Azienda agricola Cascina Nuova Elio Altare

Vi möts av La Morras troligen slöaste vakthund. Strax efter kommer vad som måste vara en av Langhes mest energiska vinmakare - Silvia Altare.

För knappt tre år sedan avslutade jag mina besök i Barolo med ett par oförglömliga timmar hos Elio Altare. Eftersom jag nu vet vad som väntar är det två ivriga vinälskare som rullar ned mot Cascina Nouva, från toppen av kullen och La Morras bländande vackra utsikt. Vi kommer inte bli besvikna den här gången heller.

Historien om Elio Altares energi och pionjäranda, konflikten med fadern som gjorde honom arvlös, till att det numera är dottern Silvia som sköter det mesta av det dagliga arbetet, beskrev jag för tre år sedan. När vi nu traskar in i Cantinan känns det som om vi tar vid där vi lämnade samtalet. Vi går snabbt igenom vad som hänt de senaste åren i form av byskvaller (vår gamla värd Weston har flyttat ut från Scavino, t.ex.), vinmakande (druvbytet med Marengo där man fått Brunate är slut, men man kommer från och med 2011 göra en Cannubi istället) och Singapore (där jag har bott och Silva blivit erbjuden Petrus till frukost).

Vi promenerar ned för att titta på källaren och prova från faten, och hela tiden blir vi serverade anekdoter och detaljer av en Silvia som bubblar av energi. "Vi pratar en hel del i vår familj". Det menar du inte!? Vi småskrattar oss igenom provningen.

Vad sägs om damen som vägrar sälja sina druvor till någon från byn Barolo, p.g.a. en felparkerad traktor för två generationer sedan? Hon säljer dock gärna till någon från La Morra. Betalningen för nebbiolodruvorna från en bättre cru är några damejeanne med Dolcetto. Kom inte och säg att man inte kan göra fynd när det gäller vin!

Eller när en av världens rikaste män (Mittal) är på besök och vill köpa 1000 flaskor från dotterns födelseår. Att han ser att det endast finns åtta kvar hindrar honom inte från att försöka med högre bud eller att ringa och tjata för att försöka vända ett tydligt nej. Allt går inte att köpa för pengar.

Vi tar en vända ut i vingården för att få en instruktion i hur man tar bort överflödiga skott från rankorna och för att få lite värme efter den svala källaren.

När vi är tillbaka i provningsrummet, kommer Elio själv förbi och hälsar. Det krävs inte många frågor från oss innan Elio med brinnande energi och entusiasm försöker förmedla sin filosofi. Han tar över och fyller rummet. Det blir en härlig dialog mellan honom och Silvia, en del gnabbade med glimten i ögat om allt från arbetsbelastning, investeringar i "hobbyprojektet" Cinqueterre, till vinval på restauranger. Vi suger i oss och lyssnar, och försöker kommer med intelligenta instick. Vi borde nog koncentrerat oss på lyssnandet.

Alla vet vi ju att Elio Altare var en av pionjärerna med kortare macerationer och franska barriquer - även om han själv ser Angelo Gaja som den som bröt mark först. Men bakom denna förenklande moderniststämpel finns en betydligt mer genomtänkt och genomgående filosofi.
- Jag vill göra rena viner med ren frukt, som ska var njutbara hela tiden, och inte bara efter 20 år.
- Om du inte provat något kan du inte skriva av det som dåligt.
- Undvik kemikalier i vinmakandet (förutom koppar och svavel).

Otaliga är de exempel Elio visar på hur de provat sig fram genom åren för att åstadkomma detta. Kort maceration med rotofermentatorer, en jästbooster från de egna vingårdarna (fotrampad av Silvia) - detta för att snabb kunna laka ur smak, färg och tanniner och få jäsningen att starta snabbt och skapa den skyddande koldioxiden. Dessutom grön skörd, som ju alla gör numer, för att öka koncentrationen i druvorna. Mängden nya fat, rostningsgrad osv. Allt med målet att göra viner som är så rena som möjligt i frukten och som går att avnjuta under hela sin livstid. Bourgogne är ledstjärnan.

Kemikalieanvändande slutade man med efter att Elio blivit sjuk av allt sprutande på gården. Nu använder man endast minimalt av koppar och svavel. Elio går och hämtar labbrapporterna som visar på de låga svavelhalterna i vinerna, ned emot 40 g/l.
- De kan vi ha tack vare den rena frukten, då behövs inte mer svavel för att skydda vinet.
Gården arbetar idag helt organiskt. Absolut inte biodynamiskt, påpekar Elio. Men man anpassar ändå buteljeringsdatum till fullmånen....

Experimenten och lärandet har inte upphört. Man provar nu att för hand avstjälka frukten från en liten del av Arborina. Den mekaniserade avstjälkningen lämnar runt 20 procent av stjälkarna kvar, så nu sitter man och för hand, druva för druva, tar bort stjälkarna på kvällen efter att det vanliga skördearbetet är klart. Beskrivningen av jobbet och tiden det tar påminner mig om när vi skulle klistra egna etiketter på nio pallar öl under studietiden. Det tar en halv evighet och det gnälls en del. Men man vill se hur detta blir, och alla försök ska göras tre gånger så man verkligen kan utröna resultatet. Första årgången var 2010, så det är sena nätter som väntar när det är skördedags i oktober.

