2006 Livio Pavese Barbaresco

En vecka med toppar och dalar avslutas när Luftwaffe till slut sätter ned hjulen på Changi. Ett glas vin behövs för att bekämpa trötthet och jetlag.

Sällan kan allt vara på topp. Förra helgens strålande väder i Stockholm med några kära återseenden och två vin-sessioner är minnesvärda. Bara för att avlösas med en utbildning som lämnar lite fadd eftersmak i munnen. Jag är helt med på att dra ihop alla höga chefer för att diskutera strategi och hur vi ska förändra bolaget och jobba bättre ihop osv. Och föreläsarna är både roliga och svindyra. So far so good.

Jag vill dock inte åka över hela världen för att lyssna på någon som mest påminner om en stand-up komiker. Det är klart underhållande, och alla skrattar vi. Men att få det att framstå som projektplanering 101 är något han själv kommit på, och att det är det bästa sedan bottilagrad Nebbiolo är lite magstarkt. Varför göra om allt i metaforer, där humorn i omskrivningen är viktigare än att det förmedlar något? Jag funderar fortfarande på vad han ville säga med liknelsen med en Sci Fi-film? Jag kommer inte ens ihåg sammanhanget. Sedan när fick innehållet stryka på foten för ytan? Ok, sedan länge, men även i svindyra utbildningar?

Det är förvisso ett lyxproblem, men jag tar det som en bra anledning att trösta mig och samtidigt bekämpa tidsskillnaden. En flaska som vänliga besökare smugglat hit: 2006 Livio Pavese Barbaresco har kommit in i SBs sortiment och ska finnas där ett helt år. Jag hade inte sett Patriks sågning innan jag öppnade kvällens jetlagsmoderator utan ger mig in i kampen med öppna ögon. Tänk er som ni träffar ett barn till en släkting, som ni inte sett på länge, och de kommer fram och säger "Look at my beautiful baby".... Eller så lämnar jag alltför krystade liknelser därhän.

Doften är inte så dum. Lite plommon och körsbär i lite plump och klumpig stil, med övertoner av lösningsmedel, lim och kaffesump med läder. Inte så elegant och eteriskt kanske, men ganska gott.

I munnen håller det däremot inte riktigt ihop. Frukten och de tanniner och syror som finns går inte i takt. Frukten trappar av rätt fort, och lämnar ett småsurt och stramt avslut. Under tiden körsbärsfrukten är med så är den dessutom lite lös i kanten utan direkt precision. Nja, det här var ingen direkt vinnare. Det är inget fel på det, men opersonligt och utan något direkt lyft.

Jag upplever det nog lite mer öppet och med med dragningar åt mörk frukt än de ljusa jordgubbspustar Patrik beskriver, men vi kommer till ungefär samma slutsats: Det finns intressantare nebba i denna prisklassen att finna. Men nu har monopolet bestämt att detta är det bästa Sverige kan få. Basta!

Det bästa av Stockholm

En snabb visit i Stockholm, som visar upp sin bästa sida. Kall, klar hög luft är inte precis vad jag är van vid - och det är skönt som omväxling mot 30+ och 100 procent luftfuktighet. Det är faktiskt riktigt skönt. Sedan blir det ett välkommet återseende med en middag hos M&L, samt Sveriges mest fotbollstokiga 4-åring med lillebror.

Jag inser att jag inte är på topp med jetlag och fokus på annat, så några avancerade gissningar klarar jag inte av. Speciellt inte när första vinet har mig över större delen av Europa i mitt irrande efter ursprung.

En Grekisk viognier var inte riktigt på min radar. 2009 Domaine Gerovassiliou Viognier var dock en klart trevlig upplevelse, men både gul tropisk frukt och en hel bukett av vita blommor och en frisk munkänsla med en kryddigt god svans. Passar bra till en underbar lax, men soyan och wasabin till spelar ett litet spratt och matchar inte helt.

