2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo

Ibland blir suget efter ung Nebbiolo övermäktigt, speciellt när hösten smyger på (hade ju varit skönt om den smugit och inte stövlat in med stormsteg). Efter sommarens besök hos G Rinaldi skaffade jag några flaskor av Langhe Nebbiolo 2010, och rapporter säger att det är njutbart redan nu. Det får bli min fix.

Jag borde dock följt rådet och gett det ordentligt med luft. Första kvällen är det ganska knutet, och  nästan ogint och väl strävt. Efter en dygn i kyl med öppen flaska har det dock hänt saker.

Aromatisk doft med ljusröd frukt, rosblad och nypon, och en försiktig dos bergamottkrydda. Absolut trevlig nos, men det är när man smakar som vinet visar verkligen sin klass.

Mest framträdande är en stabil ryggrad i form av höga syror och små sandiga ettriga tanniner. Runt denna är en slank fruktkropp upphängd. Klart skinande lingon, tranbär tillsammans med lite mörkare körsbär. Trots sin slankhet är det bra koncentration i frukten. Längden är helt acceptabel, även om det ganska snabbt klingar av i en sträv tebitter svans.

Slående är den rena skira frukten. Ursnygg! Det behöver inte vara turboladdad på gränsen till övermogen frukt med kraftig extrahering. Den här stilen har sin plats och användningsområde. Tyvärr bara att det är så svårt att få tag i. På plats fick jag lova att köpa tre flaskor - det var min ranson. Sedan kostar det ju bara en spottstyver - 18 EUR tror jag.

Visst kan det lagras något år, men jag tror inte att det vinner alltför mycket på att ligga längre. Det kommer väl att rundas av och bli mjukare, och kanske få lite mer komplexitet. Men jag tror ändå jag kommer dricka det här på sin unga busighet, matvänlighet och renfruktiga charm.

Övriga beskrivningar finns här och här.

Rött vin för 100 kr. Fynd!

Förvisso en överdriven rubrik, men det är inte ofta jag hittar ett vin för hundralappen som jag tycker är speciellt bra, eller ens värda att dricka mer än en gång. Il Poggione har i flera årgångar (2004 och 2006) levererat en brunello för 28 EUR som inte blir ett rundningsmärke med de stora pojkarna.

Nu har jag fått hem 2010 Il Poggione Rosso di Montalcino som kan köpas för knappa 12 EUR i Europa. Gjort på den yngsta stockarna och inte så sträng uppfostran borde göra att det är ganska snabbt tillgänglig. Jag drar snabbt en kork för att se hur den levererar.

Nosen är fylld av ljust röda körsbär, lite bittermandel och mandelmassa, samt en anstrykning av parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är det först ganska slutet och vresigt, men med ett par timmars luft vaknar det till liv. En slank uppenbarelse, med typiska italienska surkörsbär som bärande smak. Det fyller försiktigt ut med violer och kryddor. I svansen kommer lite sträv kärnbitterhet fram och ger ett torrt skönt bett som avskedshälsning. Det är dock inget under av varken längd eller komplexitet - betydligt mindre stoppning än storebror Brunello (i provade årgångar).

Det kanske är en släng av nostalgi, eftersom det var i Chianti mitt vinintresse började, men jag tycker det här har en härlig charm. Typiskt italienskt med höga syror, de klassiska körsbären och småsträv svans som ber om mat till sällskap. Detta kan man få för knappa 12 EUR. Och det är gott att dricka nu - knappast ett lagringsprojekt.

Varför hittar jag inte det här på Systembolaget?

Sedan måste jag nämna att i går släpptes de mest åtråvärda köken någonsin. Professionell köksutrustning gjord för hemmabruk. Något att sukta efter men knappast köpa, är jag rädd, då prislappen landar runt 80 000. Euro. Plus moms. Men kolla in Grand Cuisine.

Min nästa stekhäll?

2010 Schloss Gobelsburg Heiligenstein

Inskolningen på dagis är avslutat med väntat resultat: Dagisbacillen från helvetet har kommit hem och slagit en strike. Tre av tre utslagna. 

Trots det har jag hunnit med en trevlig BYOB och en provning av riktigt bra Pinot, på bortaplan. På hemmaplan tröstar jag mig med en österrikisk riesling. 2010 Schloss Gobelsburg Riesling Heiligenstein Erste Lage.

