Gaja

Pedo mellon a minno

Att öppna de respektingivande portarna på Via Torino 18 i Barbaresco är inte mycket enklare än att ta sig in i Morias gruvor, det man finner innanför är dock mer lockande än horder av orcher. Jag hade som tur lösenordet.

Jag hamnade mitt emot Gaia Gaia på en vinprovning i Singapore. Det blev mitt "Mellon" som gjorde att jag nu kunde besöka ett av de mest svåråtkomliga vinerierna i Langhe: Gaja.

Mellon

Professionalism och exklusivitet. Det är intrycket som slår en direkt, redan från det att man ser den tunga kopparskylten vid ingången. Och inget rubbar det under de timmar jag och resesällskapet är där.

Gaia (Angelo Gajas älsta dotter) själv är lite försenad, så vi får först en rundvisning av assistenten. Det känns som om jag är tillbaka på Moët & Chandon. Inövad och rabblad ramsa med förskrivna USPs om varför Gaja är det bästa sedan Carne Cruda.

Vi försöker förmedla att vi kan historien (Sori Tildin - som fick namn från Clothildes smeknamn, menar du?, osv...) och söker en annan nivå och diskussion. Assistenten plockar upp det lika smidigt som Tommy Salo mot Vitryssland. Långt, långt ifrån det personliga bemötande vi får på alla övriga besök. Well.

Inte bara barrique

Nu är ju historien om Angelo Gaja egentligen intressant, men den är ju välkänd och repeterad överallt. Italiensk vinindustri hade inte varit vad den är i dag om det inte varit för Angelo Gaja. Familjen började göra vin först för att sälja till den restaurang de ägde där båten över floden Tanaro gick. Man började sälja vinet på stora flaskor till kunder. Allt tog sedan fart när Angelo Gaja tog över under tidigt sextiotal, och började införa grön skörd, senare franska barrique, temperaturkontrollerad jäsning och även att plantera nya druvsorter i Langhe. Han var en pionjär, som förutom att experimentera med hur man gör vin, även ägnade mycket tid åt marknadsföring utanför Italien. Han har byggt upp Gaja till det världskända varumärke det är idag.

Till slut dyker Gaia Gaja upp. Dagens frontfigur för Gaja och kvinnan som fick Neal Martin på The Wine Advocat att skriva en hyllningsartikel där han var på väg att glömma att nämna vinet han provade i hennes sällskap (OK, en överdrift, men när jag mailade den till Gaia så var hon ganska undrande). En välkomnande kram och den opersonliga inledningen är förlåten.

Från att ha startat att i det ursprungliga vineriet innanför den numera omtalade skylten, befinner vi oss nu i slottet på andra sidan Via Torino. Man köpte det av Bruno Giacosa för 15 år sedan, och har renoverat det sedan dess. Och som man gjort det! Jag är storligen imponerad - allting är smakfullt gjort, hantverket gediget och resultatet så nära orginalet som möjligt. Restaurerade väggmålningar, ursprungliga dörrar, och där det var för trasigt för att restaurera har man till exempel gjort nya takstolar som ser ut att vara original. Det är knappast billigt att renovera ett par hundra år gammalt slott på detta sättet. Klass!

Numera använder man slottet bland annat för att ta emot besökare, och man har en liten utställning som gjordes för att fira 150-års jubileet nyligen. Vi går runt, pratar och frågar. Gaia leder oss genom rummen och diskussionen på ett ledigt och avslappnat sätt. Hon har säkert gjort det hundratals gånger, men får oss att känna oss speciella. Vi tar upp frågan om Riedelprovning i Stockholm nyligen. Jo, hon tycker det är klar skillnad på olika glas, men håller inte med om den är så extrem som Riedel vill framhålla, eller att hennes viner smakar illa i några glas. (Se Finare Vinare.) Favoritglaset är Riedel Sommelier.
- Det som rymmer i princip en hel flaska, frågar jag.
- Just därför, svarar Gaia.

