2008 Fenocchio Villero

Villero is my pride. It is what I brought into the family, the other vineyards are from my husband's side.

Claudio är bortrest, och frun tar något motvilligt och på halvtaskig engelska, emot oss. Det blir ett ganska snabbt besök på Azienda Agricola Giacomo Fenocchio, i Bussia Soprana*, där vi mest provade 2010:or från botti, och köpte med oss en del 2008:or hem.

Nu är det dags för ett första barnarov på en av de köpta flaskorna - just Villero, i Castiglione Falletto, som följs under två dagar.

2008 Giacomo Fenocchio Villero är en relativt mörk och vinröd uppenbarelse. I nosen samsas krossade röda bär med rosor och violer, samt tjärade rep direkt från marinan. Speciellt dag två är det ganska öppet och tillgängligt i doften.

Efter att dag ett uppträtt lite konstigt (svansen smakade som gammeldansk och likör....) är vinet med i matchen efter att ha vilat en natt i öppnad flaska. Frukten är generös och slösande, för att vara Nebbiolo. Anslaget är av mörkröd frukt med ljusare inslag av rosor och nypon. Tanninerna har det finaste sandpappret som förlaga och är generöst doserade med bra bett, även om de just nu ligger inbäddade i en mjuk fruktmatta.

Hela vinet sitter snyggt ihop med bra balans mellan generös frukt, bastanta tanniner och syror för fräschör och lyft. Även om längden inte når upp i världsklass skäms den inte för sig, samtidigt som den slår på charmen med saltlaktrits och behagligt stramhet i svansen.

Det här är förvånande tillgängligt, speciellt när det får tampas med lite grottlagrad krämig Gruyere. Resterande flaskor ska lagras ett bra tag, och det kommer säkert bli lysande - här finns både stoppning och struktur för framtida förbättring.

* Det är inte helt enkelt att hitta dit. Vilket även beskrivits av Italienska Viner.

2010 La Pousse d'Or Chambolle-Musigny

Idag har jag sålt en lägenhet och beställt en kombiugn. 
Det firar jag med att dricka Bourgogne.

2010 har ju rykte om sig som en lysande årgång i Bourgogne, om än med en liten skörd. Den Amoureuses från Groffier som jag provade nyss imponerade inte, men på det igen. Nu med ett betydlig enklare vin, men samma årgång och by.

2010 La Pousse d'Or Chambolle Musigny har en komplex doft och det känns nästan spännande att doppa nosen i glaset. Ljusa röda körsbär, hallon och jordgubbar står för frukten, tillsammans med lite mörkare skogsbär. Tallbar, fuktig mossa och jord bidrar med mer dofter från skogen, medan faten fyller försiktigt på med en sniff lakrits och lite kryddor. Som sagt, riktigt trevligt att sniffa på.

Det är nästan lika trevligt i munnen. Röda syrliga bär, som drar mer åt lingon och tranbär än i nosen. Det startar ut ganska brett och fylligt, saknar lite stoppning i mitten, och har en medellång svans. Just i svansen kommer en liten (fat-?)bitterhet igenom, som stör harmonin något. Den ganska svala frukten ger ett slankt och finlemmat intryck. De blodapelsinslika syrorna är påtagliga och sätter igång saliveringen på turbofart, och gör munkänslan än slankare.
 
Inte ett stort vin, men riktigt trevligt. Det klarar inte riktigt att leverera i gommen vad det lovar i munnen, men varför klaga en dag som det här.

Jag borde köpa kombiugnar oftare. Eller sälja fler lägenheter. Eller bara dricka mer Bourgogne, kanske.

(49 EUR på Tresors des Vignes)

Årets Bästa Vin 2012

Bloggandet har varit mer sparsamt under 2012 - det har inte riktigt funnits tid. Det har bi-effekten att jag inte har riktigt lika tydliga minnesbilder av alla viner som druckits under året. Det blir nästan så jag återupplever mina egna erfarenheter när jag läser andras bästalistor.

Årets bästa vin är dock tveklöst 1971 Giacomo Conterno Monfortino. Något av ett drömvin innan provningen, som dessutom levererade med råge. Får jag dricka ett vin som detta varje år och jag är nöjd. Bäst beskrivet här och här.

Bild stulen från Finare Vinare.

Bakom den lysande stjärnan i toppen kommer mängder av annat gott. 2000 Pavie, 2006 Poggio di Sotto, 2008 Cathiard Malconsort, 1992 Ridge Monte Bello, 2000 Mordoree Reine des Bois, 1990 Cappellano och 1990 Elio Altare Barolo Arborina. Och just det, en Roagna Crïchet Pajé på en lunch med eklangarn. Och en 1997 Jaboulet La Chapelle, kom jag just på. För att nämna några. Minnesanteckningar hade behövts. Edit: Bör kanske inte glömma Kellers G-max....