Frisk mineralisk nos med ljus frukt av honongsmelon, grape, apelsin och gula äpplen. Lite friskare drag av gröna äpplen, samt en knivsudd kryddor, krutrök, och en lite bitter Earl Greyton följer med i mixen. Trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet (efter rejält med luft - det dricks ganska långsamt) förvånande generös. Frukten är rund och mjuk med tropiska drag. Drypande mogna meloner och persikor i första ledet, med gröna och gula äpplen, komplett med vaxiga skal, i våg två. Allt väl balanserat av en hög grapefruktssyra (som inte är helt i fas med lätt halsont). Avslutet är knastertorrt, packat med stenar och flinta, och försvinner ut i en lätt kryddighet och citronzest.

Givetvist är detta tokungt, och blir säkert bättre med ett par tre år på rygg, men inte illa nu heller. 2010 var bra även i Kamptal.

PS. Efter två veckor på nya jobbet, kan jag avslöjas att det släpps några riktigt bra dammsugare snart! 

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.

Bourgogne, Bordeaux och Bjärekyckling

Vive la France!

Den franska nationaldagen firas med en Coq au Vin enligt detta lysande recept, och till det måste det givetvis drickas franska viner. Fokus var mest på middagen, gästerna och extrabarnen, men så här smakar de efter en natt i kylskåp:

2009 Camille Giroud Charmes-Chambertin har en ljust röd färg med härlig transparens och lyster. I nosen bjuds det till dans med söta mogna jordgubbar, ordentliga doser av asiatiska kryddor, pinje och tallbar, men även ljusrostat kaffe. En uns målarlåda har hittat in också. Det doftar Pinot, med fat som inte klivit in i ledet riktigt ännu, och det är en härlig sniff.

I smaken levererar det dock inte riktigt på samma nivå som nosen, eller för den delen etiketten, lovar. Den sötmogna frukten har förvisso bra tryck, och hyfsad längd. Det finns även en komplexitet med flera lager av ljusare och mörkare frukt, och kryddiga och skogiga inslag. Syrorna är dock av en mer modest dimension, och de salta mineraltonerna dyker först upp lite diskret i svansen. Det är absolut gott och trevligt, ingen tvekan om det, men för en Grand Cru i en bra årgång förväntar jag mig mer. Mer energi och spänning. Trots dessa invändningar, som nog har mer med förväntningar att göra, så slinker det ner fort.

2004 Château La Fleur-Pétrus är mörkt oxblodsfärgat med endast ett uns till tegelkant. Gjort på 80/20 Merlot och Cabernet Franc, har det en tätt packad doft av mogna plommon men det finns även sadelläder, cederträ och en hel del mörk kafferost (något återskapat ur minnet, då det vikt ned sig en del över natten).

Vinet är smeksamt skönt i munnen, med en del nafsande tanniner i behåll. Frukten är fortfarande ganska tät, och kompletteras med mognadstoner från läder och tobak.Syrorna sitter där de ska och ger ett behövligt lyft till den medellånga eftersmaken. Det här är börjar komma in i ett bra drickfönster nu, även om det inte är någon panik. Om Giroud var något av en liten besvikelse, så var det här en positiv överraskning. 2004 är ju inte känt för stordåd, men det är klart gott och trevligt att dricka nu. Man dricker alltså för lite Bordeaux också.

Sedan kan man även dricka fransk cider. Inte alls dumt.

Lämpligt Soundtrack till kvällen.

Vill man fira att det svenska kungahuset istället, på Victorias födelsedag, kan man ju alltid beställa in en flicka till kaffet, i sann rojalistisk tradition. Det gjorde vi inte.

By-vin från Olivier Bernstein

Det är många typer av vin man dricker för sällan, och då gör jag ändå en hyfsad ansträngning att inte missa för mycket. Nyligen insåg jag till exempel att Grüner var något jag drack för lite av. Bourgogne är ett liknande kapitel.

2009 Oliver Bernstein Gevrey-Chambertin är förvisso village men varför ge det namnet by som väl knappast förstås utanför Sverige?

Doften är öppen med ljusa söta jordgubbar i grunden med en del mörkare körsbär instuckna i mixen. Frukten backas upp av rikligt med asiatiska kryddor, samt tallbarr och fuktig, nyregnad skog. Sedan finns en spännande doft av blodgrape som kommer och går i näsan. Pinot så det bara dånar om det, och man känner det redan på långt avstånd från glaset.

