Poderi Aldo Conterno

"People who want to drink my wine have to understand me and believe in my philosophy of wine making to pay the price for those wines."

Giacomo Conterno har tagit sig ned från det stora huset på kullen Romirasco, där han bor, en kilometer bort, för att ta emot oss på den mäktiga gården Favot. Han är en av tre bröder som tagit över efter fadern Aldo, och nu driver vineriet. Giacomo är den som har huvudansvaret för vingårdarna, men bröderna hjälper såklart till varhelst det behövs.

Omedelbart, med stor intensitet och energi, börjar Giacomo förklara hur man arbetar och tänker på Aldo Conterno. Giacomo väldligt öppen och talför, och vi känner oss genast välkomnade. Han är också en man som är stolt över vad de gör på vingården, och de viner de producerar. Hans entusiasm över vad de gör går nästan att ta på, och framförallt talar han sig varm för den förändring de genomfört de senaste tio åren. Under vad som visar sig bli över tre timmar är Giacomo engagerad, han svarar och förklarar, och blir nästan bara mer och mer entusiastisk ju mer vi frågar och undrar.

Giacomo Conterno har ett ganska förpliktigande namn, och det har han efter farfar som grundade Barolos mest legendariska vineri - Giacomo Conterno. De två sönerna Giovanni och Aldo delade på sig 1969, där Giovanni behöll det ursprungliga namnet och Aldo startade nytt under egen flagg när han köpte gården Favot. Med sig i bodelningen fick han dock äldre vin på stora glasflaskor, som senare buteljerats under etiketten Poderi Aldo Conterno. Man kan allstå hitta flaskor från före 1969 (vi såg faktiskt en Barbaresco från 1964 under resan - hoppas den smakade gott, Nikolai). Han är med andra ord kusin med Roberto på Giacomo Conterno, som jag besökt tidigare, och det finns ingen osämja mellan familjerna.

Tre flaskor åker snabbt fram på bordet för oss att prova. Vi lovas en rundtur senare men just nu pågår buteljering så vi kommer inte fram riktigt fram i källaren. 2009 Conca Tre Pile är en fullpackad Barbera med lager på lager av mörk frukt. Den klarar dock balansen och blir varken tung eller syltig. Vinet har en del framträdande drag av ek, men de kommer säkert att absorberas ganska snabbt. 2008 Barolo är ett snyggt bygge. Elegant och frukt i stram tanninstruktur. Parfymerade toner och ett otal lager röda bär i munnen. Just nu är tanninerna lite väl sträva, men yngre Barolo är ju svår att få tag i. 2008 Colonello (namngiven efter en av Napoleons generaler som bosatte sig där*) är ett stort steg uppåt. Frukten är (betydligt mer) koncentrerad men upplevs lätt, både i näsa och mun. Rosblad, målarlåda, tjära och mängder av mörkt röd frukt. Imponerande längd, och med en renhet och inneboende energi. Riktigt, riktigt bra.

Vi har nu fått standardförevisningen av kvalitetsstegen upp till ett av vingårdsvinerna. Bra så.

Poderi Aldo Conterno har genomgått en stor förändring. På slutet av 90-talet hade familjen en stor diskussion om egendomens inrikting. Resultatet blev ett stort fokus på kvalitet. Man halverade uttaget av frukt, och mängden vin. Givetvis handlar det om grön skörd och urval av de bästa druvorna. Den metod man använder är inte riktigt standard, som jag förstår det. Man går igenom vingårdarna noga precis när de blommar och sätter frukt. En del vinrankor gör det då ojämnt, så att klasarna inte utvecklar alla druvor på samma sätt och samtidigt. Det är ett tecken på att rankan inte mår riktigt bra, och man tar då bort den ur "produktion" det året genom att ta bort alla skott. Om man väntar till senare kan alla druvorna ha kommit ikapp, och man kan inte identifiera rankan och klasar. Detta leder såklart till en hård selektering, och Giacomo berättar om hur vingårdsarbetarna protesterade över att de fick skära bort så mycket frukt.


En annan effekt av den kraftiga minskningen av produktionen är att man har mycket plats i källaren - man gör bara hälften så mycket vin som under mitten av nittiotalet. Det utnyttjas genom att man tappar över vinet i nya stora bottis med jämna mellanrum för att bli av med sedimenten (givetvis förekommer ingen filtrering, och inte heller någon klarering). Det tar mycket plats med alla bottis. Man byter dessutom ut alla fat efter fem till sex år, eftersom man vill få in syre i vinet, och porerna sätts sakta igen i gamla bottis. Det kan vara en förklaring till de diskreta ektoner man kan få i vissa av deras Barolo - trots att de bara sett stora slavonska fat.