Årets restaurangbesök är på Frantzén/Lindeberg. Eller 1.5 besök för att vara exakt. Helt oslagbart, och lite torftigt beskrivet här. Längtar tills jag kan gå dit igen.


Årets vingårdsbesök är en delad förstaplats mellan Elio Altare, och det oförglömliga på Remoissenet. Aldo Conterno var inte illa det heller. En resa till Piemonte och en till Bourgogne var lysande inslag i min pappaledighetssommar - som annars mest innehöll regn.

Outsourcing

Ibland kan man ha kul på ett enkelt sätt. Häll två små doser vin i plastflaskor och ge till vinintresserade vänner och se vad de gissar på. Det gjorde jag i fredags, och nedan är en  hopklippt och redigerad konversation från twitter och email. Det är svårt att prova blint.

‏@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Transparent, slight maturity on the color. Leather, marigolds, dark cherries mixed with lingonberries. #blindwine

‏@UlrikSvensson

@NiklasJorgensen Although transparent, still rather dark, no?

@UlrikSvensson True. Not ruby transparent. Dry, leather, grapeskins, flowers, cherries, good acidity grip, a bit robust tannins. #blindwine

@nettare_e_gioia

@UlrikSvensson @NiklasJorgensen Sorry, too busy enjoying time off w Lott to taste yet. Left kids w gram, now Råkultur :)

‏

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Humus. Both on the nose and palate. Think there is some age to it although not showing so much maturity yet. #blindwine

@nettare_e_gioia

Kanske 14 grader direkt ur skåpet, tydligt att det öppnar sig rätt snabbt när det värms lite. Håller med Niklas: Viss ålder, men inte överdrivna mognadstoner i näsan; läder, antydan till soja, och inga ungfruktiga drag.

 

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson The first that comes to mind is either Nebbiolo or Nerello Etna.Burgundy? No. C9dP? Don't think so but can't eliminate yet. 

‏@nettare_e_gioia

Snygg, snygg kärna av plommon och körsbärsfrukt, inte yppig, men ren och tydlig. Aningen gräddig, men också lite dammig fatkaraktär med viss kryddighet, sandelträ, bakkryddor. Kanske mer lång tid på stora träkärl än liten del på barrique. Kamfer, lite mint. Högrest, aristokratiskt, ganska lågmält i uttrycket.

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Tannin structure more Nebbiolo like than Nerello. Violets as well and a slight blueberries feel. Hmm...not too trad Barolo? 

@UlrikSvensson

@NiklasJorgensen I think I do get a bit of oak? Just a bit. 

‏@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Just wrote sandal wood and ginger ;-) Some spicy scents I believe is wood related. 

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson Can't let the old Grenache feel let go yet. Down to Nebbiolo or Grenache. Not Nerello.

‏@nettare_e_gioia
Lätt i munnen med tydlig tanninstruktur, till och med aningen kärv i efterklangen; tanninerna sitter kvar när smaken har klingat av. Lite barrskog, lite pinje, lite te, lite bråkstake i hermelinmanteln, körsbärskärnor i svalget. Italiensk karaktär här för mig. Men vad?

@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson It started like that. Developing. Now some blueberry vanilla icecream! Confused.... 

‏@NiklasJorgensen

@UlrikSvensson The structure grows constantly in the wine. Great length. 

Sedan ringde Niklas, han kunde inte hålla sig längre, och efter ett muntligt resonemang så landade han i en Barolo, kanske runt 2001, eller tom lite äldre, från en ganska modern producent.

‏@nettare_e_gioia

Fruktkaraktären är ändå mer sangiovese än nebbiolo för mig. Man kan också tänka sig aglianico, men det beror nog mer på totalstilen än några tydliga druvmarkörer, och jag förstår var Niklas första nerellotankar kom ifrån, men också varför de försvann.

Så jag naglar fast mig vid trad-brunello, efter en jävla massa velande mellan Piemonte och Toskana. Bra år, men också en del ålder - 2004? (Eller 1985 om det skulle vara Castell' in Villa...) Och för att försöka skjuta ned en producent, mot bättre vetande, så säger vi Salvioni.

Jag som provat vinet öppet förstår helt deras resonemang. Det är riktigt bra. Men fel. Det var Nerello Mascalese och vinet var 2008 Tenuta del Terre Nere Santo Spirito. Och det har legat på en blanding av botti och små franska fat, så fatinslagen var inte bara inbillning. Riktigt gott!

Så kul kan man ha en helg i november.

PS. Anders mejlade sina kommentarer senare, och flödet är inte kronologiskt.

PPS. Jag har nu fått hem den bästa dammsugaren någonsin, för att prova. And I love it!
Lita på en expert, du kommer inte ångra dig. :-)
Edit: Vår städhjälp Ruuta var hemma igår. Spontant utan att jag ens var hemma sa hon att det var den bästa dammsugaren hon någonsin provat. Där har du en verklig expert.

2010 Colombis - Domaine Ferrando

Hösten är här och då blir det lamm och Châteauneuf du Pape. Så är det bara.

Sent hemkommen efter en lång dag på jobbet får det spontant bli något som ligger överst. Dår råkar en 2010 Domaine Ferrando Colombis ligga - ett vin, och en årgång i Châteauneuf, som jag inte provat så mycket av och är nyfiken på. När dessutom Robban nyligen bestämt att det är värt 97 pinnar måste man ju dra en kork.

Om det här vinet ska stänga ner, så har det i alla fall inte hunnit göra det ännu.Öppet och expressivt, med körsbär och hallon samt mängder av saltlakrits. Till brygden läggs också klassiska knippen med örter, och några spår av viol. En doft som jag nog även blint skulle satt som gammel-Grenache från Rhône.

I munnen gör det ingen besviken (det är iofs bara jag som dricker vinet denna kväll). Det som framförallt imponerar är fräschören. De 16% alkhol som etiketten anger märks inte, utan upplevelsen är dominerad av tätt packade hallon- och lakritsbåtar tillsammans med friska syror. Och en svans som är läskande saltigt mineralisk, förutom att vara lång som ett budgetmöte. Frukten är kanske inte i 2007-klass men syrorna känns friskare, och det finns inga tendenser till kladdig sylt. Lägg på det än ryggrad av silkiga tanniner och du har en härlig balans.Det här går att dricka med stor behållning i dag. Och blir säkert bättre med mer tid på nacken, något nedslipade tanniner och vissa mognadstoner.

Tur jag har fler flaskor. Synd jag inte har ännu fler.

Jag har inte så stor erfarenhet av 2010:orna från C9dP ännu, men det känns nästan som man ska backa upp trucken (för det lilla som finns). Mer i min smak än de till skyarna hyllade 2007orna.

Och för de som undrar hur det går med comebacken i schack: Jag har spelat mitt första riktiga parti sedan 1995 i Lag DM för min nya klubb - och vunnit. Och rankingen för blixtschack på nätet har börjat klättra uppåt. Men det är långt kvar till en anständig nivå....

Greco di Tufo

Greco di Tufo är inte en vanlig druva hemma hos dammsugarförsäljaren. Så när det för en gångs skull dricks känner jag mig lite sugen på att dela med mig av erfarenheten.

2009 Quintodecimo Greco di Tufo Giallo d'Arles har precis landat i en låda från Italien. Och öppet är även vinet, vidöppet. Fet doft av tropisk frukt som persika och aprikos. Ett syrligare inslag av citron och vissa vita blommor återfinns också i doften. Det doftar även smörigt, men också en rökig rostad ton lurar i bakgrunden.

I munnen är vinet krämigt, smörigt och lent. Persikorna är så mogna att det inte går att äta dem utan haklapp. Det finns dessutom ett bra djup i den ljusgula tropiska frukten, med många olika nyanser, samt en bra längd. Syran är frisk och skär igenom den smöriga fetman, samtidigt som svansen får ett litet genomslag av flintrök, besk fatkrydda.

Nästa flaska får vänta ett tag i förhoppningen att den ganska tydliga ekrostningen lägger sig något. Det tar ett tag innan ag dricker Greco di Tufo igen alltså. Synd, det är ganska trevligt ändå.

PS. Sedan måste jag berätta att jag gjort debut i schacklaget igår. En vinst i första partiet sedan 1995. Stolt. :-)

2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo

Ibland blir suget efter ung Nebbiolo övermäktigt, speciellt när hösten smyger på (hade ju varit skönt om den smugit och inte stövlat in med stormsteg). Efter sommarens besök hos G Rinaldi skaffade jag några flaskor av Langhe Nebbiolo 2010, och rapporter säger att det är njutbart redan nu. Det får bli min fix.

Jag borde dock följt rådet och gett det ordentligt med luft. Första kvällen är det ganska knutet, och  nästan ogint och väl strävt. Efter en dygn i kyl med öppen flaska har det dock hänt saker.

Aromatisk doft med ljusröd frukt, rosblad och nypon, och en försiktig dos bergamottkrydda. Absolut trevlig nos, men det är när man smakar som vinet visar verkligen sin klass.

Mest framträdande är en stabil ryggrad i form av höga syror och små sandiga ettriga tanniner. Runt denna är en slank fruktkropp upphängd. Klart skinande lingon, tranbär tillsammans med lite mörkare körsbär. Trots sin slankhet är det bra koncentration i frukten. Längden är helt acceptabel, även om det ganska snabbt klingar av i en sträv tebitter svans.

Slående är den rena skira frukten. Ursnygg! Det behöver inte vara turboladdad på gränsen till övermogen frukt med kraftig extrahering. Den här stilen har sin plats och användningsområde. Tyvärr bara att det är så svårt att få tag i. På plats fick jag lova att köpa tre flaskor - det var min ranson. Sedan kostar det ju bara en spottstyver - 18 EUR tror jag.

Visst kan det lagras något år, men jag tror inte att det vinner alltför mycket på att ligga längre. Det kommer väl att rundas av och bli mjukare, och kanske få lite mer komplexitet. Men jag tror ändå jag kommer dricka det här på sin unga busighet, matvänlighet och renfruktiga charm.

Övriga beskrivningar finns här och här.

Rött vin för 100 kr. Fynd!

Förvisso en överdriven rubrik, men det är inte ofta jag hittar ett vin för hundralappen som jag tycker är speciellt bra, eller ens värda att dricka mer än en gång. Il Poggione har i flera årgångar (2004 och 2006) levererat en brunello för 28 EUR som inte blir ett rundningsmärke med de stora pojkarna.

Nu har jag fått hem 2010 Il Poggione Rosso di Montalcino som kan köpas för knappa 12 EUR i Europa. Gjort på den yngsta stockarna och inte så sträng uppfostran borde göra att det är ganska snabbt tillgänglig. Jag drar snabbt en kork för att se hur den levererar.

Nosen är fylld av ljust röda körsbär, lite bittermandel och mandelmassa, samt en anstrykning av parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är det först ganska slutet och vresigt, men med ett par timmars luft vaknar det till liv. En slank uppenbarelse, med typiska italienska surkörsbär som bärande smak. Det fyller försiktigt ut med violer och kryddor. I svansen kommer lite sträv kärnbitterhet fram och ger ett torrt skönt bett som avskedshälsning. Det är dock inget under av varken längd eller komplexitet - betydligt mindre stoppning än storebror Brunello (i provade årgångar).

Det kanske är en släng av nostalgi, eftersom det var i Chianti mitt vinintresse började, men jag tycker det här har en härlig charm. Typiskt italienskt med höga syror, de klassiska körsbären och småsträv svans som ber om mat till sällskap. Detta kan man få för knappa 12 EUR. Och det är gott att dricka nu - knappast ett lagringsprojekt.

Varför hittar jag inte det här på Systembolaget?

Sedan måste jag nämna att i går släpptes de mest åtråvärda köken någonsin. Professionell köksutrustning gjord för hemmabruk. Något att sukta efter men knappast köpa, är jag rädd, då prislappen landar runt 80 000. Euro. Plus moms. Men kolla in Grand Cuisine.

Min nästa stekhäll?

2010 Schloss Gobelsburg Heiligenstein

Inskolningen på dagis är avslutat med väntat resultat: Dagisbacillen från helvetet har kommit hem och slagit en strike. Tre av tre utslagna. 

Trots det har jag hunnit med en trevlig BYOB och en provning av riktigt bra Pinot, på bortaplan. På hemmaplan tröstar jag mig med en österrikisk riesling. 2010 Schloss Gobelsburg Riesling Heiligenstein Erste Lage.

Frisk mineralisk nos med ljus frukt av honongsmelon, grape, apelsin och gula äpplen. Lite friskare drag av gröna äpplen, samt en knivsudd kryddor, krutrök, och en lite bitter Earl Greyton följer med i mixen. Trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet (efter rejält med luft - det dricks ganska långsamt) förvånande generös. Frukten är rund och mjuk med tropiska drag. Drypande mogna meloner och persikor i första ledet, med gröna och gula äpplen, komplett med vaxiga skal, i våg två. Allt väl balanserat av en hög grapefruktssyra (som inte är helt i fas med lätt halsont). Avslutet är knastertorrt, packat med stenar och flinta, och försvinner ut i en lätt kryddighet och citronzest.

Givetvist är detta tokungt, och blir säkert bättre med ett par tre år på rygg, men inte illa nu heller. 2010 var bra även i Kamptal.

PS. Efter två veckor på nya jobbet, kan jag avslöjas att det släpps några riktigt bra dammsugare snart! 

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.