Efter att initialt inte varit på topp i gommen, vid de första sipparna, så blommar vinet ut med lite luft. Den ljusa frukten vinner i bredd och djup. Även om det inte är ett under av komplexitet, eller ens lika intressant som i nosen, fyller det ut bra i munnen. De friska grape-syrorna finns med under hela resan, och ger bra med lyft och fräshör. Svansen är lång redan från start, men vad som initials kändes nästan som lite sträv ekbeska försvinner och integreras i en avklingade ton av mörk frukt och nymalet kaffe. Med tid tittar även lite blygt nafsande tanniner fram och ger ett försiktigt grepp.

Vinet är öppet och med i matchen efter någon timme med luft (och ännu bättre dag två). Troget årgången 2009 så har det en ganska sötmogen och expressiv frukt, och har dessutom sett del fat. Det vill säga att det är ganska långt ifrån en tunn snipig Bourgogne som man får vänta på i evigheter i förhoppningar om att man inte blivit lurad på de dyra slantar man betalat för den. Dock svårt att placera någon annanstans än i Bourgogne, och en härlig treat som avslutning på veckan.

Vit Bourgogne är något som dricks ännu mer sällan. Ett smakprov nyligen gjorde att jag inhandlade en 2010 Boillot Puligny Montrachet som dracks till en varm sommarlunch. Tätt packad citrus, persika och grape med blommiga slöjor på toppen. I munnen är det tight och oförlöst, där frukten känns intensiv och återhållen på samma gång. Samtidigt är syrorna sylvassa, och kombinerat med mineraler galore så fortsätter man och försöker svälja undan eftersmak och saliv ett bra tag. Det är gott, men att dricka nu är nog 2009 bättre - det här behöver lite tid att mjukna och blomma ut. Inga problem med ek, även om det sett en del här, inte ens när temperaturen kröp uppåt.

Man borde dricka Bourgogne oftare.

PS. Vinerna finns i BS.

2010 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner Kammerner Lamm

Det dricks väldigt lite Grüner hemma. Alldeles för lite.

2010 Schloss Gobelsburg GV Kammerner Lamm åkte med i korgen av ren nyfikenhet vid senaste besöket på Systembolaget på Regeringsgatan.

På nosen är vinet packat med grön och vit frukt - gröna äpplen, päron samt drag av vit persika och lite mango. På toppen finns en del örtiga och kryddiga toner som adderar fint till komplexiteten. Kanske en knivsudd vanilj också, som kommer och går.

Men det är i munnen det händer saker på riktigt. Frukten har bra tryck och längd med en lätt fet, oljig munkänsla. De gröna äpplena och päronen kompletteras av citron och lime, samtidigt som det finns en uppstramande beska som ger en nästan tanninsträv effekt tillsammans med de insprängda kryddorna. Uppfriskande, nästan bitande, hög syra.

Svansen är påtagligt lång och komplex samtidigt som den bjuder på mer syrlig citrus än tidigare, samt tydligare citronskalsbeska, tillsammans med en stenig mineralisk sälta.Gott!

Detta är ett riktigt bra allroundvin som klarar av det mesta som ställs på midsommarlunchens smörgårdsbord med bravur. Allt från fransk potatissallad till gubbröra, lax, köttbullar och även sillen. Jag borde helt enkelt dricka Grüner oftare - och leta upp en bra bruksvariant. Denna kostar 249:- (finns flaskor kvar) och det borde finnas bra GV även något billigare?

Remoissenet Père et Fils

How the fuck did you find us?

Bernard Repolt syftar inte på vår GPSs totala oförmåga att hantera enkelriktade gator i Beaune, utan det faktum att en hitta en mailadress eller ett telefonnummer är ett uppdrag värdigt en detektiv.
- Well we don't give a fuck about marketing, är förklaringen till avsaknaden av hemsida, eller några andra kontaktuppgifter heller för den delen.

Bernard är ansvarig för produktionen på Remoissenet, men har en lång historia bakom sig på bland annat Louis Jadot. Remoissenet har som vinhus en lång familjehistoria bakom sig, grundat redan 1877, men såldes 2005 till bland annat Milsteins från USA. De satte in Pierre-Antoine Rovani som chef, tillsammans med Bernard. Detta för att försöka lyfta kvaliteten som ansågs vara lite skakig, framförallt för de röda vinerna.

Pierre-Antoine själv är den första personen Parker rekryterade till The Wine Advocate, där han jobbade i tio år innan han slutade. Det var ett par filmsnuttar med Pierre-Antoine som väckte nyfikenheten på att besöka Remoissenet. Han har ganska starka åsikter och är inte rädd för att uttrycka den. Se till exempel den här om Premox, tagen i källaren hos Remoissenet.



Nu råkar de två citaten från Bernard innehålla svordomar, och det är att förenkla denna man alldeles för mycket - han är mycket mer än grova ord. Men prata det kan han, och vin med. Vi har ett par riktigt trevliga timmar i hans sällskap när vi traskar från fat till fat i källaren och provar fat av 2011.

Med de nya amerikanska ägarna kan man ju förstå att det skulle ske viss förändring i vinmakandet. Förenklat kan det beskrivas som sent skördade druvor (bland de sista i alla vingårdslägen), avstjälkning för att undvika alla gröna toner, och mycket lågt skördeuttag. Nu kan ju alla räkna ut att det resulterar i viner med generös frukt, och med en risk att det ska bli för mycket och vi får syltiga fruktbomber.

Dessutom har  kapitalet från de amerikanska ägarna resulterat att man kunnat köpa på sig en del intressant vinmark, i allt från 1er cru till Grand cru-lägen. I tillägg har man en del långsiktiga avtal med markägare som levererar frukt enligt önskemål. En blandning av egenodlat och negoc med andra ord.

Vi provade oss igenom ett drygt tjugotal fatprover, alla från 2011. Allt från Givry till Grand Cru i Gevry-Chambertin. Genomgående generös och fullt mogen frukt - med mängd, komplexitet och kvalitetsskillnader såklart -  men absolut inte så det slå över och blir syltigt. Riktigt snyggt. Speciellt blir jag förtjust i village-vinerna från Côte-de-Nuits. Nu är 2011 kanske inte året med störst risk för överslag på fruktmätaren, men gott var det!

Tilläggas bör att det är en utmaning att fokusera på vinet. Bernard, denna Bernard. Vid ett besök hos en annan producent avslöjas att han kallades Kungen av Beaune i sin ungdom. Blandat med information om vingårdar, vinmakande med mera levereras en stand-up show, med grovt språk inkluderat.  Till exempel:

Besökaren som tillsammans med sitt entourage av unga damer krävde att få prova färdiga viner och inte fatprover resulterade i följande dialog:
 - What the fuck, I take my time and taste the wines with you. Take your prostitutes and go back to home.

- Are you insulting me?

- Yes!

- Good, you are my friend.

Eller hur han gissat rätt på årgång vid en provning hos DRC, och därefter tackat nej till en middag hos dem (- Hur många kan skryta med att de tackat nej till en middag på DRC, frågar han retoriskt). Kul har vi, och det verkar han ha på jobbet också!

Remoissenet har dessutom en riktigt stor källare med gamla årgångar, långt tillbaka. Det sägs att vid köpet 2005 ingick en miljon flaskor, som nu trimmats ned till ungeför en halv miljon - alla lagrade i samma källare sedan start. Bernard erbjuder en avskedsgåva, om vi lovar att dricka upp den ikväll. Jag erkänner att det smartaste valet inte är 1972 - en årgång så usel att den inte finns med i årgångstabeller. Men det har gjort att jag aldrig provat en Bourgogne 1er Cru från mitt eget födelseår, och nu finns chansen. Levande, drickbar och intressant är en bra beskrivning. Jag kan nog sträcka mig till att det var lite smått gott också, med god vilja, men förutom mognad har den inte så mycket att erbjuda. Nu har jag provat i alla fall. Men jag dricker hellre andra årgångar från Remoissenet i framtiden

Frantzén / Lindeberg - Chef's Table

Denna tisdag blir en kväll som det tar ett par dagar att bearbeta, och som jag kommer att komma ihåg ett bra tag framöver.

Förra försöket till besök på F/L slutade snöpligt i halvtid, men nu har jag med mig Fasching och stabil backup på hemmaplan. Vi är inbokade vid bardisken - chef's table - där det känns som vi nästan sitter med i köket. Det innebär att vi med på köpet får Björn Frantzén som hela tiden närvarande ciceron på andra sidan.

Är man chef slipper man mössa!

Det är lika bra att säga det direkt. En kväll med runt 20 rätter, på vad som rankats som världens 20:e bästa restaurang är en stor upplevelse i sig. Otrolig mat. När du ovanpå det kan ha en dialog med skaparen bakom rätterna, och får en förståelse för tanken med dem, placeringen i menyn, hur de tillagats och så vidare - då blir det nästan överväldigande. Det är så satans bra att man saknar ord!