Man provar även att macerera dessa avstjälkade viner relativt länge -12 dagar (korrigerat från 15)- i stora tankar (utan rotfermentatorer då).

Elio är uppenbart stolt över vad han åstadkommit - på ett typiskt italienskt sätt. Framförallt att ha provat och förändrat - utmanat de gällande normerna. Han nästan fnyser åt dem som avfärdar saker utan att ha försökt.
- Hur kan de veta att det inte fungerar?

Fatprover:

Vi promenerar runt utan att ha med något att anteckna på, och min erfarenhet av fatprov är begränsad så ni slipper notat. Ett vin sticker dock ut: 2010 Arborina Vecchia Vigne (namn ej klart) - det som avstjälkats för hand. Den är ett under av elegans, silkighet och ren intensiv frukt med bra grepp. Detta kommer att bli stort - det kan jag sätta pengar på. Synd att det är Bordeaux och inte Barolo man kan köpa EP.

Generellt verkar 2010 vara en riktigt bra årgång i vardande. Den har en härlig fräschör, med bra struktur och frukt. Blir dyrt om två år.

2009 Cinqueterre Elios nya projekt vid Liguriens kust. Silvia klagar på att det är där han spenderar sin tid, och alla pengar. Vinet är gjort på de två druvsorterna Bosco och Albarola. Ett ordentligt strukturerat vitt vin, nästan med rödvinstanniner. Citrusaromer och smak, och rejäla syror från samma familj. En salt mineralitet som sakta klingar bort. Ett lysande matvin! Det görs i liten skala och är inne på de första årgångarna.

2007  Larigi Prestigebarberan från toppen av vingården precis utanför Cantinan. Detta brukar inte vara mitt favoritvin, men är ändå bra med sin generösa parfyrmerade och kryddiga frukt i otaliga lager, utan att det blir kladdigt. Snyggt i en modern tappning, men prislappen är ganska mastig.

2008 Langhe Rosso Arborina Från samma druvmaterial som Barolo Arborina, men endast 18 månader på ek (därför inte klassat som Barolo) - 100 procent nya barrique. Denna är mycket bättre än den 2007 jag drack på hemmaplan för någon månad sedan. Frukten är mer hårt hållen i en slank skrud med uppstagande tanniner. Frukten är ren och klar. Gott - 2008 ger mer strukturerade viner än 2007. Vinet började göras för att Elio ville visa att han kunde göra två helt olika viner med samma druvmaterial. Det är bevisat nu, och jag tycker bättre om Barolon, så för min del kan ni sluta nu? Men jag gissar att man behöver någonstans att använda sina nya fat första gången (det är bara 30% nya i Barolon), så de får användas under en kortare tid i detta vin först.

2007 l'Insieme Välgörenhetsprojektet med åtta olika vinmakare där en del av intäkterna skänks. Mörkt som natten, jämfört med övriga viner. Stort, intensivt och med stabbiga tanniner. Inte riktigt min kopp te, och svårt att placera i Langhe blint. Nja.

2006 Barolo Är ungt med framträdande tanniner som biter till ordentligt. Slank fin parfymerad frukt, bra syror och snygg balans, men inte ett under av längd eller komplexitet. Jag har för mig att Altare hade stora problem med hagel under 2006, och inte gjorde någon Arborina eller Brunate.

2005 Barolo, 2005 Barolo Arborina, och 2005 Barolo Ceretta. 2005 är en bättre årgång än jag ansett tidigare, i alla fall hos Altare. Vinerna har inte den mest intensiva frukten, och tanninerna är ganska framträdande och håller vinerna i ett ordentligt grepp. Men frukten är ren och klar, de klassiska nebba-markörerna är där med parfymerade rosor, nypon och söt skogsbärsfrukt. Arborinan är ett klart steg upp från Normale, och Serralungas stadiga tanniner är tydliga i Cerettan - men frukten är också en storlek större där. Vänta med dessa ett par år till, och de kommer vara riktigt bra - nu fortfarande lite väl ungt sträva.

Inte för att det kommer som en överraskning för någon, men det här är viner som är lätta att älska. De har ett rent, snyggt uttryck med en uppfriskande fräschör, och en ganska slösande frukt för Barolo. Visst finns det spår av ek, men jag tycker inte den tar över. De är mer tillgängliga direkt från start än många andra, men nog kan de ha ganska bitska tanniner som unga. En 1990 Barolo Arborina jag drack för ett tag sedan visar på lysande utveckling med tid på rygg.

- Vem är det egentligen som bestämmer nu, och tar de avgörande besluten?, flikar jag in under Elios och Silvias gnabbande. "Det är ju fortfarande du pappa" säger Silvia. "Nej, du bestämmer det mesta nu" replikerar Elio med märkbar stolthet och kärlek. Det här generationsskiftet går som en dans.