2004 Argiolas Turriga

Hemma en sista vända för att packa ihop allting för containern till Singapore. Det svåraste är att fundera ut hur jag ska stuva undan allt vin. Och det är just det som avgör kvällen vinval.

2004 Argiolas Turriga är buteljerade i lite längre flaskor än vanligt. Det gör att de inte får plats i de lådor jag har som jag tänker deponera på allehanda ställen, eller som jag ska skeppa med till Asien. Dessutom är jag ganska nyfiken på vinet, så det får göra sällskap till kvällens mat.


Vinet är gjord på den för mig inte helt bekanta druvblandningen Cannonau (dominerande Edit:Grenache enligt de mer kunniga), Bovale Sardo, Carignan, och Malvasia Nera och kommer från Sardinien. Helt otrampad mark för mig i alla dimensioner. Edit, igen: Jag har provat Grenache tidigare ser jag när jag tittar på gamla noteringar....

Den första doften ur karaffen är sura italienska körsbär - med turbo på. Men med lite tid i glaset så kommer mer cassis till, men framförallt rostat kaffe, läder och tobak. Det fyller på med lite söta kryddor och är doften är ganska massiv och "in-your-face".Det är ganska mycket av allt här.

Munkänslan går under samma tema. Rejält packad med frukt och rostat kaffe, inlindat i kraftiga men ändå ganska smeksamma tanniner som täcker in hela munnen i ett stramt tätt finmaskigt nät. Det är rejält med tryck i, jag tänkte skriva frukten, men det är mer kaffe  och tobak som dominerar. Eftersmaken ringlar kvar ganska länge och mot slutet så påminner det om mörk choklad, med en torr bitterhet i munkänslan. Det är riktigt gott, om än det känns som om det är en hel del rostade fat i detta. (Hittade ingen beskrivning, så jag kan vara ute och cykla).

Det är ganska ungt, och kommer säkert blir bättre med några år till på rygg, men jag tycker det är klart njutbart nu. Men resterande flaskor får vänta till jag kommer hem från Singapore.

Nu är det dags att ge sig i kast med några flyttlådor till. Men det är roligare, om än långsammare,  med ett gott glas i handen.

Bald Hills Single Vineyard 2006

Försöken  att ta sedan dit man kommer fortsätter, jag provar att dricka icke-europeiska viner. Det är inte helt enkelt.

För det första så har jag ju inte ens koll på producenter, eller årgångar. Eller priser - ska det vara så dyrt? Det är inte helt enkelt. Efter långt tvekande vid hyllorna så tar jag halvt på måfå en flaska Bald Hills Pinot Noir 2006, från Central Otago. Försöker min hårbotten skicka något undermedvetet budskap till mig?

Via det världsomspännande nätet hittar jag i alla fall lite info. Bald Hills har 7.5 ha som planterades från 1997 och framåt. Varma dagar medan svala nätter under långa höstar ska ge en en bra mognad. Handplockat, 70% avstjälkat, 8 dagars maceration, med "hand plunging", som det heter här, fyra gånger per dag. Sedan på 35% ny fransk ek, oklart hur länge.

Direkt efter öppnandet tror jag det där med att anpassa mig kommer bli en svår resa. En ganska tunn doft av jordgubbar och hallon, som drar lite åt det syltiga hållet. En viss örtighet som övergår i en grön ton. I munnen så finns en bra, ganska saftig, pinotfrukt, men det som känns som örtigheten i doften drar mer åt stjälikghet. Även om eftersmaken sitter i ganska länge, så försvinner frukten och den blir mest stjälkigt bitter. Inte så angenämnt alls faktiskt.

Jag följer dock vinet över tre-fyra dagar, och då händer det saker. Dag två så adderar doften en del mörkare lite rökiga charktoner, medan det i munnen har fått lite fylligare frukt. Den gröna bitterheten i eftersmaken finns dock kvar, om än kanske något mindre. Dag tre har det hänt ytterligare en hel del - klart till det bättre.