Vi hinner även med en diskussion om att driva restaurang av den klassen, betydelsen av stjärnor och placeringar i guider, framtidsplaner och så vidare. Den allenarådande målet är inte den tredje stjärnan, även om det är en klar målsättning att få den, som första nordiska krog. Man strävar efter att bli lite bättre i morgon än vad man var idag - så ni som kommer efter oss får det helt enkelt ännu bättre?

I planerna nu ligger en ombyggnad, där man tar bort vinkällaren ("alla tar ändå vinpaketet - så vi satsar hårdare på det"). Den ska ersättas med ett stort akvarium, och en utbyggnad av köket. Från de åtta kockar som jobbar där nu, ska man bli tolv. Det kostar på att uppnå den tredje stjärnan!

Vi tar ett glas vin på Djuret efteråt för en debriefeing, men diskussionen om maten fortsätter någon dag till. Det är inte ofta jag knappt tänker på vad det är för vin jag dricker till en middag. Men när man sitter mitt i matlagningen så klarar jag knappt av att ta in även vinet i mer detalj än att det är bra. Och då dricker vi till exempel ändå en bra Chablis från 2007, en Pommard 1er Cru från 1998, 1999 Zilliken Saarburger Rausch Auslese. Bra viner som matchar kvaliteten i maten!

Snabb stark start med tre små rätter. Lysande god kobe-biff på fönsterlav, med svamp och lökaska. En krispig tolkning av Vichysoisse med mild tryffel, och en len mjuk anklevermacarong på morot. Milda finstämda smaker som kombineras i spännande texturer. Och vi är igång.

Tempot är ganska snabbt i början, och jag kan inte riktigt göra alla rätterna rättvisa här. Jag kan dock inte undvika att dela med mig av några av topparna - och då är grundnivån de toppar från så klart oerhört hög.

Benmärgen med kaviar och rökt persilja är halveringsgod. Det vill säga att man kommer på sig själv att hela tiden dela den i mindre och mindre bitar i en sorts fruktlös längtan att den aldrig ska ta slut. Så otroligt len, mild och smakrik, med en intressant brytning med den rökta persiljan. Wow.

Wow!

Koleldad kalv tartar med löjrom. "Grillas" med brännare genom en speciell japansk träbit som inte avger sot (?), för att sedan hackas fint och serveras med kalixlöjrom. Sagolikt gott där den brända/rostade smaken kompletterar underbart.

Satio Tempestas. Den enda rätten som varit med sedan starten. Helt vegetariskt och idag med 38 olika ingredienser, upplagda på ett fat. Alla odlade på fullt biodynamiskt sätt med kohorn och foliehatt. Oavsett det, spännade med en så stor palett av helt vegetariska råvaror.

Pilgrimsmusslan - där två av tre serveringar är lysande (och den tredje är ett av de två frågetecknen för mig*). Musslan serveras med tryffel respektive buljong i sitt eget skal i de två rätterna.

Långsamt bakad piggvar, det vill säga fyra timmar för att nå 38 grader. Jag tror aldrig jag smakat en sådan konsistens på fisk. Mjuk som en kräm fast med viss textur. Serveras med vit sparris som bakats i ugn tillsammans med gran, citrongräs och mynta vilket adderar mycket till smakpaletten. Osannolikt gott!

Kärnmjölk och rosen. En dessert med kärnmjölk och hallon, samt hibiskus, tagetes och jasmin. Känns som att äta sig igen en blommande kolonilott med hallon i kanten.

Gör varken verkligt utseende eller smak rättvisa!

Uppräkningen ovan påminner lite om debriefen:
- Piggvaren var ju otroligt god.
- Jo. Men märgen. Jag säger bara märgen
- Underbar. Och pilgrimsmusslan.
Och så vidare...

Satio Tempestas i den "tråkiga" uppläggningen, för oss som inte får plats med den stora.

När vi dricker vårt avslutande kaffe hör vi hur Björn instruerar kockarna
 - Gör en av pilgrimsmusslorna well done i nästa.
 - Vad??? hörs från en av stationerna
 - En mussla well done....
Jag frågar hur det känns att servera den tillagat på det sättet?
Minen jag får tillbaka påminner om löparnas vid Västerbron under andra varvet på Stockholm Marathon. Samma sak gäller när gästen har allergier, får jag veta. Det finns en tanke om hur rätten ska smaka och upplevas, och när det inte går, är det är det tråkigt att inte kunna erbjuda den Frantzén / Lindeberg-upplevelsen de vill. Speciellt när allergier och liknande inte meddelats i förväg så köket inte fått möjlighet att förbereda sig. Med andra ord, tala om redan vid bokning om det finns några speciella önskemål.

