är det en aning svårt att inte kunna någon franska, såklart. Mitt vokabulär är ganska vridet. Jag vet vad Vendange Tardive betyder, men var tvungen att fråga om det franska ordet för toalett (faktiskt sant - men jag vet nu :-) ).

God jul från Paris.