Tryffel, av alla oväntade dofter, stiger upp ur glaset. Doften är nu ganska komplex och klart njutbar. I munnen har bitterheten nästan helt försvunnit, och ligger mer kvar som en liten strävhet i eftersmaken, som nu bjuder pa en del frukt och mörk choklad. Inte illa alls. Ska man klaga på något är det nog lite låga syror. Det finns frukt, hyfsad komplexitet och längd, men det saknas viss syra och fräschör.

Det tar alltså ett par dagar att få vinet att komma till sin rätt. Källarlagring hade sakert varit ett bra alternativ, men det lär jag ju inte hinna med under tiden jag är här. Lång dekantering får bli ett utforskningsområde.

PS. Ser att Decanter t.o.m. har med vinet som en rekommendation.

Sang des Cailloux Cuvée Floureto - 2004

Middag i Holland Village med några vänner. På en trevlig gata hittar vi Bistro Petit Salut. Ett försök till en en fransk, eller i varje fall europeisk, bistro.

Det där med franskheten kan ju diskuteras när första rätten på menyn är Vitello Tonato, och där man skryter med sin Parma Ham. Det spelar inte så stor roll då maten är god, speciellt deras långkok på lamm. Och de har en vinlista som innehåller en gammal favorit - i en oprovad årgång.

2004 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Floureto är vinet som roterar namnet efter de tre döttrarna. Har tidigare provats i årgång 2005 (Doucinello) med mycket uppskattning, och en obloggad 2007 (Floureto) som inte gick hem lika mycket.

Mörk frukt med moreller och körsbär finns i botten. Men framför allt skitig funk med stall, läder, järn och tobak, samt en jord och grushög. Efter ett tag tillkommer en hel del chark och blod i det hela. Det luktar bråkigt och allt annat än insmickrande - med andra ord underbart gott.

Munkänslan är ganska slank. En kärna av frukt med ganska bra tryck när det får understöd av stall/läder och charkuterier som hänger i, i en ganska lång eftersmak. En bra mineralkänsla tittar fram i eftersmaken. Sandpapperstanniner ger fortfarande en hel del strävhet som är skön, men nog blir bättre med ytterligare lite nedslipning. Lite förvånande att det känns så stalligt och funkigt med endast 7% Mourvedre, och 70/20 Grenache/Syrah.

Jag tycker helt enkelt det här är skitgott och charmigt. Inte världens mest inställsamma och lättdruckna vin, men jag gillar det skarpt. Sedan kostade det endast 82 S$++ på restaurang. (dvs + 7% moms, + 10% service, dvs totalt ca 500 SEK). Billigt med Singaporemått mätt.

Väl hemma så ger jag mig en fortsättning på ta sedan dit man kommer, i en något annorlunda tappning. Men det får jag återkomma till.

The Singapore Story - part 1

Landar i Singapore - pissförvirrad pga tidsskillnad - och irrar till min nya servicelägenhet. Efter en första arbetsdag, som är lika förvirrad den, får jag en bra början på tiden i Singapore. En vinmiddag.

Angelos dotter Gaia Gaja är på besök i stan och jag ska dit, bra så. Eftersom jag kommer ensam till middagen visar det sig att jag får platsen mitt emot Gaia, bättre så. Inte nog med det, bredvid sitter Dr. N.K. Yong. Inte för att jag visste det innan, men han är tydligen den enda vinpersonligheten i Singapore värd att känna.

Tyvärr visar sig Gaia vara lika proffsig som hon är trevlig och charmig. Med andra ord så lämnar hon efter ett tag sin plats för att göra turer och prata med gästerna vid de andra borden också. Hon kommer dock alltid tillbaka. Osäker på om det beror på att hon är hungrig, eller bara vill diskutera vin med mig.

Medan hon är borta så får jag i varje fall ett visitkort av Dr. N.K. Yong, när jag berättar om att jag bloggar om vin. "I have a small wine club. It would be fun if you joined. Just e-mail me." Sällan har en så anspråkslös blogg lett till så mycket.