Vi nämner hur mycket vi faktiskt tyckt om 2004 Romirasco de gånger vi druckit den, och får höra hur den tillkommit. Hagel i Cicala under 2004 gjorde att man inte kunde göra toppvinet Granbussia, som är en blandning av de tre vingårdsvinerna - det görs bara i toppårgångar och endast innehållande alla tre vingårdarna (även om det funnits påstötningar om att göra en Granbussia även annars: "But that would not be honest to Granbussia"). Det blev en sådan succé att man sedan beslutat sig att buteljera Romirasco varje år, och därmed dra ned ytterligare på produktionen av Granbussia, som bara får de absolut bästa druvorna från Romirasco. Giacomo försvinner ut igen.

–Vi måste ju prova 2008 Romirasco också, säger han när han är tillbaka.

Det här vinet har enorm klass, men släpper inte fram den riktigt nu. Det är slutet (efter Pop n' Pour) och ger inte ifrån sig så mycket. Sakta vaknar det under tiden vi har det i glaset. Trots det framgår att det finns mycket som väntar. Frukten är mörk, mångfacetterad och smeksam, medan tanninerna är fint slipade, täta och ger ett ordentligt grepp. Det här är ett monster med många hästkrafter, men där gasen inte tryckts ned ännu. Potential!

Vi tar upp diskussionen om 2007, och hur man lyckades i den varma årgången. En del viner har ju blivit lite väl fruktiga, och smått vulgära i stilen. Det inte är vår favoritårgång. Giacomo försvinner och kommer snart tillbaka med en 2007 Cicala (namngiven av syrsorna som kan höras där). "Du sa att du aldrig provat en Cicala tidigare?" Nej, och jag har inte provat Granbussia heller, tänker jag. 

Wow, vilken doft. Förvisso mörk, expressiv och intensiv, präglad av årgången, men också med en fräschör av mynta och blommor. I munnen är vinet lent och smeksamt med mjuka tanniner. Redan ganska tillgängligt, och mycket gott. Man har onekligen gjort riktigt bra vin även under 2007.

Filosofin. Den vi måste köpa in på för att förmå oss betala för vinerna. Man måste lita på den, och tycker man inte om den eller vinerna ska man dricka något annat. Giacomo talar sig varm för den, och den är viktig för honom - men jag tror inte jag förstår riktigt.
Respekt för vingårdarna, fokus på kvalitet och bara den bästa frukten, låta årgångarnas skillnad lysa igenom, inte kompromissa. Visst, det köper jag och förstår, men inte är det unikt? Jag blir faktiskt inte klokare när jag hemma tittar på hemsidan där den beskrivs. Dessutom vill jag inte köpa en religion - jag vill köpa bra vin som jag kan njuta av. Om deras filosofi ger det resultatet är det väl bra, men annars?

– Jag tänkte vi skulle prova den här också, säger Giacomo och slänger upp en 2005 Granbussia på bordet.

Det är prestigevinet vi bara suktat åt när vi sett det på en butikshylla. Det har inte gjorts någon Granbussia sedan 2001. Sedan dess drabbat av dåliga årgångar eller hagel som förstörde Cicala. Vinet görs bara i några tusen flaskor per år. Det består till 70% av Romirasco, och resten av Cicala och Colonnello.

Vi är överraskade över hur provningen och diskussionen utvecklats, efter de första tre "standardbuteljerna" som vi inledde med.

2005 Granbussia är ren och skär klass. Det är så ungt och oförlöst att det känns synd att en av ganska få flaskor får sätta livet till redan nu. Väldigt aromatiskt parfymerat med rosor och nypon, flera lager av tätt tvinnad röd frukt. Återhållet i munnen, med silkiga, fina tanniner, otroligt välbalanserat. Men framförallt ett rent och snyggt uttryck i frukten. Storhet rakt igenom.

Vi är tagna av avslutningen, och den visade generositeten med både tid och öppnade flaskor. Vi tackar med allt vad vi kan åstadkomma, men får motkommentaren att det är vi som tagit oss besväret att åka till Monforte och hälsa på.

Besöket utvecklade sig lysande och överträffade alla förväntningar, vinerna vi provade var extremt bra - särskilt vingårdsvinerna. Det är genomgående en skinande ren fin frukt i det mörkare spektrat, med övertoner av parfymerade blommor och vissa inslag av tryffel. Det känns som om vinerna är tillgängliga ganska tidigt för att vara gjorda i en traditionell stil med bara stora bottis.

"Säljsnacket" om att köpa filosofin gör mig mest förvirrad. Vinerna är så bra att den delen nästan känns missriktad. Men om man ser på prisutvecklingen de senaste fyra åren (+20%), så kanske man bara ska se det som ett sätt att be om förståelse?

Onekligen hade det varit kul att någon gång prova en hel flaska Granbussia över en kväll. 2500 SEK är ju bara en rejäl fortkörningsböter, och böter är ju inte så kul? Och en helkväll med en sådan flaska gör kanske att jag ser ljuset och förstår filosofin?

*Enligt boken Wine atlas of the Langhe är ursprunget till namnet okänt.