Till en av Sveriges godaste (och största) toast med trattisar (det står sällan på menyn i Singapore. Tack!) serveras ett höstvin. God pinotnäsa med röda bär, undervegetation barr och en mörka kryddor. Det finns även en lätt parfymerad ton som ett tag lurar mig till Nebbiolo. När det slanka, lättfotade vinet dessutom har rejäla sträva sandiga tanniner så tvekar jag lite. Men nog är det en Pinot, och denna typen kan bara vara från Bourgogne. Längre än så kommer jag inte i mina gissningar.

2005 Nicolas Potel Volnay Vielles Vignes. Bourgogne är vad svamp och höst kräver, men frukten och syrorna klarar inte riktigt att stå upp till den krämiga toasten. Jag är lite undrande över hur den kommer att vara när tanninerna slipats ned med några år till - om frukten riktigt kommer hålla ut? Efter några timmar i glaset tappar frukten kraft och precision, och vinet blir till och med lite snipigt,


Sedan kommer kvällens kameleont. Först helt övertygad om korkskada, som övergår i en ton med lite stickiga, parfymerade volatila drag tillsammans med jordkällare. Om man tar sig steget under den lite stickande känslan ligger dock en ljus skir klar ton av nymogen jordgubbe. Inte en övermogen in-your-face-jordgubbe, utan en svalodlad, försiktig jordgubbe i balettskor och tyllkjol. Typ. Den luktar underbart. I munnen finns samma jordgubbe med fronten av en ganska generös fruktkärna ackompanjerat av bra syror och tanniner. Gott till en lika god ragu, som är gjord efter konstens alla regler med kycklinglever och lång tillagningstid.


Men jag blir inte klok på vinet, det påminner en hel del om två tidigare försök av Monprivato 2004, och jag drar till med en traditionalist Barolo - men undrar om flaskan är helt kosher.

Jag var närmare än jag trodde. Den påminde ännu mer om tidigare försök med avtäckt etikett. Samma stil och upplevelse, men med lite generösare frukt. Om dessa ska bli underverk som det pratas om, hur länge ska man då vänta??? Eller har jag smakat tre raka flaskor Monprivato som inte är helt friska?

Sedan har jag med ett misslyckat försök att lura värdparet till Bordeaux. Min 2004 Yarra Yering Dry Red #1 uppträder inte alls som den ganska strama BDX-liknande företeelse jag hoppats på. Istället blir en en lite sötaktig frukt och en klar ton av grönt nyskördat hö. M pratar om tomatpure, men det hittar inte jag. Sötaktig övermogen frukt är inte värdarnas preferens, inte heller jag, med min tillvänjning av Aussies, kan säga att jag tycker det är speciellt bra. Är det årgången, flaskvariation, eller en effekt av en söndrig vinkyl?

Det var i alla fall bättre än den lilla påtitten av Corale 2006 jag också fick. Den påminde ganska mycket om den Pelissero Langhe Long Now jag precis provade. Fruktigt och lättillgängligt, men utan charm tycker jag. Jag hittar varken druva, ursprung eller någon speciell stil i det. Det finns så mycket intressantare vin att dricka. Och nu görs den ju inte ens längre.

Tack för ett kärt återseende och en mycket god och trevlig kväll. Nu ska jag bara lära mig att titta åt rätt håll när jag går över gatan, så jag tar mig helskinnad till ikväll för fler återseenden.

2004 Pelissero Langhe Long Now

I am 85 points on this.

En svårbestämd blandning av Barbera och Nebbiolo där frukten är lite odefinierad och syltig, komplexiteten består mest av rostade fat, och längden är högst måttlig. Att sätta denna till ursprung och druva blint är svårt, att njuta av den likaledes.

PS. Kolla in James Sucklings video. Nu har Kronstam blivit intressant i jämförelse.

Out of the box

Målsättningen med dagens övning var att få mannen från boxen att bli för stor för boxen på hemresan. Lösningen är såklart att ta med Fasching på champagnebrunch.

Fasching njuter av Singapore

Ni har ju läst tidigare om hur det går till på dessa, så jag delar helt enkelt med mig av några bilder.

Bitesize lax med rom

Hälsotallrik. Ni ser väl grönsakerna.

Kolesteroltävling mellan mos och risotto

Är de små kan man ta många

En, av många, efterrättstallrikar.

Ostbricka som slår de flesta ostdiskar

Ska man klaga på något är det valet av skumpa, men det kan man stå ut med....

Fasching gästbloggar blint

Fasching är på välkommet besök i Singapore. Han skryter ofta om att han har två och ett halvt munskänksbetyg (missade praktiken), och är dessutom vältalig. Därför serveras två helblinda viner, plus ett, och tangentbordet lämnas över.

Ok, först vill jag meddela vilken djävulskt uttänkt plan det här är. Risken att få brallorna neddragna inför en hel vinvärld och själv tvingas beskriva det liksom. Secondly vill jag innan provningen spela ut vartenda bortförklaringskort som finns. Jetlag, ringrost, begynnande förkylning, bortaplan, tropiskt klimat, otrevligt sällskap, you name it.

Men ändå.

Vin 1: Tät mörkblå färg vilket ju tyder på ett ungt vin, max 5 år gammalt. Doften är syrlig med tydliga toner av russin och annan torkad frukt. Dragonfruit kanske, vi är ju i Asien trots allt. Tyvärr doftar det mer och mer blöt källare vilket antyder att vinet kan vara korkskadat. Tvingas jag gissa hamnar jag i Toscana, men eftersom jag slipper så undviker jag nesan att sätta en Bordeaux i Italien. En korkskadad Ch Cantemerle visar det sig vara, men skadade viner gills inte. Så fram med en ny flaska! Mer om detta under rubriken Vin 3.

Facit: Château Cantemerle 2006 Mer och mer unken doft mer tiden. Missen ursäktad. /Ulrik

Vin 2: Mmmmm! Pinot Noir! Röda bär och en trevlig animalisk ton i doften, med kryddiga inslag. Måste vara Pinot. Enda bryderiet när man hittar Pinot direkt i doften är att reda ut om det är en Bourgogne eller från Nya Världen (som det hette för 15 år sedan, nu är den kanske inte så ny längre). Efter mycket om och men landar jag i USA och Kalifornien. Den runda sötaktiga smaken får avgöra saken. Årgångstombolan drar nummer 2002.

Facit: 2004 Freeman Vineyards Russian River Pinot Noir. Inte illa gissat. Och vinet är inte illa det heller. Växer dessutom med tid i glaset när frukten mörknar och kryddorna blir mer påtagliga, det har dock lite eldig alkoholsvans, men är riktigt gott,. /Ulrik

Vin 3: Bordeaux! Bara måste vara Bordeaux. Något syrlig doft med hö, ceder och lite tobak. Smaken är  överraskande "mogen" vilket gör mig lite förbryllad men leder mig åt högra stranden. En Pomerol kanske? Bra balans mellan syra, tanniner och alkohol. Tillsammans med den röda färgen med aningens gul kant är vinet hyfsat åldrat, kanske sent nittiotal. Men doften stämmer inte riktigt med smaken och jag kompromissar och väljer 2002, lite oklart varför. Men Bordeaux är det.

Facit: Bordeaux är det inte, men väl Yarra Valley. Inte bara jag som uppskattar 2001 Yarra Yering Dry Red #1. Också ett vin som vinner på mer tid i glaset. /Ulrik

Mr Fashing hade ju inte klarat trebetygaren på det här, men helt ute och cyklar är han inte. Blindprovning är bra för ödmjukheten.

2004 La Spinetta Langhe Nebbiolo

Utförsäljning av vin med upp till 65% rabatt gör att vinpriserna i Singapore kommer ner ungefär på europeisk nivå, och med något exempel till och med under.

Som ett exempel hittar jag Spinettas Langhe Nebbiolo 2004 för drygt 100 kronor. Det är första gången jag hittar ett vin till ett riktigt bra pris. Spinettas enklaste vin från de yngsta stockarna har jag haft en hel del glädje av i andra årgångar så jag slår till.

En lätt plufsig utflytande doft utan riktig definition. Mörka söta körsbär och skogsbär. En hel del fatkrydda och en en dos parfym. Tyvärr drar parfymen inte åt det lätta, nästan volatila, hållet till utan känns mer som farmors tunga blommiga parfym. Jag dricker det öppet vilket underlättar uppgiften att placera det som Nebbiolo, men det är Nebba med en överdos välrostade fat tycker jag nog. Söta kryddor, rostat kaffe och choklad.

2004 är första årgången av det här vinet. Det står att det fick 12 månader på helt ny fransk ek innan release. På följande årgångar nämner de inte att eken är helt ny, vilket väl borde betyda lite mildare fatbehandling. Bra beslut.

Munkänslan är inte heller övertygande. Frukten finns där, men den saknar lite struktur och en hel del längd. Körsbären är lite lösa i kanterna, samtidigt som de är på väg utför, och kaffe och choklad håller på att ta överhanden. Syran finns där dock fortfarande och räddar paketet från att bli en söt, lätt sliskig, överfatad historia.

Nja, det här övertygade inte. Jag har fått betydlig mer njutning av 2006 och 2007 tidigare, och resterande flaskor jag köpte får nog drickas lätt kylda till något grillat. Snart.

Misstag

Till helgen ska jag få besök av en god vän - Fasching. Det ska bli riktigt kul att ses då det ju varit ett tag sedan på inte minst på grund av geografiskt avstånd.

Fasching har likt jag ett stort intresse för mat och vin, så jag har redan bokat in en brunch på Fullerton - lysande mat och free flow av champagne. Höjdpunkter är t.ex. kocken vars enda uppgift är att steka gåslever, eller potatismoset där de är verkligen snålar på potatisen till förmån för smör och grädde - och tryffel. Det är lite ansträngande men med viss träning så klarar man av ett par timmar.

Nu börjar jag oroa mig om detta är så väl genomtänkt. Först ser jag Faschings favoritrecept, som tydligen är smör. Sedan ser jag bilden på honom. Som sagt var det ett tag sedan vi sågs.

Fasching (från hans blogg)

Jag börjar komma på andra tankar och har nu avbokat brunchen för följande schema:

Bootcamp

Singapore Tree Top Walk

Singapore Marathon (OK, det går inte inte förrän i december, men han kan ju få en månads träningsläger).

Marina Bay Sands

Det sista är förvisso ett casino med en sjukt cool pool. Det kan kännas lite udda i vårt fitnesschema, men lite kul måste vi ju ha i allt elände också. Annars kanske han stannar i Bankok och letar slösse.

Wine of the vintage

För ganska exakt ett år sedan utser WAs Galloni Roagna's Paje till bästa Barbaresco från 2003.

Det känns ganska sympatiskt när Wine of the Vintage går att få tag i för 400 kr, och inte 5, 10 eller 20 gånger det priset som ju blivit standard i mer prestigefyllda delar av vinvärlden. I samband med sin TN så nämner Galloni också att bästa tillfället att uttala sig om en Barbarescos kvalitet är vid ca 20 års ålder. Alfredo och Luca håller säker med - de har ännu inte uttalat sig på hemsidan om vilka årgångar som är bra efter 1990, man ska ju ändå inte dricka någon senare årgång.

Nu får det ju vara hur det vill med tålamodet - nu blir en första flaska offer för korkskruven. 2003 ska ju vara tillgängliga relativt tidigt. En snabb påtitt på fredagen, sedan väntan i flaskan till lördagen.

2003 Roagna Barbaresco Pajé är helt underbart! Mörkviolett i färgen med en begynnande tegelkant. Härliga friska toner av rönnbär, lingon och slånbär. Övertoner av viol och rosor, lösningsmedel. Något av den mest tydliga tryffeldoft jag stött på, och del begynnande mognadstoner av torkat sadelläder.


De som läser vinbloggar i Sverige kan knappast ha undgått att läsa om Roagna och deras traditionella metoder. "At Roagna we don't change things". I 2003 väntade man ut skörden och skördade Pajé först 18e oktober. Dessutom blev det ingen Crichët Pajé det året, utan all frukt gick till Pajé. Nästan lite Aldo Conterno Il Favot.

I munnen är vinet elegant och välbalanserat. Frukten är ganska generös med en mörkare anstrykning än i nosen. I eftersmaken tar lakrits och tjära fruktens plats, och det klingar sakta av i en småstram stil. Tanninerna är tydligt närvarande, men är inte vassa i kanterna utan söta och fina. Förvånansvärt snälla till och med. Det gladaste beskedet kommer dock från syrorna som är på piggt och glatt humör.

Med lite god vilja kan man kanske säga att frukten känns lite mognare och sötare än vanligt, men spåren av en het årgång 2003 är annars väldigt diskreta. Vinet sitter ihop på imponerande bra sätt utan vassa kanter, med balans och bra syror. Supergott! Det har sagts förr, men traditionalisterna lyckades bra i 2003.

Vinet är njutbart och bra redan nu - om man bara ger det lite luft. Har du några flaskor skadar det inte att prova en. Men har du bara ett fåtal ska du nog vänta då det har mer att ge om några år.

Det verkar dessutom som jag precis avslöjat den senaste vändningen i Brunellogate. En tidig release av Australiensisk Brunello.

Blinddate & Blindpavor

Du känner inte mig men...

För några veckor sedan damp ett mejl med den inledningen in i inboxen. Jag kände mycket riktigt inte avsändaren men mejlet innehöll en inbjudan att delta när han träffade sin lika vintokiga kompis vid nästa besök i Singapore. En obskyr vinblogg kan leda till spännande nya bekantskaper - och vinupplevelser.

Vi ses på Otto med varsin medtagen blindpava. Otto är en riktigt bra italiensk restaurang - spännande  meny och en kock som är flitig med tryffelhyveln. Jag har aldrig varit här tidigare, men kommer att återkomma.

Det första vinet hälls innan förrätten. Först en lättfotad ljusröd lätt parfymerad frukt. När rosbladen och nyponen kommer så är jag ganska säker på en Nebbiolo, efter en kort utflykt till Bourgogne. I munnen är frukten fin och vital. Smeksamma tanniner, som har en hel del bett och strävhet. Lång eftersmak där lite tobak kommer fram. Jag tycker först att det känns som en ganska ung Barolo och gissar på 2001 eller sent 90-tal. Till mitt försvar ska sägas att vinet blommade ut först efter en timme i glaset. Då med mognadstoner som buljong, soja och teblad mer framträdande, samtidigt fyller frukten ut mer och blir mörkare.Vinet blir lysande gott och påminner en hel del om den Altare Barolo 1989 jag provat tidigare.

1990 Roberto Voerzio Barolo Brunate. Min första Voerzio och den är onekligen bra och sjunger riktigt bra nu. Tanninerna förvånade kraftiga efter 20 år. Bra start på kvällen.

Det andra vinet har en söt mörk plommonfrukt i förgrunden, med många olika lager av röd frukt bakom. En lätt parfymerad handtvålsparfym på toppen. I munnen smeksamma ganska nedslipade tanniner, och hög syra. En lång eftersmak som drar åt det söta hållet. En väl integrerad, försiktig, dos rostat kaffe skvallrar om viss ek. Merlot borde vara en ganska stor del i vinet är gissningen. Tvekar mellan Californien, eller en Super-Tuscan. De höga syrorna får mätaren att ticka över till Italien. Slutet av 90-talet är i alla fall gissningen. Men mycket Merlot var fel.

1998 Ornellaia är gjord på 60% Cab Sauv och 30% Merlot. I en bra fas nu, men kommer att hålla ett bra tag till. Jag har en del yngre Ornellaia liggande och där får de bli kvar ett tag.

Sedan kommer mitt vin, som är ett av de få jag är säker på inte har kokts efter att vinkylen gått sönder. 2004 Massolino Barolo Riserva Vigna Rionda är ungt, men har fått luft sedan morgonen, och är på riktigt bra humör. Söta skogsbär som drar åt ett lite mörkare håll än Voerzion. Rosbladen och tjäran finns där, och det är inte bara kocken som bjuder på tryffel. I munnen är vinet otroligt välbalanserad - unga sträva tanniner och höga syror och en frukt med både komplexitet och längd. En riktigt bra Barolo, som jag ska lägga undan i minst 4-5 år till. Dock en njutning redan nu. 2004 som årgång visar sin storhet igen.

Sista vinet blir jag inte riktigt klok på. Söt likörtonad frukt med cassis och svarta körsbär och lite lakrits. Fyllig i munnen med en svalare känsla än den söta likördoften antyder. Friska inslag med en ton av gröna örter och menthol. Frukten är så tät att man nästan får tugga sig igenom den. Det känns dock inte tungt utan lätt och välbalanserad, med en del tanniner och struktur bakom allt. Det här måste komma från något varmt ställe, och jag lutar åt Australien. Jag har uteslutit södra Rhône, trots försök att få mig dig. Men det känns inte som en Syrah från Barossa. Jag irrar runt utan att få någon ordning på det.

2001 Sine Qua Non Ventriloquist är gjord på 82% Grenache och 18% Syrah. Jag kände inte igen Grenache i den doften!!? Och inser att jag borde landat i Kalifornien, men diskussionerna runt bordet lurade mig. Tung och prestigefylld avslutning på den kvällen.

Tack för inbjudan och för att jag fick vara med och smaka de lysande vinerna.

2005 Yarra Yering Agincourt Dry Red Wine #1

Två veckor med mycket jobb kombinerat med ett välkommet besök av syrran har satt sina spår både i bloggandet och vindrickandet. Med syster på ett plan på väg hem till den svenska hösten får det bli ändring på det.

Jag har druckit en hel del Yarra Yering tidigare, som ni kan läsa om här: Dry Red #2, Dry Red #1, Underhill Shiraz, och Pinot Noir. Ikväll är det dags för en femte variant i 2005 Yarra Yering Agincourt. Det är en version av Dry Red #1, men utan Malbec och Petit Verdot, och gjort på unga rankor som planterades 1998. 70% Cabernet och 30% Merlot.

Varför vinet är uppkallat efter en ort i norra Frankrike, mest känt för ett slag mot engelsmännen på 1400-talet är för mig okänt. Någon som har en aning?

Risken att vinet blivit kokt finns med det mesta som öppnas nuförtiden, men den verkar ha överlevt.

Generösa likörtonade körsbär, plommon och röda vinbär samt rikligt med kaffesump och gräddig mjölkchoklad i doften. Ett uns parfymerad handtvål på toppen. I munnen är det mörkröd frukt med röda vinbärssyror i främsta rummet. Längre och djupare in kommer lite chokladiga toner, medan eftersmaken klingar av i lite småstram stil.

Det här är långt ifrån samma klass som Dry Red #1, av samma årgång. Lite mer dragning åt det syltigare hållet, inte samma komplexitet, struktur eller längd. Inget fel, men jag är glad att de håller denna juicen separerad från Dry Red #1 i ett par år till.

Jag fortsätter handla Yarra Yering, men deras av deras övriga viner.