Vinet då. Jo, jag kanske ska nämna det med. Fösta glaset är 2008 Rossj Bass Langhe. 95 % Chardonnay och resten Sauvignon Blanc. Riktigt frisk och fruktig med gul frukt, citrus och citronskal. En del krusbär som gör att SB-komponenten känns tydligt. Frisk även i munnen med hög syra, och en medellång eftersmak där en viss bitterhet som av citrusskal tillkommer. Gott och friskt.

Nästa glas är en Ca'Marcanda Magari Toscano 2007, som inte släppts på marknaden ännu. Mörk, söt frukt med blåbär, björnbär och plommon. 50% Merlot och lika delar av Cabernet Sauvignon och Franc, med 18 månader på 1/3 ny ek. 16 år gamla rankor, där allting blir bättre varje år, blir jag lovad. Frukten backas upp av kryddor, söta julkryddor, blodkorv och parfym. Kaffe och choklad från faten, som inte integrerats till fullo ännu. Medelfyllig och sötfruktig i munnen, där frukten har bra tryck men inte hänger i speciellt länge.

Sedan börjar vi med Nebbiolo. En Barbaresco 2006 serveras parallellt med en 1998. Den yngre bjuder på en härlig doft av rosor och tjära samt hallonfrukt. I munnen lyckas vinet kombinera en härligt syrlig elegans, med en riktigt knuten frukt. Det finns skogsbärsfrukt men det känns att den är knuten och har mycket mer att bjuda på. Under tiden i glaset tillkommer mer tydlig frukt, samtidigt som tanninerna utvecklas och klär in gommen i ett strävt men skönt lager sammet.

Den äldre 1998 är en helt annan sak. Här pratar vi om mognande Barbaresco. Den ljusa röda frukten, rosorna och tjäran har här fått uppbackning av en bra dos mognadstoner. Soja, svamp och läder. Det ger en väldigt komplexitet och att man vill sitt och sniffa på den i evighet. I munnen är vinet mjukt och lätt, men med både kraft och komplexitet. Elegant och Balanserat står det i blocket. Ett underbart vin.

Sista vinet är 1999 Sperss Langhe Nebbiolo. Det behöver mer tid och/eller luft. Visst doftar det rosor och mörk skogsfrukt, men det är ganska slutet. Efter ett tag bjuder det på en del parfymerade toner, men det släpper inte ifrån sig speciellt mycket. I munnen är viner kraftigt med mycket frukt, men med en härlig fräschör. Riktigt höga syror, och en bra lång eftersmak. Det här är ett vin jag skulle gett ett par timmar till i luften, eller ett par år till i flaskan. En timme hade det fått sedan korken drogs, och sedan stått i flaskan, får jag veta.

För mig var kvällens vin 1998 Barbaresco. Helt underbart. Och att jag fick ett visitkort med löfte om en guidad tur vid nästa besök i Barbaresco. Verkligen en kul kväll med många nya roliga bekantskaper.

Avskedsföreställning

If you are going down, you better go down with style!

Inför den stundande flytten till Singapore är det mycket som ska hinnas med. En av de viktigaste sakerna är att ha en sista vinprovning med vännerna innan flyttlasset går. Så jag bjuder in närmast sörjande och sätter ihop lite intressanta teman. Det är bara ett knappt år sedan jag träffade många av dem första gången, men vi har haft många roliga provningar sedan dess. Detta blir inget undantag utan slutar i en mycket trevlig och lång kväll med många goda skratt och ännu godare viner.

En öppnande flight med tre Chardonnay till en hummerrisotto med pilgrimsmusslor startar kvällen på ett bra sätt. 2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru står för det mognande inslaget, medan 2005 Domaine Rémi Jobard Meursault 1er Cru Le Poruzot-Dessus är märkbart yngre och lurar provarna en vända till Chablis. Det amerikanska inslaget känns verkligen amerikanskt i sällskapet. 2007 Far Niente Chardonnay är absolut god men står för klart mest vanilj och minst syror i uppställningen.

