Giuseppe Rinaldi

Giuseppe Rinaldi ligger i utkanten av byn Barolo, och är en av de mest traditionella producenterna. Den lilla vingården omfattar totalt 6 hektar mark. Fulla av förväntan glider vi in på gårdsplanen till vad som inte är större än ett stort boningshus. Strax efter kommer två bilar till.

Det visar sig vara en samling amerikaner som jobbar i vinbranschen. De ska vara tio dagar i Piemonte och besöker på löpande band tre till fyra producenter varje dag. Hos G Rinaldi har de varit ett otal år i rad.

Där tar det roliga slut.

Vår nu ganska stora grupp får förvisso smaka en hel del olika vin: De 2008 Barolo som släpps nu, fatprover av 2009:or och 2010:or, Dolcetto, Freisa och Barbera. Men det är inte läge för någon direkt diskussion eller frågor om vinmakeri eller filosofi. Speciellt inte eftersom våra nyfunna vänner från USA mest verkar ägna sig åt att visa hur mycket de redan kan om vinerna och vineriet. Energin hos vår ciceron Marta är också begränsad. Hon säger inte rent ut "Vill ni prova mer, eller är ni klara snart?", men vi uppfattar det så. Det blir en lite torr och tråkig provning.

Med det sagt, så är däremot vinerna de gör riktigt riktigt bra, i sin traditionella kompromisslösa stil. Speciellt 2008 Barolo Brunate-Le Coste är lysande.

– Kan jag få köpa några flaskor? undrar jag.
– Nja, du kan få köpa en (1!) flaska, svarar Marta. Liten produktion, stor efterfrågan, och fortfarande låga priser (och existerande kunder med allokeringar) gör att det är svårt att köpa något på vingården. Jag lyckas förhandla till mig något mer än bara en flaska. Jag får till exempel med mig en (1) flaska Dolcetto 2010. Den dricker jag senare till dagens lunch.

Rinaldis Dolcetto är inte den enkla lättklunkade husets vin man får på många restauranger i Piemonte. Det är ett seriöst vin med en stadig ryggrad och struktur. Mörka sura italienska körsbär, där kärnorna finns med och bidrar med lite strävhet, kompletterat av ett fåtal ljusa jordgubbar i toppen. Skön, riklig frukt i en omisstaglig italiensk stil. Det här är till och med en Dolcetto som skulle må bra av att rundas av ett år eller två, och mjukna lite. Men det är ack, så gott nu också. Jag hade velat ha en låda.

Sa jag att jag betalade åtta euro, på gården?

Vi rullar på frihjul ned till Bartolo Mascarello för att se om vi kunde hälsa på hos Maria-Theresa - en annan av de riktigt traditionella producenterna. Tyvärr, meddelar hon, har hon inget vin att sälja just nu. Barolo 2008 har inte buteljerats ännu och Langhe Nebbiolon vägrade avsluta den malolaktiska jäsningen och kommer först i oktober. Om vi vill ha en visning går det bra.
– Ni kan få ansluta till en grupp från USA som ska komma om en halvtimme.
Vi tackar för oss och beger oss av.