Väl i provningsrummet så smakar vi Barbaresco 2008. Detta är en blandning av 14 olika vingårdar i Barbaresco. Gajas filosofi är att blanda ger mest komplexitet och balans - så har man alltid gjort och viner från enskilda vingårdar är ett ganska nytt påfund. Vinet har en bedårande nos med parfymerad mörkröd frukt i flera lager. I munnen är det silkigt och lent i texturen, trots bra grepp i tanninerna. Det har kraft och stuns i den fina slanka frukten. Elegant och en njutning att dricka!

Vi provar Barbarescon i tre olika glas, efter diskussionen om glasprovningen. Här märks att Gaia har plockat upp en del marknadsföringstrick från Riedel. Hon "leder" oss och talar om vad hon tycker vinet smakar och hur det upplevs, och det innehåller såklart bara positiva beskrivningar. Något hon gör med alla viner vi provar. Svårt att inte bli påverkad, även om man är medveten om vad som händer...

Totalt arbetar ca 70 personer på Gaja i Piemonte, vilket är en ganska stor kontrast mot de små familjeföretag de flesta andra producenter är. Alla är heltidsanställda, många invandrare, och man ser till att de får boende med mera ordnat.
- De som jobbar för oss heltid får en möjlighet att förstå vår filosofi i och med att de då stannar längre.

2007 Dagromis är en blanding av druvor från vingårdar i La Morra och Serralunga. Frukten här är ljusare än i Barbarescon, men de parfymerade dragen av rosor och viol återfinns här med. Vissa asiatiska kryddor och lite rostat kaffe finns bakom den generösa frukten. Det är något yppigare i munnen, med en lång, lång svans.

Vingårdsvinerna innehåller runt fem procent Barbera i Nebbiolon. Dels för att bidra med frukt, dels för att "korrigera" syran. Det innebär att de inte får klassas som Barbaresco - och en förklaring som cirkulerar är att Gaja inte vill få sin Barbaresco att framstå som en Normale, eller ett enklare vin. Barbarescon är det ursprungliga vinet och det ska inte stå i skuggan av något. Frågan är om man lyckats i den ambitionen?

2005 Sorí Tildin är en ren smocka av finlemmad parfymerad frukt. Hallon och jordgubbar, med övertoner av nypon, violer och en fräsch mynta. I munnen ger de silkiga tanninerna en ordentlig stadga och bra grepp. Slankt, elegant och med kraft. Långt som en lärarsemester.

Gaja har i samarbete med olika universitet undersökt vilka kloner av Nebbiolo som fungerar bäst i olika lägen. Man har nu börjat göra mer och mer på egen hand, och håller på att bygga upp en egen plantskola där man odlar fram 100-talet rankor av varje klon - som man tagit från de rankor med bäst egenskaper i sina egna vingårdar. Dessa vinrankor ska sedan följas under ett antal år för att se om man kan förbättra vinet ytterligare genom att välja rätt ny klon i rätt läge. Inget lämnas åt slumpen.

Man använder redan idag en klon av familjen Rosé ganska mycket, vilket jag trodde var ganska ovanligt då den ger dåligt med färg till vinet. Den finns spridd i många vingårdar, och är en stor del av Cerequio, som används i till exempel Conteisa, men är även en i Dagromis.

1999 Conteisa tar det hela till en helt annan nivå, i alla fall när det gäller njutning här och nu. Komplexiteten tar ett steg upp i och med att det har mognadstoner av svettigt sadelläder, lite svampskog och tryffel. Samtidigt är frukten sötmogen, av det mörkare slaget och absolut vital. Tanninerna finns också kvar, och vinet har långt tid innan det viker ned sig. Det är viner som detta som påminner en om varför man lägger undan flaskor i tio år.

När klockan efter ett par timmar börjar närma sig åtta, börjar vi packa ihop oss för att åka. Vi får några tips på bra restauranger i närheten. På väg ut, medan vi går och drömmer om att kunna (läs: ha råd) dricka de sköna slanka Gaja-vinerna oftare hälsar Gaia oss hej då ,och tillägger:
- Jag tror jag tar med den nyöppnade 2005 Sorí Tildin och avslutar hemma ikväll.