Nu kör vi! Sedan kommer nämligen en av flighterna jag verkligen sett fram emot. Tre stycken Châteuneuf  du Pape från 1995. Domaine de Pegaü, Vieux du Télégraphe och Château de Beaucastel bredvid varandra. Vilken druvjuice det är! Alla tre bjuder på härlig kropp av frukt med en hel del stall, läder och andra mognadstoner. Tanninerna  är fortfarande med i matchen men är fint lena och tapetserar hela gommen. Det finns givetvis en hel del brett med i matchen, och det förvånar mig att den grenen vinns av Vieux du Telegraphe. Det måste vara som att få stryk på egen hemmaplan för Pegaü och Beaucastel. Av tre underbara mogna viner är nog Telegraphe en noslängd före i min smak. Jag dricker dock mina viner för unga i vanliga fall!

Ett litet mellanspel. Först en korkad Sassicaia 1999 som får en svära högt åt korkgudarna - och förbanna att det dessutom var en rotdag igår kväll. Akt två i mellanspelet är signerad Brumont. 2005 Bouscassé står sig väl mot 2006 Bouscassé Vielles Vignes och 2006 Montus. Jag tror nyckeln här är luft och flaskorna öppnades över ett dygn innan provningen, vilket gjorde underverk. Trots flightens namn "Tannic?" och druvans namn Tannat är det inte så strävt man kunde tro utan ganska drickvänliga viner, om än inte stora. Mycket mörka bär med björnbär i förarsätet, och Montusen är inte så ung och bläckig som jag var rädd för.

Fyrverkeri och blindgångare heter nästa flight. Blindgångaren är en 2004 Guiseppe Mascarello Monprivato som är skadad. En lätt stickande kemisk biton går inte att blunda för och dessutom är vinet inte helt harmonisk i munnen. Detta vinet hade jag verkligen sett fram emot, men den konfekten blev man lurad på.  Andra gången under samma kväll. Ersättaren 2004 Bartolo Mascarello är absolut inte dum den heller. Elegant skir röd frukt, violer och tjära in en balanserad elegant komposition. Lysande gott. Sedan kommer höjdaren 2004 Aldo Conterno Romirasco. Jag har provat det tidigare och det är en av de bästa barolo jag druckit. Full stop. Härlig klockren skogsbärsfrukt, rosor, tjära och mandelmassa. Underbar kraft och längd. Det är supergott, helt enkelt.

Den sista av mina planerande flighter innehåller en 2006 Querciabella mot en 2006 Ornellaia. Jämnare än vad ryktet och prislapparna indikerar, även om Ornellaia är elegantare och komplexare. Den kommer säkert bli lysande om den får några år till på rygg.

Anders har med en 2007 Melville Pinot Noir Carrie's, där jag absolut inte hittar de tydliga pinot-markörerna de mer erfarna provarna finner. Gott och lärorikt. Vi improviserar sedan fortsättningen och vinerna får väl i sanningens namn inte vare sig nog med luft eller den uppmärksamhet de förtjänar.

Från Châteauneuf du Pape dricker vi en underbar 2000 Domaine de la Mordorée Cuvée de la Reine des Bois  med begynnande mognad och frukt från det mörka laget. En 2006 Janasse Vielles Vignes spelar så klart med en yngre uppställning, men är riktigt bra. Sedan lovade jag bort min vinkällare om någon skulle spika min 1972 Pontet Canet. En lättnad när ingen gjorde det, och även skönt att inte vinet, från en dålig årgång, har blivit vinäger.

Till de sista bitarna ost lyckades vi även dricka en 2001 Marchesi Mazzei Chianti Classico Castello di Fonterutoli men hur den smakade minns jag faktiskt inte...


Tack kära gäster för en trevlig kväll.

Fler intryck hittar du här.

Men något måste göras åt de där satans korkarna.

Kvällens mest ovälkomna gäst

Dricka vin i Currykryss

När Finare Vinare bloggade om att dricka vin enligt planteringskalendern, frågade Konjären rättmätigt efter vetenskapliga bevis. Det märks att han fått en bra utbildning vid LTH.

Då hittade jag den här artikeln av Jamie Goode som går igenom vilken forskning som har gjorts på biodynamiska metoder. Inte så mycket om just planteringskalendern i sig, men på det totala konceptet. Intressant läsning där det korta svaret är: Begränsad vetenskaplig "peer-granskad" forskning, med resultat åt båda hållen. Men många anekdoter om positiva effekter.

Titeln om currykryss är inspirerad av Professor Emeritus (i Maskinteknik) Leif Floberg från Konjärens skola LTH, som är starkt övertygad om currykryssens existens. Och använde sin professorstitel för att propagera för dess existens och skriva om dem. De kompendierna sålde slut hela tiden, i stark konkurrens med Berglins serier. Han var tillsatt som professor på den tiden då professor var ett livslångt förordnande och de inte kunde avsättas. Detta för att ingen ska påverka den fria forskningen. Det var tider det.

PS. Det jobbiga är att jag har en vinprovning på fredag, när det är rotdag efter kl 17. Det kan aldrig sluta väl.Bara jag inte har ett currykryss mitt i lägenheten

Omvänd.

Jag har väl inte tillhört Barrals fanclub, vilken många andra i bloggosfären verkar ha anslutit sig till. Jag får nog skicka in min ansökan jag med.

Jag har precis ägnat mig åt den tröstlösa uppgiften att försöka sortera om mina viner inför den förestående flytten. Jag skulle behöva få in ungefär dubbelt så många flaskor som det finns plats för i vinskåpet. Det är lättare att få in ett helt rugbylag i en Mini Cooper. Men jag hittar i alla fall en 2005 Léon Barral Faugères Jadis som blivit liggande av någon anledning. Med tanke på platsbristen så är den en lysande kandidat för cellarthinning. Mina tidigare erfarenheter av Barral har i och för sig inte fått mig att gå i spin precis.

Spin, vill jag nästan gå direkt när jag dragit korken. En doft som står ut som lite annorlunda, men väldigt lockande, känns redan upp genom flaskhalsen. Och den bara fortsätter när jag väl hällt upp i glas och karaff. Först äpplen,  mest röda men även en del gula, som drar åt det bokna till. Sedan en helt slakteri med järn och blod och chark. Tobak och läder fyller på efterhand. En riktigt härlig doft, och mina ganska låga förväntningar börjar spira.

I munnen är vinet framförallt läskande. Den finns en ren och exakt frukt av röda äpplen och skogsbär, men det som gör att den står ut är mineralkänslan. Det känns som ett helt stenbrott samtidigt som syrorna är riktigt läskande.Smaken påminner om bokna röda äpplen med skillnaden att de lyckats behålla fräschören och syran. Riktigt gott! Lägg till det lite blomtoner och en del salmiak i eftersmaken, och härliga sammetsfina tanniner, så är det bara att ta fram pennan och skicka in ansökningshandlingarna.

Detta är riktigt bra, och jag börjar inse att mina tidigare smakprov inte kan ha varit helt OK. Det är väl det som är problemet, man köper lite av en lott. Men när man drar vinsten, så är det värt det.

Det är jobbigt nu

På flighten till Singapore serverades en 2005 Poujeaux till maten och jag var rätt nöjd. Trots nedsatt lukt- och smakförmåga så bjöd den på härlig cassis och ceder, med en bra syra och åtstramande tanniner. Ungt och gott!

På vägen tillbaka är vinet bytt. 2002 Greysac. Ganska tunn och mest en smak av blyertspenna där man även fått med grafitsmaken från när man tuggade på den i mellanstadiet. Inte värt att hålla sig vaken för och jag försöker somna.

Bara för att upptäcka att vibrationerna inte var från en trasig motor utan en snarkande norrman i sätet bredvid. Tack för öronproppar och sömntabletter.

Eller så jobbigt är det ju inte. Jobbigare är att dygnet är vänt upp och ned, och att det var ungefär 40 grader kallare vid landning än start. Och att en väl tilltagen hyresbudget ändå inte verkar riktigt rå på Singapores smått hysteriska lägenhetspriser. Klaga inte Stockholmare. Men jag är i alla fall hemma ett tag, var nu hemma är.