Jag inser att jag inte är på topp med jetlag och fokus på annat, så några avancerade gissningar klarar jag inte av. Speciellt inte när första vinet har mig över större delen av Europa i mitt irrande efter ursprung.
En Grekisk viognier var inte riktigt på min radar. 2009 Domaine Gerovassiliou Viognier var dock en klart trevlig upplevelse, men både gul tropisk frukt och en hel bukett av vita blommor och en frisk munkänsla med en kryddigt god svans. Passar bra till en underbar lax, men soyan och wasabin till spelar ett litet spratt och matchar inte helt.
Till en av Sveriges godaste (och största) toast med trattisar (det står sällan på menyn i Singapore. Tack!) serveras ett höstvin. God pinotnäsa med röda bär, undervegetation barr och en mörka kryddor. Det finns även en lätt parfymerad ton som ett tag lurar mig till Nebbiolo. När det slanka, lättfotade vinet dessutom har rejäla sträva sandiga tanniner så tvekar jag lite. Men nog är det en Pinot, och denna typen kan bara vara från Bourgogne. Längre än så kommer jag inte i mina gissningar.
2005 Nicolas Potel Volnay Vielles Vignes. Bourgogne är vad svamp och höst kräver, men frukten och syrorna klarar inte riktigt att stå upp till den krämiga toasten. Jag är lite undrande över hur den kommer att vara när tanninerna slipats ned med några år till - om frukten riktigt kommer hålla ut? Efter några timmar i glaset tappar frukten kraft och precision, och vinet blir till och med lite snipigt,
Sedan kommer kvällens kameleont. Först helt övertygad om korkskada, som övergår i en ton med lite stickiga, parfymerade volatila drag tillsammans med jordkällare. Om man tar sig steget under den lite stickande känslan ligger dock en ljus skir klar ton av nymogen jordgubbe. Inte en övermogen in-your-face-jordgubbe, utan en svalodlad, försiktig jordgubbe i balettskor och tyllkjol. Typ. Den luktar underbart. I munnen finns samma jordgubbe med fronten av en ganska generös fruktkärna ackompanjerat av bra syror och tanniner. Gott till en lika god ragu, som är gjord efter konstens alla regler med kycklinglever och lång tillagningstid.
Men jag blir inte klok på vinet, det påminner en hel del om två tidigare försök av Monprivato 2004, och jag drar till med en traditionalist Barolo - men undrar om flaskan är helt kosher.
Jag var närmare än jag trodde. Den påminde ännu mer om tidigare försök med avtäckt etikett. Samma stil och upplevelse, men med lite generösare frukt. Om dessa ska bli underverk som det pratas om, hur länge ska man då vänta??? Eller har jag smakat tre raka flaskor Monprivato som inte är helt friska?
Sedan har jag med ett misslyckat försök att lura värdparet till Bordeaux. Min 2004 Yarra Yering Dry Red #1 uppträder inte alls som den ganska strama BDX-liknande företeelse jag hoppats på. Istället blir en en lite sötaktig frukt och en klar ton av grönt nyskördat hö. M pratar om tomatpure, men det hittar inte jag. Sötaktig övermogen frukt är inte värdarnas preferens, inte heller jag, med min tillvänjning av Aussies, kan säga att jag tycker det är speciellt bra. Är det årgången, flaskvariation, eller en effekt av en söndrig vinkyl?
Det var i alla fall bättre än den lilla påtitten av Corale 2006 jag också fick. Den påminde ganska mycket om den Pelissero Langhe Long Now jag precis provade. Fruktigt och lättillgängligt, men utan charm tycker jag. Jag hittar varken druva, ursprung eller någon speciell stil i det. Det finns så mycket intressantare vin att dricka. Och nu görs den ju inte ens längre.
Tack för ett kärt återseende och en mycket god och trevlig kväll. Nu ska jag bara lära mig att titta åt rätt håll när jag går över gatan, så jag tar mig helskinnad till ikväll för fler återseenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar