Statlig humor

Samtidigt som kampanjen för En Primeur for Bordeaux 2009 pågår för fullt i hela världen, så passar Systembolaget på att släppa Bordeaux 2007 som nu buteljerats och är färdigt för marknaden.

Visst är man ganska frustrerad när man ser 2009s prisnivåer gå långt norr om vad man är villig att betala för lite jäst druvjuice. Men det kompenseras nästan av att se vad Systembolaget försöker sälja sina inköpta 2007:or för.

Är inte Systembolaget medvetet om att det finns en värld utanför Sverige? Och att den bara är några musklick och ett DHL-paket bort? Det ser ut så om man tittar på priserna de vill ha för vad de ska sälja till intet ont anande svenska konsumenter.

Några exempel, med minimal research gjord:
Mouton Rotschild 2007, 4259 kr. Kan t.ex. köpas för 317 EUR här.

Haut-Brion 2007, 3536 kr. Kan t.ex. köpas hos Wein Weber för 299 EUR.

Ausone 2007, 6944 kr. Vad sägs om 529 EUR?

Ett mindre stratosfäriskt exempel: Lascombes för 568 kr eller 45 EUR.


Och man slipper köa och slåss för någon av de 204 flaskor Mouton som SB bestämt att vi svenskar ska dela på? Man behöver inte köpa gigantiska mängder för att det ska löna sig.

Sedan finns det väl en del som ligger ganska OK i pris. Lafite-Rotshild verkar Asiaterna ha drivit upp priset över vad SB vill ha, så där kan ni göra ett kap. 180 flaskor att slåss om.

Lika frustrerad som man kan bli på priserna på En Primeur blir man när ser hur våra kära monopolister hanterar Bordeaux i Sverige. Priser som inte har någon koppling till övriga marknaden, och mängder och tilldelningar som får motboken att framstå som rena försäljningskatalogen.

När man sedan läser en intervju med VD Magdalena Gerger blir man mörkrädd.....

Tack för EU, och tack för Internet.

Frågan har ju berörts tidigare, och då var det ännu värre.

2007 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove

Le Serre Nuove är lillasyrran till förstavinet Ornellaia. De faten där druvjuicen inte anses platsa i den exklusiva buteljeringen går till andravinet, framförallt är det druvor från de yngre stockarna som får bidra.

2007 Le Serre Nuove är gjort på 40% av båder Merlot och Cabernet Sauvignon, toppat med 15% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. Bolgheri goes Bordeaux. När man följer prissättningen av Bordeaux En Primeur 2009, så inser man att mängden topp-bordeaux man kommer dricka i framtiden är begränsad. Lika bra att börja se sig om efter alternativ. Sedan kostar detta alternativ i och för sig 429:- hos vännerna på Gröna Skylten,  så de skänks inte direkt bort heller.

Efter att ha fått en rejäl dos luftning är det allt annat än återhållet när man sticker ned nosen i glaset. En grundton av svarta vinbär och körsbär ligger i botten, ovanpå ett tjockt lager söt tobak och jord. En nougatliknande, söt chokladton är också med i mixen. Den sista komponenten är en väl tilltagen dos julkryddor - nejlikor och kanel. En expressiv doft, om än kanske lite i avsaknad av personlighet?

I munnen är vinet fylligt med en riklig och lättillgänglig frukt från det mörka laget som fyller ut i en ganska bra eftersmak, utan att tappa kraft någonstans.Den söta tobaken från doften återkommer, och har fått understöd av rostat kaffe. Det är rejält med tanniner, men frukten är så generös att de inte märks - gommen känns ganska sträv när eftersmaken klingat av. Hade tanninerna varit snällare hade det nog känts syltigt, och samma sak hade nog gällt om syrorna, som ger salivkörtlarna en ordentlig omgång, inte varit på plats.

Trots sin ungdom är det tillgängligt och gott att dricka redan nu. Jag kommer dock försöka att ligga på resterande flaskor ett tag till, och ännu längre på de 2006:or jag har liggande. Nu råkar ju de av någon outgrundlig anledning ha följt med till Asien, så vi får väl se hur det går med den saken.

Det är såklart inte Bordeaux, och ska inte vara det heller. Ambitionen är nog inte ens att försöka göra en kopia, utan att skapa ett eget uttryck för Bolgheri. Om man lyckats helt ut vet jag inte. Snyggt och välgjort är det, även om jag tycker mig ana en hel del fat i det (trots bara 25% nya barrique i 15 månader). Jag har dock lite svårt att spika personligheten i det, men det kan ju lika väl vara en erfarenhetsbrist.

Le Serre Nuove kommer aldrig blir någon ersättare till Bordeaux, för mig. Men det är gott, trots att jag nog tycker prislappen är ganska väl tilltagen. Bordeaux kommer nog segla utanför min räckvidd, och det är väl bara att lära sig gilla läget. Det finns så mycket annat gott vin. Även om det aldrig blir som Bordeaux.

Coffeeinists Anonymous

Det har gått många år, och många koppar, sedan jag började dricka kaffe. Det började med att tugga snabbkaffe under nattvakten i lumpen, för att sedan gå till att man behöver något att ha i handen under alla kvartsraster under universitetstiden. Sedan följde några extrema konsultår där kaffet både behövdes för att hålla en vaken, och som en micropaus i jobbet.

Under studieåren skulle kaffet vara så stark som möjligt - Zoegas skånerost var det enda valet. När man väl flyttat till jobbet i Stockholm mötte jag lattetrenden någonstans på tåget efter Södertälje. Vi pratar latte-art och fika på någon av alla de kaféer som poppade upp lika tätt och ofta som chicken-rice försäljare i Singapore.

Den senaste trenden är väl att verkligen börja bry som om råvaran - själva kaffebönan. Efter att ha varit på en kaffeprovning med Espressoskolan fick jag upp ögonen och intresset för det. Exklusiva, lätt rostade kaffen från speciella gårdar runt om i världen. Uppköpare som åker runt och försöker få odlarna att bry sig om kvalitet snarare än volym, och betala dem för det. Inspirerande, och gott. Otroligt gott. Drickes bäst som espresso, eller som bryggkaffe.

Efter det började jag köpa dessa olika kaffen, som inte alltid var helt lättillgängliga. Johan& Nyström är ju relativt väl spridda och riktigt bra, om man bara lyckas köpa det när det är nyrostat. Det får egentligen inte vara mer än sex veckor gammalt. Kaffeintresset har blivit roligare, men också mycket dyrare.

Jag har egentligen ingen större poäng med det här. Annat än att kaffe har varit med mig under en lång tid, och haft olika roll under olika perioder. Nu har jag landat i Singapore, och kan hur udda det än låter, inte hitta bra lokalt kaffe. Därför är jag så glad när jag lyckas köpa lite Brazilian Yellow Bourbon som är nyrostat.

Jag erkänner, jag är beroende av kaffe.

Cilantro - KL

"Possibly the city's finest restaurant", säger guideboken. En sökning på nätet ger fler positiva omdömen, och det får bli tillflykten när alla i Stockholm verkar titta på Bröllopet. Eller som CNN uttryckte det " The crownprincess of Sweden is today marrying her former personal trainer".

Cilantro är en fransk/japansk restaurang i Kuala Lumpur med höga ambitioner. Personal strömmar mot en redan innan man kommer in genom dörren till en stylad, ganska avskalad miljö. Väl bänkade bestämmer vi oss för en sjurätters avsmakningsmeny. Något vinpaket finns dock inte, vilket gör det lite svårt att matcha ihop mat och dryck på egen hand.

Efter att ha studerat vinlistan bestämmer jag mig för en Pichon Longeville du Baron 2005 på halvflaska. Kyparen kommer och låter mig smaka, varefter han ställer flaskan (ingen karaff) på bordet med budskapet "You might want to let it wait 3-4 minutes to let it wake up". Jo, det kan man ju tycka.

Först en amuse bouche bestående av hackad lax, röd caviar och ägggula, innan det är dags för första rätten: Sjögurka. Serverad i ett martiniglas tillsammans med en gele smaksatt av morötter. Sjögurkan smakar mest som en mild form av kräftsmör, med krämig konsistens. Det ser dock inte speciellt gott ut, och är inte heller något som riktigt faller mig på läppen. Jag får dock lära mig att sjögurkan är den mest exklusiva ingrediensen i sushi- i Japan.

Man bör också uppmärksamma brödet. Varmt och färskt och gott. Smöret ser ut som fruktköttet från en drakfrukt. Det visar sig dock att det var svart tryffel som ligger rikligt fördelad i smöret. Det har en strykande åtgång, och glädjande nog kommer servitören med påfyllning.

Den sallad som sedan serveras klargör temat för menyn: Dyra råvaror. Grillad vaktel med en terrin av anklever och rikligt med hyvlad vit tryffel. Delikat är det i varje fall, men det kan ju nästan vara svårt att misslyckas när man har det materialet att jobba med?

Sjötungan är perfekt stekt och ackompanjeras av en mild, krämig sås. Ser så enkelt ut, men är säkert knepigt att få till på exakt rätt sätt.

Vi går sedan över till köttet. En kombination Wagyu och Angus biff med svamp, där man bland de japanska musseronerna lyckats få med kantareller (!). Köttet är perfekt stekt, mört och riktigt smakrikt. Fantastiskt gott, vilket kanske inte är så överraskande med de två olika köttsorterna på tallriken. Men jag klagar inte - jag njuter.

En pasta följer på det. Pilgrimsmussla, jätteräka, kammussla och någon okänd sort små vita fiskar lagda på en hög färsk vitlökskysst änglahårspasta. Tyvärr är anrättningen indränkt i lite väl mycket olja, även med italienska mått mätt. Oljan tar över rätten, på ett inte helt lysande sätt.

En granité på lime och vit persika följer på det, i ett litet provrörsliknande glas. Gott och uppfriskande. Kanske bör nämnas att just vit persika anses vara mycket exklusivt i Japan.

Efterrätten består av glass med smak av karamell, ett rostat fikon och ett havreflarn. I varje fall tyckte jag det verkar som det, även om det står mandel och nougat i menyn. En god avslutning, men glassen är lite blek och lämnar inget större avtryck.

Intrycket av middagen är tudelat. Visst är det gott och vällagat, men man får känslan av att köket i princip bara försökt få med alla exklusiva råvaror som kan hittas, och sätter ihop dem i en meny. Jag hittar ingen röd tråd, eller några överraskande och goda kombinationer. Servicen är inte heller den helt på topp. Den finns där men när vi ber om att få veta vad det är vi äter har servitören då inte någon aning. Med andra ord, restaurangen har en bit kvar till en stjärna.

Det där vinet då, hur blev det efter sina tre-fyra minuter i glaset? Nu visar det sig att det nog behövde lite mer än så. Det blev bättre och bättre ju längre kvällen led, då det öppnade upp mer och mer. En kärna av röd frukt med skogsbär och körsbär i centrum. Det kompletterades av en del tobak och kaffe(sump) i doften, med lite menthol ringlande på toppen. I munnen var det förvånande lent. Härligt skön frukt med både komplexitet och längd, som hölls i hop av välskräddade sammetslena tanniner- jag hade förväntat mig lite yngre och skarpare tanniner. En mycket bra bordeaux från en lysande årgång, som har åldrats ganska snabbt (halvflaska?). Med lite mer mognad kommer det att bli än mer lysande, men åh, så gott redan nu.

Vinet var så gott att jag faktiskt lyckades motstå den stora önskan att ta ett glas vin från minibaren. Så trots avsaknad av brudskål i Premium Australian Wine, så önskar jag, republikan som jag är, brudparet all lycka.

Indulgence

Remission of part or all of the temporal and especially purgatorial punishment that according to Roman Catholicism is due for sins whose eternal punishment has been remitted and whose guilt has been pardoned.

Champagnebrunch på Ritz Carlton The Greenhouse. Ett underbart sätt att tillbringa en söndag mellan 11:30 och 15:00. Med Free Flow av Champagne under tiden. Moët & Chandon Grand Vintage 2003 eller Moët &  Chandon Rosé. Eller är egentligen fel ord - man fick båda två.

Ett litet enkelt urval av ostron, skaldjur och sushi.

Jag fick lite dåligt samvete när vi råkade ta en halv Pata Negra-skinka själva. Men i parallellprovningen med Parma så fick man klart för sig hur underbar den var. Att den smälte i munnen var ingen klyscha. Pilgrimsmusslorna var inte fel de heller.

Kockarna vid pastastationern tyckte jag behövde lite kolhydrater. Jag accepterade - med tomat, parma, chili och svamp.

Det fanns en del efterätter också. Nedan ett litet urval, både av vad som fanns - och provades. Det kanske inte borde nämnas, men det blev tre rundor med lime-lemon sorbet.

Om man har 50-talet olika ostar har man nästan rätt att skryta om det? Oavsett om man har ett band som spelar live hissmusik i bakgrunden eller inte.

Sedan hade man ju en drinkbuffé också. Men den prioriterades bort.

Givetvis hade de bra utrustning när de fixade sufflén. Tack för den Electrolux.

Dear Father, please forgive me because I have sinned.

Pappa får pisk

När sonen till den i Sverige hypade Alain Graillot börjar göra eget vin måste man ju prova. Låt oss se vad Maxime kan åstadkomma.

Han borde ha bra förutsättningarna då han väl är uppfödd i Crozes-Hermitages vingårdar och sprungit i pappas vineri så länge han kunnat gå. Han började göra eget vin i liten skala 2004 och har utökat sedan dess. Han har under hela tiden delat vineri med sin far. Tydligen anammat liknande vinmakande också, med t.ex. lagring på använda bourgogne fat.

Jag har tidigare provat Alain Graillot Crozes Hermitage 2007 och var lite besviken. Gott, men inget speciellt, där det tappade snabbt i eftersmaken, och även hade med en lite grön ton. Nu ska vi sa hur Domaine des Lises Crozes-Hermitage 2007 klarar sig i en jämförelse.

Skolbokssyrah från Rhône tänker jag när jag kör ned nosen i glaset. Mörk björnbärsdominerad frukt, chark och bacon samt en portion tapenade. Riktigt inbjudande!

I munnen är vinet medelfylligt med riktigt höga, läskande syror. Frukten tar täten i en bra attack, där oliverna och den rökta skinkan kommer fram mer i mitt och eftersmak. Väldigt snälla tanniner ger lite (för lite) stadga och struktur.

Ett helt OK vin som har alla komponenter, om än inte med stor komplexitet eller perfekt balans. Inget stort vin, men det hade man ju inte förväntat sig heller. De höga syrorna gör att det kommer mest till sin rätt till ganska krämig mat.

I striden med pappa så slår nog Maxime honom på fingrarna i 2007. Vinet fyller ut mer, ända ut i eftersmaken, och saknar den de gröna tonernas dissonans som Alain fick med.

Inköpt på BBR för £10 plus skatt och moms.

Nu ska vi kolla Maradona mot Lagerbäck.

Utkastad ur landet - (You are the one Singapore)

Inte än, men det finns nog en viss risk efter detta inlägget.

Singapore ska arrangera World Youth Olympic Games med start om cirka två månader. Som en av många delar i uppladdningen det har man gjort en sång om det - av den lokala stjärnan JJ. Den går hela tiden på CNN.

Och det är något av det töntigaste och sämsta jag sett och hört.

En text som får Lasse Holms Canneloni Macaroni verka djup och genomtänkt (men kolla den videon också, man kan inte låta bli att skratta). Och sedan en video med en koreografi som är riktigt komisk. Min favorit är de två flickorna som ska visa hur stolta de är med en "kraftfull" gest mot ett något felplacerat hjärta.

Hey Yo Dudes!



När jag nämnde det på jobbet, så fick jag faktiskt lite medhåll av locals. Alla kanske inte var riktigt helt sålda på den.

Men ta nu inte alltför illa upp kära Singapore. Det finns många andra saker ni gör bättre än den här videon. T.ex. den champagnebrunch jag ska på i morgon. Snälla kasta inte ut mig. Inte innan den i alla fall.

2004 Roagna Barbera d'Alba

Jag har druckit det här förut, och är glad att jag kommer att få göra det igen. Perfekt till söndagens Amatricana.

Mörka körsbär, läder och jord är en klass mörkare och mer strukturerat än den generösa frukt jag vanligen hittar i min barbera. Roagna Barbera 2004 bjuder dock på detta direkt ur flaskan denna kväll. En härlig, strukturerad och ganska komplex doft.

I munnen är det precis lika bra. Frukten är mer framträdande, och påminner om klassiska italienska sur-körsbär, men det finns en dos sadelläder här också. Höga syror, som ger emaljen en rejäl omgång, och tanniner som tillför struktur och skön strävhet medan eftersmaken klingar av.

Jag tycker nog det blivit ännu lite bättre med sex månader till på flaska, sedan förra besöket, och det kommer vara en utmaning att låta resterande flaskor ligga till sig. Men jag får en känsla av att det kan bli riktigt roligt med några års extra lagring. Om någon barbera ska bli bra med lagring borde det vara Roagnas.

Detta är en stor favorit, som ett vardagsvin, och jag gillar även de flesta andra av Roagnas viner jag provat. När det på Bristlys provning visar sig att Luca själv är en riktigt trevlig kille så blir man än mer positivt inställd till vinerna. Jag kan även rekommendera att gå till deras hemsida, och se på bilderna från vingårdarna. Lita på att man blir sugen på en semester i Piemonte.

Tiger Woods

Jag kan inte vara den enda som undrar hur det gick på golfbanan.