Don't go there

Konferens med jobbet med CFOs från alla jordens kanter, och med midsommar inför dörren så får man företaget försöka bjuda på det bästa Stockholm har att bjuda. Därför skulle vi till J vid Nacka strand.

För att börja på en positiv ton så är läget fantastiskt. Utsikten över vattnet ut mot Djurgården där båtarna seglar eller puffar förbi är vacker. Även om det är så långt in i skärgården man kan komma är det fint; Stockholm från sin bästa sida. Speciellt eftersom vi lyckas tima en dag då solen faktiskt skiner. Tyvärr skulle vi äta också.

Förrätten består av en Toast Skagen med kalixlöjröm, som ju är svår att misslyckas med kan man tycka. Man gör dock ett tappert försök. Det är egentligen inget stort fel på den, men den är ganska smaklös. Det känns inte som speciellt färska räkor och allting ger ett ganska trist intryck. Den kalixlöjrom jag får levererad av kollegan på jobbet smakar bättre. Jag tänker inte ge J numret till honom.

Sedan kommer huvudrätten. Det är en köttbit där man gjort ett seriöst försök att mjuka upp senorna i varmhållningsugnen under ett par timmar. Utan att lyckas. Till den ganska torra köttbiten (den kallas Helstekt grillad biff, och man tar glatt 275 kronor för misstaget) får vi en potatiskaka, som också torkat en hel del av att vänta på köttbiten. Man kallar det potatisterrin eftersom det säkert låter godare. Tyvärr går det inte igen i smaken. På gränsen till oätbart.

Efterrätten är jordgubbar och glass. Det är faktiskt svårt att misslyckas med, och det gör man mot alla odds inte. Klassiskt och gott (till saken hör att jag med ett leende även äter GB Big Pack).

Man känner sig besviken efter besöket. Även om vi har med amerikaner och engelsmän som enligt alla stereotyper ska sakna allt vad matkultur heter så vill man ju kunna visa upp bättre matkvalitet i Sverige. Vi har ju dessutom med några italienare, vilka som tur är var vänligare än Berlusconi i kommentarerna om maten. Läget på J är så bra att det är synd att man inte kan nå upp till den ambitionen med maten som man sätter med sin ganska aggressiva prissättning. Utan läget hade stället varit väldigt tomt.

Hit ska man endast åka om man vill dricka rosévin i solen i en mysig miljö, och är beredd att betala ett överpris för rosén för att göra det.

Att vi fick dricka överekad kalifornsk chardonnay, och en syltig, tillika amerikansk, syrah får vi skylla på att chefen tillbringar för många år i USA, och inte på J. Men jag har hopp om att ta det ur honom.