Som jag sa i början är detta smått överväldigande. Det tar ett bra tag att smälta alla intryck. Med det sagt, så är det galet bra, och den största matupplevelse jag någonsing haft.

Visst kostar det en hel del - ungefär som en halvflaska Latour. Valet är enkelt för mig. Björn med team bjöd på en underbar kväll. När ses vi igen?

* Det känns sjukt att påpeka två saker  som jag inte tyckte var lika bra som allt annat. Men jag kan ju inte göra detta till en fullständig hyllning. En av serveringarna av pilgrimsmussla var en tartar med lime - som smakade lite för mycket limeskal, vilket tog över. Och en av de avslutade macarongerna smakade av simpel sylt - vilket det inte var såklart. Men den var lite intetsägande i sammanhanget. Nu är det sagt. Sedan undrar jag lite varför man ska betala 125 kr för kaffe (väldigt gott sådant!) när man redan betalat över tre lax för maten?

Tack Fasching för iPhone-bilderna.

Giuseppe Rinaldi

Giuseppe Rinaldi ligger i utkanten av byn Barolo, och är en av de mest traditionella producenterna. Den lilla vingården omfattar totalt 6 hektar mark. Fulla av förväntan glider vi in på gårdsplanen till vad som inte är större än ett stort boningshus. Strax efter kommer två bilar till.

Det visar sig vara en samling amerikaner som jobbar i vinbranschen. De ska vara tio dagar i Piemonte och besöker på löpande band tre till fyra producenter varje dag. Hos G Rinaldi har de varit ett otal år i rad.

Där tar det roliga slut.

Vår nu ganska stora grupp får förvisso smaka en hel del olika vin: De 2008 Barolo som släpps nu, fatprover av 2009:or och 2010:or, Dolcetto, Freisa och Barbera. Men det är inte läge för någon direkt diskussion eller frågor om vinmakeri eller filosofi. Speciellt inte eftersom våra nyfunna vänner från USA mest verkar ägna sig åt att visa hur mycket de redan kan om vinerna och vineriet. Energin hos vår ciceron Marta är också begränsad. Hon säger inte rent ut "Vill ni prova mer, eller är ni klara snart?", men vi uppfattar det så. Det blir en lite torr och tråkig provning.

Med det sagt, så är däremot vinerna de gör riktigt riktigt bra, i sin traditionella kompromisslösa stil. Speciellt 2008 Barolo Brunate-Le Coste är lysande.

– Kan jag få köpa några flaskor? undrar jag.
– Nja, du kan få köpa en (1!) flaska, svarar Marta. Liten produktion, stor efterfrågan, och fortfarande låga priser (och existerande kunder med allokeringar) gör att det är svårt att köpa något på vingården. Jag lyckas förhandla till mig något mer än bara en flaska. Jag får till exempel med mig en (1) flaska Dolcetto 2010. Den dricker jag senare till dagens lunch.

Rinaldis Dolcetto är inte den enkla lättklunkade husets vin man får på många restauranger i Piemonte. Det är ett seriöst vin med en stadig ryggrad och struktur. Mörka sura italienska körsbär, där kärnorna finns med och bidrar med lite strävhet, kompletterat av ett fåtal ljusa jordgubbar i toppen. Skön, riklig frukt i en omisstaglig italiensk stil. Det här är till och med en Dolcetto som skulle må bra av att rundas av ett år eller två, och mjukna lite. Men det är ack, så gott nu också. Jag hade velat ha en låda.

Sa jag att jag betalade åtta euro, på gården?

Vi rullar på frihjul ned till Bartolo Mascarello för att se om vi kunde hälsa på hos Maria-Theresa - en annan av de riktigt traditionella producenterna. Tyvärr, meddelar hon, har hon inget vin att sälja just nu. Barolo 2008 har inte buteljerats ännu och Langhe Nebbiolon vägrade avsluta den malolaktiska jäsningen och kommer först i oktober. Om vi vill ha en visning går det bra.
– Ni kan få ansluta till en grupp från USA som ska komma om en halvtimme.
Vi tackar för oss och beger oss av.